Attraktion - livsstil vs image vs estetik (utbruten från Dejtingtråden 34)

[Red_Chili]

Man kan ju förändra vad man blir attraherad av genom att faktiskt med eller utan hjälp gå in i varför man attraheras av just det. Då menar jag INTE på nivån att omvända någons sexuella läggning eller liknande utan snarare på nivån där kvinnor som har upprepade destruktiva relationer kan lära sig varför de attraheras till just dessa destruktiva män.

Jag menar genom att du teoretiserar så mycket kring den kvinna du tänker att du attraheras av så distanserar du ju dig från relationer. Du tänker på dom snarare än upplever dom? Jag har nog fram till att jag började dejta någon gång efter trettio trott att jag hade en typ. Men sedan när jag väl började dejta insåg jag att jag nog inte har det och om jag har det så är det definitivt inte den jag trodde i varje fall. Jag attraheras fortfarande på ett ytligt plan av den typen av man, men de jag förälskar mig i och har relationer med är helt annorlunda.

Lite som att jag har en bild av mig själv en idealbild av hur jag tycker att jag ska vara och sedan finns det det verkliga jaget. Det ideala jaget kanske skulle passa ihop med den där typen jag attraheras av på ett ytligt plan, med det verkliga jaget passar bättre med de jag faktiskt har relationer med nu efter 30 .

Det här tycker jag är väldigt klokt @Nahar.

Själv hade jag ganska klart för mig vad som var min typ och inte, under väldigt lång tid. Det blev aldrig speciellt bra. Så av en slump lärde jag känna en kille som var så levande, och helt annat än alla andra jag träffat innan. En fantastisk person med otroligt sunda värderingar som jag verkligen fascinerades av och han fick mig att våga ändras och bli mer levande själv också. Han hade dock vissa drag som gjorde att det aldrig någonsin var aktuellt med någon närmare relation, och jag sörjde lite att det var så.

Jag började umgås mer och mer med folk, och genom en vän träffade jag av en slump en kille som på många sätt var väldigt lik han som kändes så levande. Men, den här gången utan allt det negativa (och med ett flertal andra, positiva personlighetsdrag istället). Vi har nu spenderat nästan varje dag tillsammans i närmare 2 1/2 år, och det är mer troligt att vi flyttar ihop än att vi tröttnar på varandra. Men, han är absolut inte den typ som jag för säg 5 år sedan hade sett som attraktiv eller haft en tanke på som potentiell partner.

 

[sorbifolia]

Riktat mot mig eller mer allmänt?

Allmänt från min sida med, men du får gärna svara om du vill

 

[Nahar]

@Nahar Kanske inte det du tänker men dina texter fick mig att tänkta på paradoxen kring att vara kvinna, stark feminist och ändå tända sexuellt på att vara sub till just en man. Jag vet inte tillräckligt för att säga mer än när någon beskriver det och dina tankar känns inom samma ”mood” sas.

Förlåt om flummigt…

Jag förstår absolut hur du tänker, och har haft liknande diskussioner med en vän som är sexolog, om just fetischism/bdsm och feminism. Skillnaden mot mina tankar är väl att för mig är det varken sexuellt eller avgränsat till en viss tid/plats/del av mig själv. Attraktionsmönster i sig är ju något som existerar på ett bredare plan i livet.

Med det sagt så ser jag inte att den estetik jag attraheras av är i motsats till feminism eller mina värderingar, så liknelsen faller ju där med.

Spånar lite vidare på detta, kan det tänkas att det är tändande just därför att det är "förbjudet" så att säga...?

Som sagt, inte sexuellt från min sida och det känns definitivt inte förbjudet. Men ur ett bdsm-perspektiv så tror jag nog att det kan vara så

Man kan ju förändra vad man blir attraherad av genom att faktiskt med eller utan hjälp gå in i varför man attraheras av just det. Då menar jag INTE på nivån att omvända någons sexuella läggning eller liknande utan snarare på nivån där kvinnor som har upprepade destruktiva relationer kan lära sig varför de attraheras till just dessa destruktiva män.

Jag menar genom att du teoretiserar så mycket kring den kvinna du tänker att du attraheras av så distanserar du ju dig från relationer. Du tänker på dom snarare än upplever dom? Jag har nog fram till att jag började dejta någon gång efter trettio trott att jag hade en typ. Men sedan när jag väl började dejta insåg jag att jag nog inte har det och om jag har det så är det definitivt inte den jag trodde i varje fall. Jag attraheras fortfarande på ett ytligt plan av den typen av man, men de jag förälskar mig i och har relationer med är helt annorlunda.

Lite som att jag har en bild av mig själv en idealbild av hur jag tycker att jag ska vara och sedan finns det det verkliga jaget. Det ideala jaget kanske skulle passa ihop med den där typen jag attraheras av på ett ytligt plan, med det verkliga jaget passar bättre med de jag faktiskt har relationer med nu efter 30 .

Varför kan jag inte teoretisera och uppleva? Det är så jag gör med allt i livet

Det här tycker jag är väldigt klokt @Nahar.

Själv hade jag ganska klart för mig vad som var min typ och inte, under väldigt lång tid. Det blev aldrig speciellt bra. Så av en slump lärde jag känna en kille som var så levande, och helt annat än alla andra jag träffat innan. En fantastisk person med otroligt sunda värderingar som jag verkligen fascinerades av och han fick mig att våga ändras och bli mer levande själv också. Han hade dock vissa drag som gjorde att det aldrig någonsin var aktuellt med någon närmare relation, och jag sörjde lite att det var så.

Jag började umgås mer och mer med folk, och genom en vän träffade jag av en slump en kille som på många sätt var väldigt lik han som kändes så levande. Men, den här gången utan allt det negativa (och med ett flertal andra, positiva personlighetsdrag istället). Vi har nu spenderat nästan varje dag tillsammans i närmare 2 1/2 år, och det är mer troligt att vi flyttar ihop än att vi tröttnar på varandra. Men, han är absolut inte den typ som jag för säg 5 år sedan hade sett som attraktiv eller haft en tanke på som potentiell partner.

Ni båda talar ju utifrån att jag på något sätt skulle leta partner aktivt känns det som. Det gör jag inte. På det sättet är det varken begränsande eller problematiskt. Det är inte ens ett problem - bara allmänna tankar som råkade brytas ut till en egen tråd.

Som jag skrivit innan handlar det inte om en fast idealbild eller krav på en partner alls. Det är just det diffusa i det som intresserar mig. Att det inte handlar om det ytliga eller det fasta, utan om det som finns inuti. Det som oftast inte syns.

 

[Red_Chili]

Ni båda talar ju utifrån att jag på något sätt skulle leta partner aktivt känns det som. Det gör jag inte. På det sättet är det varken begränsande eller problematiskt. Det är inte ens ett problem - bara allmänna tankar som råkade brytas ut till en egen tråd.

Som jag skrivit innan handlar det inte om en fast idealbild eller krav på en partner alls. Det är just det diffusa i det som intresserar mig. Att det inte handlar om det ytliga eller det fasta, utan om det som finns inuti. Det som oftast inte syns.

Nja, jag gör det inte. Jag har aldrig "aktivt letat" partner, och inte heller haft någon direkt vilja att ha en partner MEN har ändå attraherats av personer och ibland har det lett till någon typ av parrelation. Och mitt enda problem med det, det var att jag aldrig tidigare mådde bra om jag umgicks "för mycket" med andra (och vad som var just för mycket, det var en gräns som nåddes betydligt tidigare för mig jämfört med för de jag umgåtts med, oavsett typ av relation).

 

[monster1]

Varför kan jag inte teoretisera och uppleva? Det är så jag gör med allt i livet

Ni båda talar ju utifrån att jag på något sätt skulle leta partner aktivt känns det som. Det gör jag inte. På det sättet är det varken begränsande eller problematiskt. Det är inte ens ett problem - bara allmänna tankar som råkade brytas ut till en egen tråd.

Som jag skrivit innan handlar det inte om en fast idealbild eller krav på en partner alls. Det är just det diffusa i det som intresserar mig. Att det inte handlar om det ytliga eller det fasta, utan om det som finns inuti. Det som oftast inte syns.

Det kanske du kan, själv tycker jag det är svårt att vara på båda planen samtidigt. Det handlar mest om att vara öppen för annat än sin "idealpartner".

 

[Tranan]

Har inte så höga krav. Vill ha en man med lätt antisocial personlighet. Ingen minglare/pr-snubbe/säljartyp. Svart humor, rapp i huvudet, intresse för historia, konst, musik, kultur generellt. Elitistisk men vet om det. Gärna med ett slott och några vinthundar. Han får absolut inte kommunicera med smileys, det är en dealbreaker. Han använder naturligtvis inga dejting-appar.

Han får gärna se ut lite åt det här hållet. Men fördel om han skippar hakkors-pinsen då

Visa bifogad fil 97484

Oj! jag ska nog ändra min FB profilbild! inte för dig men tyckte jag var för lik bilden!

 

[Milosari]

Nåväl, vi diskuterade huruvida detta stjälper eller hjälper. På något plan är det ju rimligt att ha koll på vad en söker, men som sagt, detta är ju väldigt diffust och inte enkla punktlistekrav. Och jag funderar ibland på om att dras till en estetik eller livsstil faktiskt är rimligt när det handlar om människor av kött och blod. Att bli attraherad av en moodboard men inte en människa, typ. Samtidigt; jag gillar vad jag gillar. Och jag är själv noga med min image och min livsstil, så jag ställer ju inte krav som jag inte själv lever upp till på mitt sätt. Men det känns ju snävt också att vara låst till just image?

Kanske övertänker jag. Vad säger ni, är ni dragna till en viss typ av image, livsstil, mood? Går det att söka närhet hos andra människor men samtidigt ställa krav på deras estetik? Är det osunt eller ovanligt att ha en bild i huvudet av hur ens partner lever/för sig/uttrycker sig, eller helt normalt att veta vad en vill ha? Var går gränsen mellan att längta efter en stereotyp och en människa?

Efter att ha läst övriga svar i tråden så undrar jag om det inte kanske handlar om att du inte blir attraherad av människor egentligen? Att du ibland hittar människor som besitter några av de egenskaperna som är attraktivt för dig, men eftersom det är människor så blir det ändå inte riktigt rätt? På din beskrivning så låter det som om du redan har passerat gränsen och längtar mer efter stereotypen än människan.

När du beskriver dig själv låter det nästan också som att du försöker få bort den egna människan och skapa något annat? Eller så är det bara jag som är trög och inte kan sätta mig in i hur det är att vilja förändra sig själv eller ha en sorts skal som ska vara perfekt? Och det menar jag absolut utan värdering, jag tror kanske nästan att det finns två sorters människor i världen där den ena är medveten om utsidan och den andra knappt alls. Sedan är du kanske rätt långt på ytterkanten av de som är medvetna (jämför med de som går i foppatofflor och mjukisbrallor som kanske är långt åt andra ytterkanten). Jag tror inte att detta har något samband med hur intresserad man är av att utveckla sin insida egentligen, men även där verkar du ligga långt åt kanten som vill ha kontroll och skapa en riktning?

För att svara på frågan så kan jag med facit säga att nej, jag dras inte till något särskilt. Det har varit män, kvinnor, trans, korta, långa, smala, tjocka, vänsterpolitiker, folk som röstar på dåvarande folkpartiet, en kristdemokrat (gör jag nog inte om), äldre och yngre, kanske en oproportionerligt stor andel från forna Jugoslavien och en stor andel har varit petiga med sina kläder men det statistiska materialet är för litet. Jag har också ett "stort hjärta" (älskar beskrivningen), har lätt för att bli attraherad men också lätt för att tappa intresset. Jag behöver en sparringpartner, någon som tycker det är roligt att diskutera högljutt utan att bli arg och som inte viker sig för minsta motstånd. Jag blir dum och elak mot personer som aldrig säger emot och som tycker att jag ska bestämma allt så de personerna undviker jag för bådas bästa.

 

[Nahar]

Efter att ha läst övriga svar i tråden så undrar jag om det inte kanske handlar om att du inte blir attraherad av människor egentligen? Att du ibland hittar människor som besitter några av de egenskaperna som är attraktivt för dig, men eftersom det är människor så blir det ändå inte riktigt rätt? På din beskrivning så låter det som om du redan har passerat gränsen och längtar mer efter stereotypen än människan.

När du beskriver dig själv låter det nästan också som att du försöker få bort den egna människan och skapa något annat? Eller så är det bara jag som är trög och inte kan sätta mig in i hur det är att vilja förändra sig själv eller ha en sorts skal som ska vara perfekt? Och det menar jag absolut utan värdering, jag tror kanske nästan att det finns två sorters människor i världen där den ena är medveten om utsidan och den andra knappt alls. Sedan är du kanske rätt långt på ytterkanten av de som är medvetna (jämför med de som går i foppatofflor och mjukisbrallor som kanske är långt åt andra ytterkanten). Jag tror inte att detta har något samband med hur intresserad man är av att utveckla sin insida egentligen, men även där verkar du ligga långt åt kanten som vill ha kontroll och skapa en riktning?

Det läses nog in väldigt mycket i mina inlägg vad gäller hur stor fråga det är i mitt liv och hur mycket påverkan det har. Som jag skrivit innan dras det till sin spets i text och jag kan förstå att läser en bara i den här tråden låter det nog mer extremt än vad det är. För är självmedvetenhet kontroll?

Vad menar du är stereotypen jag dras till? Var tappas mänskligheten? Det handlar ju som sagt om en diffus känsla, jag kan tänka mig att det är få som inte har någon känsla för vad de attraheras av eller inte.

Var läser du om att förändra mig själv eller ha ett perfekt skal? För mig handlar det om att växa som människa och att skapa saker jag tycker om, är det inte vad alla vill, på sitt sätt? Är det fel bara för att det för mig också innefattar en inredningsstil eller att vara i trädgården mycket, eller att jag gillar vissa skor istället för andra - återigen, är det inte ganska normalt? Och är det fel på att vilka utvecklas och växa som människa?

I grunden handlar det ju bara om att jag faller för människor som delar mina värderingar och livsstil. Vilket också känns helt normalt.

 

[monster1]

Det läses nog in väldigt mycket i mina inlägg vad gäller hur stor fråga det är i mitt liv och hur mycket påverkan det har. Som jag skrivit innan dras det till sin spets i text och jag kan förstå att läser en bara i den här tråden låter det nog mer extremt än vad det är. För är självmedvetenhet kontroll?

Vad menar du är stereotypen jag dras till? Var tappas mänskligheten? Det handlar ju som sagt om en diffus känsla, jag kan tänka mig att det är få som inte har någon känsla för vad de attraheras av eller inte.

Var läser du om att förändra mig själv eller ha ett perfekt skal? För mig handlar det om att växa som människa och att skapa saker jag tycker om, är det inte vad alla vill, på sitt sätt? Är det fel bara för att det för mig också innefattar en inredningsstil eller att vara i trädgården mycket, eller att jag gillar vissa skor istället för andra - återigen, är det inte ganska normalt? Och är det fel på att vilka utvecklas och växa som människa?

I grunden handlar det ju bara om att jag faller för människor som delar mina värderingar och livsstil. Vilket också känns helt normalt.

Jag uppfattar dina inlägg som att du är ganska statisk i vad du gillar och inte som det är något som står utom påverkan. När det gäller smak på inredning, trädgård och kläder så formas ju det oerhört mycket av omgivningen, trender, bakgrund och vad man själv vill ge för intryck. Ens smak och stil är ju i högsta grad formbar och föränderlig.

 

[Nahar]

Jag uppfattar dina inlägg som att du är ganska statisk i vad du gillar och inte som det är något som står utom påverkan. När det gäller smak på inredning, trädgård och kläder så formas ju det oerhört mycket av omgivningen, trender, bakgrund och vad man själv vill ge för intryck. Ens smak och stil är ju i högsta grad formbar och föränderlig.

Hur menar du att det spelar roll för själva grundfrågan?

 

[monster1]

Hur menar du att det spelar roll för själva grundfrågan?

Att du själv kan till stora delar påverka vad du attraheras av och hur viktigt vissa delar är för attraktionen.

 

[Nahar]

Att du själv kan till stora delar påverka vad du attraheras av och hur viktigt vissa delar är för attraktionen.

Och varför skulle jag vilja göra det?

 

[Milosari]

Det läses nog in väldigt mycket i mina inlägg vad gäller hur stor fråga det är i mitt liv och hur mycket påverkan det har. Som jag skrivit innan dras det till sin spets i text och jag kan förstå att läser en bara i den här tråden låter det nog mer extremt än vad det är. För är självmedvetenhet kontroll?

Vad menar du är stereotypen jag dras till? Var tappas mänskligheten? Det handlar ju som sagt om en diffus känsla, jag kan tänka mig att det är få som inte har någon känsla för vad de attraheras av eller inte.

Var läser du om att förändra mig själv eller ha ett perfekt skal? För mig handlar det om att växa som människa och att skapa saker jag tycker om, är det inte vad alla vill, på sitt sätt? Är det fel bara för att det för mig också innefattar en inredningsstil eller att vara i trädgården mycket, eller att jag gillar vissa skor istället för andra - återigen, är det inte ganska normalt? Och är det fel på att vilka utvecklas och växa som människa?

I grunden handlar det ju bara om att jag faller för människor som delar mina värderingar och livsstil. Vilket också känns helt normalt.

Alltså du har skrivit såhär "jag är själv noga med min image och min livsstil, så jag ställer ju inte krav som jag inte själv lever upp till på mitt sätt. Men det känns ju snävt också att vara låst till just image?"

Och såhär "Går det att söka närhet hos andra människor men samtidigt ställa krav på deras estetik?"

Image och estetik är, i alla fall för mig ord som syftar till en yta, ett skal eller något som ska ses på med ögonen. Det är inte personlighet. Personlighet känner man. Där estetik kan vara ett föremål eller en kropp, är personligheten knuten till en levande, tänkande varelse. Där ytan är förutsägbar är det inre också rätt så oförutsägbart. Visst kan man tycka om att ha vackra saker kring sig, behöver det betyda att man vill ha vackra människor kring sig? Som har samma tycke och smak som en själv? Är det utvecklande för själen?

Jag skriver ingenstans att det är fel eller onormalt. Det är helt och hållet något du själv läser in. Jag lägger faktiskt ingen värdering i det. Jag kan tycka att det är begränsande, men det är ju för att jag ser på det med mina glasögon.

 

[monster1]

Och varför skulle jag vilja göra det?

För att du själv verkade tycka att de preferenser du har nu är förlegade, begränsande och inte går ihop med dina egna ideal.

Eller så förstår jag bara inte någonting av det du skriver som svar i tråden.

 

[Nahar]

Alltså du har skrivit såhär "jag är själv noga med min image och min livsstil, så jag ställer ju inte krav som jag inte själv lever upp till på mitt sätt. Men det känns ju snävt också att vara låst till just image?"

Och såhär "Går det att söka närhet hos andra människor men samtidigt ställa krav på deras estetik?"

Image och estetik är, i alla fall för mig ord som syftar till en yta, ett skal eller något som ska ses på med ögonen. Det är inte personlighet. Personlighet känner man. Där estetik kan vara ett föremål eller en kropp, är personligheten knuten till en levande, tänkande varelse. Där ytan är förutsägbar är det inre också rätt så oförutsägbart. Visst kan man tycka om att ha vackra saker kring sig, behöver det betyda att man vill ha vackra människor kring sig? Som har samma tycke och smak som en själv? Är det utvecklande för själen?

Jag skriver ingenstans att det är fel eller onormalt. Det är helt och hållet något du själv läser in. Jag lägger faktiskt ingen värdering i det. Jag kan tycka att det är begränsande, men det är ju för att jag ser på det med mina glasögon.

Ja, men samtidigt har jag skrivit att det är diffust och mer "mood, livsstil" än rent utseende. Hur någon rör sig, talar, vad de gör. När jag skriver estetik menar jag inte skönhet, utan uttryck, sätt att vara. Så jag menar att estetiken är en del av en människas sätt att vara, dess personlighet. För mig är det tätt knutet till det inre. Hur livet vi lever formar vårt utseende, vår kropp, vår miljö, lika mycket som hur vi formar den - om inte mer! För att ta ett exempel så tycker jag om hur min arbetsstol skavt sönder golvet eller hur min kompis fingrar har valkar där han hållit i tyglarna hela livet. Hur min pappa har lagat dörrkarmen med snöre och eltejp. Sådana saker attraherar mig; är det yta?

Men ja, jag är noga. Inte med att visa upp, men med att vara genuin i mitt bästa jag. Att välja med omsorg vad jag har på mig eller hur saker ser ut inte för att visa andra, utan för att låta mig själv ta plats i mitt eget liv. Samtidigt vet jag ju att jag inte är perfekt, min miljö är inte perfekt, och inget blir någonsin perfekt - men jag älskar att göra estetik, att jobba i rätt riktning. Att göra saker bättre, vackrare, enklare, mer känslofyllda. Och det är där mina tankar kring hur vi relaterar till/attraheras av andra kommer in. För jag erkänner att det är denna typ av strävan som är attraktiv, inte perfektion - men samtidigt ser vi inte strävan så tydligt på andra. På tex dejtingappar presenteras allt som oftast en bild av någon slags färdig människa, där du ska bedömas efter vad du är snarare än vad du strävar efter att vara. Även i ytliga sociala situationer bedöms och bedömer vi utifrån någon slags statisk identitet som inte finns.

Så vad jag menar är att estetik är både tätt sammanflätat med personlighet, men också inte. Det är intressant. Det är motsägelsefullt. Särskilt vad gäller romantisk attraktion. För mig är trygghet och lugn viktigare är utmaning och utvecklande för själen vad gäller en sådan relation. Världen utmanar och utvecklar så mycket ändå. Så det är klart att jag attraheras av vad jag ser som en estetik som också representerar mina värden och min livsstil, en estetik som är trygg, hemma. Inte för det perfekt.

Vad jag gör är väl att jämföra det som attraherar mig ytligt/visuellt med just den bredare estetiken/strävan. Och ser att det glappar ibland. Att det finns ett visst mått av perfektionism som skulle kunna vara begränsande - men bara om den nu inte är representativ för det jag verkligen attraheras av, och det är jag inte säker på att den inte är.

För att du själv verkade tycka att de preferenser du har nu är förlegade, begränsande och inte går ihop med dina egna ideal.

Eller så förstår jag bara inte någonting av det du skriver som svar i tråden.

Jag funderar på det, men just nu lutar det mot att de inte är det

 

[monster1]

Jag funderar på det, men just nu lutar det mot att de inte är det

Har du inga problem med dom så finns det ingen anledning att ändra. Men det går om man vill, sen tror jag det sker successivt ändå eftersom man förändras som människa ju mer man upplever.