Var får man hjälp för ätstörningar.

[ameo]

oron för att jag kommer bli sjuk av min övervikt

En kort fråga. HAR du några sjukdomar som beror på din övervikt?

 

[super]

Ska lägga till att jag under väldigt många år lät bli att säga något tillbaka utan var mest tyst. Speciellt under min uppväxt. Och så åkte jag till stallet eller alla andra aktiviteter för att slippa vara hemma och slippa få höra saker. Och så åt jag mindre och tränade mer. Om jag blir smalare eller ändrar mig så kanske hon blir nöjd och slutar kommentera.
Det har inte bara handlat om städning utan väldigt mkt liknande kommentarer om vikt och att jag borde gå ner i vikt eller att vara annorlunda på olika sätt.

Skillnaden är att jag nu har börjat prata tillbaka som i exemplet från idag istället för att vara tyst. Men vad gör man när personen inte förstår och ändå vägrar sluta.
Ska lägga till att ibland annars har vi jättekul ihop och umgås mkt allesammans med min syster och hennes familj. Men de är allesammans så raka hårda i tonen och jag har insett att de är väldigt annorlunda än alla andra vänner jag har. Jag har nog omedvetet valt vänner som är annorlunda än det. Sen tycker de att de är omtänksamma när de är raka medan jag tycker de är respektlösa.

Ååh vad jag känner igen mig i din relation med din mamma. Skillnaden är väl kanske att jag alltid bitit tillbaka och vi hade fruktansvärda gräl när jag bodde hemma. Nu när vi bor på varsitt håll har vi en mycket bättre relation och hon är sällan hos oss då hon bor en bit bort så vi pratar mest på telefon så jag har det nog oerhört mycket lättare. Men hon kan ändå gå igång på vad jag borde och inte borde göra samt beklaga sig och oroa sig över diverse saker som händer i mitt liv. Jag vet att det mesta är pga att hon bryr sig men det blir ändå påfrestande ibland men av orsaker som jag inte vill gå in på här så accepterar hon bättre numer när jag säger ifrån.

Jag vet inte om det jag skriver hjälper något men det kanske känns bättre att veta att du inte är ensam, tror tyvärr det är relativt vanligt att just mammor har svårt att respektera gränser.

Kan du göra en lista som du typ sätter i hallen där du skriver att när du är på besök här så vill jag inte höra följande: stapla sedan upp dina punkter. Skriv sedan att du ber med bestämdhet att detta respekteras och om det inte gör det så vill du att hon går.
Då kanske det är lättare att peka på listan och säga att nu är du där igen och jag mår faktiskt dåligt av dina kommentarer så snälla respektera min lista. Då kanske det är lättare att dra gräns utan att man blir osams sas. Bara en idé.

 

[Blyger]

Låt ditt hem bli en mammafri zon och undrar hon varför hon inte blir inbjuden/inte välkomnas när hon vill hälsa på så förklara att du har tröttnat på att ditt hem, som du trivs i och tycker om som det är, alltid kritiseras.

Mammafri zon - i alla fall för ett tag, låter väldigt bra.
Skulle också tycka det var jobbigt. Min mamma kommenterar saker ibland men jag biter ifrån om jag behöver och då har hon vett att backa.

 

[sorbifolia]

Påminner om min mamma också. Det enda som hjälpte här var att säga till - KRASST - att antingen håller hon (och pappa) käften, eller så är de inte välkomna i mitt hem.

Men förstår verkligen att det inte är lätt. Jag avskyr konflikter och att behöva prata till folk på det viset. Kan din syster evt prata med henne om hon är mera "rakt på"?

 

[Keb71]

Låt ditt hem bli en mammafri zon och undrar hon varför hon inte blir inbjuden/inte välkomnas när hon vill hälsa på så förklara att du har tröttnat på att ditt hem, som du trivs i och tycker om som det är, alltid kritiseras.

+1 på den!!!
Så VÄLDIGT respektlöst mot dig @stjarnhimmel!
Jag tycker verkligen att du ska ta upp den här incidenten med din psykolog!
Dels för att få "akutverktyg" för att hantera din mamma "här och nu" ifall det händer fler gånger men också för att få reda ut hur mycket av hur du blivit behandlad hela din uppväxt har påverkat ditt mående...

Min mamma kunde inte heller komma innanför dörren hos mig utan att börja kommentera och påpeka hur jag hade det; även om det var nystädat kunde hon ha synpunkter på att jag ställt en krukväxt på "ett konstigt ställe" osv. osv.
En dag blev jag så trött på det att jag sa "Om du bara kommer hit för att gnälla behöver du inte komma alls."
Hon gick ut genom dörren och kom aldrig mer tillbaka...

KRAM!!!

 

[Keb71]

... Det ger mig dåligt samvete, men jag vet att det måste få vara så om jag ska orka övriga livet.

Du ska inte ha dåligt samvete!!!
Du har inte valt din mamma och får välja HELT SJÄLV hur mycket eller hur lite du vill umgås med henne.

 

[athena_arabians]

Känner mig lite ledsen. Har den senaste tiden tyckt att saker känns jobbiga rent allmänt med alla sjukdomar och allt.

Jag brukar inte hänga ut mina nära och kära men jag måste fråga om en sak är normalt... eller normalt går väl inte att säga då alla familjer är olika... men men...

Min mamma skickade sms och frågade om hon fick komma förbi och hälsa på katterna. Hon bor i samma område så vi ses ofta. Jag sa att det var okej.
När hon kom till mig så började hon direkt kommentera saker.. vilket jag anser att hon alltid gör. Det första hon säger är att jag måste ta ner stolarna. Jag har tre av sex stolar upp och nervända på köksbordet. Anledningen är att jag har en robotdammsugare som kör ca 2 gånger i veckan då jag har tre katter som fäller massor. . Jag håller precis på med utredning för astma då jag har jobbigt att andas så behöver städa ofta. Pga värk och annat orkar jag inte lyfta upp stolarna och ta ned dem flera gånger i veckan. Jag förklarar detta, att det är för att kunna städa.

Mamma- men tänk på hur det ser ut!
Jag- vadå ser ut?
M- ja vad ska grannarna säga?
Jag- De bryr sig väl inte om det? De borde väl i alla fall sköta sig själva.
M- Jo men granne X bryr sig. Häromdagen så sa hon att hon inte hade sett dig på länge och undrar hur du mår.
Jag- ja men hon frågade ju om mig.. inte om hur mina stolar mår.

Sen gick hon vidare i lägenheten för att leta efter katterna. Och sa något om dammigt i mitt hobbyrum. Igår gick robotdammsugaren i en timme därinne men nu är det fällningsperiod och redan idag var det några tussar på golvet.
Mamma- du måste också börja städa mer.
Jag- jo men jag städar ofta.
Mamma- men du dammar inte. Det såg jag på din keyboard därinne. Den var full med damm.
Jag- men jag gör så gott jag kan. ( vilket är ärligt- jag har fullt upp med att orka med)
M- men i såna fall får ju jag ta och hjälpa dig. Ska vi göra en storstädning imorgon.
Jag- nä.
M- men nånting måste ju göras.
Jag- biter mig i tungen för att inte säga vad jag tänker.
M- sen tycker jag att du och jag går ut nu och tar bort din belysning. Du kan inte ha den uppe så här länge.
(Jag har en belysning med små lampor. inga tomtar eller sånt utan bara små lampor. Jag tänkte ha den uppe ett par veckor till då jag tycker den är fin. )

Här andas jag för att vara lugn och säger bland annat att
Jag- mamma du måste acceptera och du och jag är olika personer. Du måste klara av att jag har uppe en belysning även om du inte gillar det. Du måste klara av att jag är annorlunda än dig.
Dessutom tycker jag det är jättejobbigt att du kommer hit och genast börjar kritisera. Förstår du inte att jag då inte vill att du kommer på besök?
Mamma- men X (mitt namn) det förstår du väl att det inte är kritik. Det är ju bara omtanke.
Jag- men för mig är det jobbigt.
och här brukar jag få höra att jag är överkänslig och övertolkar saker...

Ovan var vad som hände idag och är ett exempel på hur det brukar vara när det bara är hon och jag..
Och jag förstår inte hur jag ska nå fram. När jag säger att jag inte vill att hon ska prata så får jag alltid höra att jag är överkänslig och övertolkar saker. Jag känner att jag genom åren har haft mkt tålamod med henne då jag känner att en stor del handlar om hennes osäkerhet och vilja att det ska vara perfekt, en perfekt fasad att visa upp. Sen förstår jag inte varför man ska oroa sig för vad grannar säger.

Inte för att det kanske är relevant- men jag skulle inte säga att mitt hem heller är en katastrof. Jag är ingen hoarder eller har sanitär olägenhet. Folk som kommer hem till mig brukar ofta kommentera att jag har det så mysigt hemma och jag tror det ser ut som hos de flesta...

Men.... blir lite ledsen.... vet inte hur jag ska hantera när folk säger saker som skadar en. Och när man säger ifrån så får man höra att det är av omtanke och att man är överkänslig...
Usch nu triggas mitt ätande massor. Kryper i kroppen och skriker i huvudet.

Det är inte normalt det hon gör men tyvärr för vanligt. Jag vet att det är lätt att säga det men släpp inte in henne så länge hon inte kan bete sig

Sedan en tanke och jag kan ha jättefel... men har ni verkligen roligt tillsammans samtidigt som du uppfattar de andra som hårda i tonen? För mig säger det att du ser till att anpassa dig (lite som en kameleont) och till viss del intalar dig att ni har trevligt (alla är ju inte bara dåliga eller bara bra).

Vad gäller ordning och reda så skulle din mor få hjärnblödning om hon kom hit Det är dammigt och rörigt (aldrig sunkigt, där går min gräns) och jag skiter högaktningsfullt i vad grannarna säger. Jag drar runt en mindre gård med arbetsintensiv uppvärmning på mer eller mindre egen hand. Jag håller allt på en nivå som jag orkar med. Passar det inte så är det helt ok att inte komma hit.

 

[Voeux]

Känner mig lite ledsen. Har den senaste tiden tyckt att saker känns jobbiga rent allmänt med alla sjukdomar och allt.

Jag brukar inte hänga ut mina nära och kära men jag måste fråga om en sak är normalt... eller normalt går väl inte att säga då alla familjer är olika... men men...

Min mamma skickade sms och frågade om hon fick komma förbi och hälsa på katterna. Hon bor i samma område så vi ses ofta. Jag sa att det var okej.
När hon kom till mig så började hon direkt kommentera saker.. vilket jag anser att hon alltid gör. Det första hon säger är att jag måste ta ner stolarna. Jag har tre av sex stolar upp och nervända på köksbordet. Anledningen är att jag har en robotdammsugare som kör ca 2 gånger i veckan då jag har tre katter som fäller massor. . Jag håller precis på med utredning för astma då jag har jobbigt att andas så behöver städa ofta. Pga värk och annat orkar jag inte lyfta upp stolarna och ta ned dem flera gånger i veckan. Jag förklarar detta, att det är för att kunna städa.

Mamma- men tänk på hur det ser ut!
Jag- vadå ser ut?
M- ja vad ska grannarna säga?
Jag- De bryr sig väl inte om det? De borde väl i alla fall sköta sig själva.
M- Jo men granne X bryr sig. Häromdagen så sa hon att hon inte hade sett dig på länge och undrar hur du mår.
Jag- ja men hon frågade ju om mig.. inte om hur mina stolar mår.

Sen gick hon vidare i lägenheten för att leta efter katterna. Och sa något om dammigt i mitt hobbyrum. Igår gick robotdammsugaren i en timme därinne men nu är det fällningsperiod och redan idag var det några tussar på golvet.
Mamma- du måste också börja städa mer.
Jag- jo men jag städar ofta.
Mamma- men du dammar inte. Det såg jag på din keyboard därinne. Den var full med damm.
Jag- men jag gör så gott jag kan. ( vilket är ärligt- jag har fullt upp med att orka med)
M- men i såna fall får ju jag ta och hjälpa dig. Ska vi göra en storstädning imorgon.
Jag- nä.
M- men nånting måste ju göras.
Jag- biter mig i tungen för att inte säga vad jag tänker.
M- sen tycker jag att du och jag går ut nu och tar bort din belysning. Du kan inte ha den uppe så här länge.
(Jag har en belysning med små lampor. inga tomtar eller sånt utan bara små lampor. Jag tänkte ha den uppe ett par veckor till då jag tycker den är fin. )

Här andas jag för att vara lugn och säger bland annat att
Jag- mamma du måste acceptera och du och jag är olika personer. Du måste klara av att jag har uppe en belysning även om du inte gillar det. Du måste klara av att jag är annorlunda än dig.
Dessutom tycker jag det är jättejobbigt att du kommer hit och genast börjar kritisera. Förstår du inte att jag då inte vill att du kommer på besök?
Mamma- men X (mitt namn) det förstår du väl att det inte är kritik. Det är ju bara omtanke.
Jag- men för mig är det jobbigt.
och här brukar jag få höra att jag är överkänslig och övertolkar saker...

Ovan var vad som hände idag och är ett exempel på hur det brukar vara när det bara är hon och jag..
Och jag förstår inte hur jag ska nå fram. När jag säger att jag inte vill att hon ska prata så får jag alltid höra att jag är överkänslig och övertolkar saker. Jag känner att jag genom åren har haft mkt tålamod med henne då jag känner att en stor del handlar om hennes osäkerhet och vilja att det ska vara perfekt, en perfekt fasad att visa upp. Sen förstår jag inte varför man ska oroa sig för vad grannar säger.

Inte för att det kanske är relevant- men jag skulle inte säga att mitt hem heller är en katastrof. Jag är ingen hoarder eller har sanitär olägenhet. Folk som kommer hem till mig brukar ofta kommentera att jag har det så mysigt hemma och jag tror det ser ut som hos de flesta...

Men.... blir lite ledsen.... vet inte hur jag ska hantera när folk säger saker som skadar en. Och när man säger ifrån så får man höra att det är av omtanke och att man är överkänslig...
Usch nu triggas mitt ätande massor. Kryper i kroppen och skriker i huvudet.

Det är absolut kritik, men jag tror att en del inte har lärt sig något bättre sätt att visa omtanke på. Så hon vill dig nog väl men utfallet blir ju det motsatta. Mina egna föräldrar har alltid varit noggranna med att se mig som en vuxen människa. Ens eget liv och ens egna val - och har man ingenting snällt att säga varandra säger man ingenting alls. Jag tycker att den gränsdragningen är väldigt viktigt. Du är din egen, alldeles fantastiska människa, och fullt kapabel att göra de val och prioriteringar som som du själv väljer. Du har ju redan börjat - så fortsätt på samma linje och var tydlig med dina gränser. I min värld är det oförskämt att komma hem till någon och säga något annat än att det är helt fantastiskt fint. Du är inte överkänslig "Manipulation is when they blame you for your reaction to their disrespect". Call it out!

 

[stjarnhimmel]

Tack snälla för alla fina inlägg! Det värmer verkligen!

 

[athena_arabians]

Det är absolut kritik, men jag tror att en del inte har lärt sig något bättre sätt att visa omtanke på. Så hon vill dig nog väl men utfallet blir ju det motsatta. Mina egna föräldrar har alltid varit noggranna med att se mig som en vuxen människa. Ens eget liv och ens egna val - och har man ingenting snällt att säga varandra säger man ingenting alls. Jag tycker att den gränsdragningen är väldigt viktigt. Du är din egen, alldeles fantastiska människa, och fullt kapabel att göra de val och prioriteringar som som du själv väljer. Du har ju redan börjat - så fortsätt på samma linje och var tydlig med dina gränser. I min värld är det oförskämt att komma hem till någon och säga något annat än att det är helt fantastiskt fint. Du är inte överkänslig "Manipulation is when they blame you for your reaction to their disrespect". Call it out!

Jag håller helt och hållet med här samt inflikar att den enda en kan ändra på är sig själv... dvs i en sådan här situation är det svårt att göra något annat än att sätta sina egna gränser och om det som sagt behövs avböja besök.

Acceptans är också bra, att ens närstående inte förmår bättre än så här och agera för sitt eget bästa och inte för någon annans (och ja, det är lättare sagt än gjort!).

@stjarnhimmel: Jag kan tillägga att jag har ett knepigt förhållande till min egen släkt där jag absolut gjort mig obekväm i deras ögon. Idag har vi en fungerande relation och en närstående har nyligen fått en tråkig sjukdomsdiagnos och jag har valt att vara tillgänglig för den personen när det behövs. Det var verkligen mitt egna val och är inte betungande men hade jag inte stått upp för mig själv innan så hade det nog inte varit lika enkelt och självklart för mig själv att hjälpa till i dagsläget.

 

[stjarnhimmel]

Min första instinkt är ju att äta... Jag försöker att inte ha så mkt hemma men jag hade några bitar kladdkaka och några tuggor glass. Så det åt jag. Och genast känner jag ett sånt lugn i kroppen. Det funkar såååå bra mot jobbig känsla. funkar bättre än någon medicin eller något annat jag kan göra. När jag har ätit så känner jag mig först starkare och som jag kan klara av allt. Det spelar inte någon roll vad som händer- jag är stark och jag mår bra.



Problemet är att nu börjar den onda spiralen. Nu kommer ångest för jag ska inte hantera saker med mat. Så då kommer skuldkänslor och oron för att jag kommer bli sjuk av min övervikt. Och sen springer det iväg- för jag vill äta mer för att hantera den oron. Och sen springer det iväg och blir mer och mer tills jag sitter där och äter prinsesstårta tills jag spyr.



När jag träffade psykologen så pratade vi om att jag då ska hitta på saker för att bryta spiralen. Och jag vet att jag måste göra det nu... men är bara så trött och bryta spriralen innebär att jag nu måste stå ut med det jobbiga i kroppen. Vad det nu är... då ska jag ha en hel kväll då det bara blir så jobbigt.



Den senaste tiden har jag haft en del jobbiga tillfällen då jag bara behövde äta utan att jag egentligen vet varför. Så klockan ett natten fredag till lördag åkte jag till macken för att köpa saker att äta. I torsdags kväll vid midnatt så åkte jag till mcdonalds för att köpa mat. Och en kväll förra veckan åkte jag till en matbutik en bit ifrån mig. Ibland är det skönt att handla där de inte känner igen mig när jag köper missbruksmat. Så jag köpte glass, tårta, chokladsås och lite annat. Och sen satt jag i bilen i mörkret och åt. Jag åt med händerna då jag inte hade något att äta med. Jag hade ju kunnat gå in och köpa plastbestick eller nåt men- ska jag vara ärlig så brydde jag mig inte. Jag hade så bråttom att äta och kastade i mig saker. Så jag drog upp förpackningarna och åt tårta med händerna. Så gjorde jag när jag satt där i bilen. Och då infaller sig lugnet i kroppen och det känns skönt en stund att sitta där i mörkret i skydd. Efter en stund börjar dock skamkänslorna komma och så var det dags..



Fan vad patetisk och äcklig jag är som sitter här… jag är liksom en vuxen människa. Ta ansvar för dig själv människa! Men efter att ha gått en hel del dag med jobbiga känslor i kroppen är det som kroppen tar över. Som att kroppen bara bestämmer att den orkar inte längre med de känslorna och som att jag måste få kasta i mig saker för att överleva. Som att man håller andan och bara måste få andas ut. Som att det är en kroppslig reaktion som jag inte styr över. När jag var i ätstörningsvården verkade de tänka att sådant var en panikångestattack och så ska man bara vänta ut den. Men det går ju inte över. Det är ju konstant.



Det som gör att det ibland är hopplöst är att jag inte förstår hur man ska orka leva med den där konstanta känslan i kroppen. Jag fattar inte hur man ska orka. Det är väl därför det går lättare när man har perioder när jag jobbar mindre eller mår bättre eller har mindre med andra sjukdomar. För då finns det mer ork att hantera saker. Då kan man stå emot bättre.



Så det är där jag fortfarande är. Jag vet hur jag ska göra… Men har inte än fått klart för mig hur jag ska få ihop det med mitt liv. Vet inte hur jag ska klara av mitt liv utan att äta.

 

[Takire]

Min första instinkt är ju att äta... Jag försöker att inte ha så mkt hemma men jag hade några bitar kladdkaka och några tuggor glass. Så det åt jag. Och genast känner jag ett sånt lugn i kroppen. Det funkar såååå bra mot jobbig känsla. funkar bättre än någon medicin eller något annat jag kan göra. När jag har ätit så känner jag mig först starkare och som jag kan klara av allt. Det spelar inte någon roll vad som händer- jag är stark och jag mår bra.



Problemet är att nu börjar den onda spiralen. Nu kommer ångest för jag ska inte hantera saker med mat. Så då kommer skuldkänslor och oron för att jag kommer bli sjuk av min övervikt. Och sen springer det iväg- för jag vill äta mer för att hantera den oron. Och sen springer det iväg och blir mer och mer tills jag sitter där och äter prinsesstårta tills jag spyr.



När jag träffade psykologen så pratade vi om att jag då ska hitta på saker för att bryta spiralen. Och jag vet att jag måste göra det nu... men är bara så trött och bryta spriralen innebär att jag nu måste stå ut med det jobbiga i kroppen. Vad det nu är... då ska jag ha en hel kväll då det bara blir så jobbigt.



Den senaste tiden har jag haft en del jobbiga tillfällen då jag bara behövde äta utan att jag egentligen vet varför. Så klockan ett natten fredag till lördag åkte jag till macken för att köpa saker att äta. I torsdags kväll vid midnatt så åkte jag till mcdonalds för att köpa mat. Och en kväll förra veckan åkte jag till en matbutik en bit ifrån mig. Ibland är det skönt att handla där de inte känner igen mig när jag köper missbruksmat. Så jag köpte glass, tårta, chokladsås och lite annat. Och sen satt jag i bilen i mörkret och åt. Jag åt med händerna då jag inte hade något att äta med. Jag hade ju kunnat gå in och köpa plastbestick eller nåt men- ska jag vara ärlig så brydde jag mig inte. Jag hade så bråttom att äta och kastade i mig saker. Så jag drog upp förpackningarna och åt tårta med händerna. Så gjorde jag när jag satt där i bilen. Och då infaller sig lugnet i kroppen och det känns skönt en stund att sitta där i mörkret i skydd. Efter en stund börjar dock skamkänslorna komma och så var det dags..



Fan vad patetisk och äcklig jag är som sitter här… jag är liksom en vuxen människa. Ta ansvar för dig själv människa! Men efter att ha gått en hel del dag med jobbiga känslor i kroppen är det som kroppen tar över. Som att kroppen bara bestämmer att den orkar inte längre med de känslorna och som att jag måste få kasta i mig saker för att överleva. Som att man håller andan och bara måste få andas ut. Som att det är en kroppslig reaktion som jag inte styr över. När jag var i ätstörningsvården verkade de tänka att sådant var en panikångestattack och så ska man bara vänta ut den. Men det går ju inte över. Det är ju konstant.



Det som gör att det ibland är hopplöst är att jag inte förstår hur man ska orka leva med den där konstanta känslan i kroppen. Jag fattar inte hur man ska orka. Det är väl därför det går lättare när man har perioder när jag jobbar mindre eller mår bättre eller har mindre med andra sjukdomar. För då finns det mer ork att hantera saker. Då kan man stå emot bättre.



Så det är där jag fortfarande är. Jag vet hur jag ska göra… Men har inte än fått klart för mig hur jag ska få ihop det med mitt liv. Vet inte hur jag ska klara av mitt liv utan att äta.

Känner med dig ❤.

 

[Monimaker]

Jag känner igen mig i saker du beskriver, när jag ligger här mitt i natten och hade kunnat äta hur mycket som helst. Det är ångesten som ligger bakom här med – när ångesten är hanterbar och jag mår bättre blir jag för rigid i min kosthållning eftersom jag upplever ett behov av kontroll, men när den slår ut allt annat så blir det kaos. Jag har ännu inte hittat någon balans mellan min rigiditet och mitt kaos utan mitt tänkande kring kosten är väldigt svartvitt. Man kastas mellan svält och hetsätande, mellan hopp och förtvivlan i någon slags ryckig dans där ätstörningen för och man försöker slita sig loss. För jag vet ju att kroppen ställer in sig på att klara sig på minimalt antal kalorier vid svält och sedan lagrar hela överskottet då jag äter igen men jag kan bara inte sluta med beteendet, trots att jag för någon vecka sedan provade ett kostschema dietisten lagt upp åt mig och tappade fyra kilo på en vecka genom att, så som det upplevdes av mig, ständigt hetsäta. Fast att jag vet vad som är hjälpsamt och inte förändrar det inte det etablerade beteendet. Förmodligen för att jag kopplat samman förmågan till svält med min egna person och sedan har gett den positiva associationer.

Och du, du är varken patetisk eller äcklig. Verkligen inte. Hetsätningsstörning är kraftfullt och utan rätt hjälp och verktyg – jag har inte funnit rätt ännu – är en människa med påtaglig ångest ingen match. Det är inte du som är av svag karaktär. Faller mellan stolarna gör vi också när den större delen av ätstörningsenheterna fokuserar nästan uteslutande på de individer som är mycket underviktiga, vilka såklart också är skyddsvärda. Här finns också en instans, en öppenvårdsmottagning som heter Beteendemedicin som arbetar med överviktiga, men då har jag för "komplexa" psykiatriska diagnoser för att aktualisera behandling. Det finns ju en självhjälpsbok ('Att övervinna hetsätning') av Chrstopher G. Fairburn att tillgå på svenska, men jag tycker inte att en självhjälpsbok och dess envägskommunikation skall ersätta samtalsterapi och att man som hetsätare ska förväntas hela sig själv på egen hand utan att vården ställer upp för en.

Och en liten update från mig: idag, torsdag, skall jag träffa en för mig ny läkare som tydligen forskar på hjärnan och kost enligt universitetets hemsida. Ingen har sagt till mig att han har det forskningsfokuset och jag känner mig lite .. Inte förd bakom ljuset, men som att det funnits en agenda med att inte berätta, därav ångesten som vill utmynna i att äta. Vi får se hur det går med besöket!

 

[stjarnhimmel]

Frågor på det?

 

[monster1]

Min första instinkt är ju att äta... Jag försöker att inte ha så mkt hemma men jag hade några bitar kladdkaka och några tuggor glass. Så det åt jag. Och genast känner jag ett sånt lugn i kroppen. Det funkar såååå bra mot jobbig känsla. funkar bättre än någon medicin eller något annat jag kan göra. När jag har ätit så känner jag mig först starkare och som jag kan klara av allt. Det spelar inte någon roll vad som händer- jag är stark och jag mår bra.



Problemet är att nu börjar den onda spiralen. Nu kommer ångest för jag ska inte hantera saker med mat. Så då kommer skuldkänslor och oron för att jag kommer bli sjuk av min övervikt. Och sen springer det iväg- för jag vill äta mer för att hantera den oron. Och sen springer det iväg och blir mer och mer tills jag sitter där och äter prinsesstårta tills jag spyr.



När jag träffade psykologen så pratade vi om att jag då ska hitta på saker för att bryta spiralen. Och jag vet att jag måste göra det nu... men är bara så trött och bryta spriralen innebär att jag nu måste stå ut med det jobbiga i kroppen. Vad det nu är... då ska jag ha en hel kväll då det bara blir så jobbigt.



Den senaste tiden har jag haft en del jobbiga tillfällen då jag bara behövde äta utan att jag egentligen vet varför. Så klockan ett natten fredag till lördag åkte jag till macken för att köpa saker att äta. I torsdags kväll vid midnatt så åkte jag till mcdonalds för att köpa mat. Och en kväll förra veckan åkte jag till en matbutik en bit ifrån mig. Ibland är det skönt att handla där de inte känner igen mig när jag köper missbruksmat. Så jag köpte glass, tårta, chokladsås och lite annat. Och sen satt jag i bilen i mörkret och åt. Jag åt med händerna då jag inte hade något att äta med. Jag hade ju kunnat gå in och köpa plastbestick eller nåt men- ska jag vara ärlig så brydde jag mig inte. Jag hade så bråttom att äta och kastade i mig saker. Så jag drog upp förpackningarna och åt tårta med händerna. Så gjorde jag när jag satt där i bilen. Och då infaller sig lugnet i kroppen och det känns skönt en stund att sitta där i mörkret i skydd. Efter en stund börjar dock skamkänslorna komma och så var det dags..



Fan vad patetisk och äcklig jag är som sitter här… jag är liksom en vuxen människa. Ta ansvar för dig själv människa! Men efter att ha gått en hel del dag med jobbiga känslor i kroppen är det som kroppen tar över. Som att kroppen bara bestämmer att den orkar inte längre med de känslorna och som att jag måste få kasta i mig saker för att överleva. Som att man håller andan och bara måste få andas ut. Som att det är en kroppslig reaktion som jag inte styr över. När jag var i ätstörningsvården verkade de tänka att sådant var en panikångestattack och så ska man bara vänta ut den. Men det går ju inte över. Det är ju konstant.



Det som gör att det ibland är hopplöst är att jag inte förstår hur man ska orka leva med den där konstanta känslan i kroppen. Jag fattar inte hur man ska orka. Det är väl därför det går lättare när man har perioder när jag jobbar mindre eller mår bättre eller har mindre med andra sjukdomar. För då finns det mer ork att hantera saker. Då kan man stå emot bättre.



Så det är där jag fortfarande är. Jag vet hur jag ska göra… Men har inte än fått klart för mig hur jag ska få ihop det med mitt liv. Vet inte hur jag ska klara av mitt liv utan att äta.

Tar du något stämningsbalanserande eller ångestdämpande?

 

[Monimaker]

Tar du något stämningsbalanserande eller ångestdämpande?

Ändå högst relevant fråga!

Jag har mycket enklare att hantera impulserna att äta när stämningsläget är mer stabilt. Tidigare hade jag Absenor/Valproat trots att jag är kvinna i fertil ålder, med tillägget att preventivmedel var av yttersta vikt då det kan orsaka svåra fosterskador. Eftersom jag är en kvinna som inte ligger med män var risken för graviditet ändå osannolikt liten.

Nu har jag Risperdal emot mani, där maniska perioder annars syns väldigt väl i kosthållningen, samt Olanzapin emot svår ångest. Olanzapin är en sådan där medicin som många upplever viktökning av – har ingen koll på om det beror på aptit som ökas eller metaboliska funktioner som ändras – men jag har inte upplevt något ökat sug efter mat efter att jag börjat, snarare att den lindrade ångesten gör att jag äter mindre "ryckigt" och hetsigt.

 

[Monimaker]

Häromveckan fick jag ett brev där det stod att mottagningen skickat en remiss till kirurgen i Lycksele angående min vikt och att jag ska få komma dit på samtal, men att väntetiden för min priogrupp är cirka 3 månader.

Så jag antar att läkaren på VC 'vann' när han inte ville skriva ut medicinsk behandling (hade 27 i långtidsglukos där referensintervallen var 27-42 och behandlingen hade lett till ännu mer sänkt glukos) utan istället ville skicka mig till kirurgi utan att passera gå.

Själv vill jag bara skrika och sparka emot. Jag känner mig ensam. De runt mig kommer försöka pressa mig till kirurgi och jag känner mig som att jag hamnade i vattenvirveln som blir när man drar proppen ur diskhon ungefär.

 

[stjarnhimmel]

Häromveckan fick jag ett brev där det stod att mottagningen skickat en remiss till kirurgen i Lycksele angående min vikt och att jag ska få komma dit på samtal, men att väntetiden för min priogrupp är cirka 3 månader.

Så jag antar att läkaren på VC 'vann' när han inte ville skriva ut medicinsk behandling (hade 27 i långtidsglukos där referensintervallen var 27-42 och behandlingen hade lett till ännu mer sänkt glukos) utan istället ville skicka mig till kirurgi utan att passera gå.

Själv vill jag bara skrika och sparka emot. Jag känner mig ensam. De runt mig kommer försöka pressa mig till kirurgi och jag känner mig som att jag hamnade i vattenvirveln som blir när man drar proppen ur diskhon ungefär.

Men fy vad jobbigt.... att bli pressad till något sånt...
Men det känns ju som tjänstefel om läkaren Skickat remiss mot din vilja? Det kan ju inte vara tillåtet?

 

[athena_arabians]

Häromveckan fick jag ett brev där det stod att mottagningen skickat en remiss till kirurgen i Lycksele angående min vikt och att jag ska få komma dit på samtal, men att väntetiden för min priogrupp är cirka 3 månader.

Så jag antar att läkaren på VC 'vann' när han inte ville skriva ut medicinsk behandling (hade 27 i långtidsglukos där referensintervallen var 27-42 och behandlingen hade lett till ännu mer sänkt glukos) utan istället ville skicka mig till kirurgi utan att passera gå.

Själv vill jag bara skrika och sparka emot. Jag känner mig ensam. De runt mig kommer försöka pressa mig till kirurgi och jag känner mig som att jag hamnade i vattenvirveln som blir när man drar proppen ur diskhon ungefär.

Det är ju helt galet. En av nyckelfaktorerna för ett lyckat resultat när det gäller den typen av operationer är ju att patienten verkligen VILL göra den...

 

[Monimaker]

Men fy vad jobbigt.... att bli pressad till något sånt...
Men det känns ju som tjänstefel om läkaren Skickat remiss mot din vilja? Det kan ju inte vara tillåtet?

Det är ju helt galet. En av nyckelfaktorerna för ett lyckat resultat när det gäller den typen av operationer är ju att patienten verkligen VILL göra den...

Jag känner att jag inte vet någonting, just för att ingenting delgivits mig. Eller helskotta, jag vill vara DELAKTIG i min behandling, inte bara bli informerad om vilka beslut som fattas utan att jag får vara med.

Ännu mer arbete för alla blev det när psykistriska mottagningen skickade information till min hälsocentral, som i sin tur aktualiserar fysioterapeut och dietist, två insatser som jag redan har. Fysioterapeuten var lite konfunderad, eftersom han mindes från i vintras att jag redan hade aktiva insatser. Läkaren på HC skall dessutom ringa upp för att prata medicinering den 12/6 när de redan nekat mig Metformin? Jag har redan sagt ifrån om Xenical/Orlistat. Aldrig mer.

Jag hatar att behöva känna mig som en 'otacksam patient' och tacka nej, men jag kan inte ta på mig mer nu utan att bryta ihop. Jag är inte mentalt stabil, inte nära.

På torsdag ska jag träffa läkaren som skickade remissen, förhoppningsvis vågar jsg vädra mitt missnöje med processen då.