Visst är det obegripligt att det har pågått så länge, och - tack och lov - att man inte visste förra våren hur det skulle komma att bli!
Och ändå fungerar livet för många precis som tidigare, vilket för mig är obegripligt det också.
Mamma berättade om bekanta hon har, de är i 50 års åldern, i riskgrupp båda två, men ingen av dem tror att coronaviruset ens existerar. Alltså, att det är ett problem. De anser att allt är så överdrivet osv. De lever som vanligt, handlar som vanligt, träffar folk som vanligt. Följer inga restriktioner, råd eller rekommendationer, de är ju bara fjantiga att följa. Jag förstår inte det.
Samtidigt får jag en känsla av att väldigt många ungdomar gör lite på liknande vis, allt är som vanligt, förutom att skolan infört distansundervisning, men det är ju bara positivt och ger dem mer möjligheter att komma till kompisar tidigare. De festar som vanligt, träffar kompisar som vanligt och shoppar som vanligt. Märkligt förfarande.
För 13 månader sedan började jag ett nytt jobb och ungefär nu började Arbetsförmedlingen tycka att vi inte ska ha fysiska möten med hänvisning till viruset och avbokade de uppföljningsträffarna vi hade, så de var lite snabbare på att förändra tillvaron än andra i min närhet. Sedan har ju all förändring skett rätt fort tycker jag. Från att man lyfte på ögonbrynen åt en avbokning av fysisk träff och ville ta det digitalt till att jag själv började planera när jag var i affären- tider, var, hur ofta, onlinehandling, köpa mat så att det alltid fanns hemma osv och följa alla regler och restriktioner som började komma.