Hej alla fina,varning för lång text, hoppas någon orkar läsa
Jag har bestämt att inte lägga in mig.Sjukhuset här är hemskt och jag har så mycket jobbiga minnen och gillar inte sättet de jobbar eller behandlar en när man har anorexi, jag har varit inlagd 7 gånger redan varav 4 för anorexin (eller är det 5 gånger?)och de andra för depression och överdos och om man är inlagd för anorexi har de cirka tusen olika regler man måste följa trots att man kanske inte alls har problem med de sakerna de tror. De tror t.ex. att alla kräks så därför får man inte gå på toa när man vill men jag har aldrig kräkts, man måste också äta precis allt fast man avskyr vissa saker så man blir illamående. Det är bara två av alla saker de bestämmer, man får inte heller gå ut, inte ha besök när man vill som alla andra och tusen andra regler. Jag hatar psyk, det är dock bättre när man är inlagd för depression för då bemöts man på ett annat sätt, mer mänskligt. Anorektiker tror de ljuger hela tiden och de tror inte på något man säger och man blir sämre behandlad.
Jag känner mig inte sjuk och det känns så konstigt att de säger att mitt hjärta är svagt och att jag måste ta det lugnt. Idag känner jag mig riktigt pigg
. Var iväg på morgonen och lämnade blodprover och hoppas svaren är klara till på måndag då jag har nästa läkartid.
Ska träffa min ordinarie läkare och jag är så rädd för henne
Det är hon som tvingat mig till inläggning alla gånger och satt LPT på mig och som tjatat och tjatat om sjukhuset under långa perioder när det varit sämre under flera år nu. Hon känner mig och jag känner henne och det brukar bli som en tennismatch, det går bara fram och tillbaka mellan oss. Hon säger "Du måste bli inlagd" jag svarar "Nej, det vill jag inte" och så håller det på så. Om läget är akut tvingar hon mig eller skriver vårdintyg för LPT annars bokas en ny tid då det blir samma diskussion igen.
Jag gjorde ett försök till en kortare förmiddagspromenad och gick bara 50-55 minuter men oj vad jobbigt det är. Det ger mycket ångest att dra ner på promenadtiden. Jag kan inte tänka mig att gå upp i vikt, håller inte med vårdpersonalen om det. Jag klarar inte att öka på maten eller gå mindre.
Det är så jobbigt för mina föräldrar har typ flippat ut (mamma är utomlands) men pappa är så orolig och vill inte att jag går kurser, tävlar eller knappt rör mig alls. Det går inte ihop sig med mina tankar och planer och så det blir väldigt jobbigt.
Imorgon är det tävling och jag har tränat lite med vovven idag, allt sitter när man tränar, nu ska det bara sitta på tävlingsplanen också. Det är det som är vårt problem, jag blir nervös, han blir spänd och då går det inte lika bra som när vi tränar.
kram!
