Att kämpa för jämställdhet

[the_connemara]

Eftersom du är perfektionist på hemmaplan låter han dig sköta det. Så oerhört tröttsamt när man packar som man, och sedan ska mamman ändå packa med massa grejer extra. Nästa gång struntar man i det eftersom det annars blir dubbelarbete.

Det en kvinna ska göra är att strunta i vissa sysslor och låta mannen sköta dessa. När allt är bådas ansvar blir lätt allt kvinnans ansvar eftersom hon överarbetar och har kontrollbehovet.

Jag vill verkligen inte mata @Klonim men spinna vidare på detta.

Problemet är inte att kvinnan behöver släppa på projektledarrollen. Finns ju redan svar i tråden som vittnar om att finns det en bättre, eller åtm en pålitlig, projektledare så är det inget problem att släppa kontrollen. Problemet är ju att varför har så inihelvetes många män så svårt att steppa upp hemma? När de oftast förväntas (men sopas efter....?) prestera på jobbet dessutom.

 

[MiniLi]

Jag vill verkligen inte mata @Klonim men spinna vidare på detta.

Problemet är inte att kvinnan behöver släppa på projektledarrollen. Finns ju redan svar i tråden som vittnar om att finns det en bättre, eller åtm en pålitlig, projektledare så är det inget problem att släppa kontrollen. Problemet är ju att varför har så inihelvetes många män så svårt att steppa upp hemma? När de oftast förväntas (men sopas efter....?) prestera på jobbet dessutom.

Jag håller ju helt med om att det är ett större problem att männen inte steppar upp.
Men ändå. Jag tror fortfarande att vi projektledarkvinnor behöver lugna oss, dels för att projektledandet blir tvångsmässigt och stressigt men också för att det troligen vidmakthåller männens beteende. Det ÄR svårt att ”steppa upp” när någon annan hela tiden ligger före och styr och ställer..

 

[MiniLi]

Vi lever rätt ojämställt och det är så himla irriterande stundtals - jag jobbar mindre ich har alltså mer tid för (samt större intresse av och högre krav på ) matlagning vilket gör att jag planerar och lagar mat typ 80% av våra middagar. Sambon handlar dock oftare av olika anledningar, men är ju verkligen inte så engagerad.

Med städning är det lite likadant - jag har mer tid plus har valt att ha hund som skräpar ner, alltså dammsuger jag oftare samt står för tvättandet (dock en vikandet).

Det är verkligen så himla svårt att dels inte hamna i ”jag har mer tid” men också i fällan ”jag tjänar mindre, sambon betalar mer så därför borde jag göra mer hemma” och då få dåligt samvete dom gångerna jag låter bli att göra något och låter sambon sköta det. För visst, jag jobbar deltid men samtidigt så gör jag det av en anledning och jag har svårt att dels hantera mina egna känslor kring att inte orka med samt att jag ofta reagerar på vad jag tror att sambon tycker och försöker kompensera för det genom att göra mer innan sambon säger något. Så mycket tid hemma pga deltidsarbete eller sjukskrivning samt begränsad ork har varit rena döden för jämställdheten hos oss.

Sen är det såklart mycket som är bra också och relativt jämställt, men det här med hushållsarbete är nog ett av våra största problem.

Förut projektledde jag mycket också men har slutat med det så länge jag själv inte är involverad. Sambon får hålla koll på sitt liv så håller jag koll på mitt (sen pratar vi såklart med varandra om vad vi gör osv men jag tänker icke rodda hans planer, familj och åtaganden) men det har tagit rätt många år och för att komma hit.

Ytterligare en sak som jag är väldigt glad över är att vi har varsin bil - han sköter sin, jag sköter min, så det blir aldrig att någon av oss tar bilansvar och tycker att det är jämförbart med typ all städning i ett halvår samt att vi slipper allt tjafs om vad som ska göras när med bilen (och en sak mindre att projektledare).

Är dock rätt glad över att vi inte har barn för jag tror att projektledning av det skulle kunna bli ett stort problem, både sett till relation och jämställdhet men också sett till min mentala hälsa.

Det där med tiden har jag tänkt på under sommaren. Min partner har varit ledig hela sommaren i glapp mellan utbildning och jobb. Jag har då ibland känt att han faktiskt får dra ett större lass hemma än mig som jobbar (mer än) heltid. Samtidigt så hade jag blivit vansinnig om situationen varit motsatt - jag hade INTE varit ok med att göra mer hemma.
Jag landade till slut i att han får göra lite mer men att vi mestadels fortsätter göra tillsammans. Han är man och därför blev snedfördelningen ”åt rätt håll”.

Självklart hade vi det här samtalet tillsammans också och kom överens, men jag fick brottas en del med konceptet..

 

[Klonim]

Jag vill verkligen inte mata @Klonim men spinna vidare på detta.

Problemet är inte att kvinnan behöver släppa på projektledarrollen. Finns ju redan svar i tråden som vittnar om att finns det en bättre, eller åtm en pålitlig, projektledare så är det inget problem att släppa kontrollen. Problemet är ju att varför har så inihelvetes många män så svårt att steppa upp hemma? När de oftast förväntas (men sopas efter....?) prestera på jobbet dessutom.

Det är ett ämne för en annan tråd, om någon nu vill skapa en.

Kortsvaret blir att jag tror att det beror på att det ekonomisk och trivselmässigt inte spelar någon roll för dem.

 

[inverterad]

Jag projektleder, dvs jag ser vad som ska göras, partner utför. Jag är sån, enda som får mig att sluta är ett aktivt beslut att låta bli eller en annan bättre projektledare. Jag är en bra projektledare, partner usel. Vi försöker vara jämställda, men skulle inte jag projektleda skulle inget hända. Jag är helt ok med det, men jag Gör inte allt jobb. Jag är katalysatorn.

Åh, det är just att vara katalysatorn och att behöva ha kontroll och koll och komma ihåg som jag tycker är så jobbigt.

 

[MiniLi]

Åh, det är just att vara katalysatorn och att behöva ha kontroll och koll och komma ihåg som jag tycker är så jobbigt.

Ja det är ju en mental grej som gör att man liksom aldrig får vila på samma sätt som den som bara ska göra..

 

[AraSlei]

Ytterligare en sak som jag är väldigt glad över är att vi har varsin bil - han sköter sin, jag sköter min, så det blir aldrig att någon av oss tar bilansvar och tycker att det är jämförbart med typ all städning i ett halvår samt att vi slipper allt tjafs om vad som ska göras när med bilen (och en sak mindre att projektledare).

Jag är också så glad över att vi har varsin bil!
Min sambo hade blivit tokig på att behöva dela bil med mig (och jag med honom..), han är en bilpedant och jag är motsatsen
Han hjälper mig dock med däckskiften, om det är bromsar som ska bytas, felsökning på när bilen låter och jag bara har skruvat upp radion lite för länge...

 

[em-pirre]

Åh, det är just att vara katalysatorn och att behöva ha kontroll och koll och komma ihåg som jag tycker är så jobbigt.

Exakt. Det lättaste av allt är ju att nån säger exakt vad du ska göra och hur. Så himla bekvämt. Jag har haft män som bara "säg vad jag ska göra så gör jag vad du vill". Alltså nej. Kan dom inte tänka själv?

Jag tänker inte ensam ha koll på:
var den gröna saxen är
om vi har suddgummin
var cykelpumpen är
när hundarna ska vaccineras
om elräkningen är betald
när kusinens bröllop är
hur många år någon fyller
vad någon ska ha i present.
vilket tvättprogram eller tvättmedel som ska användas
om det behövs dammsugas

Använd dina egna ögon och din egen hjärna for fucks sake

 

[Badger]

Jag vill verkligen inte mata @Klonim men spinna vidare på detta.

Problemet är inte att kvinnan behöver släppa på projektledarrollen. Finns ju redan svar i tråden som vittnar om att finns det en bättre, eller åtm en pålitlig, projektledare så är det inget problem att släppa kontrollen. Problemet är ju att varför har så inihelvetes många män så svårt att steppa upp hemma? När de oftast förväntas (men sopas efter....?) prestera på jobbet dessutom.

Jag har ju fortfarande funderingen om att hemmet kan fungera utan projektledare, i alla fall om man inte är så många. Det kan dock bero på att jag vet att om jag glömde packa jumpapåsen när jag sticker hemifrån och glömmer frukt i väskan så lägger min man dit det när det går till bussen, så vi har dubbla kontroller. Och att jumpapåsen packas initieras av "någon" kvällen innan med ett -är det inte jumpa i morgon? På något lustigt vis har vårt kaos och sista sekunden sätt alltid fungerat väl och vi fick bara positiva kommentarer från förskolan när A var liten. De fritidsaktiviteter som jag uppmuntrar tar jag hand om och de som han uppmuntrat tar han hand om allt omkring. Men vi kan reserva på dem.

 

[starcraft]

Exakt. Det lättaste av allt är ju att nån säger exakt vad du ska göra och hur. Så himla bekvämt. Jag har haft män som bara "säg vad jag ska göra så gör jag vad du vill". Alltså nej. Kan dom inte tänka själv?

Jag tänker inte ensam ha koll på:
var den gröna saxen är
om vi har suddgummin
var cykelpumpen är
när hundarna ska vaccineras
om elräkningen är betald
när kusinens bröllop är
hur många år någon fyller
vad någon ska ha i present.
vilket tvättprogram eller tvättmedel som ska användas
om det behövs dammsugas

Använd dina egna ögon och din egen hjärna for fucks sake

Så bra skrivet!
Vi har en kalender hemma för att jag ska slippa hålla koll på vad både jag och partner gör och när någons födelsedag är osv. Det hade funkat jättebra och funkar jättebra när/om någon annan än bara jag fyller i kalendern...

 

[Badger]

Ska tillägga. Jag har typ 80 % mer barnfri tid än han har på kvällar och helger. Ändå är det jag som planerar kläder, köper kläder, packar dotterns saker när vi ska iväg, osv osv. Grymt irriterande. Jag har provat att låta honom packa åt henne, men det slutade med att jag ändå plockade fram allt jag tyckte att han skulle packa med (why?!?!) så det var ju mitt eget fel att det blev så dumt.

Jo, lite. Min man och min kusin har märkt att de knappt ens kan handla kläder till sina barn. Kassörskorna försöker bara slå in allt till present osv... Så det är inte någon liten övervikt direkt om det kan chocka en expedit att en man handlar barnkläder till sitt eget barn.

 

[Petruska]

Jag projektleder, dvs jag ser vad som ska göras, partner utför. Jag är sån, enda som får mig att sluta är ett aktivt beslut att låta bli eller en annan bättre projektledare. Jag är en bra projektledare, partner usel. Vi försöker vara jämställda, men skulle inte jag projektleda skulle inget hända. Jag är helt ok med det, men jag Gör inte allt jobb. Jag är katalysatorn.

Jag tycker att det är exakt det som är betungande. Att vara katalysator och projektledare. Ofta upplever jag att det är enklare att göra än att projektleda och katalysera igång saker. Dock är det enklare för mig själv att se när jag gör för att slippa projektleda, än vad det är för mig själv att se när jag projektleder.

Jag tar aktiva beslut om att inte projektleda flera gånger i veckan, tror jag. Har inte räknat.

 

[inverterad]

Jag tycker att det är exakt det som är betungande. Att vara katalysator och projektledare. Ofta upplever jag att det är enklare att göra än att projektleda och katalysera igång saker. Dock är det enklare för mig själv att se när jag gör för att slippa projektleda, än vad det är för mig själv att se när jag projektleder.

Jag tar aktiva beslut om att inte projektleda flera gånger i veckan, tror jag. Har inte räknat.

Exakt såhär!

 

[kryddelydd]

Tror också det är så. Projektledandet är helt onödigt om båda tar rimligt ansvar. Ändå håller man på med det, trots att det inte ens behövs..

Samtidigt så behövs ju "projektledandet" för att undvika att båda parter gör samma saker och glömmer samma saker.
Eller åtminstone behövs att endera parten tar initiativ till att man går igenom och fördelar vad som behöver göras.

Eller så menar vi inte samma saker med "projektledandet".

 

[kryddelydd]

Det där med tiden har jag tänkt på under sommaren. Min partner har varit ledig hela sommaren i glapp mellan utbildning och jobb. Jag har då ibland känt att han faktiskt får dra ett större lass hemma än mig som jobbar (mer än) heltid.

Fast varför måste det vara ett problem att den individ som har mer tid till förfogande faktiskt gör mer?

Undrar uppriktigt, inget försök att provocera.

Jo, jag kan förstå utifrån "mannen och kvinnan ska ta lika stort ansvar och göra lika mycket"-diskussionen.
Men det här är ju en typsituation när det är rimligt att frångå "lika mycket".
Ena parten är mellan jobb. Den har hela dagarna till förfogande.
Andra parten jobbar mer än heltid. Den kanske har två timmar till förfogande.

Varför är det då principiellt fel att parten med hela dagarna till förfogande, använder en del av den tiden för det gemensamma bästa?

 

[Petruska]

Samtidigt så behövs ju "projektledandet" för att undvika att båda parter gör samma saker och glömmer samma saker.
Eller åtminstone behövs att endera parten tar initiativ till att man går igenom och fördelar vad som behöver göras.

Eller så menar vi inte samma saker med "projektledandet".

Jag menar nog att i fallet två normalbegåvade vuxna som bor ihop och dagligen pratar med varandra om stort och smått, så behövs inte en projektledare. Finns det ändå en, är det för att något inte fungerar helt bra. Vilket ju då dessvärre tycks vara det vanligaste. Troligen att endast den ena av de vuxna tar ansvar fullt ut.

 

[Jordgubblime]

Håller helt med om att det är just den mentala biten av projektledandet som är jobbig! Jag projektleder här hemma, försöker verkligen att släppa på vissa saker. Min sambo jobbar som chef med 20 anställda, han kan projektleda men ändå har jag så svårt att släppa kontrollen till honom. Han jobbar dessutom ofta även hemma och har lätt att bli disträ och inte riktigt kunna fokusera på saker för att han måste svara på ett mail eller fundera på någon lösning till jobbet osv.

Jag försöker att lösa fler och fler situationer med att helt enkelt släppa och säga till honom ”lös det”. Han får väl själv prova sig fram med trail and error, framförallt nu med barnet. Jag har varit hemma med barnet i snart nio månader så jag har ju testat mig fram till vad som fungerar och inte, vet att jag kommer behöva med mig ett extra ombyte i väskan nu eftersom det inte varit någon bajsblöja idag osv.

Förut var det nästan alltid jag som handlade mat, nu sedan barnet föddes gör vi det tillsammans. Jag lagar dock all mat, orkar jag inte laga mat så köper sambon något färdigt. Han hatar matlagning.
Vissa tjänster köper vi för att slippa dem, tex fönsterputsning, kommer också börja betala för hjälp med städning när jag börjar jobba igen efter föräldraledighet.
Jag städar nog oftast eftersom jag har högre krav på städningen, han plockar undan mer eftersom han inte tål att saker ligger framme.
Han klipper oftast gräset eftersom jag inte klipper rakt nog i hans ögon.
Vi är rätt petiga båda två men med olika saker
Jag vägrar att göra vissa saker eftersom att jag vet att han ändå inte kommer bli nöjd med resultatet, han slipper därför göra vissa grejer där jag vet att jag ändå kommer vilja göra om det på mitt vis.

Mitt tidiga nyårslöfte till mig själv är att släppa lite på projektledandet, what if saker inte blir exakt som jag tänkt mig/vill ha dem ibland? Det mesta löser sig ändå och ibland är det faktiskt jäkligt skönt att sätta sig och äta glass istället för att tvätta när barnet sover.

 

[Pontevecchio]

Vi lever rätt ojämställt och det är så himla irriterande stundtals - jag jobbar mindre ich har alltså mer tid för (samt större intresse av och högre krav på ) matlagning vilket gör att jag planerar och lagar mat typ 80% av våra middagar. Sambon handlar dock oftare av olika anledningar, men är ju verkligen inte så engagerad.

Med städning är det lite likadant - jag har mer tid plus har valt att ha hund som skräpar ner, alltså dammsuger jag oftare samt står för tvättandet (dock en vikandet).

Det är verkligen så himla svårt att dels inte hamna i ”jag har mer tid” men också i fällan ”jag tjänar mindre, sambon betalar mer så därför borde jag göra mer hemma” och då få dåligt samvete dom gångerna jag låter bli att göra något och låter sambon sköta det. För visst, jag jobbar deltid men samtidigt så gör jag det av en anledning och jag har svårt att dels hantera mina egna känslor kring att inte orka med samt att jag ofta reagerar på vad jag tror att sambon tycker och försöker kompensera för det genom att göra mer innan sambon säger något. Så mycket tid hemma pga deltidsarbete eller sjukskrivning samt begränsad ork har varit rena döden för jämställdheten hos oss.

Sen är det såklart mycket som är bra också och relativt jämställt, men det här med hushållsarbete är nog ett av våra största problem.

Förut projektledde jag mycket också men har slutat med det så länge jag själv inte är involverad. Sambon får hålla koll på sitt liv så håller jag koll på mitt (sen pratar vi såklart med varandra om vad vi gör osv men jag tänker icke rodda hans planer, familj och åtaganden) men det har tagit rätt många år och för att komma hit.

Ytterligare en sak som jag är väldigt glad över är att vi har varsin bil - han sköter sin, jag sköter min, så det blir aldrig att någon av oss tar bilansvar och tycker att det är jämförbart med typ all städning i ett halvår samt att vi slipper allt tjafs om vad som ska göras när med bilen (och en sak mindre att projektledare).

Är dock rätt glad över att vi inte har barn för jag tror att projektledning av det skulle kunna bli ett stort problem, både sett till relation och jämställdhet men också sett till min mentala hälsa.

Det märkliga är att jag aldrig får höra detta från min manliga sambo. Aldrig har han erbjudit sig fler lämningar/hämtningar/vab/städning/diskning pga jag har en högre tjänst och tjänar mer.

Visst är det intressant?

 

[monster1]

Samtidigt så behövs ju "projektledandet" för att undvika att båda parter gör samma saker och glömmer samma saker.
Eller åtminstone behövs att endera parten tar initiativ till att man går igenom och fördelar vad som behöver göras.

Eller så menar vi inte samma saker med "projektledandet".

Fast att kommunicera med varandra och stämma av är ju inte projektledning om båda gör det i lika stor omfattning. Om det bara är den ena som stämmer av hela tiden så blir det projektledning.

 

[monster1]

Jag lever i en relation där min sambo har motivations och strukturproblem på hög nivå och en curlande mamma. Jag blir många gånger utan att själv ha valt det projektledare pga av att andra använder mig som kommunikationspart då sambon inte fungerar så bra på det. Tex rings det till mig eftersom sambon oftast inte svarar i eller har mobilen laddad, man talar om tider och datum för mig eftersom sambon inte kommer ihåg osv. Ska något göras hemma får jag helt enkelt tala om det. Svårt att hantera eftersom det handlar om medicinska tillstånd men samtidigt kan jag inte låta blir att fundera på hur mycket omgivningen tillåtit av det här beteendet om sambon varit en kvinna och jag varit en man... Hur mycket hade jag accepterat om jag var en man och levde i den här relationen innan jag lämnat tex, hade mamman i samma utsträckning curlat. Hur får man en jämställt hushåll med någon som fungerar så dåligt osv...