Och min partner och jag har "tagit oss igenom" kanske 8 (jag har med avsikt inte räknat efter) år av seriöst djävla allvarlig klinisk depression från hans sida. Jag har aldrig fattat vad depressionen (som givetvis aldrig kommer att försvinna helt, jag räknar tvärtom kallt med återfall) skulle ha haft med förhållandet att göra - men visst, det är ju roligare med friska människor omkring sig än sjuka.Jag blir lite provocerad av det där som några verkar mena att i ett Seriöst Förhållande så "jobbar man på förhållandet" för att ta sig igenom småbarnsår, hormoner, depressioner, vad det nu var.
Välkomna när ni är där, säger jag bara. Allt det där kan vara SKITSVÅRT, hur goda intentioner man än har. Ett stabilt samboförhållande i min omgivning sprack när ena parten blev arbetslös. Hen tappade fotfästet i livet totalt, andra parten försökte stötta, men den arbetslösa gjorde slut. Hen kunde bara inte relatera till någon annan just då, hur bra de än hade haft det innan.
Och att förhållanden spricker under småbarnsåren tror jag knappast beror på att parterna inte haft tillräckligt seriösa och långsiktiga planer eller inte jobbat tillräckligt på förhållandet.
Generellt tycker jag inte att folk verkar lämna förhållanden för tidigt, utan i alldeles för många fall försent. Alldeles för många stannar för länge i dåliga förhållanden.
Vi har inte "jobbat på förhållandet" en enda sekund av den tiden, vad jag kan påminna mig.
Vi ville vara med varandra, bara. Hade vi inte velat det, hade ju varje form av jobbande bara förlängt plågan helt i onödan.
Jag är helt enig med att man snarare blir ihop lite förhastat, och sedan inte har vett att göra slut i tid, i betydligt fler fall än det omvända.
Jag tänker att på grund av att man blir ihop förhastat, så blir relationen jobbig när livet belastat med tex skrikande småbarn. Dvs, eftersom man blev ihop så slumpmässigt, är risken stor att det lilla man delar (framkompromissat) inte räcker till när annat är jobbigt.