Bukefalos 28 år!

Blivande samboskapstrassel, juridisk rävsax...

Varför är man per automatik bonusförälder, varför räcker det inte med att vara pappas sambo? Jag skulle aldrig kalla mig för förälder oavsett om det var bonus eller styv. Enda bonusen jag ser i det här förhållandet är pappans som lyckats lura TS att bli betalande barnvakt utan några egna rättigheter.

Nä, flytta aldrig in. Bor du där så kommer du aldrig ha ett eget liv utan sluta bitter, förgrämd och utnyttjad. Spring åt andra hållet så fort du kan!


Jag ser det som att väljer man att flytta ihop med någon som har så små barn är det oundvikligt att bli involverad. Är det en femtonåring kan man ha en annan relation. Förälder är man inte, men jag måste säga att den nöjdaste bonusförälder jag känner är kollegan som glatt säger att han har 5 barn. 2 är biologiska, de andra har en annan pappa. Han tar glatt ansvar, engagerar sig och behandlar alla lika. Att det är tufft ibland hymlas det inte med, men de har en relation som gör att det funkar.
Biopappan är helt ok med upplägget, att barnen har många vuxna omkring sig ses som positivt.
 
Varför är man per automatik bonusförälder, varför räcker det inte med att vara pappas sambo? Jag skulle aldrig kalla mig för förälder oavsett om det var bonus eller styv.

Den minsta är fyra år. Man kan välja vilka ord man vill, men för barnet är man inte bara en random vuxen person som råkar bo på samma ställe som den "riktiga" föräldern. Flyttar man in i en familj med små barn så anser jag att man faktiskt måste acceptera en viss föräldraroll i relationen till barnen.
 
Varför är man per automatik bonusförälder, varför räcker det inte med att vara pappas sambo? Jag skulle aldrig kalla mig för förälder oavsett om det var bonus eller styv. Enda bonusen jag ser i det här förhållandet är pappans som lyckats lura TS att bli betalande barnvakt utan några egna rättigheter.
Eftersom man ska fungera som familj. Jag skulle då inte vilja leva med någon som inte kan tänka sig att snyta barnet, trösta vid behov och vara stand-in då och då. Det handlar inte om att man ska bli förälder och ta ansvaret men att vara en vuxen i barnets liv. Ju yngre de är dess mer involvering blir det per automatik.

Till och med min mors nya som kom in i bilden långt efter jag flyttade hemifrån är en pytte del av mitt liv och ställer upp och hämtar vid bussen, informerar om sjukdom. Inte betraktar jag honom som någon fadersgestalt för det.
 
Senast ändrad:
Just på den punkten så är det ju precis som jag skrev alltid så att han redan är iväg med de äldre och lovat komma hem i tid så jag kan åka till hästen innan det mörknar. För att sedan höra av sig om att de blir flera timmar sen, vilket omöjliggör att säga nej. Jag kan inte gärna säga att jag sätter barnet på rummet och åker till hästen...

Och jag är/var i högsta grad delaktig i barnen, men samtidigt är det inte jag som valt att ha 3 barn och kan inte bara antas vilja ägna hela mitt liv åt deras liv och hobbys. I detta fallet har det inte alls funnits någon balans i vad barnen/killen vill och ska göra, mot vad jag vill och önskar att lägga min tid och pengar på.
Klart du kan säga nej, det är brist på respekt mot dig att inte i regel följa det som är uppgjort. Okej att det händer en gång typ att det hänt en olycka eller man missat ett tåg, bilen gått sönder eller något men det är enstaka gånger. Här låter det mest som att de har fotbollsträningen eller vad det är och sedan väljer att ägna sig åt en annan aktivitet medan du tar hand om den lilla.

Respekterar han inte ett nej så kan du givetvis inte lämna den lilla åt sitt öde, däremot tvärvägra att hjälpa till nästa gång med motiveringen att du har planer själv och inte kan lita på att han håller sitt löfte.
 
Fast jo, om du väljer att flytta i i befintlig familj är det ju faktiskt det du väljer - tre barn.
Missförstå mig rätt. Jag har inget emot barnen i den bemärkelsen, eller att hjälpa till i det vardagliga. Men det är fortfarande hans ansvar att se till att det går runt på barnfronten, allt ska inte bli hängandes eller beroende på om jag kan hjälpa till eller ej, i den grad att mina egna åtagande blir lidande för att hans vardag ska vara "smidig".
 
Missförstå mig rätt. Jag har inget emot barnen i den bemärkelsen, eller att hjälpa till i det vardagliga. Men det är fortfarande hans ansvar att se till att det går runt på barnfronten, allt ska inte bli hängandes eller beroende på om jag kan hjälpa till eller ej, i den grad att mina egna åtagande blir lidande för att hans vardag ska vara "smidig".
Oavsett hur mycket bonusförälder du är - jag tycker att det där med barnet bara är ännu ett tecken på hur lite han respekterar dig, ditt liv och dina önskemål. Har ni gjort upp att han ska vara hemma vid fyra så att du kan åka till hästen så kan han inte komma hem halv sex. Din tid borde vara lika viktig som hans.
 
Oavsett hur mycket bonusförälder du är - jag tycker att det där med barnet bara är ännu ett tecken på hur lite han respekterar dig, ditt liv och dina önskemål. Har ni gjort upp att han ska vara hemma vid fyra så att du kan åka till hästen så kan han inte komma hem halv sex. Din tid borde vara lika viktig som hans.
Dessutom så lär han barnen att du är minst viktig. Man behöver inte ta hänsyn till dig.

Jag tycker att han borde ha sagt "Nej vi måste åka hem kl. XX som vi lovat för annars hinner inte Sockerbit åka till sin häst.". Då hade barnen förstått att du är en egen person med egna behov och ett eget värde.
 
Sen tycker jag det är lite märkligt att man ber sin flickvän som man inte bor tillsammans med att vara barnvakt för hans liv ska flyta på bättre. Skillnad om man lever tillsammans som en familj, då känns det på något sätt mer ok (självklart om du kan, vill och har tid). Han får väl ta hjälp av sin mamma eller barnens mamma.
Mitt ex har tre barn. Han har dessutom eget företag. Han kunde ringa om någon av barnen var sjuka så jag kunde åka dit och se efter dom så han kunde jobba undan det viktigaste. Inget konstigt med det.
 
TS som du skriver nu och i tidigare trådar verkar det absolut bästa om du inte vill avsluta din relation att ni fortsätter vara särbos. Du har tid, utrymme och ekonomi att göra det du vill och du får även resten av hans familj på det avstånd du verkar behöva.

Barn är otroligt bra på att läsa av en vuxen och en fyraåring är stor nog att veta att du blir irriterad och frustrerad. Men inte tillräckligt stor för att förstå att det är din sambo du blir arg på när han inte kommer i tid och du därför inte har tid att åka till din häst. Barnet ser och hör, tror dina negativa känslor riktas mot den och blir osäker, och/eller utåtagerande.

Det är deras hem mer än ditt just nu. Om du pliktskyldigt fixar det fysiska/praktiska, lagar mat, skjutsar till träningar, tvättar, städar osv, men med känslan att du blir utnyttjad så kommer barnen direkt att veta det. Återigen, det är du som självmant valt att flytta in i deras hem, inte tvärtemot. Nej du ska inte utplåna dig själv men det är en strid du måste ta med din sambo så att barnen aldrig ska behöva känna att de är till besvär, du vill inte ha dem där och att det inte längre är deras hem.

Jag undrar, har du och din sambo satt er ner med barnen tillsammans och berättat att du nu kommer att flytta dit men att det naturligtvis fortfarande är lika mycket deras hem som tidigare. Att du inte är deras 'nya' mamma men en person de kan lita på och känna sig trygga med. Alla dina inlägg andas frustration och irritation med din sambo och att han lastar över för mycket av ansvaret för barnen på dig. Och du har all rätt att bli urförbannad på honom för det. Men vänd på det och tänk utifrån barnens perspektiv. Du och din sambo har båda valt att gå in i det här förhållandet med öppna ögon. Han vet att han har barn och ett svårt ex, du visste att han hade barn och ett knepigt ex. Barnen har inte gjort något val utan ställts inför fakta. En ny person har kommit in i deras kärnfamilj, vad känner, tänker, tycker jag (barnet) om det. Nu vet jag inte om du har gjort det redan, men samtal med barnen, både ensam och tillsammans med din sambo gärna i en mysig avspänd atmosfär där barnen kan lufta sina funderingar tycker jag är ett absolut måste.

Det finns hur mycket litteratur, forskning och även samtals/stödgrupper om hur man gör när man kommer in i en ny familj där det finns barn. Jag skulle nog ta kontakt med någon grupp, läsa på, du är helt säkert inte ensam om hur du känner dig just nu. Tyvärr verkar det ju vara så att ju längre tiden går desto mer frustrerad blir du på just den aspekten att han lämnar över för mycket ansvar för barnen till dig.

Om inget annat så ta med dig minstingen och, beroende på hur du står uppstallad, sätt hen i ponnydagis och låt hen var med och gnugga lite på hästen. Barn brukar i allmänhet älska hästar och ni får ett eget privat intresse som bara ni delar och därför känner samhörighet över helt oberoende av sambon.
 
Varför är man per automatik bonusförälder, varför räcker det inte med att vara pappas sambo? Jag skulle aldrig kalla mig för förälder oavsett om det var bonus eller styv. Enda bonusen jag ser i det här förhållandet är pappans som lyckats lura TS att bli betalande barnvakt utan några egna rättigheter.

Nä, flytta aldrig in. Bor du där så kommer du aldrig ha ett eget liv utan sluta bitter, förgrämd och utnyttjad. Spring åt andra hållet så fort du kan!
Glöm inte utbränd :devil:
 
Så mycket problem och brist på respekt och du har inte ens flyttat in. :cautious:

Föreställ dig själv om fem år tillsammans med mannen och barnen i hans hus.
Hur tror du att du mår?
Tror du att du kommer vara nöjd?
Kommer det kännas som du har gjort ett val som passar dig och din livsstil?
Kommer det vara ok för dig att inte få egna barn samtidigt som du är med och subventionerar kostnaderna för hans barn och hus?
Kommer DU känna dig hemma där eller kommer det alltid vara "hans" (och exets) hem?

Barnen verkar vara det minsta problemen, som jag ser det.
Mannen, exet och svärmodern i den ordningen verkar vara det största bekymret. :meh:

Sen kan jag inte låta bli att undra angående barnens mamma.
Ok, jag vet att hon är utbränd, men ändå.
Jag har varit sjukskriven snart fyra år för bland annat depression och tar i allra högsta grad ansvar för mina barn och vårt hem.

Hon har ju ändå barnen varannan vecka och gäller det såna här helgaktiviteter så borde ju hon vara förstahandsvalet att ta hand om fyraåringen medans de andra två är iväg på sporter.
Särskilt som du har din häst.
Den hade ju du när ni blev ihop, så den hängde ju med på köpet, precis som hans barn gör det för dig, tänker jag.
Antar att du jobbar i veckorna så då vill man ju i högsta grad kunna tillbringa lite mer tid i stallet och rida när det är ljust och det gör man då på helgerna.

Sen ställer jag mig lite undrande till varför fyraåringen inte kan hänga på pappan och de större barnen när de ska iväg.
En IPad, matsäck och lördagsgodis borde hålla en fyraåring nöjd under tiden de stora sportar, tänker jag. ;)

Om du ska gå in i det här (vilket jag tycker är en usel ide, men....) så måste du ställa ner foten och tala om var dina gränser går, för Guds skull.

Du verkar ju inte själv vara så nöjd med situationen eller relationen, så det gör det hela rätt obegripligt att du syltar in dig ännu mer och går och säger upp din lägenhet och betalar på hans hus istället.
Hur tänkte du där? :confused:

Alla dom andra utnyttjar ju dig och mannen, inte minst, vill ju dessutom att du subventionerar hans räntor och amorteringar. :meh:
Vill du ha det så? O_o
 
Han jobbar inom försvarsmakten och har högsta säkerhetsklassen, dvs de kollar upp ALLT på bland annat sambo (ekonomi, umgänge osv). Det KAN vara en bidragande faktor. Men å andra sidan har jag prickfritt förflutet, inte så mkt som en fortkörningsböter finns det och en ordnad ekonomi även om jag inte har fett pengar liksom.
Då blir det ju ännu konstigare om du fuskar med var du skriver dig. Självklart ska man vara folkbokförd där man bor
 
Just på den punkten så är det ju precis som jag skrev alltid så att han redan är iväg med de äldre och lovat komma hem i tid så jag kan åka till hästen innan det mörknar. För att sedan höra av sig om att de blir flera timmar sen, vilket omöjliggör att säga nej. Jag kan inte gärna säga att jag sätter barnet på rummet och åker till hästen...

Och jag är/var i högsta grad delaktig i barnen, men samtidigt är det inte jag som valt att ha 3 barn och kan inte bara antas vilja ägna hela mitt liv åt deras liv och hobbys. I detta fallet har det inte alls funnits någon balans i vad barnen/killen vill och ska göra, mot vad jag vill och önskar att lägga min tid och pengar på.
Det där låter nästan som vår familj. Ibland undrar jag om vi ska flytta isär för att få lite andrum och tex hinna städa, vila och träna den veckan jag/han inte har barnen. Skulle vi dessutom lyckas nästla in en eller två till barnvakter så :up:

Å tänk den barnfria veckan hade jag kunnat dra på lite weekendresor. Betydligt billigare för mig ensam och med en kille som betalar sin del av resan än att vi reser som en familj på fem stycken :sneaky: Och så vidare...
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattbilder #9
  • Senast tagna bilden XV
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp