Att komma ur en depression

[Magiana]

Ja, jag förstår det. Därför tror jag att det är bra om du slutar försöka övertyga hela Bukefalos om att psykologen var galen för du gör dig själv en otjänst. Du blåser upp den här psykologen till att ha varit fruktansvärd och det kommer inte hjälpa dig i att må bättre.

Jag är inte heller hjälpt av alla som påstår att jag fått behandling med samtal. Jag fick komma till en person som hade titeln psykolog. Det är allt.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag är inte heller hjälpt av alla som påstår att jag fått behandling med samtal. Jag fick komma till en person som hade titeln psykolog. Det är allt.

Jamen släpp det. Vissa kommer tycka att du fått påbörja en behandling, du tycker inte det. Okej. Ni måste inte vara överens.

 

[Sleepy]

@Magiana Om du söker privat vård hos någon som har avtal med landstinget eller kommunen så är det samma avgifter som den offentliga vården.

 

[Magiana]

@Magiana Om du söker privat vård hos någon som har avtal med landstinget eller kommunen så är det samma avgifter som den offentliga vården.

Tyvärr måste man få den vården beviljad om det ska gå inom landstinget. https://www.regionorebrolan.se/sv/H...sykoterapeuter-som-har-avtal-med-landstinget/

 

[Sleepy]

Tyvärr måste man få den vården beviljad om det ska gå inom landstinget. https://www.regionorebrolan.se/sv/H...sykoterapeuter-som-har-avtal-med-landstinget/

Ja? Ansök.
https://www.regionorebrolan.se/sv/H...i/Vanliga-fragor-och-svar-om-LOV-psykoterapi/

 

[Magiana]

Ja? Ansök.
https://www.regionorebrolan.se/sv/H...i/Vanliga-fragor-och-svar-om-LOV-psykoterapi/

Jag är redan i allmänpsykiatrin för bedömning. Jag kan inte forcera fram något.

 

[monster1]

Jag är redan i allmänpsykiatrin för bedömning. Jag kan inte forcera fram något.

Försökt att vila i att du har flera möjligheter OM det är så att öppenspykiatrin skulle återremittera dig. Du kan söka privat och du kan byta vårdcentral. Dessutom vet du inte ännu vad öppenpsykiatrin kommer fram till för behandling utan du håller väl på att utredas via samtal?

 

[Magiana]

Försökt att vila i att du har flera möjligheter OM det är så att öppenspykiatrin skulle återremittera dig. Du kan söka privat och du kan byta vårdcentral. Dessutom vet du inte ännu vad öppenpsykiatrin kommer fram till för behandling utan du håller väl på att utredas via samtal?

Ja, vi håller på att prata om hur läget är så vet man bättre sen hur man ska gå vidare.

Det kändes åtskilligt bättre när lösningen om att pausa/minska amorteringen dök upp. Då får jag ihop det om jag måste söka privat och det är en lättnad. (Snacka om att jag är tacksam över att äga mitt hus. Den här möjligheten hade jag inte haft om jag hyrt bostad.)

 

[MiniLi]

Jag blev återremitterad till VC förra året. Jag hade då gått 5 månader i psykiatrin. På VC blev jag åter skickad på bedömning och sen vidare tillbaka till allmänpsykiatrin. Bollad fram och tillbaka med andra ord.

Nu har jag gått hos psykologen 4 gånger.

Ah okej. Det hade jag inte förstått. Kan se att det väcker oro om att samma sak kan hända igen, men förhoppningsvis gör de inte om samma sak med tanke på att du nu är tillbaka.

 

[MiniLi]

Min fyrkantighet?

Hur det kan räknas som vård? (med samtal var tredje vecka)
Tja. Det ÄR vård, som är ganska standardmässig. Jodå, jag har uppfattat att du inte är nöjd. Och det är tråkigt. Men det är ju synd att du inte kan uppfatta att du fått vård även om du är missnöjd med den vården.

Vad gäller psykologen: jag vet förstås inte heller vad som sagts, och jag vet att du är väldigt missnöjd. Det kan ju få stanna där förutom att det inte är helt ovanligt att människor uppfattar saker som sägs på väldigt olika sätt. Där är det ju vars och ens uppfattning av det hela som är viktig, även om motparten kan ha diametralt annan åsikt/uppfattning om vad som sagts.
Så ord mot ord, ja. Och din uppfattning är ju den som är viktig för dig, och för ditt beslut att fortsätta kontakten. Utifrån hur du beskrivit din upplevelse av den kontakten ser jag egentligen inte att något annat alternativ fanns än att avbryta.

Att bli vidareremitterad, som du blev senaste gången från vårdcentral, handlar inte om att gå i behandling, nej.
Men nu har du ju kontakt med en psykolog.

Jag förstår inte riktigt varför du går på så hårt här?
Man kan ju ha en massa åsikter men det är ju rätt uppenbart att det bara blir negativt när du klampar fram på det här sättet. Du skriver dessutom som om du vore expert på området men det är du ju inte. Om du vore expert på området hade du förstått att den linjen du driver här inte leder till något positivt.

 

[Magiana]

Jag blir inte utsparkad. Nu ska jag få gå en depressionsskola och sen får jag prata med någon där när jag är klar med skolan.

Men jag funderar på om jag behöver be om en medicin för min ångest som tyvärr har ökat en del på sistone.

 

[tuaphua]

Jag blir inte utsparkad. Nu ska jag få gå en depressionsskola och sen får jag prata med någon där när jag är klar med skolan.

Men jag funderar på om jag behöver be om en medicin för min ångest som tyvärr har ökat en del på sistone.

Känns det bra beslutet?
Det låter ju för mig iaf som något bra. Hoppas det känns så för dig med!

 

[Magiana]

Känns det bra beslutet?
Det låter ju för mig iaf som något bra. Hoppas det känns så för dig med!

Ja, det är bra.

 

[ekra]

Jag ser att du ständigt återkommer till att du är rädd för att släppa in folk i ditt liv eftersom du är rädd att de skall lämna dig. (Rätta mig om jag har fel) Och ja, människor kommer och går i ens liv, men om man aldrig vågar släppa någon nära av rädsla för att de skall lämna en så kommer man aldrig att få några nära relationer.

Jag har gått hos kurator en period (efter två chockartade dödsfall som kom kort efter varandra) och det hjälpte mig att bearbeta sorgen och känslorna kring det.

Ett sätt att tänka som hjälpt mig (som mest varit deprimerad över ensamhet, sorg och att jag inte verkar lyckas med att finna kärleken) har varit att gå på djupet av vad det är som skrämmer mig. Om jag bara fokuserar på förlusterna och inte hur jag accepterar det jag inte kan påverka och går vidare (eller runt) så kommer jag bara att stå och stampa. Varken piller eller psykolog kan göra hela jobbet. Men det verkar du ha konstaterat. Och det är viktigt att öppna upp och inte dölja saker för samtalskontakten, det är ju kontraproduktivt, de är inte tankeläsare.

För mig har det hjälpt mig massor att våga öppna upp om hur ensam jag känt mig, och andra saker som bekymrat mig, och att försöka att inte ta ut något negativt i förskott.

Går man in i något med inställningen att det ska gå åt helvete så är det ju risk att det gör just det.

Det är inte alla människor som har en god relation till sin familj, lever i tvåsamhet, får barn, eller har ett rikt socialt liv, men det är heller inte en absolut förutsättning för att kunna få ett bra liv!

Trivs man inte med sin situation så är en väg ut av det att steg för steg försöka få in mer av sånt som man får glädje av, och det brukar ge ringverkningar. Typ när var du lycklig/glad senast, och vad kan du göra för att uppleva det igen?

För mig har acceptans varit enormt viktigt. Innan jag accepterade att ”såhär är det idag, och vad som händer imorgon vet jag inte”, så hade jag en del panikångestliknande symptom, ångest och annat elände. Periodvis var jag djupt nere och grät mycket.

Du verkar loopa problemen och stressa mycket över sådant du inte kan påverka. Kurator en gång i månaden är bättre än ingen hjälp alls. Särskilt om du inte har några nära vänner att lufta tankarna med. Man behöver oftast input utifrån för att komma vidare.

 

[ekra]

En jättefin podcast-serie (på norska) som faktiskt hjälpt mig att finna verktyg att hantera svåra tankar är ”Hos Peder”, det finns säkert många fler att finna. Jag kände mig särskilt träffad av samtalen med Tiril som varit singel större delen av livet och söker svar på varför.

 

[Cafer]

Nu var det lite mycket att läsa igenom men jag själv (i likhet med de flesta) har ju haft sämre perioder i livet. Är väl inne i en just nu med för den delen, men om de är något jag tror att jag lärt mig här i livet så är det fästa blicken åt det håll man vill. Kan likna det lite vid att man kastas omkring i ett stormande hav, men man har en livboj som sitter förankrad med lina i ett träd på torra land.. Man kommer kastas omkring och kanske vara nära att drunkna, trots livbojen, men man har något att sakta försöka dra sig in mot land med när orken kommer i skov.
Som jag ser det så finns det två vägar som båda kan leda en ut, den ena bygger dock en stabilare grund. Känslor är ju kroppens sätt att signalera när något är bra eller dåligt för en, om vi tar en situation som ensamhet t.ex.
Den ena vägen att lösa den situationen är att försöka fylla sitt liv med människor, men man blir inte nödvändigtvis klokare av det. Risken är dessutom att man släpper in folk på fel grunder.

Den andra vägen är att verkligen rannsaka sig själv och försöka få perspektiv. Man kan vara själv, men man behöver inte vara ensam. Ofta beror de negativa känslorna mot att vara själv på andra saker, stress över ditten och datten, tiden rinner iväg, kanske en känsla av att vara misslyckad. Det är ju alla saker man kan ifrågasätta och försöka se från ett annat håll. På det sättet så ändrar man inte sin ensamhet, men man ändrar bilden av vad det innebär att vara ensam och på det sättet får det att kännas bättre.

Jag tror att många väljer att gå ner längs väg nummer 1, vilket tyvärr gör att man riskerar att hamna på precis samma ställe igen ner längs vägen. Men visdom är svår att bli av med och den tjänar en livslångt. Så mitt råd är att fästa ögonen på något annat, en hälsosam variant av dig själv, och sakta dra dig dit på alla sätt du kan. Självuppfyllande profetior är en verklig sak och om man fäster blicken på sig själv och där man står så kommer man stå kvar som den man är.

 

[Magiana]

Nu var det lite mycket att läsa igenom men jag själv (i likhet med de flesta) har ju haft sämre perioder i livet. Är väl inne i en just nu med för den delen, men om de är något jag tror att jag lärt mig här i livet så är det fästa blicken åt det håll man vill. Kan likna det lite vid att man kastas omkring i ett stormande hav, men man har en livboj som sitter förankrad med lina i ett träd på torra land.. Man kommer kastas omkring och kanske vara nära att drunkna, trots livbojen, men man har något att sakta försöka dra sig in mot land med när orken kommer i skov.
Som jag ser det så finns det två vägar som båda kan leda en ut, den ena bygger dock en stabilare grund. Känslor är ju kroppens sätt att signalera när något är bra eller dåligt för en, om vi tar en situation som ensamhet t.ex.
Den ena vägen att lösa den situationen är att försöka fylla sitt liv med människor, men man blir inte nödvändigtvis klokare av det. Risken är dessutom att man släpper in folk på fel grunder.

Den andra vägen är att verkligen rannsaka sig själv och försöka få perspektiv. Man kan vara själv, men man behöver inte vara ensam. Ofta beror de negativa känslorna mot att vara själv på andra saker, stress över ditten och datten, tiden rinner iväg, kanske en känsla av att vara misslyckad. Det är ju alla saker man kan ifrågasätta och försöka se från ett annat håll. På det sättet så ändrar man inte sin ensamhet, men man ändrar bilden av vad det innebär att vara ensam och på det sättet får det att kännas bättre.

Jag tror att många väljer att gå ner längs väg nummer 1, vilket tyvärr gör att man riskerar att hamna på precis samma ställe igen ner längs vägen. Men visdom är svår att bli av med och den tjänar en livslångt. Så mitt råd är att fästa ögonen på något annat, en hälsosam variant av dig själv, och sakta dra dig dit på alla sätt du kan. Självuppfyllande profetior är en verklig sak och om man fäster blicken på sig själv och där man står så kommer man stå kvar som den man är.

För mig innebär ensamhet att jag blir sårbar. Då måste jag lösa precis exakt varje svårighet själv, oavsett om jag kan eller inte. Det är jobbigt att känna sig så utsatt. Och en annan sak är att när hela min familj lämnade mig på ett bräde, skapade det en känsla av att jag inte dög. Är jag frisk, glad och kan prestera, då duger jag, men är jag sjuk och inte beter mig som jag brukar, så är jag tydligen rätt outhärdlig. Det är jobbigt att det är så.

Så jag har valt väg ett, d.v.s. prata med och lära känna nya människor. Jag tänker lite som så att ju fler människor jag känner, desto mindre sannolikt är det att alla går samtidigt. När min familj drog så hade jag ingen kvar. Nu har jag börjat lära känna mina grannar, jag har kontakt med förra medryttarhästens ägare (vi pratade senast idag) och sen finns det några som inte bor här men som jag pratar med ibland. Och jag tänker att jag fortsätter att lära känna fler människor. Här och där tycks det finnas människor jag delar värderingar med och där personkemin stämmer.

Men sen råkar jag vara introvert också. Jag orkar inte ha människor runt mig precis exakt jämt. Jag behöver även eget utrymme. Men jag pallar inte heller att vara totalt isolerad fråm omvärlden.

 

[Cafer]

För mig innebär ensamhet att jag blir sårbar. Då måste jag lösa precis exakt varje svårighet själv, oavsett om jag kan eller inte. Det är jobbigt att känna sig så utsatt. Och en annan sak är att när hela min familj lämnade mig på ett bräde, skapade det en känsla av att jag inte dög. Är jag frisk, glad och kan prestera, då duger jag, men är jag sjuk och inte beter mig som jag brukar, så är jag tydligen rätt outhärdlig. Det är jobbigt att det är så.

Så jag har valt väg ett, d.v.s. prata med och lära känna nya människor. Jag tänker lite som så att ju fler människor jag känner, desto mindre sannolikt är det att alla går samtidigt. När min familj drog så hade jag ingen kvar. Nu har jag börjat lära känna mina grannar, jag har kontakt med förra medryttarhästens ägare (vi pratade senast idag) och sen finns det några som inte bor här men som jag pratar med ibland. Och jag tänker att jag fortsätter att lära känna fler människor. Här och där tycks det finnas människor jag delar värderingar med och där personkemin stämmer.

Men sen råkar jag vara introvert också. Jag orkar inte ha människor runt mig precis exakt jämt. Jag behöver även eget utrymme. Men jag pallar inte heller att vara totalt isolerad fråm omvärlden.

Tänk om det bara finns en person du kan lära känna, som kan hjälpa dig med dina bekymmer och hålla dig sällskap livet ut? Det är väldigt vanligt att titta utåt för hjälp och stöd och det är absolut inget fel med det, det har så klart sin plats också. Men ibland letar folk efter en lösning överallt utom just där den rimligtvis funnits hela tiden, inom oss.
Nu har jag absolut noll koll på vad som faktiskt hänt dig så allt det här är rent hypotetiskt förstås. Det kanske är i sårbarheten du beskriver som du kan hitta ledtrådar till vad som hänt? Att den driver dig åt olika håll som kanske inte alltid blir så bra? Att acceptera ansvar för sig själv och sina handlingar är grundläggande, ingen har en skyldighet att hjälpa till och om man kan stuka om sina krav utefter det så kan man börja bli lite ödmjuk inför sin situation och vad hjälp faktiskt betyder och ska komma ifrån.

Jag känner en person som kan förvränga hela universum så att det passar dennes önskningar, helt utan hänsyn till något eller någon. Vill denna person något så hittar den allt denne tycker pekar på att det borde bli så, och struntar i allt som säger emot. Denne person är även alltid det värsta offret. Skulle kunna sätta ett svärd genom bröstet på en annan människa och ändå kräva sympati av den som blivit nerhuggen. Allt dåligt som händer är någon annans fel, förstås. För mig verkar det som att personen är på ständig flykt från sig själv och allt annat, orkar och klarar inte att stanna upp och titta bakåt på allt som denne lämnat i lågor bakom sig. Ibland är vägen framåt att stanna upp och vandra bakåt och se och förstå vad man gjort, varför, hur man påverkat andra, ta fullt ansvar, acceptera att det varit så men att framtiden kan se annorlunda ut om man lär sig av misstagen. Det värsta som finns är att acceptera den råttfälla man ibland satt sig fast i och ha modet att våga stanna kvar i den, för att man vet att det är därifrån man lär börja bygga upp sig själv igen. Att inte konfrontera sig själv är att fly och fortsätta bränna ner världen bakom sig.

 

[Magiana]

Tänk om det bara finns en person du kan lära känna, som kan hjälpa dig med dina bekymmer och hålla dig sällskap livet ut? Det är väldigt vanligt att titta utåt för hjälp och stöd och det är absolut inget fel med det, det har så klart sin plats också. Men ibland letar folk efter en lösning överallt utom just där den rimligtvis funnits hela tiden, inom oss.
Nu har jag absolut noll koll på vad som faktiskt hänt dig så allt det här är rent hypotetiskt förstås. Det kanske är i sårbarheten du beskriver som du kan hitta ledtrådar till vad som hänt? Att den driver dig åt olika håll som kanske inte alltid blir så bra? Att acceptera ansvar för sig själv och sina handlingar är grundläggande, ingen har en skyldighet att hjälpa till och om man kan stuka om sina krav utefter det så kan man börja bli lite ödmjuk inför sin situation och vad hjälp faktiskt betyder och ska komma ifrån.

Jag känner en person som kan förvränga hela universum så att det passar dennes önskningar, helt utan hänsyn till något eller någon. Vill denna person något så hittar den allt denne tycker pekar på att det borde bli så, och struntar i allt som säger emot. Denne person är även alltid det värsta offret. Skulle kunna sätta ett svärd genom bröstet på en annan människa och ändå kräva sympati av den som blivit nerhuggen. Allt dåligt som händer är någon annans fel, förstås. För mig verkar det som att personen är på ständig flykt från sig själv och allt annat, orkar och klarar inte att stanna upp och titta bakåt på allt som denne lämnat i lågor bakom sig. Ibland är vägen framåt att stanna upp och vandra bakåt och se och förstå vad man gjort, varför, hur man påverkat andra, ta fullt ansvar, acceptera att det varit så men att framtiden kan se annorlunda ut om man lär sig av misstagen. Det värsta som finns är att acceptera den råttfälla man ibland satt sig fast i och ha modet att våga stanna kvar i den, för att man vet att det är därifrån man lär börja bygga upp sig själv igen. Att inte konfrontera sig själv är att fly och fortsätta bränna ner världen bakom sig.

Jag fattar faktiskt inte alls varför du berättar om denna människa du känner. Vad har denne med min situation att göra?

Jag är jävligt kapabel när jag är frisk. När jag är sjuk så är jag inte det. Då kan jag faktiskt behöva hjälp med saker i min vardag, så som att skicka in blanketter till FK, ta kontakt med läkare, ta snacket med vården när jag inte orkar själv, o.s.v. Jag hade ju behövt hjälp med matlagning och städning när jag var sjuk, men fick klara mig utan. Hemmet var en sanitär olägenhet och jag åt bara färdiga rätter som jag värmde i micron. Jag orkade inte mer.

Nej, ingen har någon skyldighet att hjälpa till. Jag har märkt att andra kan få hjälp av anhöriga när de är sjuka eller på annat sätt sårbara, men jag har i hela mitt liv fått kavla upp ärmarna och ta tag i allt själv. Jag är en doer; jag fixar, trixar och löser problem. Men när jag bränt ut ljuset i bägge ändar så var utmattningen ett faktum och jag hade önskat att jag i det läget hade fått stöttning. Men nej, så blev det inte. Jag fick inte ens träffa läkare när jag bad om det. I stället krävdes det att jag skulle se till att VC skulle få min gamla journal. Tyvärr var jag för sjuk för att klara det. Så jag hann bli ännu sjukare innan jag slutligen brakade ihop och grät när jag ringde VC. Man är väldigt utsatt när man är ensam och inte kan tala för sig och jag känner faktiskt avund mot de som faktiskt får stöd av anhöriga när de behöver.

Jag har inte ens som barn haft en familj som brytt sig om mig. Jag har känt mig rätt oönskad faktiskt och jag separerades från familjen inte mindre än 5 gånger innan jag fyllde 13. Jag fick aldrig höra att jag var älskad och fick inga kramar. Däremot fick jag stryk när jag gjorde fel. Jag har lärt mig att jag kan bara lita på mig själv. Ingen annan kommer att bry sig.

Jag fick inte ens vettig hjälp när jag hade panikångest. Jag löste det själv. Det tog 27 år.

Min slutsats av allt det här har varit att jag är paria. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag anstränger mig för att vara duktig, trevlig, glad, hjälpsam o.s.v. Jag är dömd att klara mig själv, även om jag ligger kraschad.

 

[Cafer]

Jag fattar faktiskt inte alls varför du berättar om denna människa du känner. Vad har denne med min situation att göra?

Jag är jävligt kapabel när jag är frisk. När jag är sjuk så är jag inte det. Då kan jag faktiskt behöva hjälp med saker i min vardag, så som att skicka in blanketter till FK, ta kontakt med läkare, ta snacket med vården när jag inte orkar själv, o.s.v. Jag hade ju behövt hjälp med matlagning och städning när jag var sjuk, men fick klara mig utan. Hemmet var en sanitär olägenhet och jag åt bara färdiga rätter som jag värmde i micron. Jag orkade inte mer.

Nej, ingen har någon skyldighet att hjälpa till. Jag har märkt att andra kan få hjälp av anhöriga när de är sjuka eller på annat sätt sårbara, men jag har i hela mitt liv fått kavla upp ärmarna och ta tag i allt själv. Jag är en doer; jag fixar, trixar och löser problem. Men när jag bränt ut ljuset i bägge ändar så var utmattningen ett faktum och jag hade önskat att jag i det läget hade fått stöttning. Men nej, så blev det inte. Jag fick inte ens träffa läkare när jag bad om det. I stället krävdes det att jag skulle se till att VC skulle få min gamla journal. Tyvärr var jag för sjuk för att klara det. Så jag hann bli ännu sjukare innan jag slutligen brakade ihop och grät när jag ringde VC. Man är väldigt utsatt när man är ensam och inte kan tala för sig och jag känner faktiskt avund mot de som faktiskt får stöd av anhöriga när de behöver.

Jag har inte ens som barn haft en familj som brytt sig om mig. Jag har känt mig rätt oönskad faktiskt och jag separerades från familjen inte mindre än 5 gånger innan jag fyllde 13. Jag fick aldrig höra att jag var älskad och fick inga kramar. Däremot fick jag stryk när jag gjorde fel. Jag har lärt mig att jag kan bara lita på mig själv. Ingen annan kommer att bry sig.

Jag fick inte ens vettig hjälp när jag hade panikångest. Jag löste det själv. Det tog 27 år.

Min slutsats av allt det här har varit att jag är paria. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag anstränger mig för att vara duktig, trevlig, glad, hjälpsam o.s.v. Jag är dömd att klara mig själv, även om jag ligger kraschad.

Som jag skrev så visste jag inget om din situation så jag skrev rent allmänt, inget jag tycker du ska ta åt dig av alls det var bara ett exempel. Poängen var att det kan vara svårt att se skogen för alla träd ibland. Som du skriver så har du fått växa upp under förhållanden som skulle påverka vem som helst, det är klart att man bär med sig det som vuxen. Du verkar ha en innerlig önskan om att få bli omhändertagen och att någon lyfter en del av bördan från dina axlar, en helt och hållet förståelig önskan efter ett liv av motsatsen. En jakt på den rättvisa som uteblivit, en balans som verkar finnas i andras liv.
Du skriver själv att du är en do:er, att du kan ta hand om dig själv så långt orken och förmågan bara finns. Bara det tycker jag är något du verkligen ska klappa dig på axeln för. Du är värd allt gott här i världen enbart av det faktumet att du blev född och lever, det kan ingen ta ifrån dig även om det verkar som att folk verkligen har försökt. Du är värdefull, oavsett om ingen annan ser eller kan bekräfta det åt dig, och det är du som måste bära den vetskapen.
Nu inser jag ju hur flummigt det jag skrivit låter (och att jag säkert gör för många antaganden om dig, det är en av mina brister, förlåt), och även det som kommer, men det låter som att du hytter näven åt allt och ingen, åt universum. Återigen, det vore helt förståeligt, men inte hälsosamt. Jag vet inte hur man blir av med sitt förflutna och de spår det satt, bara att man måste bli vän med det och bära det som en medalj istället för ryggsäck.