Pazuzu
Trådstartare
Jag snubblade över en intressant artikel i ett gammalt nummer av tidningen Hästen (nr 8 1958) som försöker reda ut vad begreppen efter och undan har för ursprung. Hoppas att den är av intresse för fler än mig.
"Efter" och "undan" i hästars härstamningsuppgifter
Nils Palmborg
I härstamningsuppgifterna för våra hästar förekommer vid angivandet av fader och moder de mystiska bokstäverna e och u. Att dessa är förkortningar för efter och undan vet väl de flesta, och likaså att efter användes före hingstens namn och undan före stoets.
Vad efter betyder är ju självklart, medan däremot säkerligen flera frågar sig, vad undan egentligen innebär i detta sammanhang och varför just detta ord har kommit att brukas före stoets namn. Det visar sig att en liten undersökning av denna fråga onekligen erbjuder ett stycke intressant språkhistoria.
Man kan för det första finna att efter och undan i sin tur måste vara förkortningar av uttrycket fallen efter, resp. undan. Detta uttryck är ju fortfarande levande, Svensk författningssamling för 1934 talar t.ex. om att det fordras för en hingst som skall bli föremål för premiering att "han är fallen efter kvalificerad far och undan mor med kvalificerad far, morfar och morfarsfar". Uttrycket fallen efter, undan är mycket gammalt i vårt språk. I hovets stallräkenskaper för 1556 talas t.ex. om "en rödh gångere… falle(n) unden Mätta". Och på ett annat ställe i samma räkenskaper nämnes en "fox (= fux)… fallen… effter Hillebrand". Emellertid var på den tiden bruket något vacklande. Räkenskaperna kan nämligen tala om "en fox… fallen efter Örbyfoxen" men också nämna "en fox… fallen… unden samme hest". Gripsholmsräkenskaperna för 1556 nämner att ett föl är fött "wndann Jäp torss". Denne hingst med namnet "Jeppe Torsson" nämnes flera gånger i räkenskaperna som avelshingst. Och i ett språkprov från 1548 frågas "um ther äre någre Fholer falne effter the små Stodhen", dv.s. om det finns några föl fallna undan de små stona.
Uttrycket fallen efter, resp. undan finns också i danskan under formen falden efter, resp. under, och det är intressant att se hur språkbruket där ännu är något vacklande, på samma sätt som det var hos oss i den medeltida svenskan. Där kan det nämligen heta, fastän det är sällsynt, att ett föl är fallet efter det och det stoet. Och uttrycket falden under kan användas om båda föräldrarna i en sammanställning som "den er falden under Hingsten A. og en dansk Hoppe (= sto) B".
Kanske kan det ses som en påverkan från danskt språkbruk, att man tidigare i vårt språk kunde använda under parallellt med undan. Så talas det t.ex. i en av visböckerna från början av 1600-talet om att en häst "är fallen under grannens stode", undan grannens sto.
Emellertid stadgade sig språkbruket troligen ganska tidigt i svenskan, och i de språkprov som Svenska akademiens ordbok och excerptsamlingar har från 1700-talet användes efter och undan så som nu.
Förutom i svenskan och danskan finns likartade uttryck även i engelskan och tyskan. Grimms ärevördiga tyska ordbok, vars band för bokstaven f utkom 1862, nämner som en betydelse hos verbet fallen födas (i fråga om djur) och betonar uttryckets primärt rent rumsliga betydelse genom att nämna en förklaring på latin, prolabi ex utero, d.v.s. ordagrant "falla fram ur livmodern". Grimm meddelar också, att "in den gestüten heiszt es "aus der Stute" und "nach dem hengst" fallen", d.v.s. "i stuterierna heter det att falla ur stoet och efter hingsten".
Vi har alltså så småningom ringat in, vad undan kan betyda. Som preposition kunde undan i den medeltida svenskan bl.a. ha betydelsen ned från. Samma betydelse finns även i norskan, isländskan och medellågtyskan. Det normala är ju att ett sto fölar i liggande ställning, även om det förekommer att det gör det stående. Huruvida det hos oss förr var brukligt att stoet borde föla stående, har jag tyvärr inte kunnat belägga i äldre svensk litteratur. Men om man t.ex. går till några tyska 1700-talsböcker om hästar och hästavel, kan man finna intressanta uppgifter. I sin "Gründlicher Unterricht von der Pferdezucht", tryckt 1769, konstaterar J.B. von Sind, att när ett sto skall föda och därvid lägger sig ner, skall man framför allt få det att resa sig igen, efter det alltid fölar lättare i stående ställning. Ungefär tjugo år senare, 1786, säger Georg Hartmann, att stona fölar ibland stående, men för det mesta liggande, samt tillfogar i en not, att den berömde naturvetenskapsmannen Buffon är av den meningen, att ett sto överhuvudtaget alltid fölar stående. Samma år skriver Marx Fugger i sin bok "Von der Zucht der Kriegs- und Bürgerpferde", att under de första födslovärkarna förblir stoet stående, men lägger sig därefter ned. Men till detta tillägger han, att både äldre och moderna naturforskare har motsatt uppfattning, nämligen att stoet fölar stående, en missuppfattning som enligt hans mening måste gå tillbaka ända till Aristoteles och hans naturalhistoria!
Det må vara härom hur som helst, men i varje fall skulle man ju mycket väl kunna tänka sig, att man i det medeltida Sverige hade samma uppfattning som den tyske författaren från 1769, nämligen att ett sto borde tvingas att föla stående. Det är i så fall påtagligt, att ett föl "prolabit ex utero", faller undan = ned från stoet, och i sammanställningen fallen efter resp. undan skulle undan primärt ha haft en konkret, rumslig betydelse.
Så småningom bleknade denna konkreta betydelse av undan bort. Kanske hade så skett redan i 1500-talets svenska, eftersom bruket av efter och undan då icke var helt konsekvent, som vi har sett i de ovan anförda exemplen.
"Efter" och "undan" i hästars härstamningsuppgifter
Nils Palmborg
I härstamningsuppgifterna för våra hästar förekommer vid angivandet av fader och moder de mystiska bokstäverna e och u. Att dessa är förkortningar för efter och undan vet väl de flesta, och likaså att efter användes före hingstens namn och undan före stoets.
Vad efter betyder är ju självklart, medan däremot säkerligen flera frågar sig, vad undan egentligen innebär i detta sammanhang och varför just detta ord har kommit att brukas före stoets namn. Det visar sig att en liten undersökning av denna fråga onekligen erbjuder ett stycke intressant språkhistoria.
Man kan för det första finna att efter och undan i sin tur måste vara förkortningar av uttrycket fallen efter, resp. undan. Detta uttryck är ju fortfarande levande, Svensk författningssamling för 1934 talar t.ex. om att det fordras för en hingst som skall bli föremål för premiering att "han är fallen efter kvalificerad far och undan mor med kvalificerad far, morfar och morfarsfar". Uttrycket fallen efter, undan är mycket gammalt i vårt språk. I hovets stallräkenskaper för 1556 talas t.ex. om "en rödh gångere… falle(n) unden Mätta". Och på ett annat ställe i samma räkenskaper nämnes en "fox (= fux)… fallen… effter Hillebrand". Emellertid var på den tiden bruket något vacklande. Räkenskaperna kan nämligen tala om "en fox… fallen efter Örbyfoxen" men också nämna "en fox… fallen… unden samme hest". Gripsholmsräkenskaperna för 1556 nämner att ett föl är fött "wndann Jäp torss". Denne hingst med namnet "Jeppe Torsson" nämnes flera gånger i räkenskaperna som avelshingst. Och i ett språkprov från 1548 frågas "um ther äre någre Fholer falne effter the små Stodhen", dv.s. om det finns några föl fallna undan de små stona.
Uttrycket fallen efter, resp. undan finns också i danskan under formen falden efter, resp. under, och det är intressant att se hur språkbruket där ännu är något vacklande, på samma sätt som det var hos oss i den medeltida svenskan. Där kan det nämligen heta, fastän det är sällsynt, att ett föl är fallet efter det och det stoet. Och uttrycket falden under kan användas om båda föräldrarna i en sammanställning som "den er falden under Hingsten A. og en dansk Hoppe (= sto) B".
Kanske kan det ses som en påverkan från danskt språkbruk, att man tidigare i vårt språk kunde använda under parallellt med undan. Så talas det t.ex. i en av visböckerna från början av 1600-talet om att en häst "är fallen under grannens stode", undan grannens sto.
Emellertid stadgade sig språkbruket troligen ganska tidigt i svenskan, och i de språkprov som Svenska akademiens ordbok och excerptsamlingar har från 1700-talet användes efter och undan så som nu.
Förutom i svenskan och danskan finns likartade uttryck även i engelskan och tyskan. Grimms ärevördiga tyska ordbok, vars band för bokstaven f utkom 1862, nämner som en betydelse hos verbet fallen födas (i fråga om djur) och betonar uttryckets primärt rent rumsliga betydelse genom att nämna en förklaring på latin, prolabi ex utero, d.v.s. ordagrant "falla fram ur livmodern". Grimm meddelar också, att "in den gestüten heiszt es "aus der Stute" und "nach dem hengst" fallen", d.v.s. "i stuterierna heter det att falla ur stoet och efter hingsten".
Vi har alltså så småningom ringat in, vad undan kan betyda. Som preposition kunde undan i den medeltida svenskan bl.a. ha betydelsen ned från. Samma betydelse finns även i norskan, isländskan och medellågtyskan. Det normala är ju att ett sto fölar i liggande ställning, även om det förekommer att det gör det stående. Huruvida det hos oss förr var brukligt att stoet borde föla stående, har jag tyvärr inte kunnat belägga i äldre svensk litteratur. Men om man t.ex. går till några tyska 1700-talsböcker om hästar och hästavel, kan man finna intressanta uppgifter. I sin "Gründlicher Unterricht von der Pferdezucht", tryckt 1769, konstaterar J.B. von Sind, att när ett sto skall föda och därvid lägger sig ner, skall man framför allt få det att resa sig igen, efter det alltid fölar lättare i stående ställning. Ungefär tjugo år senare, 1786, säger Georg Hartmann, att stona fölar ibland stående, men för det mesta liggande, samt tillfogar i en not, att den berömde naturvetenskapsmannen Buffon är av den meningen, att ett sto överhuvudtaget alltid fölar stående. Samma år skriver Marx Fugger i sin bok "Von der Zucht der Kriegs- und Bürgerpferde", att under de första födslovärkarna förblir stoet stående, men lägger sig därefter ned. Men till detta tillägger han, att både äldre och moderna naturforskare har motsatt uppfattning, nämligen att stoet fölar stående, en missuppfattning som enligt hans mening måste gå tillbaka ända till Aristoteles och hans naturalhistoria!
Det må vara härom hur som helst, men i varje fall skulle man ju mycket väl kunna tänka sig, att man i det medeltida Sverige hade samma uppfattning som den tyske författaren från 1769, nämligen att ett sto borde tvingas att föla stående. Det är i så fall påtagligt, att ett föl "prolabit ex utero", faller undan = ned från stoet, och i sammanställningen fallen efter resp. undan skulle undan primärt ha haft en konkret, rumslig betydelse.
Så småningom bleknade denna konkreta betydelse av undan bort. Kanske hade så skett redan i 1500-talets svenska, eftersom bruket av efter och undan då icke var helt konsekvent, som vi har sett i de ovan anförda exemplen.
