Behovet att berätta

Jag hade inte tänkt starta någon ny tråd. Vill inte det. Vill inte berätta. Men ju mer jag håller saker inom mig ju mer uppäten blir jag.

Jag går hos psykolog. Jag går på behandling.
Men det är som om det inte går hela vägen in i kärnproblemet. Eftersom jag inte riktigt vet vad det är. Kanske inte vågar veta.

Höll på bygga upp den där vedervärdiga ilskan inom mig tidigare idag. Nånstans måste den ta vägen. Ångestanfall. Panik. Ängslan. Hat.

Fick ur mig att jag varit otrogen nyligen. Berättade precis så som det var. Att jag är en jävla skit och det var inte alls planerat.
Känns ännu värre nu eftersom jag får träffa andra om jag fått ett ok först. Så varför i hela världen ens göra så? Det är som om jag omedvetet bara MÅSTE förstöra

Ilskan har lagt sig. Behövde få ur mig detta.
Hoppas psykologen kan hjälpa mig att vända på detta. Men det är långt kvar tills nästa möte.

Partner är alldeles för bra för mig. Han har än en gång förlåtit mig.

 

[EmmaBovary]

BeroendeSJUKDOM är inte en sjukdom som på något sätt bara drabbar en viss sorts människor? Materiella tillgångar är inget skydd mot att drabbas?

Och liksom, de här övernattningarna och middagarna känns i sig inte alltid önskade. Så tycker att det är ett dåligt exempel på en pojkvän som bryr sig.

 

[Karro-Lina]

Och liksom, de här övernattningarna och middagarna känns i sig inte alltid önskade. Så tycker att det är ett dåligt exempel på en pojkvän som bryr sig.

Precis! Och att skämma bort någon med övernattningar och middagar är definitivt inte synonymt med att vara en bra partner. Missbruk inblandat eller ej.

 

[Karro-Lina]

Precis! Och att skämma bort någon med övernattningar och middagar är definitivt inte synonymt med att vara en bra partner. Missbruk inblandat eller ej.

Citerar mig själv och konstaterar att jag svarade med att upprepa det du skrev @EmmaBovary i andra ord.

Trött, skyller på det.

 

[Alexandra_W]

Nej ok? Min är den motsatta. Som ung var det mycket mer ”på egen risk” och mer utsatthet.
Numer är det jag som styr.

Nu kommer jag vara riktigt jävla supertråkig. Men du är kvinna och du träffar män, så det kommer vara en fysisk differens. Dessutom dricker du ibland så du får svårt att ta hand om dig. Och du träffar främmande män. Allt det är en risk oavsett om du är 30, 40 eller 60

Jag jobbar med att utreda sexualbrott samt även brott i nära relation. "Tindervåldtäkter" ÄR ett reellt fenomen. Och bara byt ut Tinder mot valfri app/sida/forum för möten. Dessuton så de "fulaste" varianterna och brotten är oftast inte hos de unga. Det är de medelålders och äldre.

Jag har tidigare i livet inte varit så orolig. Jag har velat träffas på neutral plats initialt men sen glatt kunnat ta hem/följa med hem osv. Har fler gånger än jag kan räkna försatt mig i situationer som kunnat gå käpprätt åt helvete. Men som inte gjort det. Jag är 46 i år och kan säga att jag skulle inte för en sekund resonera lika idag. Risken är inte superstor, men den är inte noll. Och traumat livslångt

Så, gör vad du känner för och vill - men bedra inte dig själv! Och ta hand om dig.

 

[sidensvans]

BeroendeSJUKDOM är inte en sjukdom som på något sätt bara drabbar en viss sorts människor? Materiella tillgångar är inget skydd mot att drabbas?

Jag hade en gång en jobbarkompis som också var en god vän. Vi sågs ibland hemma hos någon eller på en pub på stan. Han hade absolut inga alkoholproblem, drack oftast bara en cola. Han var en stjärna på jobbet och avancerade snabbt. Han var homosexuell och gillade att träffa nya killar, men drömde också om att ha en hund och leva ett enkelt liv med djur omkring sig. Det blev aldrig någon hund. Han sa upp sig från sitt jobb som han var så bra på och flyttade till Berlin och vi hoppades innerligt att han var lycklig. Men han tog livet av sig efter några månader. Det har fått mig att fundera så mycket varför vissa människor inte kan välja ett mindre äventyrligt men enkelt liv, och finna lyckan i enkla saker som en hund och promenader i skogen. Jag kommer nog aldrig att förstå, men jag saknar verkligen min vän och tyvärr påminner karamellens liv så mycket om det här traumat.

 

[tornblomma]

Jag hade en gång en jobbarkompis som också var en god vän. Vi sågs ibland hemma hos någon eller på en pub på stan. Han hade absolut inga alkoholproblem, drack oftast bara en cola. Han var en stjärna på jobbet och avancerade snabbt. Han var homosexuell och gillade att träffa nya killar, men drömde också om att ha en hund och leva ett enkelt liv med djur omkring sig. Det blev aldrig någon hund. Han sa upp sig från sitt jobb som han var så bra på och flyttade till Berlin och vi hoppades innerligt att han var lycklig. Men han tog livet av sig efter några månader. Det har fått mig att fundera så mycket varför vissa människor inte kan välja ett mindre äventyrligt men enkelt liv, och finna lyckan i enkla saker som en hund och promenader i skogen. Jag kommer nog aldrig att förstå, men jag saknar verkligen min vän och tyvärr påminner karamellens liv så mycket om det här traumat.

Du missar poängen. Du kan INTE mäta en persons psykiska mående av yttre attribut. Ett "enkelt" liv enligt din mall kanske inte är vägen till lycka heller. Många skulle säkert känna sig instängd i den mallen. Min faster hade allt ordnat på ytan, bra jobb, en trevlig omtänksam man, mycket god ekonomi, vänner osv. Hon var begåvad och omtyckt. Men hon var psykiskt sjuk och tog sitt liv.

 

[karamelldrottningen]

Jag tror att jag är hyfsat duktig på att läsa av folk. Även i skrift. Den här personen imorgon kan vara en idiot men min känsla är att så inte är fallet. Och om jag har fel så är jag expert på att slingra mig. Tex jag måste vara på toa akut. Och då istället snabbt ta mig därifrån.
Många är fina personer. Som jag önskar att de kan hitta ett förhållande med någon. Vilket de inte kan få av mig. Utom möjligen M då men det är inte aktuellt ändå från hans sida så.

 

[karamelldrottningen]

Nu ska jag sova och inte tänka på morgondagen.
Pussa på en hostig partner och sen bara borta i sömnen

 

[sidensvans]

Du missar poängen. Du kan INTE mäta en persons psykiska mående av yttre attribut. Ett "enkelt" liv enligt din mall kanske inte är vägen till lycka heller. Min faster hade allt ordnat på ytan, bra jobb, en trevlig omtänksam man, mycket god ekonomi, vänner osv. Hon var begåvad och omtyckt. Men hon var psykiskt sjuk och tog sitt liv.

Jag tror att man kan vara lycklig både med det enkla, som en skogspromenad med en hund, eller med fina middagar. Jag älskar båda. Men inte genom att sträva efter mer och mer hela tiden. Och som du påpekade, inte jämföra sig med andra. Jag kallade mig för ”fattiglapp”, men det är absolut självvalt. Har en häst som förstör hela min ekonomi, men han ger mig något som är så mycket mer värt, lugn och sinnesro varje dag efter jobbet.

 

[EmmaBovary]

Jag tror att jag är hyfsat duktig på att läsa av folk. Även i skrift. Den här personen imorgon kan vara en idiot men min känsla är att så inte är fallet. Och om jag har fel så är jag expert på att slingra mig. Tex jag måste vara på toa akut. Och då istället snabbt ta mig därifrån.
Många är fina personer. Som jag önskar att de kan hitta ett förhållande med någon. Vilket de inte kan få av mig. Utom möjligen M då men det är inte aktuellt ändå från hans sida så.

Men återigen - varför är just den här personen värd att ta risken för? Vad är så oemotståndligt att det är värt att sätta sig i en osäker sits för?

 

[karamelldrottningen]

Jag tror att man kan vara lycklig både med det enkla, som en skogspromenad med en hund, eller med fina middagar. Jag älskar båda. Men inte genom att sträva efter mer och mer hela tiden. Och som du påpekade, inte jämföra sig med andra. Jag kallade mig för ”fattiglapp”, men det är absolut självvalt. Har en häst som förstör hela min ekonomi, men han ger mig något som är så mycket mer värt, lugn och sinnesro varje dag efter jobbet.

Det är väl fel på mig från grunden?
Jag har allt jag kan önska mig. Egna fina hästar och även andras jag får rida och till och med få betalt för det.
En gård som är under utveckling. Partner som stöttar mig till 100 % med allt.
Och ändå bara gör jag så dumma val hela tiden. Det känns som om jag skriver om någon annan nu för det känns för jävligt men nej det är jag

 

[karamelldrottningen]

Men återigen - varför är just den här personen värd att ta risken för? Vad är så oemotståndligt att det är värt att sätta sig i en osäker sits för?

jag bryr mig inte ett skit om honom. Men behöver ha nånting nytt bara. Nånting. Jag vet inte kan inte förklara

 

[Enya]

jag bryr mig inte ett skit om honom. Men behöver ha nånting nytt bara. Nånting. Jag vet inte kan inte förklara

En kick?

 

[EmmaBovary]

jag bryr mig inte ett skit om honom. Men behöver ha nånting nytt bara. Nånting. Jag vet inte kan inte förklara

Och grejen är väl att du skulle kunna få något nytt ändå, bara inte riktigt så framhastat, med lite mer detaljer för ökad säkerhet.

 

[skiesabove]

Det är väl fel på mig från grunden?
Jag har allt jag kan önska mig. Egna fina hästar och även andras jag får rida och till och med få betalt för det.
En gård som är under utveckling. Partner som stöttar mig till 100 % med allt.
Och ändå bara gör jag så dumma val hela tiden. Det känns som om jag skriver om någon annan nu för det känns för jävligt men nej det är jag

Det kommer inte spela någon roll hur materiellt bra du har det, eller dåligt. Spelar ingen roll om du bor i slott eller koja, på nordpolen eller i solen.

Wherever you go, there you are.

 

[tuaphua]

Det är väl fel på mig från grunden?
Jag har allt jag kan önska mig. Egna fina hästar och även andras jag får rida och till och med få betalt för det.
En gård som är under utveckling. Partner som stöttar mig till 100 % med allt.
Och ändå bara gör jag så dumma val hela tiden. Det känns som om jag skriver om någon annan nu för det känns för jävligt men nej det är jag

Det finns väl gott om folk som mår fruktansvärt dåligt trots att de har både materiella tillgångar och bra folk och annat runt sig.
Och folk som mår kanon som har det skralt med pengar, saker och ev färre bra folk kring sig.

Det handlar väl om att man måste jobba med sig i vissa fall. En del har inte samma känslighet för saker, inte samma bakgrund med olika fostran eller ev hemska händelser etc. Och vi har olika förutsättningar per födsel.

Att du gör sk dumma val beror ju på din sjukdom och att du inte har verktyg att hantera dina känslor.
Du flyr ju och söker kickar, bekräftelse etc genom olika saker.
Jag kan relatera IOM att jag har ADHD och själv sökt kickar, haft anorexi, flytt känslor, haft behov av nytt i allt möjligt ofta etc. Men gör man det där skittråkiga jobbet med sig själv ihop med behandlare så kan livet bli färgrikt genom sunda saker. Det behöver liksom inte bli tråkigt bara för att det inte är destruktivt. Men det kan absolut vara tråkigt en period tills man tröskat igenom känsloskiten och lärt sig verktyg.

 

[Karro-Lina]

Jag hade en gång en jobbarkompis som också var en god vän. Vi sågs ibland hemma hos någon eller på en pub på stan. Han hade absolut inga alkoholproblem, drack oftast bara en cola. Han var en stjärna på jobbet och avancerade snabbt. Han var homosexuell och gillade att träffa nya killar, men drömde också om att ha en hund och leva ett enkelt liv med djur omkring sig. Det blev aldrig någon hund. Han sa upp sig från sitt jobb som han var så bra på och flyttade till Berlin och vi hoppades innerligt att han var lycklig. Men han tog livet av sig efter några månader. Det har fått mig att fundera så mycket varför vissa människor inte kan välja ett mindre äventyrligt men enkelt liv, och finna lyckan i enkla saker som en hund och promenader i skogen. Jag kommer nog aldrig att förstå, men jag saknar verkligen min vän och tyvärr påminner karamellens liv så mycket om det här traumat.

Men du missar ju helt vad jag menar och det är inte så att man väljer psykisk ohälsa och/eller missbruk. Att nöja sig med ett enkelt liv som du menar skulle vara lösningen har noll och inget att göra med hur en person som lider av beroendesjukdom fungerar.

 

[Alexandra_W]

Jag tror att jag är hyfsat duktig på att läsa av folk. Även i skrift. Den här personen imorgon kan vara en idiot men min känsla är att så inte är fallet. Och om jag har fel så är jag expert på att slingra mig. Tex jag måste vara på toa akut. Och då istället snabbt ta mig därifrån.
Många är fina personer. Som jag önskar att de kan hitta ett förhållande med någon. Vilket de inte kan få av mig. Utom möjligen M då men det är inte aktuellt ändå från hans sida så.

Jag är fortsatt supertråkig...

Det är just insikten att man inte kan "läsa av" eller se varningssignaler osv hos många förövare som ändrat mitt synsätt. Arbetsskadan är såpass stor att jag skulle vara tveksam att ens dejta över huvud taget om nuvarande bättre hälft lämnar mig. (jag är medveten om att det är en arbetsskada och anser inte folk ska låta bli att dejta! )

Men jag har suttit i förhör med supertrevliga män som inte fått en enda larmklocka att ringa. Som verkat helt förnuftiga och pålitliga (och för all del snygga och charmiga och sånt som spelar in när man dejtar). Män som nästan fått mig att fundera på om det inte blivit något missförstånd här och han talar sanning och ingenting har hänt...

Jag har läst meddelandena mellan honom och henne i appen, läst sms-konversationerna, mailen, sett videoklippen mm. Dvs jag har sett hela dejtandet från första "hej:et" fram till sista meddelandet innan det slutade i något som hör hemma under brottsbalken. Och det finns ingenting konstigt där. Det finns inga varningssignaler eller avvikelser.

Samtidigt som det är bevisat bortom allt rimligt tvivel att personen begått fruktansvärda handlingar, fruktansvärda brott. Där jag mött offret och hört dennes berättelse och känslor. Eller offren för all del, när de inte bara duperat en utan flera. Där jag sett skadorna. Läst rättsläkarrapporterna osv.

Just att jag vet hur det slutade, men ändå likförbannat inte kan se en enda varningssignal. Och till och med mot min vilja uppfatta personen som trevlig och pålitlig. Det är det som är så jävla läskigt. För jag inser att det kunde varit jag. Eller min kompis. Eller du. Eller vem fan som helst. För det finns inga varningsklockor. Det fanns inga tecken. Inget att undvika.

Dvs min utmärkta rad av "inte hänt något trots att jag..." har noll med skills att göra. Det är ren tur.

(Det finns gott om personer som är mer eller mindre vandrande varningssignaler med. Men de styr de flesta människor som mår bra och har ordnade förhållanden undan ifrån för de uppfattar signalerna.)

 

[karamelldrottningen]

Jag är fortsatt supertråkig...

Det är just insikten att man inte kan "läsa av" eller se varningssignaler osv hos många förövare som ändrat mitt synsätt. Arbetsskadan är såpass stor att jag skulle vara tveksam att ens dejta över huvud taget om nuvarande bättre hälft lämnar mig. (jag är medveten om att det är en arbetsskada och anser inte folk ska låta bli att dejta! )

Men jag har suttit i förhör med supertrevliga män som inte fått en enda larmklocka att ringa. Som verkat helt förnuftiga och pålitliga (och för all del snygga och charmiga och sånt som spelar in när man dejtar). Män som nästan fått mig att fundera på om det inte blivit något missförstånd här och han talar sanning och ingenting har hänt...

Jag har läst meddelandena mellan honom och henne i appen, läst sms-konversationerna, mailen, sett videoklippen mm. Dvs jag har sett hela dejtandet från första "hej:et" fram till sista meddelandet innan det slutade i något som hör hemma under brottsbalken. Och det finns ingenting konstigt där. Det finns inga varningssignaler eller avvikelser.

Samtidigt som det är bevisat bortom allt rimligt tvivel att personen begått fruktansvärda handlingar, fruktansvärda brott. Där jag mött offret och hört dennes berättelse och känslor. Eller offren för all del, när de inte bara duperat en utan flera. Där jag sett skadorna. Läst rättsläkarrapporterna osv.

Just att jag vet hur det slutade, men ändå likförbannat inte kan se en enda varningssignal. Och till och med mot min vilja uppfatta personen som trevlig och pålitlig. Det är det som är så jävla läskigt. För jag inser att det kunde varit jag. Eller min kompis. Eller du. Eller vem fan som helst. För det finns inga varningsklockor. Det fanns inga tecken. Inget att undvika.

Dvs min utmärkta rad av "inte hänt något trots att jag..." har noll med skills att göra. Det är ren tur.

(Det finns gott om personer som är mer eller mindre vandrande varningssignaler med. Men de styr de flesta människor som mår bra och har ordnade förhållanden undan ifrån för de uppfattar signalerna.)

Ja och just skulle jag inte ens bry mig om jag blev skadad. Så länge jag klarar av att jobba så är det lugnt.

 

[karamelldrottningen]

Suck. Jag skulle behöva dricka nu för att öht kunna starta dagen.