Hästmänniska Att släppa sina egna hjärnspöken

Mesigryttare

Trådstartare
Gammal användare - nytt nick för att få helt utomstående åsikter på problemet, som inte grundar sig på inlägg jag skrivit tidigare. Kände inte heller att jag fick "svar" på min fråga i de trådar om "rädda ryttare" som redan ligger på forumet, men moderator får baka in det i någon av dessa om ni tycker att det passar bättre.

För det första - jag vill verkligen få det här att fungera, så jag undanber mig svar som "byt stall" eller "byt häst", för det förstnämnda kommer aldrig hända och det sistnämnda vill jag in i det längsta undvika. Så - nu till mitt problem.

Jag har ridit i stort sett hela mitt liv, och har haft egen häst i tjugo år, jag skulle inte kalla mig själv oerfaren eller att jag har tagit mig vatten över huvudet. Tävlade hoppning som tonåring, har tävlat dressyr på lätt B-nivå med nuvarande häst. Jag var inte mer harig än de flesta andra säkert är som barn och tonåring, jag tyckte det var lite otäckt att hoppa när hindren blev högre (lite beroende på vilken häst jag satt på), och jag har alltid hatat när hästar bockar och hästar som utan synbar anledning bara slänger sig runt och rusar iväg åt andra hållet. Förtydligande: Självklart kan den mest lugna och sansade häst göra dessa saker ibland, och det är helt okej, det är de där som gör det återkommande jag har undvikit.

Som artonåring var jag med om en ganska allvarlig olycka i samband med en hoppträning, och skadade mig rejält. Här börjar mitt problem. Min ponny, som jag haft länge och litade på utan och innan, var 22 år gammal vid det här tillfället, 23 innan jag kunde börja rida igen, och folk runtomkring tyckte att det var självklart att jag skulle skaffa en stor häst när jag var redo att börja rida igen (även om ponnyn tack och lov var kvar!). Hade då oturen att få tag på inte bara en utan två hästar som det av olika skäl inte alls gick bra med det, och den sista var riktigt, riktigt otrevlig både att rida och hantera. Jag var livrädd till slut. Då satte en mycket erfaren hästmänniska i mitt dåvarande stall ner foten och sa att det här med hästar och ridning ska för det första vara roligt, och det är det inte med en så missnöjd och ouppfostrad häst. Hästen åkte därför tillbaka till sin ägare (jag hade den på foder), och jag fick istället tag på en helt fantastisk D-ponny som verkligen fick mig att tycka att det var roligt att rida igen. Så pass att jag faktiskt började hoppa lite småhinder, för första gången sen olyckan.

Efter något år ville dock ägaren till D-ponnyn ha den tillbaka, och istället köpte jag min nuvarande häst, också det en D-ponny, av samma person. Hon var bara unghäst då, men väldigt lugn och trevlig i psyket. Ponnyn reds in av någon annan än mig just för att mina gamla hjärnspöken inte skulle förstöra, och det gick väldigt bra. Den första saken som hände sen var att hästen var med om en incident i trafiken, visserligen inte kopplad till ridning, där hon nästan blev påkörd och är efter det skeptisk mot framför allt tung trafik och mopeder/motorcyklar. Vanliga bilar har dock gått bra för det mesta.

Hösten 2016 kom det ett nytt ekipage till vårt stall. Både häst och ägare drog med sig en väldigt orolig stämning som både de andra hästarna och vi hästägare kände av. Hästen var en ung tävlingshäst som blivit långtidsskadad och som klättrade på väggarna av frustration, ägaren hade noll intresse av sin skadade häst och glömde flera gånger sina stallpass och liknande. Det fanns inte en chans att upprätthålla någon form av rutiner med dessa i samma stall. Min häst är väldigt vanebunden, och hon reagerade direkt med att framför allt spöka i ridningen och bete sig precis så som jag har så svårt för: Bocka och kasta sig runt när man rider.

Jag kopplade beteendet så starkt till oroligheterna i stallet, och när chansen att få hyra ett eget stall uppdagade sig ett par månader senare tvekade jag inte en sekund. Vi flyttade och det var som att trycka på en knapp. Hästen blev lugn, avslappnad, lärde sig hantera trafik och här finns nästan ingen tung trafik alls, så det enda hon kan råka ut för är någon moped någon gång ibland.

Allting bara flöt på, fram tills för ett år sen. Det var helt galet på jobbet just då, och dessutom mörkt och otäckt vid den här tiden på året, så hon blev inte riden mer än tre-fyra dagar i veckan. Ett katastrofalt upplägg för henne egentligen, men jag tänkte just då att livet kommer emellan ibland, hästarna har stor hage och mycket utevistelse (6.30-22 även vintertid) och att under jul och nyår sen skulle jag vara ledig i nästan en månad på grund av hur de röda dagarna låg tillsammans med ett fåtal semesterdagar. Men under en ridtur i skogen fick hon syn på något osynligt spöke, slängde sig runt och lyckades få av mig. Och där började mina gamla spöken från dels olyckan och dels de andra hästarna jag hade tidigare att mala.

Eftersom jobbet och mörkret fortfarande var som det var, backade jag och promenerade henne vid handen istället för att bygga upp ett förtroende igen. Sen kom corona-pandemin där jag började jobba hemma. Då fick jag möjlighet att rida ut på ponnyn tillsammans med sällskap till fots varje dag under våren-sommaren, och det gick jättebra. Verkligen jättebra.

Nu i höst har mitt promenadsällskap behövt återgå till att jobba från sin arbetsplats. Det finns fortfarande möjlighet för sällskap på helgerna, men inte mer än så. Och det första vi försökte rida själva är vi tillbaka på ruta ett. Hästen är spänd som en fiolsträng, spanar ut i skogen, snor runt för minsta lilla knak och jag sitter som på nålar och bara väntar på katastrofen = en ond cirkel.

Hästen äter i dagsläget inget kraftfoder alls. Har dock gett henne Magnesium efter tips från en kompis, och tyckte det funkade i början (men uppenbart inte när vi är själva). Hon är tryggheten själv så länge jag står på marken, vilket i och för sig är positivt eftersom det ändå tyder på att hon har förtroende för mig i grunden. Jag har provat att longera henne innan ridning för att hon ska få rasa av sig, men hon är fortfarande spänd det första jag kommer upp i sadeln. Hon är kollad av veterinär lite basic efter den gången förra vintern, och jag tänkte be dem kolla henne igen, framför allt munnen och ryggen, men eftersom hon inte beter sig så här när hon har sällskap med sig tror jag egentligen inte att det är något fysiskt fel på henne eller utrustningen. Utan att felet helt och hållet sitter i mitt huvud. Vi har ingen möjlighet att kunna rida med sällskap annat än det vi gör idag.

Mina idéer just nu är:
  • Få henne kollad för säkerhets skull så att det inte är något som trots allt fysiskt felar henne.
  • Ta hjälp av tränare
  • Jag köpte en sån där luva som ska reducera ljud, men har inte vågat testa den. Jag blev rädd att om jag reducerar hennes hörsel kommer synen bara förstärkas ännu mer och att hon kommer reagera på fåglar och grejer som rör sig istället. Någon som har erfarenhet av liknande produkter?
Men sen tar det stopp. Jag är till 99,9 procents säkerhet övertygad om att felet sitter i mitt huvud och att det är jag som behöver hjälp. Hur gör man? Hur gör man för att släppa sina egna katastroftankar och sluta vara rädd hela tiden? Om jag rannsakar mig själv är det inte hästen i sig jag är rädd för, utan för allting runtomkring som kan skrämma henne och vad som kan hända då. Finns det några mentala tips som jag kan jobba vidare med? Jag vill inte ha det så här, och jag vill inte heller ge upp min häst som jag haft så länge och som det trots allt fungerat väldigt bra med under större delarna av den tiden. Byta stall är inte ett alternativ.
 
Kan det hjälpa att skaffa medryttare så att hästen går fler dagar i veckan?

Är det bara du i stallet, med ytterligare någon sällskapsponny? Går det i så fall att hitta någon som vill rida den så att du får sällskap? Går det att plocka in någon mer i stallet med trygg häst som du kan rida ut med? Har du någon ridyta vid stallet, där det går att sätta upp bra belysning och hålla sig där på vardagarna och ta uteritterna på helgerna? Kan du lasta och åka iväg till ridhus, ibland tycker jag det känns tryggare med fyra väggar och bra belysning liksom.

Har ni någon kortare slinga vid stallet som du kan promenera varje dag? (Vi har en sån som tar typ 25 minuter att skritta som jag brukar ta på vardagar efter jobbet, då lär man ju känna just den biten utan och innan) skaffa en ordentlig pannlampa och känns det jobbigt att rida så börja med att gå sträckan, skritta sen en liten del av den och öka på.
 
På min reaktiva lilla sak så fungerar soundless luva ganska bra. Hon kan fortfarande få syn på grejor, men de verkar mindre farliga om hon inte hör dem också. Hon reagerar fortfarande, men reaktionerna är mindre och det känns som om kontakten mellan mig och hästen är kvar (där den tidigare kunde försvinna helt.

I dagsläget använder jag huvan sporadiskt. Oftast bara vid uteritt när mina hjärnspöken sätter igång.

Mental träning kan vara på sin plats, innom eller utom häst-världen.
 

Mesigryttare

Trådstartare
Kan det hjälpa att skaffa medryttare så att hästen går fler dagar i veckan?

Är det bara du i stallet, med ytterligare någon sällskapsponny? Går det i så fall att hitta någon som vill rida den så att du får sällskap? Går det att plocka in någon mer i stallet med trygg häst som du kan rida ut med? Har du någon ridyta vid stallet, där det går att sätta upp bra belysning och hålla sig där på vardagarna och ta uteritterna på helgerna? Kan du lasta och åka iväg till ridhus, ibland tycker jag det känns tryggare med fyra väggar och bra belysning liksom.

Har ni någon kortare slinga vid stallet som du kan promenera varje dag? (Vi har en sån som tar typ 25 minuter att skritta som jag brukar ta på vardagar efter jobbet, då lär man ju känna just den biten utan och innan) skaffa en ordentlig pannlampa och känns det jobbigt att rida så börja med att gå sträckan, skritta sen en liten del av den och öka på.
Det finns en sällskapsponny, och det finns viss möjlighet att han kan följa med ibland i nuläget. Hon är dock inte "mer" hispig utan honom, utan det går lika bra om någon bara går med till fots (vilket jag tolkar lite som att jag slappnar av om jag har någon att prata med). Jag har dock funderat på att skaffa medryttare på sällskapsponnyn (igen, den förra som jag hade i flera år blev för stor), just för att kunna få lite ridsällskap, men så klart även för hans egen skull. Medryttare till den stora är inte riktigt aktuellt, då det kommer med största sannolikhet bara vara barn som svarar med tanke på hennes storlek och det är jag inte bekväm med ifall det nu skulle vara så att hon spökar även med andra, inte bara med mig.

Jag har en liten yta som vi hägnat in vid stallet, och det är där jag har longerat henne, men det är gräs och det börjar så klart bli i geggigaste laget nu. Men jag har absolut tänkt tanken att lasta och åka iväg och rida på inhängnat område/paddock/ridhus, även utan tränare. Hästtransport finns.

Det finns en slinga också som hade kunnat fungera att typ "vänja in" henne på. Ska absolut prova!

Ska även lägga till att tiden inte riktigt är samma problem idag med corona-läget, det finns hyfsad möjlighet att rida dagtid fem-sex dagar i veckan. Så om vi liksom bara "tar oss över puckeln" och kommer tillbaka till tryggheten innan vurpan i skogen, så är risken mindre att hon blir så understimulerad igen.

@Elo då låter det ju ändå som att den där huvan ändå är värt att testa, den ligger ju ändå här! Tack för din input om egen erfarenhet med den!
 
Det finns en sällskapsponny, och det finns viss möjlighet att han kan följa med ibland i nuläget. Hon är dock inte "mer" hispig utan honom, utan det går lika bra om någon bara går med till fots (vilket jag tolkar lite som att jag slappnar av om jag har någon att prata med). Jag har dock funderat på att skaffa medryttare på sällskapsponnyn (igen, den förra som jag hade i flera år blev för stor), just för att kunna få lite ridsällskap, men så klart även för hans egen skull. Medryttare till den stora är inte riktigt aktuellt, då det kommer med största sannolikhet bara vara barn som svarar med tanke på hennes storlek och det är jag inte bekväm med ifall det nu skulle vara så att hon spökar även med andra, inte bara med mig.

Jag har en liten yta som vi hägnat in vid stallet, och det är där jag har longerat henne, men det är gräs och det börjar så klart bli i geggigaste laget nu. Men jag har absolut tänkt tanken att lasta och åka iväg och rida på inhängnat område/paddock/ridhus, även utan tränare. Hästtransport finns.

Det finns en slinga också som hade kunnat fungera att typ "vänja in" henne på. Ska absolut prova!

Ska även lägga till att tiden inte riktigt är samma problem idag med corona-läget, det finns hyfsad möjlighet att rida dagtid fem-sex dagar i veckan. Så om vi liksom bara "tar oss över puckeln" och kommer tillbaka till tryggheten innan vurpan i skogen, så är risken mindre att hon blir så understimulerad igen.

@Elo då låter det ju ändå som att den där huvan ändå är värt att testa, den ligger ju ändå här! Tack för din input om egen erfarenhet med den!
Tror absolut på det där med slingan, jag känner en sån stor skillnad när jag rider "min" slinga mot om jag ska göra något annat, även om jag inte just nu har så stora problem med det andra heller så är det verkligen noll oro när vi ska ut på just vår lilla korta sväng, oavsett ljus eller mörker eller hästens och min dagsform!

Ett par saker till jag kom att tänka på som också hjälpt mig är dels att sitta och sjunga när jag märker att jag blir nervös, då slappnar jag omedvetet av i kroppen på ett annat sätt. Och dels att ta hjälp av en duktig kompis som fått göra de där sakerna jag själv varit rädd för med hästen, så att jag fått se att det inte är någon fara liksom.

Känner du någon som kanske kan hjälpa dig en dag i veckan eller varannan vecka att ta en tur på hästen kanske det kunde hjälpa? Alltså inte en medryttare utan någon du känner som i så fall gör dig en tjänst liksom. Så att du slipper oroa dig för att hästen är understimulerad och kan ta korta turer i lugn och ro tills du känner dig tryggare.
 
Gammal användare - nytt nick för att få helt utomstående åsikter på problemet, som inte grundar sig på inlägg jag skrivit tidigare. Kände inte heller att jag fick "svar" på min fråga i de trådar om "rädda ryttare" som redan ligger på forumet, men moderator får baka in det i någon av dessa om ni tycker att det passar bättre.

För det första - jag vill verkligen få det här att fungera, så jag undanber mig svar som "byt stall" eller "byt häst", för det förstnämnda kommer aldrig hända och det sistnämnda vill jag in i det längsta undvika. Så - nu till mitt problem.

Jag har ridit i stort sett hela mitt liv, och har haft egen häst i tjugo år, jag skulle inte kalla mig själv oerfaren eller att jag har tagit mig vatten över huvudet. Tävlade hoppning som tonåring, har tävlat dressyr på lätt B-nivå med nuvarande häst. Jag var inte mer harig än de flesta andra säkert är som barn och tonåring, jag tyckte det var lite otäckt att hoppa när hindren blev högre (lite beroende på vilken häst jag satt på), och jag har alltid hatat när hästar bockar och hästar som utan synbar anledning bara slänger sig runt och rusar iväg åt andra hållet. Förtydligande: Självklart kan den mest lugna och sansade häst göra dessa saker ibland, och det är helt okej, det är de där som gör det återkommande jag har undvikit.

Som artonåring var jag med om en ganska allvarlig olycka i samband med en hoppträning, och skadade mig rejält. Här börjar mitt problem. Min ponny, som jag haft länge och litade på utan och innan, var 22 år gammal vid det här tillfället, 23 innan jag kunde börja rida igen, och folk runtomkring tyckte att det var självklart att jag skulle skaffa en stor häst när jag var redo att börja rida igen (även om ponnyn tack och lov var kvar!). Hade då oturen att få tag på inte bara en utan två hästar som det av olika skäl inte alls gick bra med det, och den sista var riktigt, riktigt otrevlig både att rida och hantera. Jag var livrädd till slut. Då satte en mycket erfaren hästmänniska i mitt dåvarande stall ner foten och sa att det här med hästar och ridning ska för det första vara roligt, och det är det inte med en så missnöjd och ouppfostrad häst. Hästen åkte därför tillbaka till sin ägare (jag hade den på foder), och jag fick istället tag på en helt fantastisk D-ponny som verkligen fick mig att tycka att det var roligt att rida igen. Så pass att jag faktiskt började hoppa lite småhinder, för första gången sen olyckan.

Efter något år ville dock ägaren till D-ponnyn ha den tillbaka, och istället köpte jag min nuvarande häst, också det en D-ponny, av samma person. Hon var bara unghäst då, men väldigt lugn och trevlig i psyket. Ponnyn reds in av någon annan än mig just för att mina gamla hjärnspöken inte skulle förstöra, och det gick väldigt bra. Den första saken som hände sen var att hästen var med om en incident i trafiken, visserligen inte kopplad till ridning, där hon nästan blev påkörd och är efter det skeptisk mot framför allt tung trafik och mopeder/motorcyklar. Vanliga bilar har dock gått bra för det mesta.

Hösten 2016 kom det ett nytt ekipage till vårt stall. Både häst och ägare drog med sig en väldigt orolig stämning som både de andra hästarna och vi hästägare kände av. Hästen var en ung tävlingshäst som blivit långtidsskadad och som klättrade på väggarna av frustration, ägaren hade noll intresse av sin skadade häst och glömde flera gånger sina stallpass och liknande. Det fanns inte en chans att upprätthålla någon form av rutiner med dessa i samma stall. Min häst är väldigt vanebunden, och hon reagerade direkt med att framför allt spöka i ridningen och bete sig precis så som jag har så svårt för: Bocka och kasta sig runt när man rider.

Jag kopplade beteendet så starkt till oroligheterna i stallet, och när chansen att få hyra ett eget stall uppdagade sig ett par månader senare tvekade jag inte en sekund. Vi flyttade och det var som att trycka på en knapp. Hästen blev lugn, avslappnad, lärde sig hantera trafik och här finns nästan ingen tung trafik alls, så det enda hon kan råka ut för är någon moped någon gång ibland.

Allting bara flöt på, fram tills för ett år sen. Det var helt galet på jobbet just då, och dessutom mörkt och otäckt vid den här tiden på året, så hon blev inte riden mer än tre-fyra dagar i veckan. Ett katastrofalt upplägg för henne egentligen, men jag tänkte just då att livet kommer emellan ibland, hästarna har stor hage och mycket utevistelse (6.30-22 även vintertid) och att under jul och nyår sen skulle jag vara ledig i nästan en månad på grund av hur de röda dagarna låg tillsammans med ett fåtal semesterdagar. Men under en ridtur i skogen fick hon syn på något osynligt spöke, slängde sig runt och lyckades få av mig. Och där började mina gamla spöken från dels olyckan och dels de andra hästarna jag hade tidigare att mala.

Eftersom jobbet och mörkret fortfarande var som det var, backade jag och promenerade henne vid handen istället för att bygga upp ett förtroende igen. Sen kom corona-pandemin där jag började jobba hemma. Då fick jag möjlighet att rida ut på ponnyn tillsammans med sällskap till fots varje dag under våren-sommaren, och det gick jättebra. Verkligen jättebra.

Nu i höst har mitt promenadsällskap behövt återgå till att jobba från sin arbetsplats. Det finns fortfarande möjlighet för sällskap på helgerna, men inte mer än så. Och det första vi försökte rida själva är vi tillbaka på ruta ett. Hästen är spänd som en fiolsträng, spanar ut i skogen, snor runt för minsta lilla knak och jag sitter som på nålar och bara väntar på katastrofen = en ond cirkel.

Hästen äter i dagsläget inget kraftfoder alls. Har dock gett henne Magnesium efter tips från en kompis, och tyckte det funkade i början (men uppenbart inte när vi är själva). Hon är tryggheten själv så länge jag står på marken, vilket i och för sig är positivt eftersom det ändå tyder på att hon har förtroende för mig i grunden. Jag har provat att longera henne innan ridning för att hon ska få rasa av sig, men hon är fortfarande spänd det första jag kommer upp i sadeln. Hon är kollad av veterinär lite basic efter den gången förra vintern, och jag tänkte be dem kolla henne igen, framför allt munnen och ryggen, men eftersom hon inte beter sig så här när hon har sällskap med sig tror jag egentligen inte att det är något fysiskt fel på henne eller utrustningen. Utan att felet helt och hållet sitter i mitt huvud. Vi har ingen möjlighet att kunna rida med sällskap annat än det vi gör idag.

Mina idéer just nu är:
  • Få henne kollad för säkerhets skull så att det inte är något som trots allt fysiskt felar henne.
  • Ta hjälp av tränare
  • Jag köpte en sån där luva som ska reducera ljud, men har inte vågat testa den. Jag blev rädd att om jag reducerar hennes hörsel kommer synen bara förstärkas ännu mer och att hon kommer reagera på fåglar och grejer som rör sig istället. Någon som har erfarenhet av liknande produkter?
Men sen tar det stopp. Jag är till 99,9 procents säkerhet övertygad om att felet sitter i mitt huvud och att det är jag som behöver hjälp. Hur gör man? Hur gör man för att släppa sina egna katastroftankar och sluta vara rädd hela tiden? Om jag rannsakar mig själv är det inte hästen i sig jag är rädd för, utan för allting runtomkring som kan skrämma henne och vad som kan hända då. Finns det några mentala tips som jag kan jobba vidare med? Jag vill inte ha det så här, och jag vill inte heller ge upp min häst som jag haft så länge och som det trots allt fungerat väldigt bra med under större delarna av den tiden. Byta stall är inte ett alternativ.
KBT! Beroende på hur jobbigt detta är för dig så tar du antingen hela steget och skaffar en terapeut, eller så räcker det att googla lite på tankemönster och tekniker för att vinna över sin egen hjärna. Det kan vara mycket enklare än du tror.
 
Jag har ju också rejäla hjärnspöken efter tidigare incidenser. Jag lämnade nya hästen för vidareutbildning när jag köpte henne hos en person jag litade på och kom och red hästen när den stod hos henne några ggr. Detta tror jag egentligen var det smartaste jag kunnat göra såhär i efterhand. Sen rider jag numera aldrig utan någon form av fegisrem. Ibland har jag både rem mellan d-ringarna på sadeln och förbygel, martingal eller gammalt stigläder runt halsen. Nuvarande hästen är en ängel, men tills dess att jag lärt känna henne fullt ut så lugnas mina hjärnspöken avsevärt att inbilla mig att fegisremmen räddar mig vid ev fall.
 
Gammal användare - nytt nick för att få helt utomstående åsikter på problemet, som inte grundar sig på inlägg jag skrivit tidigare. Kände inte heller att jag fick "svar" på min fråga i de trådar om "rädda ryttare" som redan ligger på forumet, men moderator får baka in det i någon av dessa om ni tycker att det passar bättre.

För det första - jag vill verkligen få det här att fungera, så jag undanber mig svar som "byt stall" eller "byt häst", för det förstnämnda kommer aldrig hända och det sistnämnda vill jag in i det längsta undvika. Så - nu till mitt problem.

Jag har ridit i stort sett hela mitt liv, och har haft egen häst i tjugo år, jag skulle inte kalla mig själv oerfaren eller att jag har tagit mig vatten över huvudet. Tävlade hoppning som tonåring, har tävlat dressyr på lätt B-nivå med nuvarande häst. Jag var inte mer harig än de flesta andra säkert är som barn och tonåring, jag tyckte det var lite otäckt att hoppa när hindren blev högre (lite beroende på vilken häst jag satt på), och jag har alltid hatat när hästar bockar och hästar som utan synbar anledning bara slänger sig runt och rusar iväg åt andra hållet. Förtydligande: Självklart kan den mest lugna och sansade häst göra dessa saker ibland, och det är helt okej, det är de där som gör det återkommande jag har undvikit.

Som artonåring var jag med om en ganska allvarlig olycka i samband med en hoppträning, och skadade mig rejält. Här börjar mitt problem. Min ponny, som jag haft länge och litade på utan och innan, var 22 år gammal vid det här tillfället, 23 innan jag kunde börja rida igen, och folk runtomkring tyckte att det var självklart att jag skulle skaffa en stor häst när jag var redo att börja rida igen (även om ponnyn tack och lov var kvar!). Hade då oturen att få tag på inte bara en utan två hästar som det av olika skäl inte alls gick bra med det, och den sista var riktigt, riktigt otrevlig både att rida och hantera. Jag var livrädd till slut. Då satte en mycket erfaren hästmänniska i mitt dåvarande stall ner foten och sa att det här med hästar och ridning ska för det första vara roligt, och det är det inte med en så missnöjd och ouppfostrad häst. Hästen åkte därför tillbaka till sin ägare (jag hade den på foder), och jag fick istället tag på en helt fantastisk D-ponny som verkligen fick mig att tycka att det var roligt att rida igen. Så pass att jag faktiskt började hoppa lite småhinder, för första gången sen olyckan.

Efter något år ville dock ägaren till D-ponnyn ha den tillbaka, och istället köpte jag min nuvarande häst, också det en D-ponny, av samma person. Hon var bara unghäst då, men väldigt lugn och trevlig i psyket. Ponnyn reds in av någon annan än mig just för att mina gamla hjärnspöken inte skulle förstöra, och det gick väldigt bra. Den första saken som hände sen var att hästen var med om en incident i trafiken, visserligen inte kopplad till ridning, där hon nästan blev påkörd och är efter det skeptisk mot framför allt tung trafik och mopeder/motorcyklar. Vanliga bilar har dock gått bra för det mesta.

Hösten 2016 kom det ett nytt ekipage till vårt stall. Både häst och ägare drog med sig en väldigt orolig stämning som både de andra hästarna och vi hästägare kände av. Hästen var en ung tävlingshäst som blivit långtidsskadad och som klättrade på väggarna av frustration, ägaren hade noll intresse av sin skadade häst och glömde flera gånger sina stallpass och liknande. Det fanns inte en chans att upprätthålla någon form av rutiner med dessa i samma stall. Min häst är väldigt vanebunden, och hon reagerade direkt med att framför allt spöka i ridningen och bete sig precis så som jag har så svårt för: Bocka och kasta sig runt när man rider.

Jag kopplade beteendet så starkt till oroligheterna i stallet, och när chansen att få hyra ett eget stall uppdagade sig ett par månader senare tvekade jag inte en sekund. Vi flyttade och det var som att trycka på en knapp. Hästen blev lugn, avslappnad, lärde sig hantera trafik och här finns nästan ingen tung trafik alls, så det enda hon kan råka ut för är någon moped någon gång ibland.

Allting bara flöt på, fram tills för ett år sen. Det var helt galet på jobbet just då, och dessutom mörkt och otäckt vid den här tiden på året, så hon blev inte riden mer än tre-fyra dagar i veckan. Ett katastrofalt upplägg för henne egentligen, men jag tänkte just då att livet kommer emellan ibland, hästarna har stor hage och mycket utevistelse (6.30-22 även vintertid) och att under jul och nyår sen skulle jag vara ledig i nästan en månad på grund av hur de röda dagarna låg tillsammans med ett fåtal semesterdagar. Men under en ridtur i skogen fick hon syn på något osynligt spöke, slängde sig runt och lyckades få av mig. Och där började mina gamla spöken från dels olyckan och dels de andra hästarna jag hade tidigare att mala.

Eftersom jobbet och mörkret fortfarande var som det var, backade jag och promenerade henne vid handen istället för att bygga upp ett förtroende igen. Sen kom corona-pandemin där jag började jobba hemma. Då fick jag möjlighet att rida ut på ponnyn tillsammans med sällskap till fots varje dag under våren-sommaren, och det gick jättebra. Verkligen jättebra.

Nu i höst har mitt promenadsällskap behövt återgå till att jobba från sin arbetsplats. Det finns fortfarande möjlighet för sällskap på helgerna, men inte mer än så. Och det första vi försökte rida själva är vi tillbaka på ruta ett. Hästen är spänd som en fiolsträng, spanar ut i skogen, snor runt för minsta lilla knak och jag sitter som på nålar och bara väntar på katastrofen = en ond cirkel.

Hästen äter i dagsläget inget kraftfoder alls. Har dock gett henne Magnesium efter tips från en kompis, och tyckte det funkade i början (men uppenbart inte när vi är själva). Hon är tryggheten själv så länge jag står på marken, vilket i och för sig är positivt eftersom det ändå tyder på att hon har förtroende för mig i grunden. Jag har provat att longera henne innan ridning för att hon ska få rasa av sig, men hon är fortfarande spänd det första jag kommer upp i sadeln. Hon är kollad av veterinär lite basic efter den gången förra vintern, och jag tänkte be dem kolla henne igen, framför allt munnen och ryggen, men eftersom hon inte beter sig så här när hon har sällskap med sig tror jag egentligen inte att det är något fysiskt fel på henne eller utrustningen. Utan att felet helt och hållet sitter i mitt huvud. Vi har ingen möjlighet att kunna rida med sällskap annat än det vi gör idag.

Mina idéer just nu är:
  • Få henne kollad för säkerhets skull så att det inte är något som trots allt fysiskt felar henne.
  • Ta hjälp av tränare
  • Jag köpte en sån där luva som ska reducera ljud, men har inte vågat testa den. Jag blev rädd att om jag reducerar hennes hörsel kommer synen bara förstärkas ännu mer och att hon kommer reagera på fåglar och grejer som rör sig istället. Någon som har erfarenhet av liknande produkter?
Men sen tar det stopp. Jag är till 99,9 procents säkerhet övertygad om att felet sitter i mitt huvud och att det är jag som behöver hjälp. Hur gör man? Hur gör man för att släppa sina egna katastroftankar och sluta vara rädd hela tiden? Om jag rannsakar mig själv är det inte hästen i sig jag är rädd för, utan för allting runtomkring som kan skrämma henne och vad som kan hända då. Finns det några mentala tips som jag kan jobba vidare med? Jag vill inte ha det så här, och jag vill inte heller ge upp min häst som jag haft så länge och som det trots allt fungerat väldigt bra med under större delarna av den tiden. Byta stall är inte ett alternativ.
Läste några tips häromdagen som jag tycker funkar.
* ät magnesium själv, kan lugna en också.
* led ut hästen i skogen, motion får dig att slappna av och börja andas ordentligt. Så sitter du upp och rider antingen en bit bort eller hemåt. Men bara en bit så ni får en positiv upplevelse.
* luva funkar utmärkt på min häst. Först när jag provade den som jag insåg att han är otroligt ljudkänslig.
 

Mesigryttare

Trådstartare
Tror absolut på det där med slingan, jag känner en sån stor skillnad när jag rider "min" slinga mot om jag ska göra något annat, även om jag inte just nu har så stora problem med det andra heller så är det verkligen noll oro när vi ska ut på just vår lilla korta sväng, oavsett ljus eller mörker eller hästens och min dagsform!

Ett par saker till jag kom att tänka på som också hjälpt mig är dels att sitta och sjunga när jag märker att jag blir nervös, då slappnar jag omedvetet av i kroppen på ett annat sätt. Och dels att ta hjälp av en duktig kompis som fått göra de där sakerna jag själv varit rädd för med hästen, så att jag fått se att det inte är någon fara liksom.

Känner du någon som kanske kan hjälpa dig en dag i veckan eller varannan vecka att ta en tur på hästen kanske det kunde hjälpa? Alltså inte en medryttare utan någon du känner som i så fall gör dig en tjänst liksom. Så att du slipper oroa dig för att hästen är understimulerad och kan ta korta turer i lugn och ro tills du känner dig tryggare.
Jag har funderat på att i alla fall ta hjälp av tränare som kanske skulle kunna rida hästen även utanför en ridbana och som kan "rida ut" problemet på ett annat sätt. Men känner tyvärr ingen som rider och som jag litar på som hade kunnat hjälpa till, de få hästmänniskor jag känner har antingen alldeles för lite tid eller slutade rida för ~15 år sen, som alltså inte är en "riktig" tränare som jag betalar för.
 

Mesigryttare

Trådstartare
KBT! Beroende på hur jobbigt detta är för dig så tar du antingen hela steget och skaffar en terapeut, eller så räcker det att googla lite på tankemönster och tekniker för att vinna över sin egen hjärna. Det kan vara mycket enklare än du tror.
Ja, detta har jag också funderat på. Det är så mycket som ligger och spökar kopplat till min gamla ridolycka för tretton år sen, som jag aldrig har fått processa ordentligt. Saker som inte ens har med ridningen att göra egentligen, men som jag förlorade till följd av den. Så jag tänker att egentligen hade det nog varit bra för mig även om man helt kopplar bort häst-delen, för det är saker som fortfarande ställer till det i mitt "vanliga" liv också.


Ska absolut börja med att googla på tankemönster och tekniker, och sen kanske även ta kontakt med en riktig terapeut när coronan lugnat ner sig lite.
 

Mesigryttare

Trådstartare
Tusen tack alla för kloka inputs och idéer!

Tänkte på en annan sak - utrustning för mig. Jag rider (självklart) alltid med hjälm och säkerhetsväst, men är det något annat som är mer "stabilt"? Helskodda ridbyxor? Är grip bättre än de gamla med mocka? Tänker att även en falsk trygghet är en trygghet i det här fallet? Har just nu ett par knäskodda ridbyxor med grip, och trillade precis över en känd hästsportsaffär på nätet som profilerade sina knäskodda ridbyxor som "hoppbyxor", det vill säga att man "ska" ha lättare att lätta ur sadeln över hindren med dessa? Och att helskodda i så fall är mer åt dressyrhållet = sitta djupt i sadeln? Idéer från er?
 
Tusen tack alla för kloka inputs och idéer!

Tänkte på en annan sak - utrustning för mig. Jag rider (självklart) alltid med hjälm och säkerhetsväst, men är det något annat som är mer "stabilt"? Helskodda ridbyxor? Är grip bättre än de gamla med mocka? Tänker att även en falsk trygghet är en trygghet i det här fallet? Har just nu ett par knäskodda ridbyxor med grip, och trillade precis över en känd hästsportsaffär på nätet som profilerade sina knäskodda ridbyxor som "hoppbyxor", det vill säga att man "ska" ha lättare att lätta ur sadeln över hindren med dessa? Och att helskodda i så fall är mer åt dressyrhållet = sitta djupt i sadeln? Idéer från er?
Helskodda ger mer grepp ja. Det finns ju också sadelklister. Vet inte hur det påverkar sadeln riktigt. Men jag hade en elev med flängig häst som använde vanligt läderfett som gav mer grepp.

Jag har bäst balans då jag sitter i sadeln. Andra tycker det är lättare att stå.
 
Jag går väl kanske lite mot strömmen. Men jag tror inte enbart mental träning, KBT etc räcker om risken kvarstår i högre grad för att du åker av. Jag tror det blir svårt att känna sig trygg om du åker av en till gång.
Jag tror absolut det är otroligt viktigt att att jobba med det mentala! Det är otroligt viktigt som ryttare att kunna vara i rätt energi och kunna slappna av.
Men så länge som ryttaren inte kan förutse att ngt kommer ske, inte vet varför det sker och inte vet hur man kan påverka det tror jag risken är stor att man platåar så att säga i förmåga att vara trygg.
När det blir så mycket lotto kring vad som sker, när det sker, om det går att hejda etc så blir det otryggt.

Jag brukar därför alltid ge verktyg att hantera hästen i skarpa lägen. Verktyg som gör att man då man sitter där på en kanonkula har ngt att arbeta med mer än att bara försöka slappna av.
De verktygen tränar man in i ryttare och häst under mildare förhållanden än skarpa lägen först i början. Så kan man när det sen när man grejar det hyfsat ta det med sig in i det som varit jobbigt.

Rider jag ut en häst som är väldigt spänd och kan kasta sig så man åker av brukar jag först antingen avsuttet eller i ridhus/på bana ta igenom några hjälper som tex gör att jag kan be hästen ta ned huvud/hals, kan be den att inte gå emot handen och att jag kan böja den och flytta den undan innerskänkel. Utöver att den då givetvis ska gå fram/stanna etc.
Sen om hästen är så pass på tårna att det kan bli farligt rider jag den i form, jobbar med att få den lösgjord bland annat genom att be den att inte höja huvud/nacke.
Höjer de hvuvud/hals så kan de lättare spänna till fysiskt och mentalt och trigga mer flykt.

Jag travar gärna ur sådana hästar i frisk tempo längre sträckor. Skritta ur dem energin/spänningen tar timmar och görs isf bäst offroad. Trav bränner ur dem utan att trigga flykt/bock/etc på samma sätt som galopp gör på vissa individer.
Är den riktigt nära explosion kan man rida dem sidvärts i böjning och ev byta böjning och köra sidvärts åt andra hållet etc.
En häst som är på hjälperna är enklare att få tillbaks på dem om ngt sker. Man kan dels förbygga ngt. Men även lättare fånga upp igen om man tappar det.
Att vara lösgjord är en mental grej också. De är inte lika benägna att fly om de är lösgjorda.

Vissa hästar som är genuint rädda rider jag under en period samma slinga. Man kan ev gå den först och sedan hoppa upp. Är det riktigt illa kan man gärna rida en kort slinga runt, runt flera ggr.
Sedan kan man utöka då hästen är cool/hanterbar.

Vissa individer får man köra rätt strikt med under ett par turer och se till att vara ute så pass länge att ångesten och spänningen går ur kroppen på dem. Man orkar rent fysiskt inte vara i ångest hur länge som helst. Så om man håller på länge och på rätt sätt brukar de kunna landa i att det faktiskt inte var farligt. Om man ger sig ut och hästen blir rädd, är spänd etc och är kvar i spänning när man avslutat har man inte åstadkommit så mkt. Då är ofta nästa pass väldigt likt det förra, som var spänt.
Har hästen blivit fysiskt trött, den har varit ute ett tag efter den blev trött och liksom landat i en lugnare känsla är chansen större att nästa pass börjar där det andra slutade så att säga. Eller iaf på sikt ger betydligt större effekt.
Kör man så brukar de tagga ner, vänja sig och sedan kan man rida mindre kontrollerat ute.

Jag hade letat efter en tränare eller duktig ryttare som kan rida ut hästen lite åt dig och sedan skola in dig i det. Gärna en problemlösare. Ihop med att du jobbar med ditt mentala.
Men jag tror att för att du ska bli trygg behöver man angripa det från flera håll.
 

Mesigryttare

Trådstartare
Jag går väl kanske lite mot strömmen. Men jag tror inte enbart mental träning, KBT etc räcker om risken kvarstår i högre grad för att du åker av. Jag tror det blir svårt att känna sig trygg om du åker av en till gång.
Jag tror absolut det är otroligt viktigt att att jobba med det mentala! Det är otroligt viktigt som ryttare att kunna vara i rätt energi och kunna slappna av.
Men så länge som ryttaren inte kan förutse att ngt kommer ske, inte vet varför det sker och inte vet hur man kan påverka det tror jag risken är stor att man platåar så att säga i förmåga att vara trygg.
När det blir så mycket lotto kring vad som sker, när det sker, om det går att hejda etc så blir det otryggt.

Jag brukar därför alltid ge verktyg att hantera hästen i skarpa lägen. Verktyg som gör att man då man sitter där på en kanonkula har ngt att arbeta med mer än att bara försöka slappna av.
De verktygen tränar man in i ryttare och häst under mildare förhållanden än skarpa lägen först i början. Så kan man när det sen när man grejar det hyfsat ta det med sig in i det som varit jobbigt.

Rider jag ut en häst som är väldigt spänd och kan kasta sig så man åker av brukar jag först antingen avsuttet eller i ridhus/på bana ta igenom några hjälper som tex gör att jag kan be hästen ta ned huvud/hals, kan be den att inte gå emot handen och att jag kan böja den och flytta den undan innerskänkel. Utöver att den då givetvis ska gå fram/stanna etc.
Sen om hästen är så pass på tårna att det kan bli farligt rider jag den i form, jobbar med att få den lösgjord bland annat genom att be den att inte höja huvud/nacke.
Höjer de hvuvud/hals så kan de lättare spänna till fysiskt och mentalt och trigga mer flykt.

Jag travar gärna ur sådana hästar i frisk tempo längre sträckor. Skritta ur dem energin/spänningen tar timmar och görs isf bäst offroad. Trav bränner ur dem utan att trigga flykt/bock/etc på samma sätt som galopp gör på vissa individer.
Är den riktigt nära explosion kan man rida dem sidvärts i böjning och ev byta böjning och köra sidvärts åt andra hållet etc.
En häst som är på hjälperna är enklare att få tillbaks på dem om ngt sker. Man kan dels förbygga ngt. Men även lättare fånga upp igen om man tappar det.
Att vara lösgjord är en mental grej också. De är inte lika benägna att fly om de är lösgjorda.

Vissa hästar som är genuint rädda rider jag under en period samma slinga. Man kan ev gå den först och sedan hoppa upp. Är det riktigt illa kan man gärna rida en kort slinga runt, runt flera ggr.
Sedan kan man utöka då hästen är cool/hanterbar.

Vissa individer får man köra rätt strikt med under ett par turer och se till att vara ute så pass länge att ångesten och spänningen går ur kroppen på dem. Man orkar rent fysiskt inte vara i ångest hur länge som helst. Så om man håller på länge och på rätt sätt brukar de kunna landa i att det faktiskt inte var farligt. Om man ger sig ut och hästen blir rädd, är spänd etc och är kvar i spänning när man avslutat har man inte åstadkommit så mkt. Då är ofta nästa pass väldigt likt det förra, som var spänt.
Har hästen blivit fysiskt trött, den har varit ute ett tag efter den blev trött och liksom landat i en lugnare känsla är chansen större att nästa pass börjar där det andra slutade så att säga. Eller iaf på sikt ger betydligt större effekt.
Kör man så brukar de tagga ner, vänja sig och sedan kan man rida mindre kontrollerat ute.

Jag hade letat efter en tränare eller duktig ryttare som kan rida ut hästen lite åt dig och sedan skola in dig i det. Gärna en problemlösare. Ihop med att du jobbar med ditt mentala.
Men jag tror att för att du ska bli trygg behöver man angripa det från flera håll.
:bow:
Måste även säga att just att rida skolor och liknande har fungerat väldigt bra på ponnyn tidigare, när hon haft "normalt" spända dagar och inte det här fiolspända läget vi hamnat i nu.
 
Glömde skriva att jag rider med halsrem. Då blir inte osökerheten genom tyglarna liks tydlig och jag spänner mig inte lika mkt.
Ibland när fullbloden blir lite väl taggade hoppar jag av och fortsätter direkt att springa brevid. Hoppar upp en bit senare och drt är precis som att de blir lite perplexa, men definitivt lugnare 😊
 
Jag går väl kanske lite mot strömmen. Men jag tror inte enbart mental träning, KBT etc räcker om risken kvarstår i högre grad för att du åker av. Jag tror det blir svårt att känna sig trygg om du åker av en till gång.
Jag tror absolut det är otroligt viktigt att att jobba med det mentala! Det är otroligt viktigt som ryttare att kunna vara i rätt energi och kunna slappna av.
Men så länge som ryttaren inte kan förutse att ngt kommer ske, inte vet varför det sker och inte vet hur man kan påverka det tror jag risken är stor att man platåar så att säga i förmåga att vara trygg.
När det blir så mycket lotto kring vad som sker, när det sker, om det går att hejda etc så blir det otryggt.

Jag brukar därför alltid ge verktyg att hantera hästen i skarpa lägen. Verktyg som gör att man då man sitter där på en kanonkula har ngt att arbeta med mer än att bara försöka slappna av.
De verktygen tränar man in i ryttare och häst under mildare förhållanden än skarpa lägen först i början. Så kan man när det sen när man grejar det hyfsat ta det med sig in i det som varit jobbigt.

Rider jag ut en häst som är väldigt spänd och kan kasta sig så man åker av brukar jag först antingen avsuttet eller i ridhus/på bana ta igenom några hjälper som tex gör att jag kan be hästen ta ned huvud/hals, kan be den att inte gå emot handen och att jag kan böja den och flytta den undan innerskänkel. Utöver att den då givetvis ska gå fram/stanna etc.
Sen om hästen är så pass på tårna att det kan bli farligt rider jag den i form, jobbar med att få den lösgjord bland annat genom att be den att inte höja huvud/nacke.
Höjer de hvuvud/hals så kan de lättare spänna till fysiskt och mentalt och trigga mer flykt.

Jag travar gärna ur sådana hästar i frisk tempo längre sträckor. Skritta ur dem energin/spänningen tar timmar och görs isf bäst offroad. Trav bränner ur dem utan att trigga flykt/bock/etc på samma sätt som galopp gör på vissa individer.
Är den riktigt nära explosion kan man rida dem sidvärts i böjning och ev byta böjning och köra sidvärts åt andra hållet etc.
En häst som är på hjälperna är enklare att få tillbaks på dem om ngt sker. Man kan dels förbygga ngt. Men även lättare fånga upp igen om man tappar det.
Att vara lösgjord är en mental grej också. De är inte lika benägna att fly om de är lösgjorda.

Vissa hästar som är genuint rädda rider jag under en period samma slinga. Man kan ev gå den först och sedan hoppa upp. Är det riktigt illa kan man gärna rida en kort slinga runt, runt flera ggr.
Sedan kan man utöka då hästen är cool/hanterbar.

Vissa individer får man köra rätt strikt med under ett par turer och se till att vara ute så pass länge att ångesten och spänningen går ur kroppen på dem. Man orkar rent fysiskt inte vara i ångest hur länge som helst. Så om man håller på länge och på rätt sätt brukar de kunna landa i att det faktiskt inte var farligt. Om man ger sig ut och hästen blir rädd, är spänd etc och är kvar i spänning när man avslutat har man inte åstadkommit så mkt. Då är ofta nästa pass väldigt likt det förra, som var spänt.
Har hästen blivit fysiskt trött, den har varit ute ett tag efter den blev trött och liksom landat i en lugnare känsla är chansen större att nästa pass börjar där det andra slutade så att säga. Eller iaf på sikt ger betydligt större effekt.
Kör man så brukar de tagga ner, vänja sig och sedan kan man rida mindre kontrollerat ute.

Jag hade letat efter en tränare eller duktig ryttare som kan rida ut hästen lite åt dig och sedan skola in dig i det. Gärna en problemlösare. Ihop med att du jobbar med ditt mentala.
Men jag tror att för att du ska bli trygg behöver man angripa det från flera håll.
Bra inlägg. Jag håller med!
Sen vill jag lägga till att som rädd ryttare så behöver man få uppleva känslan av att LYCKAS. Att med verktygens hjälp känna att man klarade av situationen som uppstod. Att det gick bra och man hade något att ta till. Det skapar positiva känslor och bygger på självkänslan som drabbats av Rädslan.
 
Bra inlägg. Jag håller med!
Sen vill jag lägga till att som rädd ryttare så behöver man få uppleva känslan av att LYCKAS. Att med verktygens hjälp känna att man klarade av situationen som uppstod. Att det gick bra och man hade något att ta till. Det skapar positiva känslor och bygger på självkänslan som drabbats av Rädslan.
Absolut! Och vet man vad det är man gör som funkar kan man ju få en känsla av att kunna kontrollera förloppet. Att man inte bara har tur eller otur liksom.. Då brukar tryggheten öka markant.
Just därför lär man in saker i ickeskarpt läge. Så man får lyckas ett par ggr innan man gör det svårare.
Då vet man vad man ska göra, man har lyckats och man kan möta tuffare situationer med lite större självförtroende och en plan att agera utefter.

Allmänt tillägg och till @Mesigryttare:
Att öva upp sin balans i sadeln kan också ge ett kraftigt ökat självförtroende. Har man god balans och är sadelfast blir man inte lika skraj. Så sitsträning kan vara ngt att ta tag i.
 
Tusen tack alla för kloka inputs och idéer!

Tänkte på en annan sak - utrustning för mig. Jag rider (självklart) alltid med hjälm och säkerhetsväst, men är det något annat som är mer "stabilt"? Helskodda ridbyxor? Är grip bättre än de gamla med mocka? Tänker att även en falsk trygghet är en trygghet i det här fallet? Har just nu ett par knäskodda ridbyxor med grip, och trillade precis över en känd hästsportsaffär på nätet som profilerade sina knäskodda ridbyxor som "hoppbyxor", det vill säga att man "ska" ha lättare att lätta ur sadeln över hindren med dessa? Och att helskodda i så fall är mer åt dressyrhållet = sitta djupt i sadeln? Idéer från er?
Helskodda med grip funkar super för mig👍Jag tycker som många att man fastnar lite, i mitt fall är det toppen! Jag har också tränat på att ta samma slinga ut varje gång. Började med att vi gick den,sedan gick vi ut och jag satt upp när jag kände mig bekväm.Nu sitter jag upp direkt men ” får lov” att sitta av om jag vill. Jag sjunger eller pratar högt,som någon sa andas man bättre då.
 

Hästfolk, Häst, Avel, Grenar

  • Hög ljudsignal

Allmänt, Fritid, Barn

  • Vad gör vi? Del CXXI

Hund, Katt, Andra Djur

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Upp