Att känna sig helt fel bland vissa människor

[Emale]

De där människorna som du beskriver som oäkta är nog lika äkta som du. Bara annorlunda än dig och med andra intressen. Sedan vet du ju ganska lite om dem efter ett möte(där du inte har engagerat dig särskilt mycket heller), du har säkert en del gemensamt med åtminstone ett par av dem. Om du verkligen hade velat "passa in" och lära känna dem och vilka de är så hade du inte sett ner på dem som oäkta och ointressanta. Då hade du istället varit öppen och nyfiken. Det känns som att du dömmer dem utifrån dina egna fördomar om människor som klär sig på ett visst sätt och har vissa intressen.

Förr kunde jag känna mig obekväm i typ ett sånt sammanhang du beskriver. Jag kände nog lite som Niphredil. Om jag känner mig obekväm idag så brukar jag påminna mig om att det är min osäkerhet som spökar och att den är obefogad. Jag ser sådana situationer som ett tillfälle att öva upp min sociala kompetens. Jag låtsas att jag är bekväm och övar mig i att konversera. Det brukar leda till att jag snart slappnar och blir bekväm på riktigt. Det blir ju också betydligt roligare att engagera sig i ett samtal än att sitta bredvid och fokusera på vilket värdelöst samtalsämne det är. Deltar du i konversationen är du också med och styr den till områden som intresserar dig och chansen att hitta gemensamma intressen/nämnare ökar. Numera är jag faktist sällan obekväm även om jag inte känner mig hemma i t ex en sån situation du beskriver.

 

[Kaos]

När jag började gymnasiet hamnade jag med en grupp tjejer i klassen vars konversationer hela det första halvåret endast bestod av tre saker:

1. Vad de gjort i helgen.
2. Vad de skulle göra nästa helg.
3. Vad deras andra vänner, som jag aldrig hade träffat, hade gjort eller skulle göra för något

Att diskutera ett faktiskt ämne eller att uttrycka åsikter om något existerade över huvud taget inte.

När jag klagade över detta inför min kurator på BUP såg hon till att jag blev utredd för asperger.







Jag har inte asperger (däremot social fobi, vilket utredningsteamet var totalt ointresserat av att utreda), men hade jag haft asperger så hade det för fan fortfarande varit resten av tjejgänget det var fel på. Herregud.

 

[Sleepy]

För mig låter det inte som att du kände dig fel - det låter mer som att du tycker att de var fel.

Tror det är en försvarsmekanism. Istället för att själv känna sig "fel" i sammanhanget så flyttas skuldbördan över till de andra; det är de som är "fel" och så kan man pusta ut. När man istället borde inse att alla är olika och att det är ok; och ta för givet att man är accepterad trots att man inte är som de. Men då måste man även acceptera och tycka att de är ok, trots att de "ja jösses, är som de är". För det är ju såna de är. Det är deras liv.

Visst är det skönt och avkopplande att umgås med de som är i mångt och mycket som en själv, det är bekräftande att det finns fler likadana och att man är ok som man är. Men man blir ju väldigt inskränkt om man inte umgås med andra också.

 

[Modest]

De där människorna som du beskriver som oäkta är nog lika äkta som du. Bara annorlunda än dig och med andra intressen. Sedan vet du ju ganska lite om dem efter ett möte(där du inte har engagerat dig särskilt mycket heller), du har säkert en del gemensamt med åtminstone ett par av dem. Om du verkligen hade velat "passa in" och lära känna dem och vilka de är så hade du inte sett ner på dem som oäkta och ointressanta. Då hade du istället varit öppen och nyfiken. Det känns som att du dömmer dem utifrån dina egna fördomar om människor som klär sig på ett visst sätt och har vissa intressen.

Förr kunde jag känna mig obekväm i typ ett sånt sammanhang du beskriver. Jag kände nog lite som Niphredil. Om jag känner mig obekväm idag så brukar jag påminna mig om att det är min osäkerhet som spökar och att den är obefogad. Jag ser sådana situationer som ett tillfälle att öva upp min sociala kompetens. Jag låtsas att jag är bekväm och övar mig i att konversera. Det brukar leda till att jag snart slappnar och blir bekväm på riktigt. Det blir ju också betydligt roligare att engagera sig i ett samtal än att sitta bredvid och fokusera på vilket värdelöst samtalsämne det är. Deltar du i konversationen är du också med och styr den till områden som intresserar dig och chansen att hitta gemensamma intressen/nämnare ökar. Numera är jag faktist sällan obekväm även om jag inte känner mig hemma i t ex en sån situation du beskriver.

Håller helt med

 

[Myzan87]

@bigganl Jag hade nog känt mej lika dant, totalt malplaserad. Om man tar upp sånna saker som att det är kränkande att bli visiterad på flygplatsen så känns det inte som de förstått att det görs för allas säkerhet.

Se det som en erfarenhet helt enkelt att nu vet du vilka du inte ska umgås med

 

[athena_arabians]

Jag passar inte in på formella tillställningar.
Jag pratar med alla, är inte oartig, skrattar glatt åt det jag tycker är roligt och ler snällt om jag tycker det är mindre kul. Tar inte för mycket plats, pratar med dom som sitter tysta så ingen blir utanför. Hjälper till att duka av o bort om det behövs och är inte plump. Oavsett vilken grupp av människor det är så får jag kontakt.
Men jag blir aldrig en del i gruppen - ofta finner jag mig sittande "ensam" vid bordet någonstans vid desserten. Alla andra har vänt sig mot bordsgrannen åt "andra hållet".
Det är nog min aura.

Jag är nog lite som dig, det är sällan jag har tråkigt i sociala sammanhang men jag kommer inte med på riktigt sas. Det gör mig inget för jag vet hur det är att bli exkluderad på allvar (mobbad länge).

@bigganl: När jag hamnar med någon som är totalt olika mig brukar jag göra det till en "mission" att lära mig något nytt och försöka lära känna personen lite. Givetvis med begränsningar, skulle aldrig falla mig in att lalla med om det är en massa rasistdravel odyl. Sedan kan jag väl medge att om man märker att några man pratar med i en grupp tycker att ämnet är ointressant så gör man sitt bästa för att byta ämne. Jag inbillar mig inte att alla är intresserade av det jag gillar

 

[Luff]

Men har de i den andra gruppen (den som bara pratar sina intresseområden) inga sociala "plikter". Är det socialt ok att sitta och fördöma folk som inte gift sig efter att varit förlovade mer än ett år? Pratar man enbart om kungahuset i en halvtimme om man ser att några personer inte säger ett ljud?
Jag anser att det är dom som är ouppfostrade och självcentrerade.

 

[bigganl]

Såna där lägen brukar jag göra en sport av att anpassa mig socialt så mycket det bara går(utan att göra våld på mig själv). Jag hade t ex en gång en bordsherre som var en ren katastrof; han var bara intresserad av sig själv och sina intressen och hans enda intresse var golf. Jag är minst sagt ointresserad av golf men jag lyckades trots det se till att vi höll igång någon slags konversation under tiden vi satt till bords. Jag borde få medalj.

Däremot finns det folk som jag verkligen inte klickar med, jag tycker inte illa om dem men det känns inte som om vi når varandra och det gör mig superfrustrerad. Vad jag än säger så känns det som om de misstolkar mig, inte så att det blir någon konflikt utan det blir bara...fel.

Exakt. Du beskriver det klockrent. Jag kan prata om helt ointressanta ämnen bara jag känner att människan är äkta och menar vad han/hon säger. Då känner det helt ok, men det är när jag får känslan av att jag är en alien och som om jag och människorna framför mig kommer från olika planeter, då blir jag helt låst. Det kryper i kroppen och jag får nästan en känsla av klaustrofobi. Jag VILL kunna smälta in till en del i alla fall och liksom finna mig i situationen, men jag når inte dit. Jag tycker heller inte illa om de här människorna. De har inte gjort mig något. Jag har bar stora problem att vara till freds i situationen. Kan man lära sig? Hur jobbar man med det? Tur att detta inträffar sällan i alla fall.

 

[athena_arabians]

Men har de i den andra gruppen (den som bara pratar sina intresseområden) inga sociala "plikter". Är det socialt ok att sitta och fördöma folk som inte gift sig efter att varit förlovade mer än ett år? Pratar man enbart om kungahuset i en halvtimme om man ser att några personer inte säger ett ljud?
Jag anser att det är dom som är ouppfostrade och självcentrerade.

Jag håller med dig, i det här fallet var majoriteten av gruppen var oartig just för att det inte var de som riktigt hängde med. Deras intressen i sig gjorde dem inte oartiga eller oäkta, vi har alla olika intressen.

 

[Luff]

Jag är nog lite som dig, det är sällan jag har tråkigt i sociala sammanhang men jag kommer inte med på riktigt sas. Det gör mig inget för jag vet hur det är att bli exkluderad på allvar (mobbad länge).
Ja där har ju jag också erfarenheter och vägrar stänga ute någon. Ibland tror jag att det är det som är folks problem med mig. Jag är svår att pakta med och markerar mot härskartekniker.

@bigganl: När jag hamnar med någon som är totalt olika mig brukar jag göra det till en "mission" att lära mig något nytt och försöka lära känna personen lite. Givetvis med begränsningar, skulle aldrig falla mig in att lalla med om det är en massa rasistdravel odyl. Sedan kan jag väl medge att om man märker att några man pratar med i en grupp tycker att ämnet är ointressant så gör man sitt bästa för att byta ämne. Jag inbillar mig inte att alla är intresserade av det jag gillar

Det är ju intressant att höra vad folk tycker och tänker, lära sig mer om människors intressen. Jag skulle kunna tänka mig massor av frågor att ställa till den som gillar prinsessor som inte på något sätt skulle ifrågasätta monarkin utan bara bekräfta att jag lyssnar och är en schysst person att konversera med.

 

[athena_arabians]

Exakt. Du beskriver det klockrent. Jag kan prata om helt ointressanta ämnen bara jag känner att människan är äkta och menar vad han/hon säger. Då känner det helt ok, men det är när jag får känslan av att jag är en alien och som om jag och människorna framför mig kommer från olika planeter, då blir jag helt låst. Det kryper i kroppen och jag får nästan en känsla av klaustrofobi. Jag VILL kunna smälta in till en del i alla fall och liksom finna mig i situationen, men jag når inte dit. Jag tycker heller inte illa om de här människorna. De har inte gjort mig något. Jag har bar stora problem att vara till freds i situationen. Kan man lära sig? Hur jobbar man med det? Tur att detta inträffar sällan i alla fall.

Fast tror du inte att det är en viss typ av person som får dig att känna utanför? Du sa att de var vad jag utläser som perfekt stylade och frågan är om du inte kände dig lite förminskad av det (jag kan ha fel)? Jag är aldrig det och kommer aldrig att vara det vilket är helt ok (jag trivs bäst i mina camo-kläder!). Jag vet givetvis hur man sminkar sig även om jag inte har något intresse av det men i det här fallet hade jag kunnat sagt: "Vilken vacker ögonskugga, vilket märke är det?" bara för att få igång en konversation som jag kunde hänga med i.

 

[bigganl]

@bigganl


Sånt brukade göra mig jätteosäker förut och på en gång brukade jag tänka att de säkert var jättesnobbiga och otrevliga, inbillade mig att de tittade "snett" etc. Sen insåg jag att jag, även om jag hade rätt, inte var det minsta bättre själv som förutsatte att de var hemska människor (typ) enkom baserat på hur de såg ut. Att deras trista blickar lika mycket kunde ha varit inbillade för att jag kände mig osäker omkring mer fixade människor.

Jag kände mig inte alls osäker på mig själv. Jag är ju som jag är liksom. Jag önskade bara att jag fått någon som helst kontakt med dem. De släppte liksom inte in oss alls. (mig och kompisen). Kompisen för övrigt är en ung tjej som pratar mycket, väldigt mycket och till och med hon blev tyst. Jag har aldrig upplevt detta innan. Hon tyckte det känses som att hamna i ett avsnitt av desperate housewifes. De var inte snobbiga eller otrevliga. Bara som från en annan värld. Jag är inte ens säker på att de märkte att vi åkte. De pratade bara med varandra hela tiden och vi fanns liksom inte. Det var en väldigt underlig känsla. Jag har funderat på vad jag skulle kunna gjort för att bryta det. Få hål på fasaden. Jag fick en fråga av värdinnan och när jag svarade på detta tittade de förvånat på mig. När jag svarat fortsatte de bara sina diskussioner igen. Konstig kväll. De passade också på att diskutera det hemska i att det finns människor som har tatueringar. Att dessa hemska människor också går omkring och visar sina tatueringar var bara fruktansvärt och otroligt smaklöst, enligt dem. Där satt jag med mina två tatueringar väl synliga. Jaha...

 

[bigganl]

Jag känner att jag rätt ofta hamnar i sammanhang med personer som jag inte kan identifiera mig med eller som är väldigt olika mig själv. Men- jag blir lite förvånad över folks svar här i tråden. Umgås / jobbar etc man bara med folk som är likadana? Jag tänker också att det kan vara nyttigt art träffa folk med andra värderingar/ livsstil än en själv.
Det jag också tycker är intressant i TS inlägg är ju att du tycker de är ytliga. Men på samma gång ska man vara väldigt noga tycker jag att inte döma folk. Vad jag förstår var de trevliga mot er? Var ni trevliga tillbaka? Försökte ni lära känna dem?
Sen är jag inte heller intresserade av det som de pratade om enligt TS inlägg men jag blir lite förvånad av folks svar i tråden.

Alltså. Jag har ingenting emot att träffa människor som har helt andra åsikter än jag. Det är ju bara intressant att prata med människor som har helt andra levnadsförhållanden, erfarenheter och inställningar än jag själv. Det kan bli hur spännande samtal som helst. Men de måste ju vilja släppa in en annan och öppna sig för att det ska bli diskussion. Dessa människor har säkert massor av intressant saker att prata om bara de öppnar sig. Det kanske skulle vara mycket lättare att träffa dem en i taget? Det kändes som om de värnade mer om sin lilla grupp och den fasaden som de ger varandra där.

 

[athena_arabians]

Jag kände mig inte alls osäker på mig själv. Jag är ju som jag är liksom. Jag önskade bara att jag fått någon som helst kontakt med dem. De släppte liksom inte in oss alls. (mig och kompisen). Kompisen för övrigt är en ung tjej som pratar mycket, väldigt mycket och till och med hon blev tyst. Jag har aldrig upplevt detta innan. Hon tyckte det känses som att hamna i ett avsnitt av desperate housewifes. De var inte snobbiga eller otrevliga. Bara som från en annan värld. Jag är inte ens säker på att de märkte att vi åkte. De pratade bara med varandra hela tiden och vi fanns liksom inte. Det var en väldigt underlig känsla. Jag har funderat på vad jag skulle kunna gjort för att bryta det. Få hål på fasaden. Jag fick en fråga av värdinnan och när jag svarade på detta tittade de förvånat på mig. När jag svarat fortsatte de bara sina diskussioner igen. Konstig kväll. De passade också på att diskutera det hemska i att det finns människor som har tatueringar. Att dessa hemska människor också går omkring och visar sina tatueringar var bara fruktansvärt och otroligt smaklöst, enligt dem. Där satt jag med mina två tatueringar väl synliga. Jaha...

Fast du kan man försynt och artigt säga: "Jaha, men varför tycker ni de är smaklösa?" Så länge man inte attackerar någon är de där små artiga frågorna ganska roliga Fast att som de gjorde är rakt av oartigt, man kan tycka att tatueringar är gräsliga men i ett sällskap när någon har synliga tatueringar kan man faktiskt vara tyst.

Jag är väl lite gammaldags men jag har kul när jag läser Ribbings spalt i DN. Jag håller inte med om allt men man kan få bra tips hur man hanterar sociala situationer artigt utan att göra våld på sig själv.

Jag längtar efter att få använda hennes kommentar när man vill få någon att sluta ställa oönskade personliga frågor: "Titta, det står en älg utanför fönstret!"

 

[Luff]

Jag kände mig inte alls osäker på mig själv. Jag är ju som jag är liksom. Jag önskade bara att jag fått någon som helst kontakt med dem. De släppte liksom inte in oss alls. (mig och kompisen). Kompisen för övrigt är en ung tjej som pratar mycket, väldigt mycket och till och med hon blev tyst. Jag har aldrig upplevt detta innan. Hon tyckte det känses som att hamna i ett avsnitt av desperate housewifes. De var inte snobbiga eller otrevliga. Bara som från en annan värld. Jag är inte ens säker på att de märkte att vi åkte. De pratade bara med varandra hela tiden och vi fanns liksom inte. Det var en väldigt underlig känsla. Jag har funderat på vad jag skulle kunna gjort för att bryta det. Få hål på fasaden. Jag fick en fråga av värdinnan och när jag svarade på detta tittade de förvånat på mig. När jag svarat fortsatte de bara sina diskussioner igen. Konstig kväll. De passade också på att diskutera det hemska i att det finns människor som har tatueringar. Att dessa hemska människor också går omkring och visar sina tatueringar var bara fruktansvärt och otroligt smaklöst, enligt dem. Där satt jag med mina två tatueringar väl synliga. Jaha...

Då hade jag nog blivit den vuxne dräparen innan jag gick.
Jag hade högt sagt; -Hörnini, jag vet inte om ni sett mina tatueringar och i så fall har jag en fråga; -Ska jag ta det ni just sa som ett angrepp på min person eller vill ni att jag ska berätta varför just jag gillar tatueringar?

Men jag förstår inte vad värdinnan gjorde, ville hon sälja något eller varför hade hon bjudit in ett gäng ouppfostrade barnungar och er samtidigt? Hon borde ju veta hur det andra gänget är.

 

[bigganl]

Fast vad då? Det finns många människor som är intresserade av kungahuset, det är inte konstigt! Min kompis har en bild på Chris och Madde som bakgrundsbild på sin telefon. Lite på skämt, men också för att hon gillar dom. Jag kan också tycka att det är trevligt att slötitta på tv när någon kunglighet fyller år eller dylikt. Kunghuset är meningslöst men ändå trevligt att det finns.

Och ja, dom reser ofta, jättekul för dom. Jag kan förstå att man tycker det är jobbigt när det piper i metalldetektorn, det är inte speciellt kul att bli visiterad. Och börjar man prata flygplatser är det inte konstigt att man kommer in på var man har varit.

Varför passade du inte på att fråga intressanta frågor om vad man kan göra i olika länder, vad finns att se, festa, sola etc?

Tjejen du träffade, HUR VET du att hon inte är äkta? Om man träffar någon man varit på samma middag som är det väl en SJÄLVKLARHET att man stannar till säger hej och frågar hur det är? Det handlar om god uppfostran.

Du skriver att DU inte är intresserad av om kungen får vatten på sig, men uppenbarligen så är resten av sällskapet intresserad av det och ja, då är det förmodligen värt att prata om. En ytlig konversation, det har man väl rätt ofta?

Det är DU som fördömer dom... På vilka grunder? Varför skulle dom inte vara på riktigt? För att dom har klätt sig med omsorg och vill känna sig fina? För att dom pratar om saker som intresserar dom?

Värdinnan, hur är hon? Vad har hon sagt så här dagarna efter tillställningen när du berättat hur du och din kompis asgarvat när ni lämnat sällskapet?

Hur svårt kan det vara att vara artig? Vad då är dom på riktigt? Inte mer äkta än en diskborste? Skärp dig! Bara för att du verkar ha svårt att anpassa dig kan du inte skylla på resten av sällskapet.

Värsta tråden jag läst på länge.

Jag har inget problem med att de är intresserade av kungahuset. Det får de vara om de vill. Egentligen verkade de inte allls intresserade av det utan verkade prata om det för att alla skulle tro att de var intresserade. Det var som att hamna mitt i en konstig film. Jag hade problem med att de inte öppnade sig utan bara verkade putsa på fasaden inför sina kompisar. De tittade inte på mig och kompisen. De agerade som om vi inte var där alls. Det var som en barriär mellan oss och de ville inte släppa in oss. Kallprat kan vara helt ok, men det handlar mycket om HUR man pratar. Deras kläder var kanske dumt att ta med. Det har egentligen inte med saken att göra. De får klä sig hur de vill bara de låter bli att titta nedvärderande på den som inte har samma dresscode. Det är svårt att i text här beskriva känslan jag vill förmedla och uppenbart har jag misslyckats. De här människorna är förstås äkta under skalet, men jag tyckte det var frustrerande att de inte ville släppa garden och öppna upp sig. Jag var helt klart nyfiken på vilka de är innanför fasaden, men det var stängt. Jag har normalt inga problem att anpassa mig till olika situationer och olika människor. Det är vad jag gör i mitt jobb hela tiden. Därför känns väl de här få tillfällena ännu konstigare.

 

[Luff]

Fast du kan man försynt och artigt säga: "Jaha, men varför tycker ni de är smaklösa?" Så länge man inte attackerar någon är de där små artiga frågorna ganska roliga Fast att som de gjorde är rakt av oartigt, man kan tycka att tatueringar är gräsliga men i ett sällskap när någon har synliga tatueringar kan man faktiskt vara tyst.

Jag är väl lite gammaldags men jag har kul när jag läser Ribbings spalt i DN. Jag håller inte med om allt men man kan få bra tips hur man hanterar sociala situationer artigt utan att göra våld på sig själv.

Jag längtar efter att få använda hennes kommentar när man vill få någon att sluta ställa oönskade personliga frågor: "Titta, det står en älg utanför fönstret!"

Ribbing är underbar. Om alla följde hennes råd så skulle allt vara så enkelt.
Det formella möjliggör ju informella möten.

 

[bigganl]

Endel har man helt enkelt inget gemensamt med för att man är så olika, även om personen är 'äkta'. Då kan jag gärna visa intresse och diskutera vilt även om ämnen jag inte är öht intresserad av. Det kan bli riktigt intressant och roligt efter en stund!

Men det brukar märkas om det är någon som faktiskt inte är sej själv, som ibland kanske tom vill vara lite mer än andra. Såna är ju nästan omöjliga att diskutera med för mej. Det blir bara totalt fel och falskt.
Har också varit på en sån tjejmiddag som TS skriver om och oj vad jag bara ville därifrån. Tack gode gud att en av tjejerna (utöver min där enda vän) var lite mer....jordnära..., vi hade jättekul ihop, men för de andra var jag ju jordens tristaste person

Nu bryr jag mej inte. Har jag inte nåt att säga så kan jag lätt vara tyst. No problem. Det rör mej inte i ryggen.

Men alltså. Är det bara JAG som ska anpassa mej? Ska inte andra kunna anpassa sej efter MIN personlighet också? Vem är det som säger att det är jag som är tråkig som inte kommer in i gänget eller samtalet? Kan det inte bero på att jag inte blir insläppt eller att andra har svårt att hantera en person som inte är lika framåt som den själv?
Jag vill inte krusa för folk som uppenbarligen inte alls är intresserade, då kvittar det och har inga problem att 'vara ensam i en grupp'.

Bra beskrivet. Det ska ju vara från båda håll. Man måste engagera sig om man ska nå någonstans och om blir behandlad som luft är det svårt att nå någonstans.

 

[millan10]

Ja ibland känner jag mig verkligen helt fel i ett sammanhang. Jag avundas människor som liksom smälter in i varje ny situation och med alla möjliga olika människor, men jag lyckas inte vara sådan själv. Jag har ingenting emot olika sorters människor. De kan vara hur de vill bara de är äkta. Det är de här som har en tydlig fasad och som känns som plast, jag inte kan med. Är det fler som känner så här? Hur hanterar ni det i så fall?
Jag fastnade i dessa tankar idag och behöver skriva av mig. Ska ta ett exempel.
I början av sommaren var jag bjuden till en kompis på en liten tjejkväll med gott att äta. Jag hade med mig en annan kompis och sen var det 5 personer jag aldrig mött förut. Inget konstigt egentligen, men de var liksom inte äkta någonstans. De var omsorgsfullt toppsminkade, hade varje hårstrå perfekt på plats, dräktliknande klänningar och en min som gjorde att de såg ut som skyltdockor. Jaha, det kanske släpper när vi sätter oss och äter tänkte jag. Jag var inte klädd slafsigt, men semesterklädd. En kort kläning, håret i en slarvig knut och en kort adidasjacka över. Normalklädd för att vara mig. (inga höstrån från stallet) Vi satte oss för att äta. De började livligt diskutera det kränkande i att flygplatserna måste kontrollera alla passagerare så noga. Det var såååå pinsamt när det pep i metalldetektorn och eftersom de reser så ofta blir ju detta ett problem.... Ja sen fortsatte de med att diskutera vilka länder de varit i och verkade föra någon inbördes tävlan om vem som varit i flest länder. zzzzzzzzzzzzzzz. Kan det bli mer ointressant? Jag hade inte minsta intresse av detta och tycker inte det är kränkande alls att kontrollera passagerare som ska flyga, så jag satt tyst. (bara det är rätt ovanligt för min del).
Sen fortsatte de med att diskutera kronprinsessans födelsedag som varit på TV kvällen innan och pratade länge och väl om hur illa det var att kungafamiljen hade fått sitta utan tak. Tänk, de fick ju regn på sig... Så prominenta personer skulle ju i alla fall ha haft ett tak över sig. öööhhhh.
Här någonstans ville jag helst resa mig upp och gå. Jag bryr mig inte ett kvatt om kungen får regnvatten på sin kostym eller vilka färger det är på Madelenes klänning.
Den ena deklarerade att hennes man åkt hemifrån och hon kunde inte varken sova eller äta när inte han var hemma så hon var helt förkrossad. Det enda jag kunde tänka på var hur hon klarar av att jobba på dagarna då när han inte är med och håller henne i handen.
Så här fortgick det. Jag och kompisen ursäktade oss efter ett tag och åkte. Vi tittade på varandra och gapskrattade. Hon hade känt sig lika bortkommen som jag. Nu är jag mycket äldre än henne och jag var i och för sig äldre än alla andra där också, men de 5 okända kvinnorna var bara 4-5 år yngre än mig. Ändå kände jag mig som en tonåring med en skock tanter som man inte har ett dugg gemensamt med.

Vad gör man? Jag känner att jag åtminstone borde ställa en artig fråga emellanåt, men jag kan liksom inte få fram det. Jag frågar gärna när jag är uppriktigt intresserad, men människor som inte känns mera äkta än min diskborste klarar jag inte av att föra ett vettigt samtal med.
Jag har ingen aning om hur de här människorna är PÅ RIKTIGT. Vilka är de?
En av dessa människsor träffade jag av en slump förra veckan och hon log strålande mot mig. -hur är det? Är det bra med dig? ... precis som om hon bryr sig om det. Varför dessa påklistrade trevligheter som märks så tydligt att det inte är äkta?

Nu dräller det inte av såna här människor som tur är. De flesta är riktiga människor som är som de är. Det uppskattar jag, men det är jobbigt att hamna i de här situationerna och jag märker att jag är riktigt värdelös på att hantera det. Är det bara jag som är dum i huvudet eller?

Smet in från ungdom..
Har själv svårt att klara av sådana människor. Vi hade ett stort gäng av dem i min förra klass. Visst kunde man växla ett ord med dem eller säga hej när man träffades, men hade fruktansvärt svårt att ha en konversation med dem. Allt kändes så udda och oäkta. De kändes väldigt ytliga vilket gjorde mig väldigt osäker tillsammans med dem. Som tur var hade jag ett par andra som jag kunde umgås med som inte kändes lika ''oäkta''.

Människor är olika och går olika bra ihop med olika typer av människor. Vissa är duktigare på att anpassa sig, medan andra kan ha det svårare (jag är en av dem).

 

[bigganl]

För mig låter det inte som att du kände dig fel - det låter mer som att du tycker att de var fel. Du beskriver dem ju väldigt föraktfullt.

Så länge man ser andra människor med så mycket förakt får man nog svårt att smälta in. Bättre att skaka av sig känslan och aldrig träffa dem igen.

Oj. Nu har jag misslyckats med att förklara ser jag. Föraktfull är jag ablolut inte. Jag kände mig, precis som jag skrev, helt fel. Jag önskade att jag kommit på ett sätt att nå fram till dem. Säga något som gjorde att de faktiskt insåg att jag också var där. Någon som man kan ha med i samtalen. När jag sa något tittade de bara förvånad på mig och sen återgick de till att prata med varandra igen. Det är svårt att återge detta i text och det blir ju bara bitar av kvällen. Känslan av att vara en alien i sammanhanget var inte rolig. Jag är ju van att träffa så mycket olika människor så det blev bara mer och mer frustrerande när jag inte kom någon vart. Det måste ju finnas en igång, men jag fann den inte. Jag har en känsla av att de här människorna skulle vara helt annorlunda om jag träffade dem en i taget.