Nu levde min bara i 9 månader men fruktansvärd att leva med, lätt till stress i vardagen, förstörde allt i sin väg (väggar, dörrar m.m.) och kunde inte hålla klykan en sekund. Hade han kunnat hade han bott under mitt skinn. Hans syster var likadan, så vet inte om jag fick ett måndagsexemplar eller om det var andra saker som grundade sig i detta.
Min var mycket lättlärd, förig och lätt att motivera i arbete, i mitt tycke i alla fall men jag är också van med raser som är betydligt mer svårmotiverade med mindre förarkänsla. Stenhård i skallen med noll självbevarelsedrift, har bl.a. försökt springa genom rutor, hoppa från balkonger och listan fortsätter.
Vågade inte köpa en till efter min gick bort, dels för hälsoläget som jag har förstått i efterhand kan vara svajigt och att mentaliteten varierar en del beroende på vad man anser är önskvärda egenskaper. Tyckte annars att rasen var i en behändig storlek om man önskar en mindre brukshund, vilket var anledningen från början jag köpte en ACD.
Älskade att träna med den hunden men hatade att leva med den. Men som sagt, jag kan bara ha haft otur och fått en väldigt jobbig individ.
Jag har bott i Australien och en kompis jag pluggade med där hade två stycken som var helt otroligt härliga hundar. Träffade även andra som hade dessa hundar där också. Mycket driv, roliga, velcreodogs, ville jobba med en men var också påhittiga och kunde göra bus. Mycket energi. Inte alls stressiga eller destruktiva. 
