Sjukskrivning

[Linn-Nora]

Känns jobbigt att skriva en sån här tråd men gör det ändå.

Är det någon som blivit sjukskriven för depression under graviditet? Hur stor omfattning?

Jag mår inte bra. Är ledsen och nedstämd, minst sagt. Blir lätt irriterad och känner mig som en usel mamma till min femåring. Orkar ingenting, och allt känns tungt. Jag har haft mörka tankar om att jag inte borde finnas och känner ingen längtan alls i graviditeten. Vilket gör mig oerhört ledsen då vi kämpade för att få till den.

När andra gratulerar när de ser magen så blir jag mest cynisk och får låtsas spela med. Jag försöker vara glad och känna längtan. Men det känns så tomt. Jag känner mig så tom.

Jag förstår ju att det är hormonellt (?), men jag märker att jag orkar inte mer.

På jobbet har jag svårt att koncentrera mig, känner mig jättedålig på allt och är övertygad om att chefen tycker jag är sämst.

Hade någon annan skrivit det här hade jag sagt att sjukskrivning nog är på sin plats. Men det känns som ett nederlag när det kommer till mig själv (idiotiskt, jag vet).

Jag går hos psykolog via MVC. Har varit där en gång och ska dit imorgon igen. Då ska min man följa med mig för jag är väldigt duktig på att hålla igen.

Jag tycker inte man ska känna skam med psykisk ohälsa, det är verkligen inte det. Men jag har svårt att släppa garden och se mig som "besegrad" av min egen hjärna.

Finns det någon som har varit med om liknande? Gick det ens att bli sjukskriven?

 

[Voeux]

Jag var i en liknande sits som dig men jag var också föräldraledig, så jag tror det ställde till det lite för mig i huvudet. Men med facit i hand undrar jag varför jag hankade på. Med depression, extrem trötthet från graviditet och att ta hand om en 6-12 månaders, gravidillamående osv. Minns att jag undrade om vi gjort fel som skaffade barn, att jag inte ville gå och lägga mig för jag ville inte att det skulle bli nästa dag osv. Nu ett år senare har jag aldrig varit lyckligare, har otroligt roligt med barnen och vill nypa mig i armen nästan varje dag. Så jag vill bara säga att håll ut, det blir bättre

MEN jag önskar att jag.. ja vad man nu gör när man är föräldraledig. Sjukskrivit mig från det och maken fått vara hemma? Jag förstår inte varför jag trodde att jag måste härda ut. När man tittar i backspegeln så tror jag aldrig att man ångrar att man såg efter sig själv, växlade ner och tog sin tid att få gå igenom saker och ting som kräver bearbetning. Jag vet inte varför vi alltid biter ihop. Graviditet och barn är bland det största vi går igenom i livet och ändå låtsas vi som att vi ska vara helt opåverkade. Jag tycker du ska ge dig själv vad du behöver den här tiden i livet. Den är kort och kommer inte tillbaka (på gott och ont).

 

[Voeux]

Och som svar på din konkreta fråga - depression är givetvis ett legitimt skäl för sjukskrivning.

 

[Heddvig]

Känns jobbigt att skriva en sån här tråd men gör det ändå.

Är det någon som blivit sjukskriven för depression under graviditet? Hur stor omfattning?

Jag mår inte bra. Är ledsen och nedstämd, minst sagt. Blir lätt irriterad och känner mig som en usel mamma till min femåring. Orkar ingenting, och allt känns tungt. Jag har haft mörka tankar om att jag inte borde finnas och känner ingen längtan alls i graviditeten. Vilket gör mig oerhört ledsen då vi kämpade för att få till den.

När andra gratulerar när de ser magen så blir jag mest cynisk och får låtsas spela med. Jag försöker vara glad och känna längtan. Men det känns så tomt. Jag känner mig så tom.

Jag förstår ju att det är hormonellt (?), men jag märker att jag orkar inte mer.

På jobbet har jag svårt att koncentrera mig, känner mig jättedålig på allt och är övertygad om att chefen tycker jag är sämst.

Hade någon annan skrivit det här hade jag sagt att sjukskrivning nog är på sin plats. Men det känns som ett nederlag när det kommer till mig själv (idiotiskt, jag vet).

Jag går hos psykolog via MVC. Har varit där en gång och ska dit imorgon igen. Då ska min man följa med mig för jag är väldigt duktig på att hålla igen.

Jag tycker inte man ska känna skam med psykisk ohälsa, det är verkligen inte det. Men jag har svårt att släppa garden och se mig som "besegrad" av min egen hjärna.

Finns det någon som har varit med om liknande? Gick det ens att bli sjukskriven?

Jag sökte först på vårdcentralen för min graviditetsdepression men de ville inte sjukskriva efter som ”det inte är bra att gå hemma när man är deppig”. Pratade då med läkaren på mödravårdscentralen som sjukskrev mig med en gång. Var sjukskriven från vecka 20 och fram till förlossningen. Det var en otrolig lättnad. Så fort jag fött släppte depressionen.

 

[Linn-Nora]

Jag var i en liknande sits som dig men jag var också föräldraledig, så jag tror det ställde till det lite för mig i huvudet. Men med facit i hand undrar jag varför jag hankade på. Med depression, extrem trötthet från graviditet och att ta hand om en 6-12 månaders, gravidillamående osv. Minns att jag undrade om vi gjort fel som skaffade barn, att jag inte ville gå och lägga mig för jag ville inte att det skulle bli nästa dag osv. Nu ett år senare har jag aldrig varit lyckligare, har otroligt roligt med barnen och vill nypa mig i armen nästan varje dag. Så jag vill bara säga att håll ut, det blir bättre

MEN jag önskar att jag.. ja vad man nu gör när man är föräldraledig. Sjukskrivit mig från det och maken fått vara hemma? Jag förstår inte varför jag trodde att jag måste härda ut. När man tittar i backspegeln så tror jag aldrig att man ångrar att man såg efter sig själv, växlade ner och tog sin tid att få gå igenom saker och ting som kräver bearbetning. Jag vet inte varför vi alltid biter ihop. Graviditet och barn är bland det största vi går igenom i livet och ändå låtsas vi som att vi ska vara helt opåverkade. Jag tycker du ska ge dig själv vad du behöver den här tiden i livet. Den är kort och kommer inte tillbaka (på gott och ont).

Känner igen mig så väl. Inte i att vara gravid samtidigt som jag har en bebis, men att inte vilja att det ska bli nästa dag, och undra om det inte är ett misstag att skaffa ett barn till. Och det gör mig så ledsen. Det ligger en helt oskyldig bebis i min mage, och jag vill inte.. Jag förstår att det förmodligen släpper efter förlossningen. Men det känns så hemskt ändå.
Sen är det en tröst att du skriver att det kan bli bättre Och jag tror ju som sagt det.
Men just nu så är dom mörka tankarna lite för starka. Allt känns så hopplöst.

Jag ska ta med mig det där, att inte försöka härda ut. Hoppas verkligen min man kan hjälpa mig att få fram det imorgon.

Sen skrämmer det mig för vad dom ska tro på mitt jobb när jag inte kan jobba heltid fram till förlossningen. En kollega som var gravid innan mig jobbade på och dessutom extra. Nu är ju graviditeter och personer olika. Men jag vet också att när man inte är i det kan det kanske vara lätt att tänka att om hon klarar det varför klarar inte Linn-Nora det.

Sen inkomstbortfallet också. Min man pluggar så vi är beroende av min lön. Så jag oroar mig för det också...

Men jag uppskattar verkligen ditt inlägg

Jag sökte först på vårdcentralen för min graviditetsdepression men de ville inte sjukskriva efter som ”det inte är bra att gå hemma när man är deppig”. Pratade då med läkaren på mödravårdscentralen som sjukskrev mig med en gång. Var sjukskriven från vecka 20 och fram till förlossningen. Det var en otrolig lättnad. Så fort jag fött släppte depressionen.

Sånt där gör mig lite arg. Det är klart att det inte är bra att gå hemma och isolera sig för länge, men det är verkligen inte bra att streta på när allt i en säger stopp!
Jag har ändå en dialog med min barnmorska. Flaggade tidigt att jag mådde dåligt förra graviditeten så dom måste fånga upp mig. Och jag går hos psykolog via dom. Hon sa förra gången jag var där, första besöket, att det kanske kan vara idé med sjukskrivning.. Men det känns ändå som att det tar emot.
Å andra sidan tar nästan allt emot på jobbet också. Har så svårt att ta mig för någonting. Jag gör det som måste göras. Men det tar lång tid..
Samma hemma. Vill bara sova. Grät massor i helgen...

Vad skönt att det släppte direkt efter förlossningen för dig
Jag hoppas detsamma för mig!
Förra gången blev det bättre, men jag tror att det spelade in att jag inte fått hjälp när jag sen fick förlossningsdepression istället..

 

[vemsomhelst123]

Känns jobbigt att skriva en sån här tråd men gör det ändå.

Är det någon som blivit sjukskriven för depression under graviditet? Hur stor omfattning?

Jag mår inte bra. Är ledsen och nedstämd, minst sagt. Blir lätt irriterad och känner mig som en usel mamma till min femåring. Orkar ingenting, och allt känns tungt. Jag har haft mörka tankar om att jag inte borde finnas och känner ingen längtan alls i graviditeten. Vilket gör mig oerhört ledsen då vi kämpade för att få till den.

När andra gratulerar när de ser magen så blir jag mest cynisk och får låtsas spela med. Jag försöker vara glad och känna längtan. Men det känns så tomt. Jag känner mig så tom.

Jag förstår ju att det är hormonellt (?), men jag märker att jag orkar inte mer.

På jobbet har jag svårt att koncentrera mig, känner mig jättedålig på allt och är övertygad om att chefen tycker jag är sämst.

Hade någon annan skrivit det här hade jag sagt att sjukskrivning nog är på sin plats. Men det känns som ett nederlag när det kommer till mig själv (idiotiskt, jag vet).

Jag går hos psykolog via MVC. Har varit där en gång och ska dit imorgon igen. Då ska min man följa med mig för jag är väldigt duktig på att hålla igen.

Jag tycker inte man ska känna skam med psykisk ohälsa, det är verkligen inte det. Men jag har svårt att släppa garden och se mig som "besegrad" av min egen hjärna.

Finns det någon som har varit med om liknande? Gick det ens att bli sjukskriven?

Jag avskydde att vara gravid. Men tvärtom ville jag helst var att dagarna skulle gå så det var över.. och dagarna gick snabbare när jag gjorde något. Däremot råkade jag ut för en olycka i v.25 och var sjukskriven på halvtid i 8 veckor pga den, det var nog ändå bra för mig (jag fick ha kvar lite rutin och en anledning att gå upp men ändå mycket vila). Sen jobbade jag inte så många veckor till innan jag gick hem. Även för mig gick det över direkt barnet var ute.
Med det sagt kanske en deltidssjukskrivning kan vara bra. Inte minst då jag antar att du får rätt lite vila efter heltidsjobb med en 5-åring hemma..

 

[Linn-Nora]

Jag avskydde att vara gravid. Men tvärtom ville jag helst var att dagarna skulle gå så det var över.. och dagarna gick snabbare när jag gjorde något. Däremot råkade jag ut för en olycka i v.25 och var sjukskriven på halvtid i 8 veckor pga den, det var nog ändå bra för mig (jag fick ha kvar lite rutin och en anledning att gå upp men ändå mycket vila). Sen jobbade jag inte så många veckor till innan jag gick hem. Även för mig gick det över direkt barnet var ute.
Med det sagt kanske en deltidssjukskrivning kan vara bra. Inte minst då jag antar att du får rätt lite vila efter heltidsjobb med en 5-åring hemma..

Ja, det kan vara sjukt kämpigt!
Jag har nog alltid varit sån att jag föredrar att kvällen blir lång så jag slipper morgondagen. Vilket är helt ologiskt, men så funkar min hjärna.

Jag tänker mig nog sjukskrivning på 40 procent eller så. För jag vill inte tappa det helt. Även om det kanske hade varit bra en period.
Men vi får se vad dom säger imorgon.
Ska bara till psykologen på mvc, men jag hoppas hon kan hjälpa mig förmedla.

Så är det verkligen. Hennes pappa tar nästan allt. Men det är svårt att släppa helt när vi är i samma hem. Hon kommer ju till mig ändå. Vilket hon såklart får. Men det är ju intensivt..

 

[Linn-Nora]

Psykologen uppskattade det till en svår depression på skalan och har skrivit i journalen till BM och läkare att hon rekommenderar sjukskrivning på heltid till att börja med så att jag får vila.
Det känns taskigt mot mitt jobb då jag är den enda som gör det jag gör. Men dom får väl lösa det antar jag...

 

[Dorinda]

Klart du ska tacka ja till sjukskrivning!
Vila allt du kan, skämma bort dig så mycket som möjligt fortsätta gå till psykologen.
Känner du dig sen piggare och gladare kan du börja arbeta lite mer igen. Men nu låter ju en sjukskrivning helt rätt!

 

[vemsomhelst123]

Psykologen uppskattade det till en svår depression på skalan och har skrivit i journalen till BM och läkare att hon rekommenderar sjukskrivning på heltid till att börja med så att jag får vila.
Det känns taskigt mot mitt jobb då jag är den enda som gör det jag gör. Men dom får väl lösa det antar jag...

Ja de får lösa det. Det är det chefer har betalt för, att lösa saker och ta ansvar för saker (och, tycker jag, att se till att man inte är beroende av en enda person för vissa uppgifter då saker alltid kan inträffa). Du behöver vila låter det ju som, och känner du efter en period att du skulle vilja jobba kan man ju alltid bryta sjukskrivningen hel eller deltid. Nu vet du hur det känns att jobba som du mår, det är väl toppen att testa att inte göra det och se om det vänder lite.

 

[Kilauea]

Psykologen uppskattade det till en svår depression på skalan och har skrivit i journalen till BM och läkare att hon rekommenderar sjukskrivning på heltid till att börja med så att jag får vila.
Det känns taskigt mot mitt jobb då jag är den enda som gör det jag gör. Men dom får väl lösa det antar jag...

Jag vet hur det är att känna så mot sitt jobb, men det är verkligen inte ditt problem.
Ta hand om dig själv först och främst!