Att lära ett barn ta ansvar... Har jag fel?

[Capable Case]

Jag är halvtids plastförälder till en kille på 12 år som bor hemma hos oss vartannan vecka.. Pojken har diagnostiserats med ADD men de mesta problemen ligger i att han har svårt att koncentrera sig i skolan och därför halkar efter..
Jag har mer och mer börjat känna att mamman och pappan (min sambo) har varit/är väldigt överbeskyddande mot denna pojke och börjar mer och mer tro att pojkens absolut största problem är just detta!

Mamman sover fortfarande i hans säng om nätterna när han sover hos henne vilket jag anser är HELT FEL! Anledningen är att pojken har svårt att somna och gråter på kvällarna.. Det gjorde han hemma hos oss också när jag träffade min sambo och han satt och nattade om och om igen.. Så fort han gick därifrån så kom pojken på något nytt som gjorde att han fick springa in till honom igen.. Så höll det på tills jag en dag sa att jag tror att han gör honom en björntjänst genom att inte låta honom tampas med det jobbiga och att det mesta handlar om att han vet att det fungerar att hålla på så. Min sambo slutade då att springa in till honom hela tiden och det fungerade super! Efter bara 2-3 nätter så sov han helt utan problem. Tidigare så tog pojken sömntabletter (melantonin) varje kväll men även det har han slutat med hemma hos oss.. Men mamman fortsätter.. JAG anser att man ger barnet en falsk trygghet genom att springa in och trösta hela tiden (en gång är självklart ok, men inte varje kväll och i flera timmar) men hon tycker att det är förjävligt att jag kan tänka mig att låta ett barn ligga och gråta sig till sömns varje natt.. Hemma hos mamman tar han dubbel dos av tabletterna och mamman går direkt och lägger sig i hans säng fastän hon har sitt rum mittemot så deras sängar är ca 2-3 meter ifrån varandra. Vad tycker ni om detta? Är det jag som har fel att en 12-åring ska klara av att sova själv utan förälder?
Sen nästa grej.. Han har väldigt svårt att ta ansvar för någonting alls.. Han glömmer saker precis hela tiden och mamman och pappan fungerar som någon sorts hjärna åt honom i precis allt. Han behöver ALDRIG tänka själv.. inte ens jacka kan han ta på sig själv utan man får säga till honom.

Ett exempel: Idag när mamman hämtade pojken så frågade hon mig om han ska på kalas ikväll och jag såg ut som ett frågetecken för jag har inte hört något om något kalas. Då tar hon fram hans skolväska och letar igenom den och i ett utav ytterfacken så ligger en lapp från skolkamrater att han är bjuden på kalas till ikväll. Denna lappen fick han i onsdags.. Men hon sa då att som tur var så hade hon fått reda på det här på annan väg så hon hade redan fixat presenter och sånt. Hon säger då att JAG måste se till att grundligt gå igenom hans skolväska varje dag för han glömmer att ta fram sådana lappar och att det inte är ok att han ska missa ett kalas för att jag inte har gått igenom hans skolväska ordentligt.
Jag kollar varje dag efter läxor och kollar i hans kontaktbok vilka läxor eller andra viktiga saker som jag bör veta vad gäller skolan men alla smålappar i väskan struntar jag i. Och när det gäller sådana "roliga" lappar så tycker jag faktiskt att pojken själv måste få börja lära sig att OM han inte tar fram sådana lappar så blir konsekvensen att han helt enkelt missar kalaset! HUR ska han annars lära sig att ta ansvar och börja tänka själv om han aldrig någonsin får några som helst konsekvenser utav att han "glömmer"?

Det här med dessa uppfostringsgrejjer börja gå mig på nerverna för så fort pojken gör fel så får man absolut inte säga till honom på skarpen då han kan få "utbrott" som de kallar det.. Utbrotten är att han börjar gråta och slänger sig på sin säng.. PRECIS som vilket barn som helst! Men de anser att han ju har en diagnos och därför kan man inte säga åt honom när han gör fel..
ÄR det verkligen så?? Kan man inte säga till barn med ADD att dom gör fel och måste man tänka vartenda steg pojken tar i sitt eget huvud?

Jag har tidigare träffat barn med ADD och ADHD dignoser och det enda de har gemensamt är det här med koncentrationen.. Men där är också en grej.. När han strular med läxorna så låter de honom få strunta i läxorna för "han har ju problem" och får istället gå och sätta sig vid datorn och spela spel. Jag tillåter inte att han gör någonting ALLS innan läxorna är gjorda och det har fungerat jättebra! Nu plockar han själv fram läxorna och gör dem för att så snabbt som möjligt få göra något roligare men såfort mamman eller pappan är hemma så fungerar det inte för då VET han att han får slippa ifall han trilskas.

Är jag verkligen helt fel ute med min metod? Jag får hela tiden höra att jag gör fel och jag börjar känna mig som den elaka styvmamman som tvingar honom att ta ansvar för sina handlingar. Tilläggas bör att jag och pojken har en kanonfin relation och vi har nästan aldrig några dispyter utan allt dåligt beteende kommer så fort någon av föräldrarna är i närheten.. då är det krokodiltårar för minsta lilla grej och det fungerar!

Så.. det här vart lite långt och kanske svamligt men det vore så skönt att få ventilera detta och höra era åsikter!

Tillägg: Jag förstår ju att mamman (som är den som främst överbeskyddar pojken) gör detta för att hon älskar sitt barn och vill att han ska ha en trygg och bra uppväxt men blir det inte lite fel när hon måste vara med honom på vartenda grej han gör? Hon är med på alla hans träningar, vågar aldirg lämna honom själv hemma i ens någon timme med kompis. Aldrig låter honom sova borta om det inte är hos någon där han verkligen känner föräldrarna, aldrig åka iväg på resor med fotbollslaget till tex Liseberg över dagen utan att hon eller pappan är med.. Ja alltså pojken är i stort sett bevakad i varje steg han tar förutom i skolan. Han är ju faktiskt tonåring om ett år och borde börja få chansen att bli lite självständig nu..

Men som sagt.. fram med era åsikter! Jag kanske har helt fel och om det är så ska jag absolut tänka om.

 

[sussiqt]

Sv: Att lära ett barn ta ansvar... Har jag fel?

Du gör helt rätt!!! Pojken är så pass stor nu att han måste lära sig att för varje sak han gör så finns det en konsekvens. Suveränt att han klarar av att sova själv och UTAN medicin hos er. Det talar om för mig att han känner sig trygg och kan sova lugnt för han vet att om det verkligen kniper så kommer ni och tröstar, MEN inte för att han inte vill sova själv.
Mamman måste börja släppa på sitt kontrollbehov för just nu gör hon sin son världens otjänst. Att han inte får åka med på resor eller sova över hos kompisar är ju helt uppåt väggarna.
Tänk vilken självkänsla den grabben måste ha?! Ingen alls!! Fortsätt i samma spår som ni har påbörjat för det stärker honom sakta men säkert.

Nu undrar säkert många hur jag kan skriva sånt här....jo jag har en dotter själv med ADHD och från början överbeskyddade jag henne. Men jag insåg till slut att så kan jag inte hålla på för jag tog av henne allt sjävförtroende och all självkänsla. Så jag släppte på en massa måsten och lät henne göra sina egna misstag. Packa gympakläder, komma ihåg kalas, fixa läxorna osv. Idag är hon en glad och framåt 20-åring som tar studenten med mycket bra betyg!

 

[Picazzo]

Sv: Att lära ett barn ta ansvar... Har jag fel?

Tycker också du gör helt rätt, har tidigare jobbat med endel "diagnosbarn" och dom måste också lära sig samhällets regler. Det kommer en dag när mamma inte kan hålla handen längre, en dag när han innser "problemet" med att inte kunna somna själv, om han inte redan innsett det. Men barn är väldigt lojala, dom finner sig i väldigt mycket från sina föräldrar och vet hur dom kan driva med dom.
Sjalv plastmamma på deltid och märker stor skillnad på barnen när jag har dom ensam, dom vet vart mina grenser går och at konsekvenser jag säger händer.
För barn och och då också speciellt barn med diagnoser så är förutsägbarhet viktigt, det är en trygghet för dom..
Så tycker absolut du ska fortsätta som du gör,och istället för å leta genom skolväskan på en gång så kan du gära till en rutin att först fråga honom och ge en changs till att komma ihåg saker

 

[Kimz0r]

Sv: Att lära ett barn ta ansvar... Har jag fel?

Du gör helt rätt. Tyvärr ser jag att väldigt många föräldrar till barn och ungdomar med AD(H)D (och andra NPF) gör som nämnda biomamma. Det ska vara dutt och dalt och sopad bana och ingenting får stå i vägen och inga krav får ställas för då får ungen utbrott/mår dåligt etc. etc. etc. Synen kan illustreras med ett kort meningsutbyte jag hade med en kollega:

Jag: Aldrig i h-e att jag tänker plocka upp efter en tonåring. Min unge kommer att få ta ökat ansvar med stigande ålder, med början i tidig ålder.
Kollegan: Men tänk om du får ett barn med ADHD, som du?

Jag fick min ADHD-diagnos i vuxen ålder men är uppväxt med sopad bana och ytterst lite ansvar eftersom morsan inte vågade lita på mig, inte vågade låta mig försöka - hon är livrädd för misslyckanden, även små, jag är uppväxt med att jag helst ska låta bli, för jag kommer ändå bara att misslyckas. Mest av allt var hon inkonsekvent, och det om något har människor med NPF svårt för, vill jag påstå. Du verkar erbjuda både fasta ramar och konsekvens och det är nog ett framgångsrecept.

Nu råkar jag vara driftig, så jag har tagit igen när jag fått chansen, och idag lever jag med en man som ställer precis samma krav på mig som han skulle ställa på vem som helst. Mycket har jag fått lära mig i vuxen ålder och idag lever jag som vemsomhelst - jag jobbar deltid, pluggar heltid, har körkort (det ville inte mamma att jag ens skulle försöka ta, jag skulle ju ändå bara misslyckas) och stenkoll på ekonomin.

 

[mandalaki]

Sv: Att lära ett barn ta ansvar... Har jag fel?

Du fick väl rätt många svar i den andra tråden nyligen på Senior?
Länk

Där var vi ju några som tyckte att du nog skulle akta dig för att göra för mycket anspråk på att ha rätt om pojken.

Jag tror inte att trådar på buke är en framkomlig väg att gå för dig. Du beskriver situationer med pojken och vill säkert höra att du tänkt rätt, det är mänskligt. Men att du får bekräftelse här kan stjälpa snarare än hjälpa dig när det gäller vardagen runt pojken. Det är din sambo och pojkens mamma som bör enas om hur pojken ska ha det.

 

[Capable Case]

Sv: Att lära ett barn ta ansvar... Har jag fel?

den tråden handlade till största del om min relation till mamman.
Vi har pratat igenom detta hon och jag och hon vill fortfarande att jag ska vara med på fortsatt utredning. Dock är jag väldigt osäker då jag inte vill sitta där och känna mig dum för att jag har en annan syn på pojken än vad hon har.

Den här tråden handlar om andra saker vad gäller pojken.

Jag håller inte riktigt med dig där.. Om Jag och pojken ska kunna ha en fungerande relation så måste jag kunna säga mitt och för att jag ska kunna fortsätta leva i den här relationen med min sambo (där ju pojken finns med) så kan inte jag bara stå och se på när de klagar över att pojken har så mycket problem samtidigt som de enligt min mening skapar mycket av de här problemen själva.

Det jag ville veta här var angående pojkens uppfostran där jag har en åsikt och de (framförallt mamman) har en helt annan. Jag vill inte på något som helst sätt skada pojken och därför så vill jag fråga om jag för FEL i mitt sätt att agera gentemot honom eller om jag ska köra på som jag gjort tidigare.
Jag ser varje dag att det uppkommer fler sådana här situationer där han i framtiden kommer behöva klara sig själv och om han snart inte får börja tänka och göra saker själv så tror jag att han kommer få problem.

Att de nu vill göra en autism-utredning på honom vilket jag är helt emot, så har jag accepterat att de vill göra det och låter dem göra det fastän jag kvarhåller vid min åsikt om att DE har skapat hans autismsymptom genom att överbeskydda den här pojken. De symptomen han har är att han har svårt att kommunicera med nya människor.. han vågar knappt säga ett ord när han träffar nytt folk men så fort han tycker sig känna dom så är han som vilken pojke som helst! Jag anser att när de inte låter honom få lära sig att ta kontakter så kommer han aldrig komma ifrån sin blyghet inför nytt folk men dom tror stenhårt på at pojken är autistisk! Jag föreslog i våras att hon skulle skicka iväg honom på ett läger för ADD/ADHD barn inte så många mil härifrån men hon totalvägrade för att han inte skulle klara sig utan mamma så länge som en vecka. Hon tycker att det är fel att skicka iväg sitt barn på läger bara för att man själv inte kan vara hemma på sommarlovet. Situationen uppkom utav att vi inte kunde tala om hur vår sommar ser ut då min sambo är på turné och jag är nyopererad och under rehab och därför inte vet när jag är så pass bra att jag kan börja jobba igen. Hon tyckte då att vi inte tog vårt ansvar för pojken då han ju inte ska behöva ha en endaste vecka utan mamma och pappa hemma under hela sommarlovet. Då föreslog jag ett läger och erbjöd att vi skulle betala detta för jag tror att det skulle vara oerhört utvecklande för honom och jämförde med hur det hade sett ut i en familj där föräldrarna fortfarande lever ihop. De tar ju oftast bara ut sina 5 veckor tillsammans och sen får man htta på andra lösningar för de återstående veckorna men hon tycker att i en sådan familj så ska man dela upp ledigheten så att barnet aldrig behöver vara utan mamma och pappa och att det är oansvarigt att skicka iväg ett barn på ett läger för att man själv inte kan se till att ha en förälder hemma hela tiden..

Tack till er andra som svarat. Det är jätteskönt att jag fått lite mer på foten om att jag faktiskt gör rätt i min behandling av honom.
Jag pratar inte mycket med mamman om detta däremot med min sambo och den rätten tycker jag att jag har då jag faktiskt delar mitt liv med honom.
Jag ville bara veta om jag har rätt i mina åsikter eller inte.

 

[havreflinga]

Sv: Att lära ett barn ta ansvar... Har jag fel?

Jag tycker det du beskriver som "din metod" låter rimligt. Eftersom du har en bra relation med pojken, så tycker jag gott du kan fråga honom oxå. Det är ju honom det handlar om, så han borde kunna svara på hur sömn, läxläsning, utveckling o s v funkar i samspelet med dig.

Vi har pratat igenom detta hon och jag och hon vill fortfarande att jag ska vara med på fortsatt utredning. Dock är jag väldigt osäker då jag inte vill sitta där och känna mig dum för att jag har en annan syn på pojken än vad hon har.

Du vill veta om du gör och tänker rätt. På utredningen får du ett ypperligt tillfälle att prata med experter. Du behöver inte alls känna dig dum för att du har en annan bild. Varför skulle du göra det? Det gör ju bara utredningen mer nyanserad och omfattande.

 

[mandalaki]

Sv: Att lära ett barn ta ansvar... Har jag fel?

Jag ville bara veta om jag har rätt i mina åsikter eller inte.

Och det är där jag menar att jag tror att du och alla andra inblandade får det bäst om du pratar med din sambo.

Om du får en massa eldunderstöd härifrån för att folk bekräftar DIN bild av situationen så riskerar du hamna i konflikt kring pojken, eller fördjupa den konflikt som redan finns.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Att lära ett barn ta ansvar... Har jag fel?

Jag tänker inte ge några råd i frågan men jag måste säga att jag faktiskt tycker att du bör skaffa ett anonymt nick om du ska berätta så privata saker om andra personer, särskilt pojken, på det här forumet. Du är inte direkt anonym här så jag tycker faktiskt att det är riktigt elakt att fläka ut andras privatliv på det här viset.

 

[sussiqt]

Sv: Att lära ett barn ta ansvar... Har jag fel?

När min dotter var yngre så hade hon stora problem att vara kring nya människor. Hon läste av dem som en radar innan hon ens sa hej, men när hon väl lärt känna dem så gick det bra. Många omkring oss trodde att hon var autistisk, men det är hon INTE. Idag har hon inga som helst problem att prata med okända människor utan är väldigt social.
Jag tycker du ska följa med på utredningen och tala om hur du upplever det och hur du agerar kring pojken. Där kan du ju få en hel del råd och tips och även få bekräftat om du gör rätt eller fel. Dessutom är det ju jättebra om de tycker att DU gör rätt och mamman fel så får hon ju höra det av s.k experter.

 

[Inte_Ung]

Sv: Att lära ett barn ta ansvar... Har jag fel?

Jag får en känsla av att du behandlar problemet som om det handlade om ett husdjur.
Men nu så är det ett barn där föräldrarnas känslor fungerar på ett helt annat sätt än dina känslor.
Jag som förespråkar att alla i en familj måste ha sin egen relation till varandra tycker nu att du lägger dig för mycket i föräldrarnas relation till barnet.
Och tycker att du skall sluta peta i den.

Ni måste antingen prata ihop er om det hela eller så måste du backa.
För det är inte ditt barn.

Så enkelt är det.
Och så svårt.

Om din metod är rätt eller fel är inte relevant här.
För det handlar om känslor.

 

[Mitten]

Sv: Att lära ett barn ta ansvar... Har jag fel?

Du gjorde mitt inlägg överflödigt