Att leva i någon annans familj (barn sedan tidigare förhållande)

Sockerbit

Trådstartare
Det är svårt att sätta ord på men jag börjat inse att jag är ledsen för den familj jag aldrig kommer att få. Jag lever med en man sedan drygt 2 år tillbaka, han har 3 barn sedan tidigare (4 år och 2 x 9 år). Barnen bor varannan vecka hos sin mamma och varannan hos sin pappa. Jag har inga barn. Hans barn är fina på alla sätt, men jag kan inte knyta an till dem och de kommer nog alltid att vara "någon annans barn", vilket de förstås också är. Även om vi har superkul tillsammans och jag skulle göra allt för dem.

Drygt 1 år in i förhållandet fick han än en total breakdown och det kom fram att han hade ångest över att berätta för mig att han inte ville ha fler barn. Ämnet hade aldrig kommit på tal tidigare eftersom jag inte ens var i närheten av att tänka barntankar. Jag tog ganska lätt på det just då och då 1 år in i förhållandet var jag hopplöst förälskad i honom. Såhär i efterhand har tanken slagit mig att det inte var speciellt schysst av honom att låta förhållandet löpa på och sedan släppa en sån stor bomb. Sedan det tillfället har vi överhuvudtaget inte diskuterat saken igen. Men när hans syskon med små barn är på besök så fäller han gärna kommentarer som för att avskräcka mig från barn.

Situationen och tankarna tär på mig, det är som att ständigt leva i någon annans förhållande och familj. Huset där vi bor (jag sover mestadels hos honom av praktiska skäl såsom barnen) är konstant påminnelse av hans tidigare liv och familj. För några dagar sedan skulle jag ha ett skrivblock, han skickade mig till en av skåpen där det skulle finnas. Mycket riktigt så fanns det ett block där, men även bröllopsfoton, babybilder och minnessaker från tidigare förhållanden.

Måttet kändes rågat när hans mamma vid en av barnens kalas kommenterar typ att det inte är för sent för X att skaffa fler barn (med vetskapen om att han inte vill ha fler). Jag svarar att så blir det troligtvis inte för att bita av och avsluta samtalsämnet. Vid ett större släktkalas kommer det på tal att två i släkten (hans släkt) är gravida och alla blickar riktas mot mig och ytterligare än annan. Artigt får jag säga att nej så är det inte.

Tanken har slagit mig, att fortsätter jag att leva med honom och inte får några barn och det tar slut längre fram, då har jag inget kvar och förmodligen grusat alla mina chanser till egna barn och står ensam kvar på noll igen. Han däremot har ju sina barn och familj kvar, samt minen och upplevelser jag aldrig kommer få uppleva. Det är med viss bitterhet och avundsjuka jag inser detta...

I helgen ska vi på bröllop, typiskt nog i den kyrka där han och barnens mamma gifte sig, vilket folk gärna upplyser mig om. Ännu en härlig påminnelse... Sist han var i den kyrkan så var det på sitt eget bröllop.

Så var gör man? Hur mycket av sig själv ska man offra för någon annan... Är det rimligt att han får kompromissa (jag kan ju inte tvinga honom till fler barn)? Jag har hela tiden varit väldigt smidig och tagit ett steg bakåt med mina egna mål och visioner, för att underlätta för honom. Jag var från start väldigt laidback med att han hade barn osv. Och jag har mer eller mindre aldrig talat om mina ex och mitt bagage av respekt gentemot honom. Men det känns ju nu som att det bara funkar på ett håll... Det mesta kretsar runt han och hans familjeliv med sina barn, vilket jag givetvis förstår. Men nånstans där i mitten står jag utan en given plats och undrar om allt är värt det.
 
Vad är värt eller inte värt vad? Är problemet att han har haft ett familjeliv innan dig eller att du vill ha ett familjeliv? Det är svårt att greppa för mig vad du egentligen söker eller om det mest rör sig om avundsjuka över att han aldrig lär bli ensam pga barnen.
 
Det känns som två (eller tre) separata problem. Att han har haft ett liv innan ni träffades är ju svårt att komma ifrån. Det har ju alla och det får man försöka acceptera.

Barnfrågan är ju svår att kompromissa om och där måste du fundera just över vad som är viktigast: mannen eller barn.

Sen, hur mycket pratar ni om erat förhållande? Även om ni inte skaffar gemensamma barn så är ni två om förhållandet och bådas mål och vilja väger lika tungt.
 
Jag är lite i samma situation dvs har en man som inte vill ha barn.
Jag tänker att jag kommer behöva göra ett val- mannen eller barn?

Sen kommer du ju aldrig komma ifrån att han haft ett liv innan dig.
 
Min tanke om det här är att du måste bestämma dig om du är ok med att inte föda ett eget barn. Om du inte är helt säker så är risken stor att du blir bitter och så skiter det sig när det verkligen är för sent.
 
Vad är värt eller inte värt vad? Är problemet att han har haft ett familjeliv innan dig eller att du vill ha ett familjeliv? Det är svårt att greppa för mig vad du egentligen söker eller om det mest rör sig om avundsjuka över att han aldrig lär bli ensam pga barnen.

Det är väl i sig inget konstigt att han har haft ett familjeliv och förhållande innan, men allt kretsar runt det som varit. Jag tvingas ständigt att försöka leva upp till nånting jag inte ens vet vad det är. Hus och hem är en ren påminnelse om deras förhållande. Jag är inte rädd för att bli ensam, utan det faktum att jag vill ha barn och om det tar slut längre fram och jag inte fick några barn, så har jag offrat allt för ingenting så att säga.
 
Jag är lite i samma situation dvs har en man som inte vill ha barn.
Jag tänker att jag kommer behöva göra ett val- mannen eller barn?

Sen kommer du ju aldrig komma ifrån att han haft ett liv innan dig.

Det är ju det där som är det svåra... Ett liv innan mig är ju givet att han haft. Men är det inte här och nu som gäller, det känns som att jag tvingas leva lite i det dom hade.
 
Det är väl i sig inget konstigt att han har haft ett familjeliv och förhållande innan, men allt kretsar runt det som varit. Jag tvingas ständigt att försöka leva upp till nånting jag inte ens vet vad det är. Hus och hem är en ren påminnelse om deras förhållande. Jag är inte rädd för att bli ensam, utan det faktum att jag vill ha barn och om det tar slut längre fram och jag inte fick några barn, så har jag offrat allt för ingenting så att säga.
Jag skulle aldrig orka leva i någon annans förhållande så som du skriver att du upplever det. Så jag hade sett till att reda ut hur han tänker sig framtiden. Möblera om och göra huset till ert om det är så tanken är?
 
Det är ju det där som är det svåra... Ett liv innan mig är ju givet att han haft. Men är det inte här och nu som gäller, det känns som att jag tvingas leva lite i det dom hade.
Jag hade aldrig varit ok med att försöka leva upp till någon annans bild av hur jag borde vara. Hade jag känt mig utbytt eller så och hamnat i ett hem där det är som om tidigare partner fortfarande bor kvar hade jag nog velat sätta en egen stämpel på hemmet med. Nu verkar ni ha varsitt i grunden men innan eventuell inflytt hade jag bett om att vi gjorde hemmet till vårt.

Angående att skaffa barn eller inte måste du ju lite bestämma dig själv. Du får väga mannen mot barn.
 
Verkar som det i grund o botten handlar om dig och din ev vilka att få barn.
Vill du ha egna barn eller kommer tankarna för att du är avundsjuk på det de har/har haft?

Tror du själv måste känna efter, vill du ha ett eget barn nu eller i framtiden?
När du vet det svaret så kan du nog lättare se på hela situationen och hur du ska/vill göra...
 
Oj, oj.. Det hade kunnat vara jag som skrivit det inlägget. I mitt fall är den allra jobbigaste biten att mannens familj *aldrig* försitter ett tillfälle att påminna mig om exet och tidigare livet. Hade det varit upp till dom så hade min sambo gått tillbaka till sitt ex för länge sedan. Att det tog slut för 19 år sedan och att min sambo och jag har varit ihop i över 10 år verkar inte höra hit.
Jag börjar bli skitless på hans familj och det finns en risk att det kan gå så långt som att det tar slut. Och det beror uteslutande på familjen. (Min sambo har barn sedan tidigare och vi har inga gemensamma)
 
Oj, oj.. Det hade kunnat vara jag som skrivit det inlägget. I mitt fall är den allra jobbigaste biten att mannens familj *aldrig* försitter ett tillfälle att påminna mig om exet och tidigare livet. Hade det varit upp till dom så hade min sambo gått tillbaka till sitt ex för länge sedan. Att det tog slut för 19 år sedan och att min sambo och jag har varit ihop i över 10 år verkar inte höra hit.
Jag börjar bli skitless på hans familj och det finns en risk att det kan gå så långt som att det tar slut. Och det beror uteslutande på familjen. (Min sambo har barn sedan tidigare och vi har inga gemensamma)

Fan vad jag lider med dig! Jag känner igen det där så väl! Alla har vi ju haft något innan detta så att säga. Men i detta fall blir det som man är kvar i deras förhållande på något vis, det är inte vårat. Och det är en otroligt svår balansgång, jag kan inte komma in och vända upp och ner på barnens hem bara sådär och det vill jag förstås inte, men jag vill ju skapa något som är vårat (och då talar jag inte om just barn utan hem och vardag). Just nu är i princip allt en ren påminnelse om deras förhållande, det är helt okej att ha ett förflutet men nu är det här och nu!

Värst av allt var nog hemma hos hans föräldrar i julas, tillsammans med hans syskon och respektive. Då ägnades det ca 2 timmar åt att diskuteras hans och hans exfrus förlossningar (dock inte på hans initiativt). Jag satt tyst som en mus och försök bita ihop, sedan gick jag på toaletten, vääääldigt länge. Jag tycker inte att jag är kinkig på något vis, jag har offrat en hel del utan att blinka, men att ständigt påminnas om det är inte kul. Om det ständigt ska gnidas in så får det vara...
 
Jag tycker att det verkar vara flera olika problem här och jag vet inte vilket du tycker är det avgörande.

1. Från mitt perspektiv sett är det lite underligt att du beskriver tex prat om förlossningar och detaljer i heminredningen som "påminnelse om deras förhållande". Jag är nog rätt krass där: vi har alla en historia, kan man inte leva med att andra har en historia, blir man ensam.

2. Barn. Vill du ha barn? (Det här är ju en stor grej.) Vill du vara med honom om det innebär att du inte får några biologiska barn? Vad säger han? Etc etc.

3. Om hans familj gör saker mot dig som du tycker är jobbiga, är det för mig rimligt att du säger det till honom (i enrum) och att han sedan löser det med familjen. Jag tycker att man måste skydda varandra från varandras familjer - dvs föräldrar, syskon mm.

4. Hela grejen med att du "offrar". Varför offrar du? Vad offrar du? Det går ju inte att hålla på och offra saker, då är det ju ingen poäng med förhållandet. Det ska tillföra bra saker, inte ta bort bra saker.
 
Fan vad jag lider med dig! Jag känner igen det där så väl! Alla har vi ju haft något innan detta så att säga. Men i detta fall blir det som man är kvar i deras förhållande på något vis, det är inte vårat. Och det är en otroligt svår balansgång, jag kan inte komma in och vända upp och ner på barnens hem bara sådär och det vill jag förstås inte, men jag vill ju skapa något som är vårat (och då talar jag inte om just barn utan hem och vardag). Just nu är i princip allt en ren påminnelse om deras förhållande, det är helt okej att ha ett förflutet men nu är det här och nu!

Värst av allt var nog hemma hos hans föräldrar i julas, tillsammans med hans syskon och respektive. Då ägnades det ca 2 timmar åt att diskuteras hans och hans exfrus förlossningar (dock inte på hans initiativt). Jag satt tyst som en mus och försök bita ihop, sedan gick jag på toaletten, vääääldigt länge. Jag tycker inte att jag är kinkig på något vis, jag har offrat en hel del utan att blinka, men att ständigt påminnas om det är inte kul. Om det ständigt ska gnidas in så får det vara...
Det där är ju något du måste säga ifrån om. Jag har ett förhållande sedan flera år med en person. Vissa släktingar där har jag svårt för av helt andra anledningar. Där har jag gjort klart för partnern att det här känns inte okej. Jag har valt att leva med min partner och han är en vuxen, självständig man och tack vare det kan han träffa sin släkt själv om någon passerar min gräns. Han kan även säga ifrån åt mig om någon i hans släkt beter sig illa. Jag väljer även bort egna släktingar om jag har svårt för dessa. Jag ser ingen poäng med att sitta och hålla masken medan folk beter sig som as.

Får de dig att må dåligt är det inte mer än rätt att du säger det till partnern som antingen får prata med dem eller att du slutar umgås med dem, om det nu inte är så att du själv kan tänka dig att säga ifrån.

Angående bröllopsbilder t.ex kanske det är en bättre lösning att han förvarar dem i en speciell låda på en speciell plats. Jag har nämligen full förståelse för att han har kvar dem. Dels för att det säkert var en minnesvärd dag och för barnens skull.
 
Jag tycker att det verkar vara flera olika problem här och jag vet inte vilket du tycker är det avgörande.

1. Från mitt perspektiv sett är det lite underligt att du beskriver tex prat om förlossningar och detaljer i heminredningen som "påminnelse om deras förhållande". Jag är nog rätt krass där: vi har alla en historia, kan man inte leva med att andra har en historia, blir man ensam.

2. Barn. Vill du ha barn? (Det här är ju en stor grej.) Vill du vara med honom om det innebär att du inte får några biologiska barn? Vad säger han? Etc etc.

3. Om hans familj gör saker mot dig som du tycker är jobbiga, är det för mig rimligt att du säger det till honom (i enrum) och att han sedan löser det med familjen. Jag tycker att man måste skydda varandra från varandras familjer - dvs föräldrar, syskon mm.

4. Hela grejen med att du "offrar". Varför offrar du? Vad offrar du? Det går ju inte att hålla på och offra saker, då är det ju ingen poäng med förhållandet. Det ska tillföra bra saker, inte ta bort bra saker.

Givetvis är det mer än ett problem, men i grund och botten kommer det nog ur samma källa så att säga.

Tänk flytta in i ett hem där exet i stort sett bor kvar, fast att hon inte gör det. Rutiner och vardag går inte att rubba, det är som det alltid har varit.

Vad gäller snack om förlossning osv så tycker jag att det är udda, på familjetillställning. Borde man inte pratat om något där alla kan känna sig delaktiga? Det är ju lite av ett utanförskap, att vara med men ändå inte. Jag förstår att ämnen kanske kommer på tal ibland, som inte intresserar alla. Men vafan, vem hade velat höra hur ens partner glodde upp i murran på exet under förlossningen eller etc.

Det skulle aldrig falla mig in, att på en tillställning hos min släkt, låta honom sitta och lyssna på mig och min familj tala om mina ex, i ren respekt för min nya! Speciellt inte i två timmar.

Jag vet inte, jag kanske är konstig som inte vill ha all hans historia upptryckt i ansiktet varje dag, alltid. Det blir indirekt en signal att det som fanns var så bra att det inte är värt att skapa något nytt med mig, utan att gå kvar i det gamla.
 
Givetvis är det mer än ett problem, men i grund och botten kommer det nog ur samma källa så att säga.

Tänk flytta in i ett hem där exet i stort sett bor kvar, fast att hon inte gör det. Rutiner och vardag går inte att rubba, det är som det alltid har varit.

Vad gäller snack om förlossning osv så tycker jag att det är udda, på familjetillställning. Borde man inte pratat om något där alla kan känna sig delaktiga? Det är ju lite av ett utanförskap, att vara med men ändå inte. Jag förstår att ämnen kanske kommer på tal ibland, som inte intresserar alla. Men vafan, vem hade velat höra hur ens partner glodde upp i murran på exet under förlossningen eller etc.

Det skulle aldrig falla mig in, att på en tillställning hos min släkt, låta honom sitta och lyssna på mig och min familj tala om mina ex, i ren respekt för min nya! Speciellt inte i två timmar.

Jag vet inte, jag kanske är konstig som inte vill ha all hans historia upptryckt i ansiktet varje dag, alltid. Det blir indirekt en signal att det som fanns var så bra att det inte är värt att skapa något nytt med mig, utan att gå kvar i det gamla.
Läs punkt 3 också.

Jag förstår problemet med att få ex-stories upptryckt i ansiktet. jag har liknande problem men med andra ämnen. Det är där du eller din partner måste markera.
 
Måste nog lägga till att om jag var exet skulle jag ha haft problem med att min fd partner diskuterade det med sin familj och nya partnern närvarande om jag fick veta det också. Men jag kan vara konstig med. Förlossningen är en grej mellan mig och min partner.
 
Fan vad jag lider med dig! Jag känner igen det där så väl! Alla har vi ju haft något innan detta så att säga. Men i detta fall blir det som man är kvar i deras förhållande på något vis, det är inte vårat. Och det är en otroligt svår balansgång, jag kan inte komma in och vända upp och ner på barnens hem bara sådär och det vill jag förstås inte, men jag vill ju skapa något som är vårat (och då talar jag inte om just barn utan hem och vardag). Just nu är i princip allt en ren påminnelse om deras förhållande, det är helt okej att ha ett förflutet men nu är det här och nu!

Värst av allt var nog hemma hos hans föräldrar i julas, tillsammans med hans syskon och respektive. Då ägnades det ca 2 timmar åt att diskuteras hans och hans exfrus förlossningar (dock inte på hans initiativt). Jag satt tyst som en mus och försök bita ihop, sedan gick jag på toaletten, vääääldigt länge. Jag tycker inte att jag är kinkig på något vis, jag har offrat en hel del utan att blinka, men att ständigt påminnas om det är inte kul. Om det ständigt ska gnidas in så får det vara...

EXAKT så! Det ska gnidas in i ansiktet på en, heeeela tiden. Och sedan ges det menande blickar eller knepiga kommentarer. Just vad gäller barn-biten så får jag ofta höra "Fast sådant vet ju inte du som inga barn har." Eh? Jag vet mer än de tror. Man måste inte ha fött barn för att veta något. ;)
I mitt fall vekar de vilja slita ut mig så att jag ska gå. Och därmed blir mannen tillgänglig för exet. Typ. Efter 10 år har jag nu börjat säga ifrån. På skarpen. De får skärpa sig. Jag har talat om för några av dom att jag anser dom stå rätt långt ner på min priolista och jag lägger inte längre 2 strån i kors för deras skull. Jag har *verkligen* ansträngt mig under åren och svalt MYCKET skit.
Och varför anses det viktigt att min sambo måste upplysas hela tiden vad exet gör?! :confused: Det är alltid någon som gärna tar på sig den rollen.

Det är ledsamt att höra att någon mer går igenom liknande skit som jag gör. Ibland känner jag att singel hade varit SÅ mycket enklare. :D
 
EXAKT så! Det ska gnidas in i ansiktet på en, heeeela tiden. Och sedan ges det menande blickar eller knepiga kommentarer. Just vad gäller barn-biten så får jag ofta höra "Fast sådant vet ju inte du som inga barn har." Eh? Jag vet mer än de tror. Man måste inte ha fött barn för att veta något. ;)
I mitt fall vekar de vilja slita ut mig så att jag ska gå. Och därmed blir mannen tillgänglig för exet. Typ. Efter 10 år har jag nu börjat säga ifrån. På skarpen. De får skärpa sig. Jag har talat om för några av dom att jag anser dom stå rätt långt ner på min priolista och jag lägger inte längre 2 strån i kors för deras skull. Jag har *verkligen* ansträngt mig under åren och svalt MYCKET skit.
Och varför anses det viktigt att min sambo måste upplysas hela tiden vad exet gör?! :confused: Det är alltid någon som gärna tar på sig den rollen.

Det är ledsamt att höra att någon mer går igenom liknande skit som jag gör. Ibland känner jag att singel hade varit SÅ mycket enklare. :D

Jösses! Känns som en tröst att jag inte är ensam...

Det är så klockrent det du berättar. Men för min del så är familjen liksom inte elak mot mig öppet på det sättet och jag vet att de gillar mig. Men de hade gärna sett att killen och hans ex förblev ett par för barnens skull. Och de diskuterar gärna henne när jag är med... Oavsett vad man tycker om henne så försätter det mig i en obekväm situation.

Man står ut med så jäkla mycket, frågan är ens om någon inser hur mycket man sväljer, precis som du säger. Jag är ingen svartsjuk person, jag tar det mesta med en nypa salt och har rätt avslappnad inställning till det mesta... Men det betyder ju inte att man ska gno in gång på gång vad jag inte är del av eller någonsin kommer vara del av. Jag får snällt stå sidan om och helst ska jag var så jävla nöjd och tacksam över det. Tacksam för resterna (låter illa att skriva så men lite så är det). Och jag gör det för att jag älskar den här mannen...
 

Liknande trådar

Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 715
Senast: Ramona
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 457
Senast: Nixehen
·
Hästmänniskan Har legat vaken i minst 1,5 timme i sängen. Min son på 7 månader har vaknat till några gånger och sökt närhet. Ammar fortfarande lite...
Svar
5
· Visningar
1 456
Senast: Hedinn
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 781
Senast: lundsbo
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Mat till kräsen liten valp
  • Akvarietråden IV
  • Kattsnack 10

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp