Bukefalos 28 år!

Att känna sig som en nybörjare igen..

TheRedLightning

Trådstartare
Trots att jag har flera års erfarenheter så kommer det stunder där jag ifrågasätter och kritiserar mig själv, samt känner mig som en total nybörjare. Kan vara allt från att ridpasset känns uselt för att hästen inte går som man tänkt sig (fast sett ur ett annat perspektiv var det helt okej ändå) till något så simpelt som att leda en häst som inte gör som man tänkt sig (brist i kommunikationen).

Jag är expert på att vara min egen mobbare och trycka ner mig själv i botten och sen må dåligt för det. Gör det även i andra situationer också, som inte har med hästar att göra t ex jobbet - tror att jag inte kan fast jag kan osv.

Min fråga till er är om det är någon där ute som känner igen sig och varit eller är i samma sits, så kanske vi kan hjälpa varandra att komma ur denna onda spiral. Min nuvarande plan är att försöka komma iväg till en psykolog, men jag är som sagt expert på att få små "problem" att bli gigantiska berg och drar mig då för att göra dom, skjuter på problemet istället.

Ni som varit i den sitsen hur gjorde ni för att komma ur den?
Känner mest att jag behöver lite stöd att verkligen försöka ta tag i problemet och lösa det, känner mig inte tillräckligt stark att göra det på egen hand och har inte så många vänner jag pratar med så ofta som jag skulle önska som kan stötta.

Tack på förhand. :)
 
Hej du, du är inte ensam! Nu verkar det som att du är lite "värre" än mig, men jag känner igen mig i det du skriver.
Det var värre förut, när jag var i tonåren ( men det är kanske vanligt?), gud vad dåligt det gick ibland på ridningen. Och man kunde ingenting. Så värdelös. Och ful. Och dum.

Jag har det nu också, men nu är det inte riktat mot ridningen, då jag blivit mer förlåtande eftersom jag haft ett uppehåll och det är liksom okej att det går lite sämre. Nu gäller det vikten. Jag gick upp nästan 15 kilo på två år, och nu kämpar jag att få ner det igen. Så står man där vid spegeln och säger till den där kossan "fyfan vad ful du är. Fet. Och inte kan du hålla en diet heller."

Vad ska man göra? Man måste tycka om sig själv, men hur gör man det om man inte tycker om det man ser? Hur gör man för att se på motgångar på ett analytiskt sätt, att kunna lära sig något av det istället för att känna sig värdelös? Jag har ingen aning.

Jag vet inte ens om jag har något vettigt att säga som hjälper dig, eftersom jag inte riktigt kommit ur det än. Men det hjälpte mig att sluta fundera över vad andra tycker om mig, eller i alla fall försöka. Jag tror det ligger mycket där. Att andra kan ju, jag måste vara värdelös som inte kan. Jag helt enkelt skiter i folk. Jag är skithäftig ändå. (Kan man ju intala sig).
 
Jag vet att jag hört att man måste börja med att acceptera sig själv för den man är. I mitt fall har jag blivit präglad av hård mobbning under uppväxten och långt in under gymnasietiden. Det blev dock bättre sen jag flyttade och lämnade allt bakom mig, precis som om jag gjort en nystart.
Dessvärre fanns det dåliga självförtroendet kvar och det finns bitvis kvar än idag, det har blivit bättre men det är lång väg kvar att gå tills jag kommer känna mig trygg och säker med mig själv.

Mamma brukar säga att den värsta mobbaren som finns det är en själv och jag tror definitivt på det, för man kan ha riktigt elaka och nedsättande tankar om sig själv ibland. Nästan lite som om det bor en "mobbare" inne i hjärnan som klankar ner på en.

Jag har aldrig gillat hur jag ser ut, tycker jag är ful (kanske beror det på att jag varit mobbad pga utseendet) men sen på senare tid har jag hört folk som tycker jag är fin, söt, snygg osv men själv har jag inte riktigt kommit till det stadiet. Jag har accepterat att jag inte kan ändra mitt utseende och lägger inte alls lika mycket tid och kraft på att tycka jag är ful längre.

Jag har motsatt problem till dig, när jag tog studenten hade jag stl 42 i byxor, fick höra då av både de där hemma och andra att jag var fet (vilket jag inte var, men man börjar tro det när man hör andra säga det om och om igen), sen fick jag krångel med magen och i dagsläget har jag stl 38 och fortsätter magra.
Ogillar att titta på mig själv i spegeln, vet jag verkligen avskydde att titta på mina bröst.
Nu på sistone har jag börjat titta för att acceptera mig själv för hur jag ser ut med min taniga och beniga kropp, men fortfarande en "liten" airbag på magen (varför försvinner alltid fettet från "fel" ställen först? :arghh:)

Ja, jag kör också stenhårt på att strunta i vad andra tycker om mig nuförtiden, "gillar du mig inte för den jag är så skit i det då det är din förlust :devil:", det mottot går jag på nu och jag ångrar mig inte.
På av att använda det mottot har jag fått folk runt mig som kan hjälpa till att stärka mitt självförtroende för det sållar automatisk bort dom där "elaka typerna".

Om man inte tycker om det man ser så kan man börja fundera på vad är det man inte gillar och bryta ner det i mindre mer lätthanterliga delar och sen utifrån dom se om man kan göra någon förbättring kanske?
Jag har själv funderat på att göra så, men aldrig riktigt kommit till skott (nu var vi där igen med att skjuta upp saker. :angel:) Lite därför jag funderat på att prata med en psykolog som kan hjälpa en få tag i rätt verktyg för att få tag i situationen.
Nu när jag tänker på det minns jag att det var någon som sa att det var bra att stå framför spegeln och prata med sig själv och hur bra man är, en annan hade satt en lapp på kylskåpet för att påminna att den dög som den var också. Jag har inte testat något av dom än, tror min dåliga självkänsla och självförtroende spelar in där.

Det där när jag tror att jag inte kan fast jag kan, vet jag grundar sig i att jag sätter skyhöga krav på mig själv. Ibland är de förvisso bra och ibland är det raka motsatsen. Det bra är att jag kan bli envis och ger mig inte förrän jag uppnått målet och när jag väl når målet så blir det perfekt, nackdelen är om jag inte når upp till målet och har försökt och försökt men inte lyckats, då tappar jag viljan och känner mig urkass.

T ex en gång när jag skulle backa med bil och släp och det inte blev rakt, kände mig hel kass för jag visste att jag kunde men ändå så gick det inte, fast sen när man tittar på det igen så var det ingen katastrof stod bara lite snett, men i min värld kändes det då som om att det var jättesnett och vänder upp och ner på hela världen medan det finns de som tittat på och är jätteimponerade över hur bra jag backat trots att jag står snett. Det är då jag tror det är den lilla "mobbaren" i mig i kombination med "perfektionisten" som sätter käppar i hjulet för mig.

Oj, blev visst en vägg av text, hoppas du förstår vad jag menar kanske är lite rabbel då jag skrev ner mina tankar typ. :o
 
  • Gilla
Reactions: Ray
Skrev först ett svar om ridning men läste din fortsättning och får känslan att ridningen är det lilla i det hela.
Du verkar vara en stark person som klarar att vända negativt till positivt och vet egentligen hur du ska göra.
Kanske du kan dela upp saker du gör i små delmål på vägen så du kan bocka av att du faktiskt gjort fem saker bra när du backade även om slutresultatet inte var perfekt? Innan du gör det helst.
Precis som när man rider och hela tiden checkar av grunderna och sen vet vad som var bra och vad som fattas istället för vad som var dåligt...

Just att sluta vara känslomänniska när man riskerar dåliga känslor brukar jag prova på... Att innan tänka vad jag har för förutsättningar och rent krasst vilket resultat jag kan förvänta mig gör det lättare att vara nöjd även om det kunde vara bättre.
 
Ja, själva ridningen är väl egentligen en liten del i själva "grundproblemet" om man säger som så. Vet att jag oftast känner mig som en "nybörjare" när jag rider på ridskolans hästar på ridlektion, att jag inte kan få dom att slappna av och gå på tygeln eller när dom är på gång att gå på tygeln så gör jag något fel så de inte gör det och då känner jag mig urkass, förvisso säger min ridlärare att det är för att jag kommit till nästa platå i ridningen, när man blir bättre och det går lite emot.
Jag vet redan hur jag ska lösa just det specifika problemet, för jag har märkt att även om jag rider på min egna häst så blir det inget bra, vet knappt vad jag ska göra när jag rider dressyr på banan själv, blir osäker om jag har skänklarna rätt, sitter rätt, rätt hjälper, sänder fel signaler till hästen osv.

Det jag ska göra så fort våren kommer eller det tinar upp i backen så tjälen försvinner och ingen snö på banan är att ta några privatlektioner för min ridlärare. För jag tror att i just ridningen behöver jag någon som står och tjatar på mig hela tiden för att nöta in och sen kan jag öva på dessa saker mellan gångerna.

Det som är nackdelen med ridskoleridningen är att eftersom vi är rätt många i gruppen så blir det inte att alla får den uppmärksamhet de behöver, vissa gånger får jag förvisso mer och andra gånger får jag kanske minst. Det som jag även kommer göra sen när det töat upp och tjälen släppt är att göra "hemläxa" på de vanliga ridskoleridningarna och rida samma övning fast hemma på min häst.

I just ridningen behöver jag komma igång ordentligt och känna att det är roligt igen. Igår bestämde jag mig för att skritta ut barbacka, hade önskat jag hade haft sadel då hon blev pigg och taktade så ingen avslappnad tur där inte, då jag har i bagaget en gång när jag red barbacka på en varmblodig travare och han började trava, jag hade ingen balans och blev rädd, så det slutade med att jag slängde mig av, sen sprang jag efter hästen och fångade in honom.
Efter den händelsen hade jag jättesvårt för just traven, kunde inte sitta ner i en sadel ens utan att vara rädd.

Min ridlärare berömmer mig mycket sen jag började rida igen efter ett 5års uppehåll och brukar påminna mig om första gången jag red för henne att jag inte vågade sitta ner i traven och nu kan jag sitta ner med klister i rumpan med eller utan stigbyglar (i början kunde jag bara göra det med stigbyglar, för jag blev rädd när jag inte hade dom).
Så med en sadel känner jag mig trygg, nu jobbar jag på att försöka våga rida barbacka och då min häst är väldigt snäll så tänkte jag att det kan vara bra att lära mig på henne.

Minns vi hade en ridlektion på ridskolan när vi red barbacka, jag kunde både skritta och trava, men det som var jobbigast var när vi skulle fatta galopp och sakta av från galopp för då blev det sån där snabb trav som jag ogillar och associerar till händelsen med travaren.
Ridläraren brukar skoja med mig, för jag har ridit pigga hästar som är som ånglok och inte haft några problem när de dundrar på i värsta galoppen utan att bli rädd, men så fort det kommer till trav så. Ja, jag är väl lite "konstig" som tycker det är mer läskigt när det går fort i trav än galopp. :rofl:
 
Det är ju jättebra att du kommit dit att du struntar i vad andra tycker och tänker om dig! Men det tar ju tid att komma upp ur sådant. Du har mobbning i bagaget också, det måste vara jättesvårt att jobba sig upp från sådana upplevelser. Vad ledsen jag blir av att läsa vad folk gör mot andra. :( Jag har inget sådant i bagaget, bara lite utanför och oönskad ibland, men det sätter ju sig det också. Jag tycker du verkar väldigt stark och modig, och det låter som om du vet vad som ska göras och du har en bra grund för att göra det. Kanske lite problem med att faktiskt göra det, som du skrev. Det är ju fasligt synd att man (jag) är så fruktansvärt lat ibland.

Man måste nog lära sig också att verkligen känna när det gick bra. Alltså verkligen hålla kvar det ögonblicket så att man minns. Så att man kan gå tillbaka till det sedan när det går sämre. Sedan att faktiskt tillåta sig att tycka om sig i vissa ögonblick, t ex om man ser snygg ut i en klänning eller en sminkning, att faktiskt tillåta sig att tycka att man ser bra ut. Samma sak att tillåta sig att glädjas och vara stolt över något man har gjort bra. Jag kan märka vissa tendenser att huvudet försöker stoppa sådana känslor, som om man inte ska bli för övermodig. Vad elak hjärnan är mot en ibland.

Jag tycker att du ska tillåta dig att vara stolt över de framsteg du gjort! Det låter skitbra det du gör! Och tro på folk när de ger komplimanger. Det är också viktigt. Nu ger jag tips utifrån mig själv, men det kanske passar in på dig också. :)
 
Tja, det är väl inte riktigt så att jag struntar helt i vad andra tycker men till ganska stor del ja.
Angående mobbningen blev det lättare när jag flyttade till en annan ort, det är inte bra att bo i små samhällen där alla känner alla typ. Ny ort där ingen vet mina tidigare "meriter" och kan starta om på nytt så att säga.
Jag tror människan är lat av naturen, ibland fördel, ibland nackdel.

Det där med att vara stolt och ta komplimanger har varit svårt för mig, då jag är så misstänksam mot folk och tror de vill illa fast de bara menar väl. Får jag en komplimang har jag haft jättesvårt att ta till mig, är väl lite ödmjuk på det sättet också.
Vet en gång när jag var stolt över något som jag hade klarat av och berättade för en, så fick jag höra "jamen det där ska ju alla kunna och det är ju ingenting" fast för mig då var det stort och den andre hade helt klart mycket mer erfarenhet än mig, men sen finns de andra som också har mer erfarenhet men kan glädjas över det lilla jag känner mig stolt över.

Har t ex på jobbet kommit så långt från att inte tro på mig själv till att bli en kollegorna uppskattar och vill att jag kör just deras bilar när de är lediga så det känns bra och självförtroendet växer, men det är som du säger man är lite ödmjuk och vill inte bli övermodig.

Finns ett ordspråk som säger "man känner andra som man känner sig själv" och det tror jag spelar in, speciellt på mig som är/var så misstänksam mot folk. Har fortfarande lite svårt att lita på folk då jag blivit sviken så många gånger, men det hjälper inte att tycka synd om sig själv så egentligen bara att jobba med problemet (dock lättare sagt än gjort).

Ja, mobbning är något jag ogillar skarpt och om jag kommer i kontakt med någon som är mobbad så försöker jag alltid stötta, vill inte att de ska behöva gå igenom samma helvete som jag gjorde, som nästan resulterade att jag tog mitt liv, enda som stoppade mig var min nyfikenhet om framtiden blir bättre och var står jag idag?
Jo, jag har ett fast jobb jag trivs med, en egen häst, hyr ett hus på landet med ca 50m till hästen, har bil, hästtransport. Det enda som saknas är kärleken, men jag är fortfarande relativt ung så känner ingen brådska. Finns inga mobbare här nere och har träffat massor av nya bekantskaper både via jobbet och via fritiden, så jag är väldigt glad att jag inte tog det där sista steget ut framför godståget för mer än 10 år sedan, man måste våga va stark och tro på sig själv och ta en dag i taget. Det gjorde jag även om det var minst sagt ett helvete och tyvärr vet jag att det finns fler där ute än jag som råkat ut för samma "bagage".
 
När jag läser det du skrivit känner jag igen mig så väl.
Det skulle kunna vara jag som skrivit det. Det jag brukar göra när allt skiter sig, även om det bara är uppe i hjärnkontoret och ingen annan anser att ngt gått illa (för ofta får jag upp scenarier i huvudet som inte alls stämmer med verkligheten) är att bara rycka på axlarna. Låtsas att jag har bra självförtroende/självkänsla och visa den masken. Försöker lura mig själv att jag är bra. Att jag duger. Har faktiskt börjar tro på det mer och mer.

Att tänka logiskt är också ett bra tips. Även om det är svårt.
Varför skulle alla skratta åt mig?
Varför skulle han/hon ljuga?
Vad finns det för motiv att alla vill mig illa och vad har jag egentligen gjort som är så fruktansvärt dåligt?
Hur skulle jag reagera om ngn annan gjort precis som jag just gjorde?
Det jag också vet med säkerhet att man ej ska undvika situationerna som triggar igång den negativa spiralen.
Man måste kämpa på helt enkelt, försöka tänka positivt och ta sig igenom det jobbiga. Annars finns risk att man isolerar sig mer och mer och blir räddare och räddare.

Skicka ett pm ngn gång om du behöver ngn som peppar dig lite eller om du skulle behöva prata.
 
Ja, hjärnkontoret ställer till det ibland. Jag kom och tänka på en annan sak när det gäller hjärnkontoret, tycker det är skitläskigt att gå in och prata med chefen och blir nervös/orolig varje gång jag behöver göra det, sen började jag som du säger tänka logiskt - vad är det värsta som kan hända? Då kom jag fram till att det troligen inte skulle bli så farligt som hjärnkontoret inbillade, att chefen skulle äta upp mig levande (vet inte vad för sorts fantasier hjärnan pysslar med ibland :cautious:).
Sen följer jag ett citat från en fd kollega, han sa så här "det kan inte mer än att gå åt helvete" och av någon anledning gillade jag den inställningen, för är man förberedd på det värsta blir man bara positivt överraskad och aldrig besviken.

Det gäller nog att hitta sina knep, tyvärr har jag inte lyckats överföra den inställningen till allt än men jobbar på det. Det enda som är jobbigt är när man t ex byggt upp sitt självförtroende "att shit jag kan ju" så kan det räcka att en person säger något negativt om den saken så är allt det man byggt upp raserat. Det var så i början för mig, nu börjar det bättra sig på den fronten också men det tar tid, mycket tid.
 
Ja men precis. Jag brukar också tänka i de banorna som din kollega.

Jag vet att det tar tid. Jag har jobbat med mig själv i x antal år och håller fortfarande på. Det gäller bara att inte ge upp.
 
Ja, med tanke på att jag försökt jobba med mig själv i över 10 års tid och har fortfarande lång väg kvar att gå, så vet jag att det tar tid, men det är tid som det får ta för att det ska bli bra i slutänden. :)
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Hej! Jag har alltid älskat hästar och djur, och försökt göra mitt bästa för att omge mig av djur och det lantliga. Jag har alltid...
2 3
Svar
52
· Visningar
4 513
Senast: Mabuse
·
Hästhantering Precis som rubriken säger har jag en häst som är svår/jobbig att sko. Jag vet varför - en hovslagare har varit dum mot honom en gång -...
2
Svar
29
· Visningar
1 657
Senast: Askur2017
·
Gravid - 1år Känns jobbigt att skriva en sån här tråd men gör det ändå. Är det någon som blivit sjukskriven för depression under graviditet? Hur...
Svar
10
· Visningar
1 547
Senast: Kilauea
·
Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
4 976
Senast: Blyger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp