Personligen så stör jag mig på något som liknar en hysterisk galen panik, som har drabbat alldeles för många människor, i synnerhet den politiska ledningen i många länder.
Vi har en ny sjukdom, som av allt att döma, är förhållandevis snäll, med en relativt låg dödlighet.
Man agerar, och framförallt argumenterar, som om det vore böldpest, Kolera, ebola, fläcktyfus, TBC, polio, mässling, smittkoppor, eller någon av de andra många sjukdomarna, som historiskt har dödat så många människor. Sjukdomar som dessutom grasserat i form av epidemier.
Vi som är gamla nog att ha överlevt de senaste polioepidemierna, den senaste (sista?) smittkoppsepidemin, vi har varit sjuka, men överlevt mässlingen och röda hund, har faktiskt ett uns svårt att inte bara stå och titta storögt förvånat på en del vansinnigheter, som när Norge, Danmark och Polen "stänger gränserna", eller när den urbana medelklassen vill stänga skolor och förskolor.
Det är också vi som länge gnällt över "just in time"-ekonomin, och över att alla former av beredskapslager i stort sett bokstavligen "kastats bort". Det är också vi som undrat över hur i helvete man kan tro att man i stort sett kan tänka sig att lägga ner inhemsk matproduktion.
Stängandet av gränser, är antagligen mer ett sätt för nationalistiska politiker att visa sig handlingskraftiga, än ett effektivt sätt att få ett utdraget förlopp för att nå gruppimmunitet, när sjukdomen redna nått en viss spridning.
Att det råder en stor brist på material till vården, och brist på vårdplatser, handlar om hur man låter förenklade företagsekonomiska teorier, råda över företeelser som bör/ska planeras utefter samhällsnytta, snarare än efter största möjliga effektivitet och minsta kostnad.