Jag har fått diagnosen autism. Mina föräldrar misstänkte det första gången när jag var 2 år men det var ingen som lyssnade. Jag är även adopterad och adoptionen i sig är ett trauma och ibland kan trauman uttrycka sig i form av svårigheter som liknar de vid autism, så man bortförklarade det med adoptionen. Sedan hjälpte det väl inte direkt att jag är tjej heller. I alla fall, det dröjde tills att jag var 15-16 och då var det jag själv som tog upp det med mina föräldrar.
Både mamma och pappa höll med om att mycket stämde in på mig och efter det så blev det ganska många turer fram och tillbaka även om det ändå gick ganska snabbt.
Min väg till diagnos från att vi tog upp det med vården är nog inte så typisk. Men jag var redan inskriven på BUP så vi tog upp det med dem och de totalvägrade. De sa klart och tydligt att de aldrig kommer ställa upp mig i någon kö och att jag således inte heller står i kö för utredning (några år senare visade det sig att jag visst gjorde det
). Så vi skickade två egenremisser till två olika privata företag som hade avtal med regionen. En av dem tog emot mig och jag fick min diagnos där. (Idag har många regioner tagit bort alternativet att skriva en egenremiss för NP-utredning)
Vad som skedde under själva utredningen har jag hört ska vara typ hemligt, för att man inte ska kunna öva/läsa på för testerna i förväg. Men det var några långa intervjuer, intervju med mina föräldrar, begåvningstest och sedan autism-testet (som jag kallar det).
Att få officiell diagnos har varit mest positivt för mig, även om det såklart finns negativa sidor också. För mig som ofta ses som "duktiga flickan" och som ofta känt att mina svårigheter viftats bort med "hon är bara känslig"/"nu är hon en drama queen igen"/"nu håller hon på igen"/whatever var det väldigt skönt bara med valideringen av att få diagnosen. Liksom att det faktiskt inte bara är jag som inbillar mig. För mig som fortfarande går i skolan så var diagnosen till hjälp eftersom den gjort att jag kunde få fler anpassningar i skolan och få anpassad studiegång och ta det i min takt (går tex femte året på gymnasiet). Har även haft kontaktperson/ledsagarservice via LSS, vilket jag inte hade fått utan autism-diagnosen.
När jag fyllde 18 fick jag komma till vuxenhabiliteringen i min stad (i min region får vuxna med autism komma till hab medan barn med autism tillhör BUP). Tyvärr träffade jag "fel" personer på hab och vi klickade inte alls, så den kontakten blev inte långvarig. Men för många av mina autistiska vänner som fått gå till hab så har det enligt dem varit mycket hjälpfullt. Om jag flyttar till en annan stad så kommer jag antagligen ge hab ett nytt försök eftersom jag hört då mycket gott om dem av andra
En klar nackdel är att vården gärna skyller andra saker på autismen. Det blir liksom tröttsamt efter ett tag att behöva påpeka att värken i armbågen inte har något med autismen att göra (påhittat scenario). Men den största nackdelen tycker jag faktiskt är samhällets syn på autister, alla fördomar och all funkofobi.
Men en annan sak som har varit väldigt positivt för mig är den gemenskapen jag hittat inom NPF-kretsar. Jag vet att det inte är för alla och jag klickar absolut inte med alla bara för att de också har autism. Men jag har fått väldigt många vänner som jag troligtvis aldrig hade träffat om det inte vore för autismen och det är personer som har kommit att bli nära vänner för mig. Tex så nominerade en av de personerna mig till en podcast tidigare i år och de tyckte att jag verkade intressant, så jag fick möjlighet att prata 20 min om autism i en podd i somras. Något som jag inte tror hade hänt om det inte var för autismen
Nu blev det väldigt långt men fråga gärna om du undrar något eller om något är oklart.
