H
Hexa
Jag har en gammal hund, hon fyller 13 i år. Hon har sen tre år tillbaka artros i alla benen. Det sista halvåret har jag funderat på avlivning.
Jag ska försöka beskriva hennes status:
Hon klarar inte av att gå ut och gå, hon kan enbart vara med oss i trädgården. (Vi bor på landet med hästar så vi är ute mycket). För ca tre månader sen försökte vi gå en liten runda med henne i hennes takt, på kvällen kunde hon inte stå på sina ben. Hon ligger mest hela dagarna, hon går lite sen lägger hon sig igen. Om detta hade varit hela bilden hade beslutet varit enkelt, det som komplicerar det är att hon är så glad. Hon är pigg och busig (på sitt stillsamma sätt). Hon har en väldigt god aptit och glufsar i sig allt hon kommer över.
Hade jag sett henne utifrån hade jag nog tyckt att det var dags, men jag klarar inte av att ta beslut. Jag väntar på att hon ska visa för mig att hon mår dåligt, samtidigt som jag egentligen inte vill att det ska gå så långt.
Alla undrar när jag ska ta bort henne, min man vill att vi ska göra det. Men jag vill inte känna att jag gör det för att någon annan pressar mig till det. Samtidigt tänker jag ju tanken själv...
Vad tycker ni, är det dags? Vill gärna höra hur andra har tänkt i liknande situationer! Vad är det som har gjort att ni har kunnat ta beslutet? Vad har gett er styrkan?
Jag ska försöka beskriva hennes status:
Hon klarar inte av att gå ut och gå, hon kan enbart vara med oss i trädgården. (Vi bor på landet med hästar så vi är ute mycket). För ca tre månader sen försökte vi gå en liten runda med henne i hennes takt, på kvällen kunde hon inte stå på sina ben. Hon ligger mest hela dagarna, hon går lite sen lägger hon sig igen. Om detta hade varit hela bilden hade beslutet varit enkelt, det som komplicerar det är att hon är så glad. Hon är pigg och busig (på sitt stillsamma sätt). Hon har en väldigt god aptit och glufsar i sig allt hon kommer över.
Hade jag sett henne utifrån hade jag nog tyckt att det var dags, men jag klarar inte av att ta beslut. Jag väntar på att hon ska visa för mig att hon mår dåligt, samtidigt som jag egentligen inte vill att det ska gå så långt.
Alla undrar när jag ska ta bort henne, min man vill att vi ska göra det. Men jag vill inte känna att jag gör det för att någon annan pressar mig till det. Samtidigt tänker jag ju tanken själv...
Vad tycker ni, är det dags? Vill gärna höra hur andra har tänkt i liknande situationer! Vad är det som har gjort att ni har kunnat ta beslutet? Vad har gett er styrkan?
