Det här är väl allas diskussion. Det att någon ställer en motfråga betyder inte att den anser att du inte får delta i diskussionen.Hejsan hoppsan. Sorry att jag lade mig i eran diskussion med mitt, som jag redan sagt, ej så värst genomtänkta, kanske till och med simpla, tankeexperiment. Och för all del, mina nedlåtande kommentarer (som dessutom tydligen kom för sent in i diskussionen). Jag tror att jag inte kommer att göra om det.
(Ja. Möjligen beter jag mig extremt barnsligt åt nu, men det bjuder jag på.)
). Trots 4 barn och jobbiga arbetstider och heltidsplugg. Men det är inte så att vi kämpar för att ha det så utan det kommer helt naturligt.Jag hade ganska ofta en känsla av att tappa bort mig själv under småbarnsåren. På nivån att jag nästan glömde vilka maträtter jag skulle välja om jag slapp ta hänsyn till barn, och liknande. Min partner tappade bort sig på ett liknande vis. Det hände också, när vi råkade bli barnlösa, att vi plötsligt inte riktigt visste vad vi skulle göra nu när vi skulle göra något utan barn. Men ingen av oss såg det någonsin som en grej i relationen mellan oss, utan som varsin egen grej, så att säga. Båda formades vi, var och en, av respektive föräldraskap. Ihop hade vi rätt kul under tiden. Jag blev nog mer främmande för mig själv än för partner, om något.Exakt precis det där!
Jag är i ett förhållande där vi har en otroligt bra vardag. Vi har väldigt mycket guldkant och "vardagslyx" (
Men det funkar ju inte. Varför experimentera med tanken kring något så stort som det scenario du beskriver? Jag kan inte se att någon skulle svara "nä fy fan, då skulle jag dra". Däremot kan jag kanske föreställa mig att någon svarade "jag skulle självklart stanna kvar och vårda min älskling". Det rimmar ju bättre med den romantiska inställningen till förhållanden som är så omhuldad. (Att jag däremot skulle tycka att den som svarade så borde kamma sig är kanske en annan sak. Man kan omöjligt veta innan man varit där).Självklart är det så.
Bara han inte är otrogen. Det är det enda de där som skulle vårda sin älskling inte skulle kunna acceptera. Hellre en förlamad, döv, blind och stum partner än en som en enda gång har varit otrogen.
Ja, det uttrycket tycks ju fånga in en skillnad, som de som använder uttrycket inte riktigt vill kännas vid.
Sicken beskrivning. Jag skulle snarare säga att de två grupperna grovt yxat består av en som har en avslappnad och normbrytande (och något mer individualistisk) inställning till förhållanden och en som har en väldigt normativ, "romantisk" bild där de tillskriver förhållandet ett egenvärde. Syns bäst i resonemang om tid, där första gruppen fokuserar mer på här och nu och det dynamiska i relationer medan andra gruppen "planerar" eller "har som mål" att vara i en relation (Relationen) livet ut. I det senare ser man tydligt hur relationen får ett egenvärde.Men eller hur? Det konstiga är ju när samma personer som beskriver Livet som så hemskt är desamma som eftersträvar det; de borde ju rimligen då välja bort långa relationer där man delar livets upp- och nedgångar¨och njuter av att göra det - och istället skaffa sig ständigt nya förälskelser utan vardag. Istället försöker man ständigt återskapa nykärsstadiet med middagar på tu man hand eller nåt.
Där satt den!
Men vänta nu lite här va, det kallas inte "fru", det heter regeringen!
Jag tillhör definitivt den där första gruppen men jag skulle inte kalla mig individualistiskt direkt för jag tycker inte jag är det egentligen. Men okej, lite kanske.
Men vänta nu lite här va, det kallas inte "fru", det heter regeringen!
