Att komma ur en depression

[Magiana]

Nu undvek du frågan och försökte göra det ena alternativet omöjligt. Det är det inte

Jag kan inte välja.

Hur skulle du göra om du får strömavbrott 2-3 v?

2-3 veckor är ju inget att orda om. Det är kort tid. Då får man köra med tvättlappar. Diskvatten och tvättvatten kan jag hämta i min grävda brunn. Värme får jag från vedspis och kamin. Där kan jag även laga mat och värma vatten. Kylvarorna sätter jag ut i jordkällaren. Maten i frysen går tyvärr hädan.

Men att leva så i längden är nog inte så bra för ork/psykisk hälsa.

 

[Magiana]

Vite får man om man fortsätter använda sin ickegodkända avloppsanläggning.

Hur ska de kontrollera det?

 

[Alexandra_W]

Jag vet inte, men när Magiana är så bra på att måla upp värstascenarion själv kanske det är dumt att hjälpa till?
Jag tycker att nästan alla dina inlägg i tråden är suveränt bra men nu känns det som att du pressar på lite.

Det var inte avsikten. Utan avsikten var att försöka få @Magiana att se att det finns ett alternativ som är ett inte särskilt troligt värstascenario men som ändå är fullt genomförbart och innebär att en period bo i huset utan avlopp och utan att behöva betala vite. Men det är olyckligt om det blev otydligt och särskilt om det blev ett till katastrofscenario. Det ber jag om ursäkt för i så fall.

 

[Alexandra_W]

Jag kan inte välja.


2-3 veckor är ju inget att orda om. Det är kort tid. Då får man köra med tvättlappar. Diskvatten och tvättvatten kan jag hämta i min grävda brunn. Värme får jag från vedspis och kamin. Där kan jag även laga mat och värma vatten. Kylvarorna sätter jag ut i jordkällaren. Maten i frysen går tyvärr hädan.

Men att leva så i längden är nog inte så bra för ork/psykisk hälsa.

Nej det är väldigt slitsamt, allrahelst utan vatten. Utan avlopp men med vatten är snäppet mindre dåligt men fortfarande slitsamt. Men ändå OM det skulle krävas - vilket jag tror är liten risk för - så är jag säker på att du skulle klara det en period. Särskilt om det innebar en vinst för dig i slutänden.

Om du skulle söka vård privat, hur ofta tror du att du skulle behöva gå och hur länge? Alltså rent utifrån hur det känns för dig. (Dvs ungefär hur mycket pengar tror du att du skulle behöva för det?)

Och har du hunnit/orka ta reda på ungefär hur mycket avlopp skulle kosta att fixa?

 

[stjarnhimmel]

@Magiana
Min erfarenhet är att det kan vara jättesvårt att få hjälp av vården. Jag fick höra att jag inte var prioriterad varken till psykolog eller hjälp för ätstörningar då jag "verkade fungera i vardagen." Jag tyckte inte jag fungerade då jag bara jobbade halvtid och sen sov resten av tiden.
Men - jag funderar på om du håller igen när du pratar med tex psykologen? Jag tror att du måste börja prata om hur dåligt du mår och vad du är rädd för och vad du vill ha hjälp för. Jag är rädd för att psykologen annars inte ser dina behov.
Jag tror man måste tänka på att det är fler som vill ha hjälp än vad som finns resurser. Så om man ska vara krass så måste man vara jättetydlig med vad man behöver. För annars kommer andra anses ha större behov.

 

[mandalaki]

Det var inte avsikten. Utan avsikten var att försöka få @Magiana att se att det finns ett alternativ som är ett inte särskilt troligt värstascenario men som ändå är fullt genomförbart och innebär att en period bo i huset utan avlopp och utan att behöva betala vite. Men det är olyckligt om det blev otydligt och särskilt om det blev ett till katastrofscenario. Det ber jag om ursäkt för i så fall.

Jo, jag förstår det, du pekar verkligen på vägar ut. Men när man är i Magianas känsloläge är väl ett av problemen just att man är oemottaglig för lösningsförslag, man bara nojar.

Och med det sagt, igen: dina inlägg i tråden är verkligen bra!

 

[Alexandra_W]

Hur ska de kontrollera det?

Jag vet inte men min spontana tanke som kom upp var att dels borde man kunna plugga igen det. Annars gissar jag de bara kan kolla om avloppsstammar osv är blöta? De kollar ju vissa saker hur bra trekammarbrunnar fungerar genom att se om skiljevägg är torr och slamfri.

 

[Alexandra_W]

@Magiana
Min erfarenhet är att det kan vara jättesvårt att få hjälp av vården. Jag fick höra att jag inte var prioriterad varken till psykolog eller hjälp för ätstörningar då jag "verkade fungera i vardagen." Jag tyckte inte jag fungerade då jag bara jobbade halvtid och sen sov resten av tiden.
Men - jag funderar på om du håller igen när du pratar med tex psykologen? Jag tror att du måste börja prata om hur dåligt du mår och vad du är rädd för och vad du vill ha hjälp för. Jag är rädd för att psykologen då inte ser dina behov.

Det där är verkligen ett problem. Och syns ju även i t ex FK:s bedömningar. Om man klarar att hanka runt ett jobb och sen ingenting mer. Vardagen har havererat helt. Så ligger allt fokus på att ”man klarar ju jobba”. Det finns någon slags omvänd tro att man prioriterar vardag före jobb så funkar jobb funkar vardag. Men vardag betalar inga räkningar och de allra flesta försöker skydda sin inkomst så långt det går och kringskär vardagen långt innan arbetet.

Och som du skriver så för att få tex vården att se att man mår skit fastän man med nöd och näppe ror runt jobbet så krävs att man i princip är helt transparent med hur uselt man mår. Vilket är bland det svåraste som finns ur massor av aspekter.

 

[stjarnhimmel]

Det där är verkligen ett problem. Och syns ju även i t ex FK:s bedömningar. Om man klarar att hanka runt ett jobb och sen ingenting mer. Vardagen har havererat helt. Så ligger allt fokus på att ”man klarar ju jobba”. Det finns någon slags omvänd tro att man prioriterar vardag före jobb så funkar jobb funkar vardag. Men vardag betalar inga räkningar och de allra flesta försöker skydda sin inkomst så långt det går och kringskär vardagen långt innan arbetet.

Och som du skriver så för att få tex vården att se att man mår skit fastän man med nöd och näppe ror runt jobbet så krävs att man i princip är helt transparent med hur uselt man mår. Vilket är bland det svåraste som finns ur massor av aspekter.

Ja och jag kan känna igen mig lite i @Magiana . Eller snarare hur jag tolkar dig @Magiana (jag kan ju ha fel.)
Men för mig var det varit jättesvårt när jag var yngre att släppa in folk och våga lita på folk. Det var sanslöst svårt att säga att "jag mår inte bra och behöver hjälp."
Och hur ska man då våga och kunna kriga för hjälp när man inte vet hur man gör när man ber om hjälp. Man vill ha hjälp men är samtidigt van att bita ihop och klara sig själv..

 

[Magiana]

Nej det är väldigt slitsamt, allrahelst utan vatten. Utan avlopp men med vatten är snäppet mindre dåligt men fortfarande slitsamt. Men ändå OM det skulle krävas - vilket jag tror är liten risk för - så är jag säker på att du skulle klara det en period. Särskilt om det innebar en vinst för dig i slutänden.

Om du skulle söka vård privat, hur ofta tror du att du skulle behöva gå och hur länge? Alltså rent utifrån hur det känns för dig. (Dvs ungefär hur mycket pengar tror du att du skulle behöva för det?)

Och har du hunnit/orka ta reda på ungefär hur mycket avlopp skulle kosta att fixa?

Om jag skulle våga mig på att gissa hur de garanterar att mitt avlopp inte används om det inte är godkänt så kan det ju vara att vattnet stängs av till min fastighet. Jag tror det är så att har man indraget vatten i huset så krävs ett godkänt avlopp.

Jag vet inte vad ett nytt avlopp skulle gå på. Dels har jag inte bestämt mig för vilket system jag ska ha och sen har jag inte heller begärt in offerter. Men en väldigt grov uppskattning är 100 000. Det kan bli mer. Det kan bli mindre.

Hur mycket jag skulle behöva för terapi är också väldigt svårt att uppskatta. Dels vet jag inte vilken terapiform som skulle passa bäst och sen vet jag inte vem som kan erbjuda det. Jag har heller ingen uppfattning om hur länge jag skulle behöva gå. Privat terapi kostar mellan 500 och 1500 kronor per session. Säg att en session kostar 800 och jag går nästan ett år (en gång i veckan i 45 veckor) så landar beloppet på 36 000.

@Magiana
Min erfarenhet är att det kan vara jättesvårt att få hjälp av vården. Jag fick höra att jag inte var prioriterad varken till psykolog eller hjälp för ätstörningar då jag "verkade fungera i vardagen." Jag tyckte inte jag fungerade då jag bara jobbade halvtid och sen sov resten av tiden.
Men - jag funderar på om du håller igen när du pratar med tex psykologen? Jag tror att du måste börja prata om hur dåligt du mår och vad du är rädd för och vad du vill ha hjälp för. Jag är rädd för att psykologen annars inte ser dina behov.
Jag tror man måste tänka på att det är fler som vill ha hjälp än vad som finns resurser. Så om man ska vara krass så måste man vara jättetydlig med vad man behöver. För annars kommer andra anses ha större behov.

Fy, så bedrövlig sits. Jag hade samma läge för cirka ett år sen. Det var liksom inget liv. Utöver jobbet orkade jag inget alls, inte ens det som jag enligt läkaren borde göra för att rehabilitera mig, d.v.s. gå promenader och yoga och rida. Matlagning och städning fanns inte på kartan. Jag levde på färdiga rätter jag stoppade in i micron och huset var en sanitär olägenhet. Det lämnades liksom inga förutsättningar kvar för tillfrisknande.

Ja och jag kan känna igen mig lite i @Magiana . Eller snarare hur jag tolkar dig @Magiana (jag kan ju ha fel.)
Men för mig var det varit jättesvårt när jag var yngre att släppa in folk och våga lita på folk. Det var sanslöst svårt att säga att "jag mår inte bra och behöver hjälp."
Och hur ska man då våga och kunna kriga för hjälp när man inte vet hur man gör när man ber om hjälp. Man vill ha hjälp men är samtidigt van att bita ihop och klara sig själv..

Det är det där läget jag är i. Jag har väldigt svårt för tilliten och är van att bita ihop.

 

[Alexandra_W]

@Magiana om man leker med tanken att du istället för att lägga 36 000 kr till ett avlopp la de pengarna på dig. På privat terapi av en sort du tror kan hjälpa dig. Tror du att du skulle få låna den summan av banken med huset som säkerhet då? Givet att du har amorterat och amorterar.

Jag tror typ att jag är världens mest kreditovärdiga människor som finns. Men det är inte så. Det är bara nån konstig känsla jag har. Men jag mår typ illa ens av tanken att prata med banken - trots att det gått bra förra gången. Samtidigt har det varit en enorm lättnad efteråt.

Så kanske om du orkar att det vore ide att ha ett förutsättningslöst samtal med banken kring vad de kan eller inte kan hjälpa till med den dag det är nytt avlopp eller uppgradering av befintligt avlopp som är aktuellt ?

 

[stjarnhimmel]

Det är det där läget jag är i. Jag har väldigt svårt för tilliten och är van att bita ihop.

Jag förstår verkligen hur svårt det är att lämna ut sig. Men kan du skriva ett brev? Du är duktig på att skriva. Du kan tex ta några av dagboksinläggen härifrån.
För jag tror verkligen det finns saker som måste komma fram till psykologen.

 

[Trissa]

Om jag skulle våga mig på att gissa hur de garanterar att mitt avlopp inte används om det inte är godkänt så kan det ju vara att vattnet stängs av till min fastighet. Jag tror det är så att har man indraget vatten i huset så krävs ett godkänt avlopp.

Nix, jag hade vatten indraget men inget godkänt avlopp.

 

[stjarnhimmel]

@Magiana
Jag kan förtydliga vad jag menar med att skriva ner mina tankar till psykologen. Om jag hade varit du hade jag gjort två saker;
1. Funderat över vad jag anser vara mina största behov/problem/ utmaningar och sen punktat ner några. Tex kan "jag har svårt att lita på folk" vara en sådan punkt.

2. Sen hade jag tagit några inlägg som du skrivit från buke som beskriver måendet. Och här tycker jag inte du ska vara rädd för att ta inlägg där du skriver att allt är svårt och svart och att du funderar över om du ens vill leva.

Sen hade jag gett det till psykologen och frågat om hon vill läsa. Jag hade sagt att det är svårt för mig att få sagt det jag vill säga så därför har jag skrivit då det är enklare för mig och att jag skulle uppskatta om hon vill läsa.

 

[Fruentimber]

Nix, jag hade vatten indraget men inget godkänt avlopp.

Samma här!

 

[Magiana]

@Magiana om man leker med tanken att du istället för att lägga 36 000 kr till ett avlopp la de pengarna på dig. På privat terapi av en sort du tror kan hjälpa dig. Tror du att du skulle få låna den summan av banken med huset som säkerhet då? Givet att du har amorterat och amorterar.

Jag tror typ att jag är världens mest kreditovärdiga människor som finns. Men det är inte så. Det är bara nån konstig känsla jag har. Men jag mår typ illa ens av tanken att prata med banken - trots att det gått bra förra gången. Samtidigt har det varit en enorm lättnad efteråt.

Så kanske om du orkar att det vore ide att ha ett förutsättningslöst samtal med banken kring vad de kan eller inte kan hjälpa till med den dag det är nytt avlopp eller uppgradering av befintligt avlopp som är aktuellt ?

Jag behöver fråga personligen då. Räkneverktyget på banken ger mig låneutrymme på 0 kronor, trots att jag hunnit amortera 80000 sedan jag köpte kåken.

Alternativet är väl att amortera bara så mycket som det är nödvändigt, d.v.s. mindre än idag.

 

[Alexandra_W]

Jag behöver fråga personligen då. Räkneverktyget på banken ger mig låneutrymme på 0 kronor, trots att jag hunnit amortera 80000 sedan jag köpte kåken.

Alternativet är väl att amortera bara så mycket som det är nödvändigt, d.v.s. mindre än idag.

Ja personlig kontakt är det bästa. Kan du amortera mindre en period är det ju också ett alternativ.

Förhoppningsvis kommer inget av dem behövas dock, utan du får vård som känns meningsfull och hjälper via den offentligt finansierade vården och inom högkostnadsskyddet. Men för att förhoppningsvis mildra känslan av panik/katastrof kring om du skulle bli hänvisad till kuratorn igen är det bra att ha tänkbara alternativ. Reservplaner.

Om man pratar avlopp och reservplaner så har jag en sådan just för min noja att inte vara kreditvärdig. Det är bara en tvångstanke - jag har ett knappt belånat hus med massvis av låneutrymme. Men är ändå nojig även fast jag vet det är i onödan. Så bara för att få sinnesfrid har jag en backuplösning. Då kan jag släppa frågan om avlopp tills den blir aktuell liksom. En sak mindre behöva tänka på och oroa sig över helt enkelt.

Och om du kan kanske du kan se vilka teoretiska planer som skulle kunna fungera. Med hjälp av någon som kan resonera klokt och ”kallt” om så behövs. Så du kan få släppa åtminstone en del av de mer praktiska sakerna som påverkar ditt mående och ökar stressen. Och förhoppningsvis som minst gå en glimt andrum - och idealiskt ha lite mer ork att tampas med de känslomässiga.

 

[Magiana]

Ja personlig kontakt är det bästa. Kan du amortera mindre en period är det ju också ett alternativ.

Förhoppningsvis kommer inget av dem behövas dock, utan du får vård som känns meningsfull och hjälper via den offentligt finansierade vården och inom högkostnadsskyddet. Men för att förhoppningsvis mildra känslan av panik/katastrof kring om du skulle bli hänvisad till kuratorn igen är det bra att ha tänkbara alternativ. Reservplaner.

Om man pratar avlopp och reservplaner så har jag en sådan just för min noja att inte vara kreditvärdig. Det är bara en tvångstanke - jag har ett knappt belånat hus med massvis av låneutrymme. Men är ändå nojig även fast jag vet det är i onödan. Så bara för att få sinnesfrid har jag en backuplösning. Då kan jag släppa frågan om avlopp tills den blir aktuell liksom. En sak mindre behöva tänka på och oroa sig över helt enkelt.

Och om du kan kanske du kan se vilka teoretiska planer som skulle kunna fungera. Med hjälp av någon som kan resonera klokt och ”kallt” om så behövs. Så du kan få släppa åtminstone en del av de mer praktiska sakerna som påverkar ditt mående och ökar stressen. Och förhoppningsvis som minst gå en glimt andrum - och idealiskt ha lite mer ork att tampas med de känslomässiga.

Alternativet att pausa amorteringen, eller i alla fall dra ner den rejält, är ju faktiskt ett sätt att få pengar till terapi. Det var inget jag hade tänkt på tidigare. Lånet är dessutom obundet just nu (trots att jag är trygghetsnarkoman, men jag orkade inte ta tag i det när det blev villkorsändringsdag). Så jag kan ju få loss pengar genom inte betala mer än jag måste till banken varje månad.

Min plan är ju att bli klar med amorteringen innan jag går i pension. I nuvarande takt blir jag klar innan jag fyller 60 så det finns marginal där.

 

[mandalaki]

@Magiana Har du redan amorterat 80 papp? Det var inte dåligt!

 

[Alexandra_W]

Alternativet att pausa amorteringen, eller i alla fall dra ner den rejält, är ju faktiskt ett sätt att få pengar till terapi. Det var inget jag hade tänkt på tidigare. Lånet är dessutom obundet just nu (trots att jag är trygghetsnarkoman, men jag orkade inte ta tag i det när det blev villkorsändringsdag). Så jag kan ju få loss pengar genom inte betala mer än jag måste till banken varje månad.

Min plan är ju att bli klar med amorteringen innan jag går i pension. I nuvarande takt blir jag klar innan jag fyller 60 så det finns marginal där.

När det känns tung och hopplöst och nattsvart - ta fram ditt inlägg ovan. Jag blev på riktigt alldeles varm inombords när jag läste det.

Du kom - helt själv - på en potentiell lösning på ett potentiellt problem (amortera mindre för att bekosta privat vård om det behövs). Dessutom konsekvensprövade du lösningen på ett klokt och förnuftigt vis. Och med ett framtidsperspektiv.

Det är helt fantastiskt bra jobbat!

Du kom dit genom att bryta ner ”det” stora problemet i bitar.
(Katastroftankr: inte få vård och inte ha råd med privat vård, inte må bättre osv -> bryta ner till hur mycket pengar är det egentligen det handlar om -> fundera ut tänkbara lösningar)
Det är problemlösning och det är verkligen inte bara när man mår dåligt psykiskt.

Way to go!