Barn utan sambo?

[vemsomhelst123]

Plus att det är olika hur barn tex sover. Att få sova max två timmar i sträck i flera månader i rad gör inte underverk med humöret. Eller att ständigt bära bebis som inte vill vara ensam. Andra har bebisar som sover länge i säng/vagn nästan från start.

Och även om man har det så är det jobbigt med något annat, tex att ha ett barn som kräver konstant passning för att inte vara halvvägs till mars eller ständigt klättrande på något. Jag tillhör de som har haft tur och haft ett barn som sovit bra och inte varit speciellt sugen på att bli buren, men jag hade två veckors ensam klängighet och höll på att gå i bitar av att aldrig kunna göra något (tex disk,mat,tvätt,dusch,gå på toaletten) utan ett barn i famnen. Då har jag ändå varit ensam förhållandevis lite och sambon har nog varit mer ensam hemma med barnet, men inte de där långa perioderna utan avlastning som jag. Det är all skillnad i världen att vara föräldraledig med en annan förälder som kommer hem kl 17 och är ledig två dagar i veckan.

 

[Hedblomster]

Tipsar om podden Jag vill ha barn som görs av en kvinna som skaffat barn på egen hand. Bitvis handlar den mycket om det, speciellt i början kanske?

 

[Inte_Ung]

Jag skulle ha skaffat barn med en vän i ett sådant läge.
Någon som jag har känt länge, vet att jag kan lita på och som också längtar efter barn.
Det är en trygghet i att där finns två föräldrar om något händer den ena.

 

[Guldaskig]

Jag skulle kunnat tänkt mig att skaffa barn själv om jag inte hade träffat min sambo. Det är jättejobbigt med sömnlösa nätter och dåligt med egentid även när en är två föräldrar men jag skulle inte låtit det hindra mig om min barnlängtan var stor. Att skaffa barn med kompis eller ett homosexuellt par skulle jag inte göra, en har ingen aning om vad som händer och det kan bli tvist om vårdnaden osv. Skulle dessutom tycka att det var jobbigt att gå in i ett föräldraskap med vetskapen att jag bara skulle få ha barnet varannan vecka.

Jag har dock två väldigt engagerade föräldrar som säkert skulle ställt upp ännu mer om jag var ensamstående.

 

[Otherside]

Jag skulle ha skaffat barn med en vän i ett sådant läge.
Någon som jag har känt länge, vet att jag kan lita på och som också längtar efter barn.
Det är en trygghet i att där finns två föräldrar om något händer den ena.

Men hur fungerar det, då, rent lagmässigt? Den pappan blir ju då, oavsett, underhållsskyldig och officiellt barnets far. Jag vet inte så många män som vill bli förälder om det inte finns ett förhållande med mamman.

Själv hade jag inte sett det som nåt stort problem att bli ensam mamma, men barnet å andra sidan bör ju ha rätt att veta vem som är dess pappa. Jag kan tänka mig en framtid då barnet, kanske i nästan vuxen ålder, vill få reda på vem som är dess pappa och börjar leta. Lite som adopterade barn som reser till andra sidan jordklotet för att hitta sina biologiska föräldrar, oavsett hur mycket de älskar sina adoptivföräldrar och är trygga i sina liv.

Hur fungerar det om man t.ex. gör insemination i Danmark? Har barnet rätt att få reda på vem fadern är?

 

[Scata]

Men hur fungerar det, då, rent lagmässigt? Den pappan blir ju då, oavsett, underhållsskyldig och officiellt barnets far. Jag vet inte så många män som vill bli förälder om det inte finns ett förhållande med mamman.

Själv hade jag inte sett det som nåt stort problem att bli ensam mamma, men barnet å andra sidan bör ju ha rätt att veta vem som är dess pappa. Jag kan tänka mig en framtid då barnet, kanske i nästan vuxen ålder, vill få reda på vem som är dess pappa och börjar leta. Lite som adopterade barn som reser till andra sidan jordklotet för att hitta sina biologiska föräldrar, oavsett hur mycket de älskar sina adoptivföräldrar och är trygga i sina liv.

Hur fungerar det om man t.ex. gör insemination i Danmark? Har barnet rätt att få reda på vem fadern är?

Det behöver inte vara en man som är vän i det här fallet

Insemination eller adoption är två vägar att gå. I båda fallen finns ingen biologisk man med som får kalla sig förälder/ vårdnadshavare, det får bara de "nya" föräldrarna oavsett kön och det är samma lag som för övriga vårdnadshavare.

 

[Ruffe]

Håller med flera som skrivit att det är inte nödvändigtvis lätt fast man är två.
Vill dock skriva utgående från mina egna erfarenheter som frånskilld med en ex partner som inte tar sitt ansvar att det är väldigt ensamt att dra nästan hela lasset själv. Ingen att luta sig mot i svåra situationer, att diskutera med och känna att vi bär det här ansvaret tillsammans. Det är tufft. Och än tuffare blir det om det uppstår problem. Tex gällande barnets hälsa eller det har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som ett av mina barn har. Sådant kan man inte veta på förhand.
Och visst, inget är någonsin säkert och vad som helst kan hända men utgångspunkten borde vara stabil och tänker man vara ensam är det ännu viktigare att man har ett starkt nätverk runt sig.

 

[Soapbubble]

Om TS vill gå för inseminering-alternativet, bör hon kolla upp hur kö-situationen ser ut i hennes län. Tidigare i veckan skrev GP om årslånga köer i Västra Götalands regionen. (Jag läste bara rubriken och ingressen, resten var bakom en betalvägg.)

 

[Guldaskig]

Jag kan tycka att det är skillnad på att ha varit i en relation där en tillsammans bestämmer sig för att skaffa barn men sedan går skilda vägar så en blir ensamstående, och att välja från start att vara ensam föräldrar.

När en tillsammans bestämmer sig för att skaffa barn går en ju in i den världen i en tvåsamhet med allt vad det innebär, klart det blir skillnad när en går isär och plötsligt får rådda allt själv de veckorna en har barnen. Det var ju inte det en hade tänkt sig när en skaffade barn.

Att från start vara ensam föräldrar, ja då vet en ju inget annat.

 

[SaraXX]

Jag kan tycka att det är skillnad på att ha varit i en relation där en tillsammans bestämmer sig för att skaffa barn men sedan går skilda vägar så en blir ensamstående, och att välja från start att vara ensam föräldrar.

När en tillsammans bestämmer sig för att skaffa barn går en ju in i den världen i en tvåsamhet med allt vad det innebär, klart det blir skillnad när en går isär och plötsligt får rådda allt själv de veckorna en har barnen. Det var ju inte det en hade tänkt sig när en skaffade barn.

Att från start vara ensam föräldrar, ja då vet en ju inget annat.

Att rådda allt själv halva tiden ser jag ingen som har sagt är jobbigt. Allt vara själv hela tiden kan vara skittufft.
Därmed inte sagt att det inte är värt det. Och därmed inte sagt att det inte är skillnad om en vet förutsättningarna från början. Det tror jag också att det är.

 

[Otherside]

Det behöver inte vara en man som är vän i det här fallet

Insemination eller adoption är två vägar att gå. I båda fallen finns ingen biologisk man med som får kalla sig förälder/ vårdnadshavare, det får bara de "nya" föräldrarna oavsett kön och det är samma lag som för övriga vårdnadshavare.

Nej, självklart inte som förälder till barnet. Men som spermiedonator krävs ju ändå en karl, tänkte jag. Och som avkomma finns ju alltid en chans/risk att man börjar fundera och vill veta vems spermierna var. Vi människor har ju en tendens att vilja veta vilka våra rötter är, varifrån vi kommer etc.

 

[Guldaskig]

Att rådda allt själv halva tiden ser jag ingen som har sagt är jobbigt. Allt vara själv hela tiden kan vara skittufft.
Därmed inte sagt att det inte är värt det. Och därmed inte sagt att det inte är skillnad om en vet förutsättningarna från början. Det tror jag också att det är.

Jag syftade inte på någon i tråden utan mer generellt. Ville få fram min åsikt att det kanske är lättare att vara ensam förälder om en valt det från början.

 

[cambodia]

Nej, självklart inte som förälder till barnet. Men som spermiedonator krävs ju ändå en karl, tänkte jag. Och som avkomma finns ju alltid en chans/risk att man börjar fundera och vill veta vems spermierna var. Vi människor har ju en tendens att vilja veta vilka våra rötter är, varifrån vi kommer etc.

Om man använder sig av en spermiedonator i Sverige (i alla fall via Landstinget/regionen) har barnet rätt att veta vem pappan är vid 18 års ålder.

 

[vemsomhelst123]

Att rådda allt själv halva tiden ser jag ingen som har sagt är jobbigt. Allt vara själv hela tiden kan vara skittufft.
Därmed inte sagt att det inte är värt det. Och därmed inte sagt att det inte är skillnad om en vet förutsättningarna från början. Det tror jag också att det är.

Jag tror också det är skillnad, även om jag visste förutsättningarna från början. En vecka där det dessutom kanske finns en annan förälder hyfsat nära om något skulle hända ser jag som klart enklare än att ha den andre föräldern långt bort flera veckor i sträck eller att av olika skäl inte ha en annan förälder alls.
Jag tänker att jag inte försöker avråda någon men att jag, hur mycket jag än älskar min unge känner att det är vettigt att vara ärlig med att det faktiskt är skitjobbigt att vara ensam. Och jag vet inte ens hur det är att vara helt ensam, utan att se någon typ av slut på det.

 

[Hedblomster]

Om man använder sig av en spermiedonator i Sverige (i alla fall via Landstinget/regionen) har barnet rätt att veta vem pappan är vid 18 års ålder.

Stämmer även vid öppen donator utomlands, men många länder har anonyma/stängda donatorer. Tror Danmark har öppna om man vill ha det. Men tror inte man brukar benämna donatorn som pappa.

 

[SaraXX]

En sak som jag tyckte var asjobbig under den period jag var själv (och det var väldigt oklart om pappan skulle finnas i barnens liv öht framåt) var att behöva planera för hur barnen skulle tas om hand om jag inte klarade det. Om jag hamnade på sjukhus, fick en utmattningsdepression, etc etc. Sånt som faktiskt händer folk.
Jag var totalt under isen av flera skäl, men stod fortfarande på benen. Mamma ringde och sa "Vad gör vi den dagen du inte tar dig ur sängen längre?". Och det var ju på riktigt. För mig var det en väldigt speciell känsla att i praktiken vara den enda föräldern. Det har format mitt liv även nu, när barnen (som tur är) kan vara hos sin pappa en del. Jag planerar för det hela tiden, med framtida boende, jobb osv. Jag planerar för att klara av att ha barnen på heltid själv utan att vare sig ekonomi eller vardagslogistik ska braka ihop.

Samtidigt har jag och barnen blivit väldigt tighta, och jag är så himla stolt över min lilla familj, och mig! Vi är bäst!

 

[cambodia]

Stämmer även vid öppen donator utomlands, men många länder har anonyma/stängda donatorer. Tror Danmark har öppna om man vill ha det. Men tror inte man brukar benämna donatorn som pappa.

Nej, det gör man ju inte förstås. Donatorn.

 

[nullo-modo]

Om du vill ha en medföräldrar finns det en FB grupp för andra som letar medförälder. Längre sedan jag var där med var förr mycket trevlig.

Hoppas du hittar vad som är rätt för dej.

 

[nullo-modo]

Men hur fungerar det, då, rent lagmässigt? Den pappan blir ju då, oavsett, underhållsskyldig och officiellt barnets far. Jag vet inte så många män som vill bli förälder om det inte finns ett förhållande med mamman.

Själv hade jag inte sett det som nåt stort problem att bli ensam mamma, men barnet å andra sidan bör ju ha rätt att veta vem som är dess pappa. Jag kan tänka mig en framtid då barnet, kanske i nästan vuxen ålder, vill få reda på vem som är dess pappa och börjar leta. Lite som adopterade barn som reser till andra sidan jordklotet för att hitta sina biologiska föräldrar, oavsett hur mycket de älskar sina adoptivföräldrar och är trygga i sina liv.

Hur fungerar det om man t.ex. gör insemination i Danmark? Har barnet rätt att få reda på vem fadern är?

I Danmark (den kliniken jag känner till) så har donatorn 3 val. Det kommer aldrig fram vem donatorn är, donatorn har inte bestämt sig än om barnet ska få reda på vem donatorn är och donatorn blir känd om barnet vill när barnet fyller 18 år.
Oavsett viket kommer personen som låter inseminera sig få ett brev som är till barnet som donatorn har skrivit.

 

[Voeux]

Om man använder sig av en spermiedonator i Sverige (i alla fall via Landstinget/regionen) har barnet rätt att veta vem pappan är vid 18 års ålder.

Stämmer bra, och donatorer i Sverige är också medvetna om detta när de donerar sperma, att det finns en möjlighet att barnet kommer söka kontakt i vuxen ålder.

(18 år verkar dock inte vara skrivet i sten, om föräldern anser att barnet är moget nog att få veta innan dess så kan man ta kontakt med regionen tidigare. Från 18 år har dock barnet rättighet till det, oavsett vad föräldern anser om saken).