Bli bättre på att ”stå ut” och hantera motgångar?

[Palermo]

Min sambo är inte så bra på att hantera motgångar. Generellt har han en väldigt låg tröskel för att stå ut med lite jobbiga grejer och tycker (i mina ögon) att saker är orimligt jobbigt. Det gör i sin tur att jag fixar och löser grejer för att underlätta för honom och på så vis undvika att han blir på dåligt humör för att saker är jobbiga. Blir ju såklart en dålig spiral och jag skulle hellre vilja hjälpa min sambo att typ se utanför den negativa bubblan han hamnar i vid en motgång, men vi har svårt att prata om det på ett konstruktivt sätt. Han menar att han måste få känna det han vill och att allt inte kan vara positivt jämt, och så är det ju förstås. Medan jag tycker att ens egen och andras tillvaro blir trevligare om man inte gräver ned sig i olika grejer.

Har ni några reflektioner och/eller tips kring detta?

För mig ser det här ut som en berättelse där du berättar att du inte upprätthåller skillnaden mellan dig själv och din sambo, eller mellan dina egna känslor och hans känslor.

Du upplever att han har svårt att hantera sina motgångar och då svarar du med att kratta manegen - för att han ska slippa uppleva dåliga känslor, och kanske för att du ska slippa uppleva honom när han är i negativa känslolägen som du inte lyckas hålla ifrån dig.

Jag tänker att du behöver komma ihåg att hans känslor är hans, och dina är dina. Och i första hand ansvarar du då för dina känslor och för dina känslouttryck.

Om han lägger sitt känslomässiga arbete på dig, får du ta ställning till vad du tycker om det. (Kan du leva med det eller inte?)

 

[tott]

Min sambo är inte så bra på att hantera motgångar. Generellt har han en väldigt låg tröskel för att stå ut med lite jobbiga grejer och tycker (i mina ögon) att saker är orimligt jobbigt. Det gör i sin tur att jag fixar och löser grejer för att underlätta för honom och på så vis undvika att han blir på dåligt humör för att saker är jobbiga. Blir ju såklart en dålig spiral och jag skulle hellre vilja hjälpa min sambo att typ se utanför den negativa bubblan han hamnar i vid en motgång, men vi har svårt att prata om det på ett konstruktivt sätt. Han menar att han måste få känna det han vill och att allt inte kan vara positivt jämt, och så är det ju förstås. Medan jag tycker att ens egen och andras tillvaro blir trevligare om man inte gräver ned sig i olika grejer.

Har ni några reflektioner och/eller tips kring detta?

Du varken ska eller kan göra om honom. Du ska inte heller "rädda honom" från jobbiga känslor. Det finns proffshjälp att få - så att det blir lättare för honom att vara han. KBT är bra! Finns olika inriktningar.

 

[Red_Chili]

Jag tror du sätter fingret på kärnan här, att det i grunden handlar om att han vänder det till att han gör fel och är bristfällig. Och det blir ju såklart inte bättre av att jag insinuerar att han ”reagerar fel”. Tack snälla för alla kloka inspel här, verkligen hjälpsamt och en liten ögonöppnare för mig.

Så bra för mig att läsa detta, jag tror att jag ofta vill lösa hans problem och få bort negativiteten för att det påverkar mig negativt, och det har nog blivit en större grej på senare tid eftersom min tolerans för det har blivit sämre. Tack!

Så länge hans negativitet inte handlar om att han tex "attackerar dig" genom att trycka ner dig och dina känslor, eller blir aggressiv/våldsam: varför är det så farligt att han ibland blir på dåligt humör? Om han tex missar bussen och blir arg på det, ja det är väl inte så konstigt? Genom att konstatera att ja, det var j*vligt surt, punkt, då kan man hitta tankebanor för att de negativa känslorna ska släppa.

Jag är som flera andra i tråden redan varit inne på, sådan som absolut inte kan komma vidare om någon annan plötsligt börjar hävda att jag reagerar (dvs känner) fel. Känslor är inte fel. Om någon säger "Nej, du ska inte vara sur över att du missade bussen, det går ju en till buss snart, tjoho!", då kan man räkna med att jag blir tvärilsk och troligen inte vill prata mer på hela dagen. Och jag har normalt sett ett väldigt bra tålamod och försöker alltid att snälltolka personer. Men jag måste få utrymme att vara jag, och måste få utrymme att ha känslor åt alla håll.

Om han är på dåligt humör och du tycker det är jobbigt, finns det då ingen möjlighet för dig att gå därifrån? Gör något annat. Låt honom vara bara så går det nog över. Och vill han prata, ja då kan ni prata. Om han vill ändra sig och sitt sätt att reagera, ja då finns det också hjälp att få ifall man vill testa det.

 

[Rumpnissen]

Absolut att man ska komplettera varandra, för att man vill. Inte för att undvika att partnern blir sur

Absolut. Men jag tyckte nog att ts inlägg kunde tolkas olika och bad därför om mer info.

 

[Dorinda]

Absolut. Men jag tyckte nog att ts inlägg kunde tolkas olika och bad därför om mer info.

Klokt!

 

[Johanna1988]

Vad är det för typ av situationer du menar? Kan du ge exempel på situationer som drar ner honom och gör honom negativ?

Vad är det du gör för att undvika dessa situationer?

Till en början hade jag slutat fixa och lösa saker för att hålla honom på bra humör, låt honom bli sur och arg och gör din grej i de lägena. Kan i kommunicera kring detta, just att du "banar väg" för att undvika hans humörsvängingar?

 

[Blyger]

Så länge hans negativitet inte handlar om att han tex "attackerar dig" genom att trycka ner dig och dina känslor, eller blir aggressiv/våldsam: varför är det så farligt att han ibland blir på dåligt humör? Om han tex missar bussen och blir arg på det, ja det är väl inte så konstigt? Genom att konstatera att ja, det var j*vligt surt, punkt, då kan man hitta tankebanor för att de negativa känslorna ska släppa.

Jag är som flera andra i tråden redan varit inne på, sådan som absolut inte kan komma vidare om någon annan plötsligt börjar hävda att jag reagerar (dvs känner) fel. Känslor är inte fel. Om någon säger "Nej, du ska inte vara sur över att du missade bussen, det går ju en till buss snart, tjoho!", då kan man räkna med att jag blir tvärilsk och troligen inte vill prata mer på hela dagen. Och jag har normalt sett ett väldigt bra tålamod och försöker alltid att snälltolka personer. Men jag måste få utrymme att vara jag, och måste få utrymme att ha känslor åt alla håll.

Om han är på dåligt humör och du tycker det är jobbigt, finns det då ingen möjlighet för dig att gå därifrån? Gör något annat. Låt honom vara bara så går det nog över. Och vill han prata, ja då kan ni prata. Om han vill ändra sig och sitt sätt att reagera, ja då finns det också hjälp att få ifall man vill testa det.

Jag är inte ts men jättekänslig för när min man blir arg eller stressad (av utomstående saker) och mår nästan fysiskt illa av det
Bara för att han utstrålar stress och hetsar typ. Antar att det är något evolutionärt att man ska snappa upp sånt men det har uppenbarligen gått till överdrift

 

[EZMK]

Jag är inte ts men jättekänslig för när min man blir arg eller stressad (av utomstående saker) och mår nästan fysiskt illa av det
Bara för att han utstrålar stress och hetsar typ. Antar att det är något evolutionärt att man ska snappa upp sånt men det har uppenbarligen gått till överdrift

Jag som växte upp med en våldsam och alkoholiserad far får också stresspåslag när någons humör skiftar, det är nog en självbevarelsedrift från trauma. Man måste ju liksom snappa upp det lilla tidigt för att parera och komma undan något potentiellt värre.