Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Ja, det ÄR intressant. Och efter min pretentiösa drapa till tanten var det rätt förlösande att du "tar för givet".
Klart man inte ska springa till terapeuten med sådant som inte är ett problem. Men att börja gråta, få ångest och inte kunna sova för att man fått veta att man är med på bild - det skulle jag nog betrakta som ett problem![]()
Det där med kvinnoförakt. Jag tänker mig att det är så vanligt att det måste betraktas som normalt (i vår kultur).
Själv tar jag för givet att mina bekymmer med femininitet har med kvinnoförakt att göra, tex.
Att det är så vanligt att det måste ses som normalt, är så klart inget direkt skäl att vårda sitt kvinnoförakt mer än nödvändigt. Men jag skulle generellt sett inte heller se det som något att gå till terapeuten med. Om det inte ställer till det, på något sätt, då.
Jag vet inte vad jag vill med det här riktigt, mest att jag tycker att frågan är intressant, och att jag inte har så mycket eget att komma med.
Hrm.. Bekymmer med feminitet?
Beror på vilken sorts feminitet du avser? Den ytliga med klackar, kläder, makeup? Den roll man förväntas passa i för att vara "feminin" - som mjuk, tillbakadragen, undergiven. Eller den gemenskap som kvinnor i grupp förväntas ha med varandra?
Den sista har jag problem med. Att förväntas ha något gemensamt med andra människor enbart för att vi tillhör samma kön. Huruvida jag känner samhäörighet med en person har inget med kön att göra. (tror jag)
Dels med sådant som feminina kläder och skor, framförallt om det är jag själv som ska bära dem. Dels med spel på de där egenskaperna - både när andra gör det eller om jag kommer på mig själv med att göra det.
Jag tolkar det brutalt som att sådant som ses som kvinnligt/feminint, har lägre status och därför är det ett slags kvinnoförakt att ogilla det så pass som jag gör.
Vilka relationer man förväntas ha med kvinnor osv, har jag ingen koll på, känner jag. Jag tycker att jag lever det mesta av min tid i sammanhang där genustrots är så pass vanligt att det närmar sig det normala. (Utom i stallet.)
Jag skulle aldrig säga att jag föredrar att umgås med kvinnor eller att jag föredrar att umgås med män. Jag föredrar helt klart att umgås med människor som (bland annat) förhåller sig aktivt och kritiskt till konventionella normer om kön. Det är också så mitt umgänge ser ut, till övervägande delen. (Mina vänrelationer är av samma karaktär när det gäller båda könen.)
Men man kan ta dem för sig själv. Att se kort på sig själv vilt grimaserande kan vara smått befriande.
Räck ut tungan, skela för kung och fosterland och knäpp en bild.
Man kan ju i Tantens fall problematisera själva mediet och nån sorts samtida idé om att objekten vi förknippas med ses som representationer av de vi är, vi ÄR alltså ett foto (eller våra kroppars form, våra kök, våra boenden, etc etc). Vi ÄR hur väl vi lyckas prestera en intressant bild av oss. Det är en helt snedvriden konsumistisk syn på vad en människa är.Själv tar jag för givet att mina bekymmer med femininitet har med kvinnoförakt att göra, tex.
Nope. Inte i det här landstinget.
Du måste vara självmordbenägen för att de ska ta emot annat än kroppliga åkommor.
Det är jag inte.
Befriande? När jag ska ta en bild har jag ibland lyckats komma åt knappen som vänder kameran, det är alltså mitt eget ansikte jag möter på skärmen. Och jag studsar en halvmeter varje gång och tänker Vad är det för en skata?![]()