Att vara en usel hundförare/tränare

[DeCloe]

Förstå rubriken rätt. Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig eller att folk ska säga att jag är en bra hundförare Jag undrar mest om någon annan upplevt/upplever samma och eventuellt har konkreta förslag på hur man gör för att bli bättre?

Jag är uppväxt med hundar men är i grund och botten en kattmänniska. Jag skaffade hund som vuxen främst för att sambon ville ha hund och jag älskar alla djur. Älskar också mina hundar över allt annat ska sägas och jag har på många sätt ett djupare band med dem än med våra katter ändå (trots det där med kattmänniska). Hundarna blev snabbt "mina" eftersom sambons intresse inte var så starkt som hen tänkt sig från början. Jag ägnar 90 procent av mina vakna tid som jag inte jobbar åt hundarna.

Vi tränar olika hundsporter, vi spenderar timmar i skogen varje dag. Jag tävlar med labben och vi har fått tex SSE i NW flera gånger (så något slags samspel borde vi väl ha?). Jag tränar i princip uteslutande reko och jag kan massor om hundar i teorin (på nördnivå liksom). Vi går ständigt på nya kurser och tränar för instruktör. Men det "där sista" sitter inte klockrent på nåt sätt.

Hundarna kan vara lösa OM det är i kontrollerade miljöer. Femåringen skvallrar på vilt men labben blir sjövild och okontaktbar när hon ser vilt. Vi tränar och tränar inkallning. Ser till att hon får jaktberikning som att spåra, slita i grejer, apportera osv. Båda hundarna är också rätt träliga i hundmöten men på olika sätt (den äldre är reaktiv, labben bara som en ung labbe kan vara och väldigt flamsig).

Alltså allt detta vet jag hur jag ska träna i teorin men på nåt sätt blir det inte klockrent i praktiken. Jag TROR jag har svårt med tajming, min egen uppmärksamhet och att vara helt konsekvent.

På något sätt handlar det alltså mest om att träna mig själv men jag sitter lite fast. Jag har ADHD och autism ska sägas som försvårar framförallt för mig vad gäller uppmärksamhet och att vara konsekvent. Hundarna är det noll fel på ska sägas. De är gudasnälla, följsamma och smarta på alla sätt. Inga svårtränade hundar alls.

Någon som känner igen sig och på något sätt gått från att vara en dålig hundförare till åtminstone en helt okej hundförare? Hur gjorde ni isåfall?

 

[Jollanlollan]

Jag har inte blivit en särskilt ”bra” hundförare än men förstår verkligen dina känslor. Har annat som gör mig ofokuserad ibland och det är mina barn. Jag känner att jag liksom inte orkar ha samma ”disciplin” varje dag och därför blir vissa saker bättre och andra sämre. Men man är inte mer än bara människa tänker jag och man lär ju sig ständigt! Jag tänker också att man kanske inte alltid ser sin utveckling heller genom åren för det liksom smyger sig på en? Har inga tips att ge dig förutom att kanske ta inspiration av någon som du skulle vilja ta efter? Kanske en vän, bekant, offentlig person och se vad de gör som du inte gör.

 

[DeCloe]

Jag har inte blivit en särskilt ”bra” hundförare än men förstår verkligen dina känslor. Har annat som gör mig ofokuserad ibland och det är mina barn. Jag känner att jag liksom inte orkar ha samma ”disciplin” varje dag och därför blir vissa saker bättre och andra sämre. Men man är inte mer än bara människa tänker jag och man lär ju sig ständigt! Jag tänker också att man kanske inte alltid ser sin utveckling heller genom åren för det liksom smyger sig på en? Har inga tips att ge dig förutom att kanske ta inspiration av någon som du skulle vilja ta efter? Kanske en vän, bekant, offentlig person och se vad de gör som du inte gör.

Tack för ditt svar Jag känner igen det med distraktion. Skulle behöva bara hålla på med hundarna på heltid för att orka vara konsekvent och tajmad.

Jag tror jag blivit bättre men det är dagar jag står som "handfallen" och har svårt att omsätta teori i praktiken.

 

[Sel]

Jag tycker ju det är otroligt sällan man ser hundförare med kadaverdisciplin i alla miljöer och situationer. De som tränar högt på banan kan ha hundar som drar som ånglok i kopplet på fritiden eller skäller ut grannen. Tror även att det finns gott om sporthundar som bara kan gå lösa under väldigt kontrollerade former.
Folk väljer sina strider, vad de orkar stå ut med och vad som är viktigt helt enkelt. Även väldigt duktiga hundförare.

 

[Askur2017]

Jag tycker ju det är otroligt sällan man ser hundförare med kadaverdisciplin i alla miljöer och situationer. De som tränar högt på banan kan ha hundar som drar som ånglok i kopplet på fritiden eller skäller ut grannen. Tror även att det finns gott om sporthundar som bara kan gå lösa under väldigt kontrollerade former.
Folk väljer sina strider, vad de orkar stå ut med och vad som är viktigt helt enkelt. Även väldigt duktiga hundförare.

Håller med! (och tänker att det är ju för väl att man typ aldrig ser kadaverdisciplin)

 

[Bulldoozer]

Jag har gått från en ganska tråkig hundförare till en betydligt bättre till att därefter bli slapp och bekväm .

Hundarna har numera dåligt hyfs, tigger, hoppar på folk (känner bara hundmänniskor och orkar inte jobba i motvind då folk tydligen gillar glada hundar och uppmuntrar till det). Sen kan de det de behöver kunna i fårhagen, på agilityplan m.m.

Sen är jag dålig på att träna sånt jag inte känner mig motiverad att träna eller som jag tycker kräver för mycket jobb i förhållande till utfall. Tex orkar jag inte träna hundmöten på hemmaplan. Bor ute på landet så de inträffar otroligt sällan så då släpar jag hellre förbi hundarna i kaos och oordning än ids träna på nåt som inträffar ett par ggr per år..

Till din fråga, för att få bra timing så behöver man träna på det. Jag tränar mycket för att träna på att träna där det liksom inte så himla viktigt att det blir rätt. Tränar tex olika targets med shejping där det viktigt med timingen för att hundens ska förstå eller klicker. Tex nosdutt på en post-it lapp eller tass på en musmatta eller backa upp på en låda med baktassarna osv osv. Dels lär sig hundarna att det lönar sig att prova olika saker och jag tränar på min belöningstiming utan att det "skarpt läge" eftersom det bara tränings träning.

Sen är det så att hundar är olika, jag har sen min nuvarande hund var valp jobbat med hans otroligt höga förväntan inför träning. Han är nu fyra år och man hör inte längre hans vrål till grannbyn när man tar ut han ur bilen på brukshundsklubben men han är helt klart väldigt exhalterad. Sen har jag haft hundar som i princip sovit fram tills det dags att träna.

När jag inte aktivt orkar träna något försöker jag undvika såna situationer. När jag inte haft ork har min hund fått sitta i bilen och tagits fram för sin "tur" på träningen och sen bilen igen. När jag haft ork så har jag haft han framme och jobbat med avledning, avstånd osv. Samma med inkallning och lösgående, jag har inte hundarna lösa om jag är trött, okoncentrerad eller om miljön är för svår. Sen brukar mina hundar få ett koppel på sig i unghundsåldern när de upptäckt omvärlden än att riskera att de får chansen att dra efter vilt. Då är de bara lösa under kontrollerade former i tex hägn, rastgård eller om man har otroligt bra sikt överallt. Hellre hålla dem rejält inramade den perioden när de får bomull i öronen än att chansa och få en hund som lär sig dra på egna äventyr. Tyvärr är det så att har de väl fått upp intresset för vilt så är det väldigt svårt att lösa utan då kan hunden inte gå lös om det inte är en kontrollerad miljö. Vissa raser är inte ens realistiskt att ha en bra inkallning på ute tex husky, vinthundar mfl om man inte får en unik/rasotypisk individ.

Jag tänker att försök se till att lyckas, sätt inte dig eller hundarna i såna situationer där det riskerar att misslyckas så är hälften vunnet.

 

[Sel]

Håller med! (och tänker att det är ju för väl att man typ aldrig ser kadaverdisciplin)

Jag menade väl mer fok som har hundar som i alla situationer uppför dig perfekt/hundförare som alltid bemöter problem enligt handboken.

 

[Irrbloss]

Jag känner igen mig och tar till mig av tipsen i tråden.

Att min hund inte är superlydig i vardagen stör mig inte så mycket, det är när vi kommer iväg och träffar andra hundägare som det känns jobbigt. Prestationsångest liksom? Det blev inte bättre av att vi skämde ut oss totalt på rallykurs i våras, så nu vågar jag inte visa mig på klubben längre utan har gått tillbaka till att bara träna hemma eller på helt folktomma platser.

Och så läser jag. Massor. Tar åt mig det som känns lätt att omsätta i praktik och hoppar över resten. Här finns inga instruktörer som kunnat hjälpa oss så jag har bestämt att jag får bli självlärd. Tur i oturen att jag fick en så snäll och tålmodig hund.

Jag försöker se det här med att bli en bättre hundförare som ett äventyr men en del dagar så är det jäkligt tungt. Samtidigt så känner jag att varje hund har nånting att lära en. Med den här så har det hittills varit att tänka utanför boxen, det måste inte vara som nån manual eller instruktör säger utan man gör det som funkar för en själv.

Och viktigast av allt, att lydnad inte är värd ett skit om inte hunden är glad.