Barn och hund.....

[Jippo]

Idag är det en ledsen Jippo som skriver, vi har tagit beslutet att avliva vår hund idag Han har allt sedan vår bebis kom för 6 månader sen varit mer eller mindre olycklig. Det har visat sig på många olika sätt... Oftast är han jättesnäll mot lilla Hannah, och går helst undan när hon far fram i sin gåstol. Nu har han börjat visa andra tendenser; han morrar och går INTE undan utan ligger kvar... Han har även visat andra mindre trevliga sidor; morrat åt folk som vi umgås med, vaktar bilen och har även huggit mot rutan när en kompis knackade på och ville hälsa på honom...

Det här är så svårt. Vi visste ju inte hur det skulle gå när bebisen kom, han har ju alltid kommit i första hand och nu är det ju omöjligt att få samma tid till honom. Det är så synd om honom. Vi försöker att hinna med honom, men han märker ju att det inte är samma uppmärksamhet riktad mot honom som förr. Det är inte hundens fel, utan omständigheterna har helt enkelt förändrats. Vi har försökt. Trodde det skulle funka med olika lösningar. Har hittat på ursäkter för hans mer och mer olustiga beteende, men nu går det inte längre. Idag är det stopp, tyvärr, för våran älskade jycke...

Hur har det gått för er andra med hunden när ni fått barn?

 

[Silverkedjan]

Sv: Barn och hund.....

Stackars

Har ingen egen erfarenhet av hundar och barn men tycker du gör rätt, främst för hundens skull. Han visar ju tydliga tecken på att inte må bra.



Heder åt så ansvarstagande mattar som gör något INNAN det är för sent och innan hunden mår ännu sämre.

 

[Snuffsan]

Sv: Barn och hund.....

Stackare. Trist när det blir så, men jag är övertygad om att du tänkt igenom det till tusen och att du gör helt rätt.

Jag skaffade hundarna då dottern var född, så jag slapp det problemet.

Tröstkram kan jag skicka en i alla fall.

 

[Jippo]

Sv: Barn och hund.....

Tack, det känns fint att få höra att man faktiskt resonerar riktigt.

 

[zesel]

Sv: Barn och hund.....

Jag har träffat en hel del folk i din situation, och det är ett svårt dilemma. Jag förstår helt och fullt att situationen inte är hållbar för varken familj eller hund, men jag skulle vilja vädja till blivande föräldrar med hund att tänka på detta innan barnet kommer!

Det är en av de absolut svåraste situationerna när man tvingas avliva ett friskt djur som skulle kunna ha ett bra liv, antingen som omplacerad eller i familjen om man skaffar sig kunskap om hur hundar och barn fungerar ihop innan barnet kommer.

De reaktioner du beskriver hos hunden är inte ovanliga och inte onormala. Det har kommit ett nytt liv, en liten, som dels ska beskyddas (morr åt främmande tex - inte alls ovanligt och här måste matte och husse tala om att DE försvarar lillen inte hundens jobb!) och dels så ifrågasätts hundens plats i flocken (hunden förstår inte själv att den är ranglägst - det måste ni visa den). Dessa dilemman för hunden löser den inte på egen hand utan flockledaren måste gå in och styra. Klarar man det inte konkret är det bra att ha kontakt med en kunnig hundmänniska INNAN bebisen kommer så man vet hur man gör när beteendena kommer. Hunden får också mindre tid, och det går ibland att lösa med tex promenadsugna grannar eller annat.

Det är bra att ha en omplaceringsplan om det inte skulle fungera. I dessa lägen önskar många som jobbar med djursjukvård att de hade en stooooor gård och massa tid... Många av dessa hundar går utmärkt att omplacera och kan få fina liv med ny matte/husse.

Se det inte som personlig kritik, jag hoppas bara att fler tänker på detta innan det går överstyr. Jag förstår att det inte finns så mycket tid för det i all bebisförberedelse, men att tänka efter före kan göra att alla får ett bra liv med bebis, även hunden.

Jag ifrågasätter inte ditt beslut, ni har säkert tänkt igenom det ordentligt. Det är bra att ni tar ansvar för situationen.
*Tröstkram*

 

[Jippo]

Sv: Barn och hund.....

Ja, nån ny hund blir det inte innan barnen har kommit... Det här är ältat fram och tillbaks, trots att vi vet att inget annat kan göras, tyvärr.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barn och hund.....

Idag är det en ledsen Jippo som skriver, vi har tagit beslutet att avliva vår hund idag Han har allt sedan vår bebis kom för 6 månader sen varit mer eller mindre olycklig. Det har visat sig på många olika sätt... Oftast är han jättesnäll mot lilla Hannah, och går helst undan när hon far fram i sin gåstol. Nu har han börjat visa andra tendenser; han morrar och går INTE undan utan ligger kvar... Han har även visat andra mindre trevliga sidor; morrat åt folk som vi umgås med, vaktar bilen och har även huggit mot rutan när en kompis knackade på och ville hälsa på honom...

Det här är så svårt. Vi visste ju inte hur det skulle gå när bebisen kom, han har ju alltid kommit i första hand och nu är det ju omöjligt att få samma tid till honom. Det är så synd om honom. Vi försöker att hinna med honom, men han märker ju att det inte är samma uppmärksamhet riktad mot honom som förr. Det är inte hundens fel, utan omständigheterna har helt enkelt förändrats. Vi har försökt. Trodde det skulle funka med olika lösningar. Har hittat på ursäkter för hans mer och mer olustiga beteende, men nu går det inte längre. Idag är det stopp, tyvärr, för våran älskade jycke...

Hur har det gått för er andra med hunden när ni fått barn?

För oss har det gått bra. Lille hunden var så svartsjuk så han kunde dö i början. Han har morrat några gånger, men jag har sagt ifrån och så slutade han med dumheterna.

Nu verkar du ha bestämt dig och jag respekterar ditt beslut. Man skall göra det som är bäst/praktiskt möjligt för hunden. Uppenbarligen mår er hund riktigt dåligt - och så skall han inte behöva ha det!

Själv hade jag (om vi inte fått ordning på vår hunds svartsjuka eller att vi fick andra problem) funderat på omplacering hos ett par utan barn.

*tröstkramar* Det är ett fruktansvärt beslut. Jag vet!

 

[Roheryn]

Sv: Barn och hund.....

Jag hade hund innan jag fick barn, och har lite andra erfarenheter än du. Hoppas det är OK för dig att jag berättar det här?
Min hund (cairnterrierhane, om det spelar nån roll...) var fem år när dottern föddes, och var då förstås en etablerad familjemedlem. Han tyckte det var jättejobbigt de första veckorna efter vi kom hem från BB - inte för att nån annan tog hans plats, utan för att han var tvungen att ha koll på henne HELA TIDEN. Han tyckte vi var sällsynt dåliga på att ta hand om vår valp, och gick av och an mellan oss och barnsängen när vi lagt henne där (hon har sovit i egen säng hela sitt liv). Det var först en natt när det var helt omöjligt att få henne att sova, och jag tog med henne till min egen säng för att försöka amma henne till sömns där, som hundstackaren slappnade av! Han lade sig under sängen med en djup suck av lättnad - ÄNTLIGEN har matte förstått hur man gör med en valp! Och efter det var det inga problem - det var som om han fattat att vi KUNDE ta hand om "valpen", och därför kunde slappna av själv.

I övrigt, så måste jag nog säga att jag sällan haft så MYCKET tid för min hund som när jag var mammaledig. Han fick ju ständigt sällskap (när vi jobbar är han alltid ensam i hundgård några timmar per dag), och dessutom jättelånga promenader! Han fick nog mycket av mig också rent känslomässigt, eftersom han betydde så mycket för mig just då. Jag trivdes inte alls de första månaderna jag var mammaledig (var hysteriskt uttråkad och ganska ledsen), och då blev hunden mitt viktigaste sällskap och dessutom (som jag kände det då) det enda av mitt "gamla liv" som fanns kvar. Så han blev nog MER älskad efter att vi fick barn, och gjorde mitt liv lättare och bättre under den perioden...

Sedan tror jag att olika hundar tar sånt här olika bra - det finns ju också hundar som mår väldigt dåligt av att familjen skaffar ytterligare en hund, vilket väl ur hundens perspektiv är ungefär samma sak som att familjen skaffar ett barn.

 

[Jippo]

Sv: Barn och hund.....

men jag skulle vilja vädja till blivande föräldrar med hund att tänka på detta innan barnet kommer!

Det är en av de absolut svåraste situationerna när man tvingas avliva ett friskt djur som skulle kunna ha ett bra liv, antingen som omplacerad eller i familjen om man skaffar sig kunskap om hur hundar och barn fungerar ihop innan barnet kommer.

:

Situationen i vår familj är ganska speciell just nu, och har varit i några år. Hunden som vi pratar om (en schäfer med MYCKET motor)är utbildad räddningshund och har fått MASSOR av tid från husse, TILLS vi köpte ett hus som tog all tid att renovera. SEN fick vi barn. Hunden har alltså gått från fullt arbetande till att bli en gårdshund och hemmahund och han trivs inte alls med den situationen. Att det skulle råda brist på erfarenhet hur hundar och barn fungerar ihop stämmer inte alls i vår familj. Vi var väldigt öppna för hur situationen skulle kunna komma att se ut, och tyvärr så besannades våra värsta farhågor. Min man är väldigt bra utbildad på hundar och har jobbat MYCKET med denna hund.

Denna hund är en enmanshund, och ganska speciell då han är väldigt ranglåg av sig och alltid har ansett i pressade situationer att "anfall är bästa försvar". Tyvärr är det en dålig egenskap hos honom som alltid funnits där av nån anledning och har varit omöjlig att jobba bort. Nu har den visat sig komma oftare och oftare på äldre dar (han är 8 år) och i helgen då han visade otäcka tendenser så var det slut på ursäkterna. Vi pratade mycket om att försöka lämna honom till nån annan, men då till och med min man som är hans ledare haft svårt på senaste tiden att stävja hans humör och hålla honom i schack då han varvat upp, så är inte det ett alternativ. Jag tror faktiskt inte att nån annan skulle klara honom bättre än hans ledare. Detta är synd, och vi är inte utan skuld till att detta hände, men tyvärr så ser det ut såhär nu, och för allas skull så är detta det bästa...

 

[Daydream]

Sv: Barn och hund.....

För oss har det, hittills, gått bra. Vi har två hundar 8 och 2 år gamla. De är mor och dotter. De gillar den lille, nu 7 månader. Den äldre är lite försiktigare än den yngre men det beror nog på att hon noggrannare känner av mina vibbar, "Ta det lugnt". De sniffar lite på den lille och slickar till lite grand. De visar inget surt mot bebisen. Han har börjat att hasa runt lite men kommer ingen stans direkt. Då han börjar krypa ska vi sätta upp en spärr i en av dörröppningarna som hundarna kan ta sig förbi men inte han, så att de kan gå undan.
Hoppas att det räcker.
Hundarna är Rhodesian Ridgebacks.

Anser att du gör HELT rätt. Efter din beskrivning skulle jag inte lita på hunden.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Barn och hund.....

Ok - ingen tvekan om att ni gör rätt! All heder åt er som tar ansvar över situationen!

Jag baserade mitt inlägg på vår hund som var fyra år när minsta bebisen kom. Han är liten och av sällskapshundsmodell. En brukshund är en helt annan sak!

I synnerhet om han är åtta år och har varit en aktiv/arbetande hund och trivts med det. Självklart blir situationen jobbig för honom.

/Priffe - som haft enmanshunds-schäfer själv som vi tyvärr fick ta bort innan första barnet föddes (hon var nervös, stressad och omöjlig att lämna till andra)

 

[zesel]

Sv: Barn och hund.....

Tack för att du tog dig tid att förklara mer om er och hundens situation, jag förstår att det inte varit ett lätt beslut och att det känns jobbigt att bli ifrågasatt i en situation som denna.

Med den utförliga bakgrundsfaktan förstår jag att det ligger mer än "bara" barnet (snälla missförstå mig inte..) bakom hundens beteende.

Ni har tydligen också tänkt igenom möjligheterna innan, och kommit fram till att avlivning är alternativet om det inte skulle fungera. Jättebra, det är precis så jag önskar att fler kunde göra.

Jag vill inte lägga skuld på er för att ni tagit detta beslut, jag respekterar det helt och fullt.

Jag hoppas bara att någon annan som tänkt skaffa barn och har hund läser och tänker till, eftersom jag inte gärna sätter den dödande sprutan i ett djur som är friskt. Det har hänt mig alldeles för ofta att folk ringt för att få hunden avlivad utan att ha tänkt igenom alternativen, för att de tyckt att det är den enklaste lösningen.

Det jag önskar är att fler ska göra som ni gjort, tänka igenom det före och se till att kunskapen om barn och hundars beteende finns innan barnet kommer. Tyvärr så är detta inte alls självklart...

*kram*/zesel

 

[Magdalena]

Sv: Barn och hund.....

Tungt, men alltsom oftast är ju de rätta besluten inte lätta precis. En kompis fick ta bort sin fina hund när det kom en ny bäbis i familjen (första barnet var ok, hunden kom efter barnet). De provade verkligen allt, bl.a en "hundpsykolog" som gjorde olika tester, och hunden hade fått nån knäpp och visat anfallstendenser på barn bl.a. Nu har de en ny hund som funkar jättebra med barnen.

 

[Welsh]

Sv: Barn och hund.....

Vi är också i farten att ta bort en hund pga barn. Vår situation är dock annorlunda. Vår gammelhund, 13 börjar höra dåligt och hinner inte alltid undan barnen. Han har aldrig tyckt om barn men gått undan och våra barn har alltid låtit honom vara ifred. På senare tid så har han lagt sig mitt i dörröppningar och dyl och när man ska kliva över honom så far han upp och morrar och ibland även huggit i luften. När han upptäcker vem det r som går över honom så ser han väldigt skamsen ut. För hans skull och för lilla Theos skull så tar vi nog bort honom innan Theo börjar krypa. Annars har vi aldrig haft problem med våra 3 hundar och 4 barn. Gammeltiken som vi tyvärr fick ta bort för 2 år sedan älskade barnen och var gärna barnvakt. Hon vaktade hela familjen med stor iver och "räddade" även husse från att drukna :smirk:
Jag tycker att ni gör rätt som tar bort er hund innan något allvarligt händer. Är hunden dessutom 8 år så ser jag ingen anledning att omplacera den även om den skulle vara lättare i psyket.
Får se hur vår lilltik trivs med att bli ensamhund (4år) efter nyåret. Ny valp vill vi ogärna skaffa med krypande barn och dessutom så vet man ju inte om bebisen är hundallergisk och då ör det synd att skaffa en valp innan man kan ta prover.......... en stor tanketröstkram från mig

 

[snurran]

Sv: Barn och hund.....

Vi har en hanhund på 9 år, blandras med bla 3 polarhundsraser samt 3 bruksraser + en annan sort.
Ett par vänner till oss tog hand om honom då vi var på BB och de hade även med honom till sjukhuset så han fick träffa bebisen redan där.

Väl hemma satt han nedanför sängen och tittade på den lille, sen fick han hoppa upp och nosa och buffa lite i honom.

Nu agerar vovven klängleksak åt lilleplutt. Ibland får han dock nog och skakar försiktigt av sig pälsryckaren och smiter iväg till sin bädd, där är det ALLTID bebisfritt.

Han har mycket lite vaktinstinkt, men lämnar dock aldrig barnvagnen utan uppsyn då vi är ute och sover lillen så måste vovve gå och kika till honom emellanåt.

Hunden har heller aldrig provat gå mellan bebisen och någon som velat träffa lillen heller.

Och så är ju vovven sån att han backar undan från mat och ben både åt oss och bebisen, vilket känns otroligt skönt.

 

[chrysler]

Sv: Barn och hund.....

Usch vad trist!Men jag tycker att du fattar rätt beslut, det är försent den dagen om det skulle hända ngt.

 

[Snurrfian]

Sv: Barn och hund.....

Det är jättejobbigt när man måste ta besluten men det låter som för eran hund var det rätta!

Men för oss gick det väldigt smärtfritt med barn och hund, hunden var två när elin kom och han var nyfiken i början och luktade på henne men sen har han inte brytt sig överhuvudtaget. När hon grät i början kunde han bli lite orolig och leta på oss så det blev tyst, men det gav sig på någon månad.
Men jag gav honom även mycket tid när elin var liten, när hon äntligen somnade i vagnen så tränade vi lydnad eller något annat, sen jagar han med husse under vintern så då har han varit fullt sysselsatt. Ibörjan hade vi en låg grind upp för trappen så han kunde ta sig upp men inte elin, hon har haft perioder då hon vill jaga hunden men numera vet hon om att det är förbjudet, samma sak när han ligger i sin korg så ska han vara i fred, därimot lägger han sig där hon sitter och leker, ja då får han klara sig själv till en viss gräns, men oftast blir han bara ner bäddad med lite kuddar och filtar så han gillar det...
Hon har sen hon lärde sig att gå och hålla saker alltid varit med när han har fått mat, hon är även expert på att släppa ut honom så han får kissa. På morgon får han gå ut själv och samma sak sista gången på kvällen, vilket fungera utmärkt!

Så det måste inte bli problem när man har hund och får barn, även om det var en hel del som ansåg att vi inte skulle kunna behålla våran hund för han var så van att få all vår uppmärksamhet...

 

[Bubbla]

Sv: Barn och hund.....

En kompis tog bort sin hund efter att den huggit deras bebis i huvudet, inget hårt (blev inget blodvite) men helt klart ett hugg och det kunde ju slutat mycket värre.

Så om man känner att hunden skulle möjligen eventuellt göra något liknande (och man känner ju sin egen hund bäst) så tycker jag att avlivning, alt. omplacering om det skulle fungera (inte i ert fall då men andra fall fungerar det bra) INNAN det händer något. Det kan ju gå så himla fort.

Våra två hundar vi hade när minsta barnet föddes visste vi inte riktigt hur de skulle fungera eftersom ingen av dem varit med när våra större barn var bebisar. Men det gick kanonbra med båda två. Tiken som inte är speciellt förtjust i barn alls tål mycket mer från minstingen än från de större barnen. Dock morrar hon till om hon får nog, fast jag vet att det bara är hennes sätt att tala om att det räcker, sen går hon därifrån, skulle aldrig göra något (det är en rottis, hon pratar mycket med morr och gurgel, man lär sig höra skillnad på de olika morren).

 

[JackFairy]

Sv: Barn och hund.....

När jag föddes hade mina föräldrar två hundar, och den ena reagerade med svartsjuka och ungefär det beteendet som din hund verkar ha fått.
Mina föräldrar behöll dock båda hundarna under hela min uppväxt och när jag blev lite större var den "avundsjuka" hunden inte lika fientlig mot mig längre. Dock blev vi väl aldrig bästisar, men..
Jag kan förståss inte säga om det är bra eller dåligt om ni skulle behålla er hund.

 

[Norrlänning]

Sv: Barn och hund.....

Våra två hundar (en snart 8 och en drygt 1½) brydde sej inte nämnvärt att det kom en bebis.
Det enda var väl att gamlingen vart lite orolig när pojken var lill-liten och skrek mycket.
Nu är pojken 10 mån och kryper. Men varken hundarna eller pojken bryr sej så mycket i varann.
Nästan att hundarna ignorerar han FÖR mycket, kan nästan kliva på han ibland.

Men, inge ilska alls från deras sida.

Tycker du gör rätt iaf, men förstår att det är jobbigt.