Brutna rutiner

Kära dagbok,

För ett tag sedan fick jag för mig att jag ska börja plugga. Sagt och gjort, jag sa upp mig från jobbet och sökte in till något som nästan lät intressant. In kom jag också, heja mig. Lika bra egentligen, jag mår ändå inte bra på jobbet längre, tänkte jag. Samtidigt undrar jag hur jag kunde vara så dum. Hur ska jag någonsin kunna börja plugga, när jag knappt kommer våga ta mig utanför dörren? Att åka till en helt ny plats, att gå in genom dörrarna i en byggnad jag aldrig varit i, att gå in i ett rum.. Jag klarar inte det, det går bara inte. Bara tanken skrämmer mig helt enormt. Jag tror inte att jag kommer lyckas ta mig in genom dem där dörrarna, och vad händer då?

Det finns fler anledningar till att det var ett dåligt beslut. Jag behöver rutinerna jobbet ger, jag behöver strukturerna. Jag kraschar redan varje helg, vad jag än gör, och det tar nästan hela veckan innan jag hämtat mig igen. Nu kommer varje dag vara ostrukturerad, nu kommer det inte finnas några rutiner att följa. Hur ska jag klara det?

Nya människor kommer jag också tvingas träffa. Eller snarare, de kommer tvingas träffa mlg. Jag vet att jag gör folk obekväma, jag vet att jag inte kan bete mig normalt. Jag kan inte ens säga hej som man ska, ännu mindre småprata. Stackars dem.

Jag ska försöka att inte tänka på det. Jag ska försöka att bara göra det, klara det. Jag måste klara det, annars är allt kört. Jag måste klara det.

 

[Teilani]

Det är inte alltid lätt, ibland är det tom onödigt svårt trots att det inte behöver vara det.

Det enda man kan göra är att ta en dag i taget, en timme i taget, en uppgift i taget.
Försöka att inte bli överväldigad av allting man ser framför sig utan fokusera på små saker åt gången.

De allra flesta kommer att vara nervösa och spända första dagen.
Lycka till!