Barn utan sambo?

[MiaMia]

(18 år verkar dock inte vara skrivet i sten, om föräldern anser att barnet är moget nog att få veta innan dess så kan man ta kontakt med regionen tidigare. Från 18 år har dock barnet rättighet till det, oavsett vad föräldern anser om saken).

Lär inte vara förälderns uppfattning om mognad som avgör oavsett om barnet är över 18 eller ej. Det måste ju den som ska besluta om utlämnandet av uppgifterna ta ställning till självständigt.

18 år verkar inte vara skrivet alls. Rätten gäller om barnet "uppnått tillräcklig mognad".
Formuleringen är uttryckligen vald för att man inte ska ha någon exakt åldersgräns neråt, utan göra en individuell bedömning. Samtidigt verkar lagstiftaren föreställa sig att man vid (den exakta åldern) 18 ska utgå ifrån att det finns mognad.

 

[Kenya]

Hur funkar det med barn och hund då?
Ni som har (eller har haft) hund och småbarn samtidigt. Hur fungerar det med hundpromenaderna.
Finns ju två aspekter. Dels måste man komma ut flera gånger varje dag, vilket säkert blir en del roddande, speciellt om man bor i lägenhet. Dels så måste man ju komma ut på en ordentlig promenad om dagen.

Mina vänner med småbarn vill sällan promenera. Jag tar ju många hundpromenader så när de första fick barn tänkte jag att det skulle vara perfekt att ta promenader med barnvagnen och hunden. Men de har inte varit så sugna. Jag har inte orkat tjata så jag vet inte exakt varför.
Sen när barnen blir större så kanske de inte heller accepterar att sitta i vagnen utan vill gå omkring själva och orsaka kaos och dra ner promenadtempot till snigelfart. Det gör ju inget, på sätt och vis. Men hunden vill ju också ha lite motion. Och man kanske behöver komma en bit från bostadsområdet för att kunna släppa hunden, m.m.

Ni som haft hund och småbarn samtidigt, hur har det fungerat? Är det en sån grej som bara funkar, om det behöver funka, eller har ni fått ordna barn/hundvakt för promenaderna (det kan ju inte alltid passa så att man kan turas om med barn och hund med partner antar jag)

 

[Ainon]

Hur funkar det med barn och hund då?
Ni som har (eller har haft) hund och småbarn samtidigt. Hur fungerar det med hundpromenaderna.
Finns ju två aspekter. Dels måste man komma ut flera gånger varje dag, vilket säkert blir en del roddande, speciellt om man bor i lägenhet. Dels så måste man ju komma ut på en ordentlig promenad om dagen.

Mina vänner med småbarn vill sällan promenera. Jag tar ju många hundpromenader så när de första fick barn tänkte jag att det skulle vara perfekt att ta promenader med barnvagnen och hunden. Men de har inte varit så sugna. Jag har inte orkat tjata så jag vet inte exakt varför.
Sen när barnen blir större så kanske de inte heller accepterar att sitta i vagnen utan vill gå omkring själva och orsaka kaos och dra ner promenadtempot till snigelfart. Det gör ju inget, på sätt och vis. Men hunden vill ju också ha lite motion. Och man kanske behöver komma en bit från bostadsområdet för att kunna släppa hunden, m.m.

Ni som haft hund och småbarn samtidigt, hur har det fungerat? Är det en sån grej som bara funkar, om det behöver funka, eller har ni fått ordna barn/hundvakt för promenaderna (det kan ju inte alltid passa så att man kan turas om med barn och hund med partner antar jag)

Funkade fint med sele/vagn tills barnet var ca 2år. Nu är hon 3 och är lite bökigt eftersom hon går sakta och kan lessna lite närsomhelst på både att gå och sitta i vagn, det som funkar bra är att gå på skogsvägar/stigar där både barn och hund kan strosa fritt men det ändå går att ta med vagnen.

Helst går jag dock hundpromenad och lämnar barnet hemma (så skönt!) men det är ju svårt om man är själv.

 

[nejlica]

Hur funkar det med barn och hund då?
Ni som har (eller har haft) hund och småbarn samtidigt. Hur fungerar det med hundpromenaderna.
Finns ju två aspekter. Dels måste man komma ut flera gånger varje dag, vilket säkert blir en del roddande, speciellt om man bor i lägenhet. Dels så måste man ju komma ut på en ordentlig promenad om dagen.

Mina vänner med småbarn vill sällan promenera. Jag tar ju många hundpromenader så när de första fick barn tänkte jag att det skulle vara perfekt att ta promenader med barnvagnen och hunden. Men de har inte varit så sugna. Jag har inte orkat tjata så jag vet inte exakt varför.
Sen när barnen blir större så kanske de inte heller accepterar att sitta i vagnen utan vill gå omkring själva och orsaka kaos och dra ner promenadtempot till snigelfart. Det gör ju inget, på sätt och vis. Men hunden vill ju också ha lite motion. Och man kanske behöver komma en bit från bostadsområdet för att kunna släppa hunden, m.m.

Ni som haft hund och småbarn samtidigt, hur har det fungerat? Är det en sån grej som bara funkar, om det behöver funka, eller har ni fått ordna barn/hundvakt för promenaderna (det kan ju inte alltid passa så att man kan turas om med barn och hund med partner antar jag)

För vår del har hundbiten fungerat helt friktionsfritt och mycket över förväntan. Nu har vi en liten sällskapshund, så det är ju inte så att jag tränar med henne flera dagar i veckan, men promenader får hon absolut.

I början var det verkligen inga problem när dottern låg i vagn eller satt i sele, snarare skönt att "behöva" gå ut. Det enda som jag kände var jobbigt var att när dottern somnade på promenaderna så gick ju all hennes sovtid åt till promenader, det där med "vila när barnet sover" eller hinna slänga i en tvätt eller dammsuga gick ju aldrig (så då var det himla skönt att vara två, så att det fanns med på kvällen).

Nu när dottern är lite större och vill gå själv men inte så långt, så det blir kortare promenader. Men vi försöker gå ofta där hunden kan vara lös (typ överallt utom vid vägen...) och så får hon springa runt och nosa på egen hand mycket. För vår hund väger det absolut upp en långpromenad om vi är två timmar i skogen och bara strosar och hänger på samma plätt. Eller hänger i lekparken en stund, då brukar vi dessutom ofta träffa någon grannhund att leka med. Så det beror väl på hund.

Däremot kan det ju vara värt att tänka på vad som händer om du får en besvärlig graviditet med till exempel foglossning. När jag var höggravid fick hunden mest motion genom att hänga med på mina ridturer, eller så promenerade jag med henne och hästen tillsammans, två separata promenader hade jag inte orkat.

Edit: Hunden har dessutom älskat att vi varit hemma och föräldralediga så länge. Och sånnadär utflykter jag alltid gjorde som barn, med grillning på stranden en vinterdag eller skogsutflykt med fika som vi börjat göra fler sedan vi fick barn älskar hon.

 

[Kilauea]

Hur funkar det med barn och hund då?
Ni som har (eller har haft) hund och småbarn samtidigt. Hur fungerar det med hundpromenaderna.
Finns ju två aspekter. Dels måste man komma ut flera gånger varje dag, vilket säkert blir en del roddande, speciellt om man bor i lägenhet. Dels så måste man ju komma ut på en ordentlig promenad om dagen.

Mina vänner med småbarn vill sällan promenera. Jag tar ju många hundpromenader så när de första fick barn tänkte jag att det skulle vara perfekt att ta promenader med barnvagnen och hunden. Men de har inte varit så sugna. Jag har inte orkat tjata så jag vet inte exakt varför.
Sen när barnen blir större så kanske de inte heller accepterar att sitta i vagnen utan vill gå omkring själva och orsaka kaos och dra ner promenadtempot till snigelfart. Det gör ju inget, på sätt och vis. Men hunden vill ju också ha lite motion. Och man kanske behöver komma en bit från bostadsområdet för att kunna släppa hunden, m.m.

Ni som haft hund och småbarn samtidigt, hur har det fungerat? Är det en sån grej som bara funkar, om det behöver funka, eller har ni fått ordna barn/hundvakt för promenaderna (det kan ju inte alltid passa så att man kan turas om med barn och hund med partner antar jag)

Nu bor vi i hus, så då har det blivit en del dagar med bara en kort tur och annars mest tomt-kissning när jag hade som mest ont denna graviditet.
Kollegan jag skrev om tidigare har hund och bor i lägenhet, det har inte varit några konstigheter vad jag vet.

Jag tänker att har man inget val anpassar man sig.
Både jag och min bror är uppvuxna med hund och boende i lägenhet och blev nerpackade i vagnen i ur och skur.

 

[Guldaskig]

Vi har också hund och haft under båda graviditeterna. Tycker det har fungerat bra! Hunden är överlycklig över att vi är hemma så mycket som man är när man är föräldraledig och vi har nästan varje dag fått till en längre promenad när barnet ändå ska sova i vagn eller sele. Nu har vi en sällskapshund vilket såklart är enklare än om man har en hund av bruksras. Det enda jag tycker är krångligt är när sambon är iväg till sent på kvällen eller över natten och hunden ska ut på kvällspromenad. Då blir det oftast en kiss i trädgården eller så hjälper mina föräldrar till.

 

[TeamLundVer]

Jag börjar bli såpass gammal att det börjar bli osannolikt att jag skulle hinna skaffa barn med en partner. Jag måste ju då först hitta en partner som verkar lämplig som jag är romantiskt intresserad av och det måste vara ömsesidigt. Sen måste vi lära känna varandra. Sen får vi väl flytta ihop för att se om det fungerar. Utvärdera i nått år. Och om vi sen vill ha barn med varandra så ska vi alltså försöka bli gravida, vilket ju kan ta ett tag i denna åldern eller då kanske det inte ens går. Och om det under vägen visar sig att det inte passar så var det nog sista försöket.
Jag har inte ens nån direkt lust att ha den typen av relation med en man.

Jag har en bra relation nu men vi bor inte ihop och ska inte ha några barn och har inga seriösa framtidsplaner. Passar mig mycket bra. Men jag vill inte avstå från att få barn för att jag har en relation jag trivs med utan mitt eget liv går först liksom. Så jag funderar alltmer på mina alternativ.

Jag menar verkligen inte att jag har tänkt göra något av de här tankarna, jag bara funderar lite.

Kan man skaffa barn som ensamstående? Med berått mod? Är det galet? Man kan ju inseminera sig och få ensam vårdnad. Men då har ju barnet bara en förälder. Tänk om man blir sjuk eller dör? Eller om man inte pallar att vara ensamstående mamma i 20 år. (klarar man de första 20 åren klarar man nog resten också..)

Eller skaffa barn med en man som är lämplig som pappa. Och redan från början satsa på en varannan-vecka-tillvaro. Det är det som känns mest lockande för min del. Verkar enklare att bara fokusera på att vardagen med barnet ska fungera och strunta i allt runtomkring som om man passar att bo ihop eller om man är romantiskt intresserade av varandra osv.

Kanske kan man hitta en man som redan är själv med ett barn och vill ha en extra förälder och ett syskon till sitt barn? Eller ett homosexuellt par? Finns fler möjligheter?

Vad är egentligen värst, att tvingas lämna bort sitt barn varannan vecka eller att vara ensamstående heltidsförälder med allt vad det innebär? Klart att det beror på omständigheterna, men ändå.

Vad krävs för att det ska ha en chans att fungera någorlunda smärtfritt för alla inblandade?

Jag leker som sagt bara med tanken, men det kan jag ju inte vara helt ensam om. Har Buke några kloka tankar att bidra med?

Jag har en gammal klasskompis som har 2 barn skaffade på egen hand. Jag är så imponerad av henne och det verkar inte gå sämre än för mig som lever med man och 2 barn.

Hennes äldsta (minsta är bebis) sover hos mormor någon helg då och då vilket jag tror hjälper en hel del. Har du ngn form av sådant stöd som du skulle kunna utnyttja när du behöver en helg för dig själv?

 

[cambodia]

För vår del har hundbiten fungerat helt friktionsfritt och mycket över förväntan. Nu har vi en liten sällskapshund, så det är ju inte så att jag tränar med henne flera dagar i veckan, men promenader får hon absolut.

I början var det verkligen inga problem när dottern låg i vagn eller satt i sele, snarare skönt att "behöva" gå ut. Det enda som jag kände var jobbigt var att när dottern somnade på promenaderna så gick ju all hennes sovtid åt till promenader, det där med "vila när barnet sover" eller hinna slänga i en tvätt eller dammsuga gick ju aldrig (så då var det himla skönt att vara två, så att det fanns med på kvällen).

Nu när dottern är lite större och vill gå själv men inte så långt, så det blir kortare promenader. Men vi försöker gå ofta där hunden kan vara lös (typ överallt utom vid vägen...) och så får hon springa runt och nosa på egen hand mycket. För vår hund väger det absolut upp en långpromenad om vi är två timmar i skogen och bara strosar och hänger på samma plätt. Eller hänger i lekparken en stund, då brukar vi dessutom ofta träffa någon grannhund att leka med. Så det beror väl på hund.

Däremot kan det ju vara värt att tänka på vad som händer om du får en besvärlig graviditet med till exempel foglossning. När jag var höggravid fick hunden mest motion genom att hänga med på mina ridturer, eller så promenerade jag med henne och hästen tillsammans, två separata promenader hade jag inte orkat.

Edit: Hunden har dessutom älskat att vi varit hemma och föräldralediga så länge. Och sånnadär utflykter jag alltid gjorde som barn, med grillning på stranden en vinterdag eller skogsutflykt med fika som vi börjat göra fler sedan vi fick barn älskar hon.

Apropå detta så sov min bebis nästan uteslutande i vagn som inte fick stå still ( eller i bilen) så kunde inte heller sova eller göra annat när barnet sov. Utan hund

 

[TinyWiny]

Apropå detta så sov min bebis nästan uteslutande i vagn som inte fick stå still ( eller i bilen) så kunde inte heller sova eller göra annat när barnet sov. Utan hund

Eller så sover bebisen inte alls dagtid (20 minuter/dag dagtid fram till tre månaders ålder, sedan inte alls förren hen blev tonåring ) och vägrar både vagn och sele när hen är vaken Det blir dock folk av sådana med

 

[Roheryn]

Hur funkar det med barn och hund då?
Ni som har (eller har haft) hund och småbarn samtidigt. Hur fungerar det med hundpromenaderna.
Finns ju två aspekter. Dels måste man komma ut flera gånger varje dag, vilket säkert blir en del roddande, speciellt om man bor i lägenhet. Dels så måste man ju komma ut på en ordentlig promenad om dagen.

Mina vänner med småbarn vill sällan promenera. Jag tar ju många hundpromenader så när de första fick barn tänkte jag att det skulle vara perfekt att ta promenader med barnvagnen och hunden. Men de har inte varit så sugna. Jag har inte orkat tjata så jag vet inte exakt varför.
Sen när barnen blir större så kanske de inte heller accepterar att sitta i vagnen utan vill gå omkring själva och orsaka kaos och dra ner promenadtempot till snigelfart. Det gör ju inget, på sätt och vis. Men hunden vill ju också ha lite motion. Och man kanske behöver komma en bit från bostadsområdet för att kunna släppa hunden, m.m.

Ni som haft hund och småbarn samtidigt, hur har det fungerat? Är det en sån grej som bara funkar, om det behöver funka, eller har ni fått ordna barn/hundvakt för promenaderna (det kan ju inte alltid passa så att man kan turas om med barn och hund med partner antar jag)

Vi hade hund när dottern föddes och det funkade jättebra från start! Jag promenerade nog minst en mil om dagen under hela min mammaledighet. Det var dotterns sovstund mitt på dagen som blev dagens långa promenad för hunden. Då var vi ute 1 ½ - 2 tim och dottern sov för det mesta hela tiden. För mig var det jätteskönt att kunna ha henne liggande i vagnen och kunna röra mig fritt (hon ville jättegärna bli buren hela dagarna annars), det var skönt med motion och hunden fick ju sitt också! Win-win för alla!

Vi fortsatte med denna typ av promenader länge - när dottern började på förskolan blev det promenad det första vi gjorde när vi kom hem på eftermiddagen. Så småningom blev det sulky istället för liggvagn och sedan fick hon gå själv. För mig har det alltid varit så att "hunden måste ut, så nu ska vi gå en promenad". Det funkade liksom alltid för att det behövde funka och det är bara väldigt enstaka gånger som det varit gnäll eller protester från dottern. Från någon gång i skolåldern kunde hon givetvis vara ensam hemma när jag gick med hunden.

 

[Kenya]

Jag fortsätter fundera..

En skillnad mot att skaffa barn på vanligt sätt, som känns lite jobbigt av någon anledning, är att slump-momenten försvinner.
De flesta, åtminstone kvinnor 30+ förstår ju att man kan bli gravid av olika anledningar. Och därefter välja att inte göra abort. Men om man inseminerar sig eller kör IVF så har man ju verkligen bestämt sig. Och har därför nått slags extra ansvar?

Om man får problem senare kan man inte riktigt "skylla på" att man bara tog livet som det kom och gjorde det bästa av det utan man har ju själv till 100% satt sig i den situation man är i.

Har man egentligen "rätt" att bestämma över liv och död på det viset?

Om det blir svårare än man tänkt av olika anledningar, och man behöver be omgivningen om mer hjälp än vad man tänkt, har man "rätt" att be om det då? (Klart att man inte har rätt att kräva det men det är en annan sak.)

(OBS menar så klart inte att säga att någon som valt den vägen tagit sig orättfärdiga friheter med livet, det är en känsla jag har bara som jag funderar på)

 

[SaraXX]

Jag fortsätter fundera..

En skillnad mot att skaffa barn på vanligt sätt, som känns lite jobbigt av någon anledning, är att slump-momenten försvinner.
De flesta, åtminstone kvinnor 30+ förstår ju att man kan bli gravid av olika anledningar. Och därefter välja att inte göra abort. Men om man inseminerar sig eller kör IVF så har man ju verkligen bestämt sig. Och har därför nått slags extra ansvar?

Om man får problem senare kan man inte riktigt "skylla på" att man bara tog livet som det kom och gjorde det bästa av det utan man har ju själv till 100% satt sig i den situation man är i.

Har man egentligen "rätt" att bestämma över liv och död på det viset?

Om det blir svårare än man tänkt av olika anledningar, och man behöver be omgivningen om mer hjälp än vad man tänkt, har man "rätt" att be om det då? (Klart att man inte har rätt att kräva det men det är en annan sak.)

(OBS menar så klart inte att säga att någon som valt den vägen tagit sig orättfärdiga friheter med livet, det är en känsla jag har bara som jag funderar på)

Man kan ju också se det som att det blir ett superönskat barn

Jag ser att mina inlägg är rätt negativa. Jag ska förtydliga att jag tycker absolut att om barnlängtan är stark och man har tänkt igenom det ordentligt så KÖR! Men jag tycker inte om när det bara framställs som supermysigt och ett fluffigt rosa moln att ha bebis. Däremot är det nog i vissa lägen lättare att vara ensam förälder från början än att vara det tillsammans med ett as för den som upptäcker att den andre var det.

 

[Mois]

Jag hade definitivt valt att skaffa barn själv om jag varit i den situationen. Självklart tufft att vara ensam vuxen men för mig är det en stark önskan att ha barn och eftersom möjligheten finns så hade jag tagit den. Jag hade dock valt att flytta närmare släkt för att enklare få hjälp eller främst för att utöka familjen/nätverket.

 

[Kenya]

Man kan ju också se det som att det blir ett superönskat barn

Jag ser att mina inlägg är rätt negativa. Jag ska förtydliga att jag tycker absolut att om barnlängtan är stark och man har tänkt igenom det ordentligt så KÖR! Men jag tycker inte om när det bara framställs som supermysigt och ett fluffigt rosa moln att ha bebis. Däremot är det nog i vissa lägen lättare att vara ensam förälder från början än att vara det tillsammans med ett as för den som upptäcker att den andre var det.

Jag tolkar inte dina inlägg som så hemskt negativa. Kanske för att jag inte ser bebistiden som en speciellt stor del av föräldraskapet och inte heller den delen av föräldraskapet jag ser fram emot..
Men jag har klarat av sömnbrist och att vara upptagen jämt förr (som f.d. arbetsnarkoman och egen företagare) så just den delen klarar jag nog att kämpa mig igenom i ett år eller två.
Det verkar heller inte speciellt smart att skaffa barn för att man gillar bebisar, man får ju skaffa rätt många barn om man vill leva bebis-liv..

Kanske är det på ett sätt enklare med bebis för att det är ett uppenbart problem som man uppenbarligen behöver lägga allt fokus på.

Verkar jobbigare att ha en 10-åring och alldeles själv behöva ta ställning till ifall ungen ska få sova över hos kompisen vars föräldrar jag tycker är oseriösa eller ännu värre, ta ställning till ifall det är värt att jag åker iväg fyra dagar på en kurs jag verkligen vill gå trots att jag behöver be folk runtomkring om tjänster (barnvakt m.m.) samt strula till ungens rutiner.

Har man en bebis vet man i alla fall vems behov som måste sättas i första rummet på kort sikt, jämt. När barnet blir äldre så ökar ju vikten av att föräldern tar hand om sig själv och fortsätter vara en hel människa som helst utvecklar sina sociala relationer och sitt yrkesliv. Där kan man kanske få ångest på riktigt liksom. Beslutsångesten är ju den värsta ångesten..

Att välja mellan sin egen nattsömn och att gå upp till en skrikande bebis verkar enklare, rent mentalt även om det är jobbigare rent praktiskt.

 

[Lickety]

Man kan ju också se det som att det blir ett superönskat barn

Jag ser att mina inlägg är rätt negativa. Jag ska förtydliga att jag tycker absolut att om barnlängtan är stark och man har tänkt igenom det ordentligt så KÖR! Men jag tycker inte om när det bara framställs som supermysigt och ett fluffigt rosa moln att ha bebis. Däremot är det nog i vissa lägen lättare att vara ensam förälder från början än att vara det tillsammans med ett as för den som upptäcker att den andre var det.

Håller med om detta: Även om min man gör så gott han kan så blev det inte alls som jag tänkt mig efter att vi skaffade barn. Han har haft svårt att hantera hela föräldrabiten på flera sätt. På vissa vis hade det varit enklare att vara själv och inställd på det än att vara inställd på att vara två som hjälps åt lika mycket vilket sedan inte uppfylls.

 

[SaraXX]

Håller med om detta: Även om min man gör så gott han kan så blev det inte alls som jag tänkt mig efter att vi skaffade barn. Han har haft svårt att hantera hela föräldrabiten på flera sätt. På vissa vis hade det varit enklare att vara själv och inställd på det än att vara inställd på att vara två som hjälps åt lika mycket vilket sedan inte uppfylls.

Det kanske var starkt av mig att skriva "as". Det är ju ändå rätt få som beter sig så. Men vi är ju några stycken där det har havererat i olika grad och av olika anledningar efter att vi fick barn. Och det är skitjobbigt.

 

[Lickety]

Det kanske var starkt av mig att skriva "as". Det är ju ändå rätt få som beter sig så. Men vi är ju några stycken där det har havererat i olika grad och av olika anledningar efter att vi fick barn. Och det är skitjobbigt.

Jag är med i en grupp på facebook för mammor med barn i samma ålder som vår son. Där ser man faktiskt en del exempel på "as" på riktigt. Så det finns helt klart olika grader av elände här i världen.

 

[Kenya]

Håller med om detta: Även om min man gör så gott han kan så blev det inte alls som jag tänkt mig efter att vi skaffade barn. Han har haft svårt att hantera hela föräldrabiten på flera sätt. På vissa vis hade det varit enklare att vara själv och inställd på det än att vara inställd på att vara två som hjälps åt lika mycket vilket sedan inte uppfylls.

Jag har nog bara sett ett enda förhållande som fungerar ungefär som jag hade velat ha det.

Jag vill nog gärna ha en relation även om jag inte är beredd att offra allt annat för det. Får hoppas att det finns någon man som känner för att slinka in hos mig efter bolibompa och ge mig lite vuxentid innan jag däckar. Känner faktiskt några killar som har trivts i den sitsen med
Så kan det vara 100% tacksamhet om han hjälper mig med disken eller "passar ungen" i en halvtimme medan jag rastar hunden, utan att jag behöver bli frustrerad för att jag känner så..

 

[Lickety]

Jag har nog bara sett ett enda förhållande som fungerar ungefär som jag hade velat ha det.

Jag vill nog gärna ha en relation även om jag inte är beredd att offra allt annat för det. Får hoppas att det finns någon man som känner för att slinka in hos mig efter bolibompa och ge mig lite vuxentid innan jag däckar. Känner faktiskt några killar som har trivts i den sitsen med
Så kan det vara 100% tacksamhet om han hjälper mig med disken eller "passar ungen" i en halvtimme medan jag rastar hunden, utan att jag behöver bli frustrerad för att jag känner så..

Ja, det upplägget är ju utmärkt bra om den andre inte från början väntas vara medförälder.

 

[Guldaskig]

Jag har nog bara sett ett enda förhållande som fungerar ungefär som jag hade velat ha det.

Jag vill nog gärna ha en relation även om jag inte är beredd att offra allt annat för det. Får hoppas att det finns någon man som känner för att slinka in hos mig efter bolibompa och ge mig lite vuxentid innan jag däckar. Känner faktiskt några killar som har trivts i den sitsen med
Så kan det vara 100% tacksamhet om han hjälper mig med disken eller "passar ungen" i en halvtimme medan jag rastar hunden, utan att jag behöver bli frustrerad för att jag känner så..

Om den föräldern ändrar sig efter tio år och kräver mer umgänge och delad vårdnad då, hur känner du för det?