Bemöta unga i riskzon för ätstörning?

Sparrisen123

Trådstartare
Jag behöver verkligen tips och råd här.I "mitt" stall är det mest vuxna, men så finns det en tjej i yngre tonåren som har en ponny där. Jag är den som oftast är där samtidigt som henne, jag hjälper henne en del med ponnyn och vi rider ut tillsammans ibland och sådär.
Den senaste tiden har hon börjat prata allt mer om mat och sin kropp. Exempelvis om hon har en ny jacka eller tröja och jag säger att den är fin, kan hon säga "Ja, men jag ser tjock ut i den", eller "De här ridbyxorna var för små förr men nu kan jag ha dem igen!". Samma sak om jag fotar henne och ponnyn, då tycker hon ponnyn är jättefin men att hon själv ser jättetjock ut. Mat pratar hon också om ibland, mest då om hur kräsen hon är, allt hon inte tycker om, hur fort hon blir mätt och att om hon ätit nåt äckligt eller för mycket mat mår hon illa och vill kräkas.

Jag som själv har lång historik av ätstörningar har stora varningsklockor klämtande i huvudet. Men jag vet inte heller, kanske är det så här ungar i den åldern låter? Eller ska det tas på allvar? Och om jag ska ta det på allvar, vad ska jag göra då? Prata med hennes mamma, eller prata med tjejen själv?
När såna här ämnen kommer upp försöker jag lägga vikten vid att det är viktigt att äta tillräckligt mycket och bra mat så man orkar vara i skolan hela dagen och sen mocka, rida och pyssla med hästen. Jag har också sagt att hon verkligen inte är stor på sin ponny (hon är orolig att hon ska bli för tung) och försöker vända de negativa matsamtalen till nåt positivt, typ "Okej, korv är äckligt, vad tycker du om för mat då?" och så pratar vi lite om god mat som är bra för en idrottande tjej, och att man kan äta ett extra mellanmål mellan skolan och stallet om man blir mätt fort vid lunchen, så man orkar vara i stallet och sådär.

Men är det rätt sätt att hantera det? Bör jag göra nåt annat/nåt mer/nåt mindre?
 
Sv: Bemöta unga i riskzon för ätstörning?

Det låter som att du hanterar situationen bra, men om hon är så pass ung (yngre tonåren) så tycker jag att du bör prata med hennes föräldrar.
Du vet säkert redan om det, men tänk på hur känslig man är som ätstörd, hur inspirerad man kan bli (av helt fel saker!) och hur man kan vrida och vända på saker.

Tummen upp för dig som uppmärksammar problemet! :)
 
Sv: Bemöta unga i riskzon för ätstörning?

Verkligen tummen upp för dig! Snyggt hanterat.
Jag skulle nog tagit upp saken med hennes mor, bara för att kolla läget.
 
Sv: Bemöta unga i riskzon för ätstörning?

Otroligt strongt och bra av dig att reagera och ta tag i saken, det är det nog inte många som skulle göra!

Jag är lite inne på Jaulgreis spår att prata med hennes föräldrar, men tänker också att det kanske kan vara bra att prata ordentligt med tjejen först så att hon inte känner sig överkörd eller känner att saken blir större än vad hon vill. Nu har jag ingen direkt erfarenhet av ätstörningar så rätta mig om jag har fel, men hur tror du det skulle vara att försöka (på ett fint sätt såklart) prata lite om just ätstörningar, hur de fungerar och vad de gör med kroppen? Jag tänker att det väldigt ofta kan vara svårt att inse var man egentligen är på väg, och påminns man då om hur farligt och allvarligt det faktiskt är kanske man bromsar upp och försöker bemöta sina tankar på ett bättre sätt?
 
Sv: Bemöta unga i riskzon för ätstörning?

kl

Tack för er feedback!
Jag är också inne på det där att prata med hennes mamma, samtidigt som det känns fel att gå bakom tjejens rygg på det sättet. Hon är ju ändå så stor att hon går att prata med ordentligt själv, och chansen finns väl att det faktiskt inte är nåt och då kanske jag förstör mer än jag hjälper om jag pratar med mamman direkt. Eller...?

Nu har jag ingen direkt erfarenhet av ätstörningar så rätta mig om jag har fel, men hur tror du det skulle vara att försöka (på ett fint sätt såklart) prata lite om just ätstörningar, hur de fungerar och vad de gör med kroppen? Jag tänker att det väldigt ofta kan vara svårt att inse var man egentligen är på väg, och påminns man då om hur farligt och allvarligt det faktiskt är kanske man bromsar upp och försöker bemöta sina tankar på ett bättre sätt?

Det är jag lite kluven till. Nu är det såklart inte lika för alla som det var för mig, men jag var nog i ungefär hennes ålder när min ätstörning började ta form och hade någon pratat med mig om ätstörningar då hade jag antingen sett det som "vägledning" för hur jag skulle bete mig, eller bara förnekat rakt av att jag minsann inte hade några problem alls.
Kanske mer att jag frågar/försöker luska lite i det, typ om hon säger att hon ser tjock ut på ett kort eller så fråga om hon ofta tänker så, om hon försöker gå ner i vikt eller så. Mer "hur tänker du?" än "har du en ätstörning?". Då har jag lite mer information och vet mer om jag ska prata med hennes mamma sen. Kanske...
 
Sv: Bemöta unga i riskzon för ätstörning?

Alltså jag kan bara tala för mig själv, men jag har alltid haft svårt att ta till mig det folk säger. Och kommer någon som jag inte känner särskilt väl och pratar med mig om min kropp så tänker jag bara "jaha men det är inte min uppfattning".
Jag förstår verkligen din oro att "gå henne bakom ryggen", men samtidigt tycker jag att det är lite "hårt mot hårt" som gäller när det gäller ätstörningar.
 
Sv: Bemöta unga i riskzon för ätstörning?

Ja alltså, jag säger aldrig något om hennes kropp eller så. Det lär ju oavsett hur allvarligt det är gå in genom ena örat och ut genom andra om jag säger att hon inte alls är tjock och så vidare ;)
Det jag tänkte mer var just att fråga om hennes uppfattning, vad hon tycker. Utan att säga något om vad jag tycker.
 
Sv: Bemöta unga i riskzon för ätstörning?

Ja precis, så tänker jag också. Jag var för inte särskilt länge sedan i en period då jag kände hur mitt vikttänk, kroppsfixering och matångest var värre än någonsin och började bli ohållbar. Bollade lite med folk här på Buke och det var först när någon skrev att hen tyckte att det lät som att jag var farligt nära gränsen för ätstörning och att jag borde söka hjälp, som det verkligen slog mig vad det var jag höll på med. Det var först då jag började hantera och bemöta mina tankar på allvar, just för att jag visste hur fruktansvärd en ätstörning är och hur viktigt det var att jag höll mig ifrån en sådan. Jag var ju inte sjuk, bara lite petig och utseendefixerad! Trodde jag ja... Så jag tror absolut på att prata lite försiktigt med tjejen först och få henne att inse allvaret.

Jag tycker dock inte att du behöver fråga rätt ut "har du en ätstörning", för då finns risken att hon går in i försvarsmode och skjuter ifrån sig. Istället hade jag försökt prata om ätstörningar som du pratar om maten, om hur farligt det är, vad som händer med en, hur svårt det är att ta sig ur det osv. Se till att ställa lite frågor (typ "vad tycker du om det?" "hur tänker du när du hör det") osv så att hon är med och känner sig delaktig i konversationen liksom, så att budskapet går in. Om du är bekväm med det kan du ju nämna dina personliga erfarenheter också, men det förstår jag absolut om du inte vill.
 
Sv: Bemöta unga i riskzon för ätstörning?

Ja, jag skulle kunna prata lite allmänt om ätstörningar och hur det påverkar en negativt, frågan är bara hur jag tar upp det utan att det blir "för stort". För jag tror på att hålla samtalet på samma nivå som matsnacken vi kan ha ibland, inte så allvarligt alltså utan mer bara hur det är och vad som är bra. Men det blir ju automatiskt svårare med ätstörningar eftersom det är ett känsligare ämne rent generellt.

Jag tror inte jag ska ta mina egna problem som ett exempel, då finns nog risken att hon "ser upp" till det på fel sätt är jag rädd. Däremot kan jag ju säga att jag märker att om jag har ätit lite dåligt/slarvigt en dag blir det jobbigare att rida/hoppa en bana/mocka och packa höpåsar/något, än när jag äter bra. Liksom att jag märker skillnad så därför försöker jag se till att få i mig bra mat så jag orkar, mer än att "när jag var mer sjuk i min ätstörning".
 
Sv: Bemöta unga i riskzon för ätstörning?

Du kanske kan prata med hennes mamma, sedan berätta för flickan att du har uttryckt din oro för mamman och berätta att du gärna träffas och pratar om hon behöver (if you're up for it så klart)? Kanske kan ni träffas utanför stallmiljön och umgås lite kravlöst? Ta en fika eller gå på bio?

Jag har själv levt aktivt med ätstörningar i ca tio år, och önskar att någon hade fångat upp mig eller uppmärksammat mitt beteende på det sättet du verkar göra innan det "blev för sent".
 
Sv: Bemöta unga i riskzon för ätstörning?

Ja, samma här, samtidigt som jag inte tror att jag hade varit mottaglig för det om någon faktiskt hade uppmärksammat. Fast å andra sidan hade jag ingen "ung vuxen" som kunde uppmärksamma, utan då hade det varit en riktigt vuxen lärare, släkting eller "stalltant" och jag tror det är lättare om den som ser inte är lika gammal som ens egna föräldrar eller äldre, utan lite mitt emellan kompis och vuxen sas.

Hur kan jag lägga fram det till mamman då? Bara raka rör - "jag har hört och sett det här och det här, jag blir lite orolig"?
 

Liknande trådar

Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
93
· Visningar
7 310
L
  • Artikel
Dagbok Denhär berättelsen börjar i december året 2006. Det var en mamma en pappa och deras lilla bebis som var i himlen. Dom skulle få en till...
2
Svar
37
· Visningar
2 226
Senast: manda
·
Kropp & Själ Hej vänner! Jag orkar inte skaffa nytt nick så ni som vet vem jag är ber jag vara respektfulla. Jag undrar var man får hjälp för...
38 39 40
Svar
783
· Visningar
93 126
Senast: Monimaker
·
Hästvård Hej! Jag har ett tolvårigt D-Ponny sto som jag tävlar dressyrklasser på, det finns nog några som sett mina inlägg här på Buke. Jag har...
2
Svar
21
· Visningar
4 089
Senast: mackan
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Lösa hundar
  • Aktivering/leksaker

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp