Dagis!

[Tokmaja]

Hur reagerade erat barn när det började på dagis?
Min lilla kille har gått nu i tre veckor, förra veckan då den första "riktiga" veckan.
De två första inskolningsveckorna gick jättebra, han struntade i princip i mig och hade jättekul!
Sedan nu då vecka tre har han smågnällt och gråtit och sagt till dem att han vill hem osv...
Lite gnällig kan jag ju förstå att han är, han har ju vanligtvis slumrat till 7-8 tiden och sedan lekt lite försiktigt fram till 9-10, men nu dras han ju upp redan 5,45 och fullt ös på dagis från 6,30 till 12 när han hämtas.

Hur lång tid har det tagit för era innan de kommit i "fas" med det hela och hur gamla var de när de skolades in och hur många timmar gick de? Var det 50 timmarsveckor från början eller försökte ni "mjukstarta" lite?
Min kille är ju då två år nu och går "bara" 24 timmar i veckan...

men usch så jobbigt det är att ändå få träffa honom så lite, nu måste han ju hoppa i säng redan vid 19 för att orka gå upp, förrut, när han alltid var hemma kunde ju klockan bli 20-20,30 innan han somnade...
Hur upplevde ni dagisstarten?
I det stora hela tycker jag att det är kul, för det är ett helt underbart dagis, men det är jobbigt att höra att han gråter och vill hem varje dag...

 

[ameo]

Sv: Dagis!

Mina barn har inte börjat på dagis än så jag har ingen erfarenhet.
Men jag har hört att det är ganska vanligt att det kommer en liten reaktion efter sisådär en 2-3 veckor...
Min svägerska har börjat skola in en av kusinerna på ur-o-skurdagis och där har de alltid tre veckor inskolning av just detta skälet.

 

[Snurrfian]

Sv: Dagis!

Elin var 20 mån när hon började på dagis, hon går bara 15 timmar så det kanske inte är så mycket att jämnföra med, men ialla fall. Ibörjan gick det jättebra, hon tyckte att det var kul att slippa ifrån tråkmamma och så var de få på avdelningen så de fick mycket uppmärksamhet, eller ialla fall hon. Hon var lite ledsen ibland med det gick över ganska fort efter att jag hade åkt. Men sen fick hon ett jättelångt sommarlov vilket var skönt då men har gett bakslag på dagis. Första veckan grät hon bara jag svängde in mot vägen till dagis, andra veckan var likadan. Sen fick hon vara hemma måndagen förra veckan för hon var helt slut, trots att hon sovit mycket under helgen. Onsdag gick bättre än vanligt och torsdag grät hon inte alls och ville inte följa med mig hem. Vilket kändes jätteskönt få det jag ialla fall att det inte är total katastrof!
Men nu har hon åkt på dunderförkylning så det blir väl hemma ett par dagar igen...
Jag kanske ska klar göra att hon går alltså på dagis Mån, ons och tors 9 till 14.
Jag tror att problemen nu efter sommaren beror mycket på att det är fem inskolningar och en ny personal på hennes avdelning så hon får nog inte samma uppmärksamhet som hon fick tidigare då hon var "ny". Och så är hon ganska så självgående i sig själv så hon kan sitta i sitt hörn och leka och verka glad och nöjd...

Hon är betydligt tröttare när hon är på dagis än förut så det märks i tidigare kvällar och senare mornar. Jag tycker att det är skönt att vi kan lämna henne vid nio för vi kan mysa på morgonen och vakna ordentligt ihop, hon blir lugnare av det och det känns bra för mig.

 

[Tokmaja]

Sv: Dagis!

Jo men frågan är ju om inte "bakslaget" kommer även om man har tre veckors inskolning!
Jag började lämna redan första veckan, på fredan, och han var helt självgående.
Jag var ganska överflödig på dagis och jag tror faktiskt att jag "förstört" mer än vad jag gett om jag varit kvar längre... Han ska ju ändå lära sig att söka kontakt med andra och söka tröst hos fröknarna, och det gör han, så det är heller inget problem längre... *suck* men det är jobbigt att höra att han varit ledsen fast de säger att det övrigt går jättebra och att han är "normal" i sin hemsaknad.

Vet inte heller ju om det har varit bra just i dagis synpunkt att han har fyllt två nu när han börjat eller om han skulle ha börjat tidigare/senare just för att underlätta... Fast för vår del kändes det som en jättebra tid, så jag hoppas att det är det även för Seb.

 

[Tokmaja]

Sv: Dagis!

Har hon drömt mardrömmar?
Det gör Seb. och samtidigt så är han väldigt mammig när vi är hemma och måste ha koll på mig hela tiden och sådan har han inte varit sedan han var jätteliten, så det lär ju ha att göra med dagisstarten. Separationsångest på nått sätt.

 

[Lejonflickan]

Sv: Dagis!

Min son var 1½ år när han började hos dagmamma. Heltid från början. Pappan var med honom de första 3 dagarna, sen klarade han sej själv. Han grät inte en enda dag när vi gick på de 2½ åren han var där.
Sen började han på dagis när han var 4 (vi skilde oss och flyttade till annan stadsdel). Jag var med ett par timmar första dagen, sen klarade han sej själv. Han kände inte en enda unge, men det var aldrig nåt gråt på dagis heller. Aldrig har han sagt att han inte vill dit. Fast nu är han stor ju (10 år)...

 

[Stollan]

Sv: Dagis!

Min tyckte dagis var jättekul från första stund och var faktiskt aldrig ledsen.
Däremot så har jag ju jobbat på dagis och haft småbarn. Visst så är det så att vissa har varit ledsna när deras föräldrar har gått och någongång mitt under vistelsen men det är mer sällan. Sedan beror det också på hur mycket barnet binder sig vid en viss person och hur bra personalen är på att avleda och gärna se innan detta inträffar innan barnet hinner bli ledsen alls. Det kräver dock att man är duktig på att läsa barn och att se ett mönster. När börjar barnet gråta efter mamma?
Börjar han att gråta ur tomma intet utan någon synlig trigger, är det precis innan lunch när han är trött och hungrig, är det när han slår sig?
Börjar han gråta ur tomma intet så är frågan om det finns vissa situationer när det sker eller är det så att han bara saknar mamma/pappa för stunden?
Är det för att han är hungrig är det lätt att avhjälpa men är det bara av saknad så får man trösta och avleda. Detta brukar inte vara en längre sträcka faktiskt utan bara en liten period.
Så länge han inte gråter för att han inte tycker om att vara där utan för att han saknar dig är det ingen större fara.
Separationsångerst är inte så ovanlig vid 2 års ålder heller för det är då som barnet skall klippa några band till från sina föräldrar och bli lite mer självständig och det är skrämmande för ett barn innan dom är helt säkra på att mamma och pappa faktiskt inte försvinner hel utan bara en stund. Det kommer flera sådana här perioder under barnets hela uppväxt även om det visar sig på olika vis. Det är alltså naturligt att en 2 åring kan bli ledsen och längta efter mamma/pappa precis som att det är naturligt att en 6 åring bekymrar sig för att deras mamma/pappa eller någon annan dom håller av mycket skall dö.
Mindre roligt för mammahjärtat (eller för den delen pappahjärtat) att behöva gå igenom men ett måste. Barnet brukar bli "stabilare" efter någon månad eller två.
Trösta avleda och inte göra för stor affär av det bara så blir det snart bättre.

 

[Snurrfian]

Sv: Dagis!

Jodå mardröm har hon nog haft, en natt skrek hon helt hysteriskt och när jag kom in klängde hon sig fast vid mig. Så det var bara att sova hos henne. Men annars har det varit ganska lugnt, vi har hört ibland att hon pratar i sömnen oxå. Det är lite små roligt!

Enligt fröknarna på "mitt" dagis så är det ofta lättare att skola in en etåring för de förstår inte på samma sätt att mamma och pappa går men att det är svårare att aktivera dem.

Jag blev lite störd över att nu efter semestern så talade våran inskoningsfröken om att hon bara grät när jag lämnade men när jag dagen efter pratade med den "nya" fröken så talade hon om att hon var ledsen nästan hela förmiddagen... Men som sagt de sista två dagarna har det gått jättebra, tyvärr är hon sjuk idag (och jag oxå) så vi får väl se hur det blir nästa vända...

 

[Tokmaja]

Sv: Dagis!

Han är gnällig framför allt efter frukost och före lunch.
Så det är ju framför allt när han är trött eller kombinationen trött OCH hungrig.
De säger att han går ganska lätt att avleda så att står inte och bölar i timtal utan han blir lite "gnällig" och så avleder de osv.
Han är extra gnällig om "hans" fröken inte är i närheten.
Tyvärr ska hon ha barn snart så hon kan ju försvinna när som hellst, så de andra försöker träda in och "ta över" mer och mer, det är inte så att det inte går bra med dom, det är bara att det inte går LIKA bra.
Men han har ju bara varit där i tre veckor så det är väl inte så underligt...
I fredags (sista dagen tredje veckan) var första gången han reagerade när jag gick, men han stod i fönstret och vinkade efter mig när jag gick till bilen och sedan hade det kommit fler barn så då hade han kommit av sig...
Och han tycker att det är jättekul att åka dit, när vi väcker honom säger vi att han ska till dagis och då skuttar han upp ur sängen :-) och tjatar om dagis ända tills vi svänger in på parkeringen *fnissar*, så jag är inte orolig för att han inte skulle trivas, och fröknarna är helt underbara!!! JAG skulle vilja vara där hela dagen och umgås med dem jag också ;-).

Ja jag har ju läst att just två år ska vara en känslig period, så det hade kanske varit bra att vänta nån månad... och det har inte underlättat att det i princip har varit han och jag hela sommaren (sedan maj), jag har varit sjukskriven och sen semester och så bygger vi ut så pappan bygger varje dag så han och jag har ju gått och huserat precis hela tiden... det gör nog det hela lite extra jobbigt för honom.
Men det är aldrig mamma eller pappa han frågar efter, utan bara att han vill hem!

 

[Tokmaja]

Sv: Dagis!

Just det pratade "mina" fröknar också på, att det är svårt med en ettåring just för att det är svårt att avleda och aktivera, men att de just har lite lättare att "separera" just för att de inte förstår...

 

[mimmipigg]

Sv: Dagis!

Vid inskolning av treåringar finns det ingen personal tillgänglig på dagis. Det är den allra svåraste åldern, barnet vet att det handlar om l ä n g e när föräldern sticker iväg och samtidigt är barnet lite för litet för att uppskatta lekkamrater eftersom de bara precis börjat nosa på kompislekar.
Det är alltid lättare att inskola en 1½åring som ofta nöjer sig men att få sina basala behov tillgodosedda och sen har en intressant miljö där det händer massor att röja omkring i.
Min erfarenhet av separationtsproblem är att problemet oftast ligger hos föräldrarna, det blir gärna lite veligt istället för att vara klar och koncis med avskedsstunden.
Barnen känner direkt om de kan få föräldern att stanna en stund genom att kinka lite, detta byggs bara på om man inte tar tag i det.
Är du orolig ring när du kommit fram till jobbet istället för att dra ut på avskedet.
En nyinskolad som är van att sova andra tider brukar vi låta sova "sin tid" efter ett tag brukar det reda ut sig och barnet övergår till dagistider. Fråga om inte din pojke kan få lägga sig en stund på fm så att han orkar bättre.

 

[Snurrfian]

Sv: Dagis!

Min erfarenhet av separationtsproblem är att problemet oftast ligger hos föräldrarna, det blir gärna lite veligt istället för att vara klar och koncis med avskedsstunden.
Barnen känner direkt om de kan få föräldern att stanna en stund genom att kinka lite, detta byggs bara på om man inte tar tag i det.
Är du orolig ring när du kommit fram till jobbet istället för att dra ut på avskedet.


Ja kanske oftast men i just vårat fall var det nog inte just jag som var problemet utan problemet var att hon hade varit hemma hela sommaren med oss och alltid haft någon hon känner väl i närheten. Att då börja på dagis igen med visserligen fröknar hon känner igen men det var nästan två månader sen de sågs så var det snarare otrygghet. Så här i efterhand så kanske vi skulle ha börjat om som en inskolning första dagarna, men nu har det löst sig ialla fall.
Det som är viktigast vid seprations problem är att föräldrarna känner sig trygga med personalen. Och att man kan lita på vad de säger, det stör mig när en säger en sak och en annan en annan sak.

 

[Tokmaja]

Sv: Dagis!

Inte heller i mitt fall tror jag att det ligger just hos mig separationsproblemet ligger, visst är det jobbigt, men både jag och gubben var verkligen "mogna" för att lämna honom nu. Och jag har hittils lyckats att göra avskedet jättekort och snabbt och bestämt... fast idag hade han gråtit och klängt fast vid sin pappa när han lämnade honom, men det hade gått jättebra under dagen.

Tror inte att han skulle ens vilja lägga sig en stund på förmiddagen.
Den tiden han ev skulle kunna lägga sig är de ute (de är ute hela fm) och då vill han ju vara med, det är framför allt när de går in precis före maten vad jag fattat som, och sedan åker han ju hem direkt han ätit så jag tror att han bara behöver komma igång med rutinerna på dagis!

Och det sköna är att jag inte finns orolig när han är där!
Litar på fröknarna, första dagen han var själv ringde de tom och berättade att allt gick bra, och de har sagt att de ringer om det kommer en situation de inte själva kan reda ut, och bara av att få ha varit med där i några dagar så har jag ju sett hur bra de är med de andra barnen och litar verkligen på att de klarar av min lilla grabb också.
Så det är jätteskönt!

 

[_Marie_]

Sv: Dagis!

Min tös började på dagis i April i år, gick på dagis i t.o.m 1/6, och har sedan varit hemma tills måndag förra veckan.
I April när hon började verkade hon inte trivas så bra (jag jobbar halvtid, så hon snittar ca 8-10 h på dagis/vecka). Ibland gick det bättre, ibland sämre, men hon accepterade att hon var tvungen att vara på dagis.

Nu sista två veckorna vi var hemma hade jag verkligen dödsångest för dagisstarten, men peppar peppar - det har gått hur bra som helst. Nu trivs hon verkligen, vill inte komma hem när man kommer och hämtar henne, och jag måste säga att det är roligare att jobba då oxå.

Med mitt svar vill jag bara säga att det nog kan ta ett antal veckor innan barnet kommit in i rollen som dagisbarn, lärt känna personal och barn osv, men det kommer att gå bra. Han har ju inte så långa dagar heller, så oroa dig inte, det vänder när ni minst anar det!

 

[Silverkedjan]

Sv: Dagis!

Vidar var 1½ och skolade in sig på ungefär 2 sekunder. (det fanns ju TRAKTORER att leka med på dagis, och fullt med MÄNNISKOR )

Sedan har det långt efter det ibland varit någon period när han inte vill att jag ska gå på morgonen - men det är helt klart pga "mammabrist" när jag varit för lite med honom och inte pga dagis. Mycket vanligare är att han inte vill hem på eftermiddagen :smirk:

Vi har i möjligaste mån försökt greja så vil inte behöver vara så tidigt på dagis vilket är enormt lyxigt, att få hinna träffas på morgonen och inte bara förflytta en halvsovande unge.

Barn är helt klart olika av sig själva. Jag är snarast extremt osocial men Vidar bara kastar sig frimodigt in bland folk i alla åldrar. Och leker MED, fast han egentligen är för liten för det.

Bollhavet är nog en bra dagisträning - där är han avrastad sedan 1 års ålder...

 

[nygammal]

Sv: Dagis!

Min son började vid 13 mån ålder ca. Inskolning var 10 vardagar. Därefter lämnade jag ca 0830 och hämtade 1430 under drygt 3 mån.

Separationsproblemet låg hos mig som förälder, inget eg problem hos sonen.

Inskolning gick bra, trots att han blev sjuk efter 7 inskolningsdagar. Och det vart aldrig bakslag för oss. För ett par andra blev det bakslag på det dagiset. Lustigt nog, några veckor innan dagiset startade samlade personalen alla föräldrar (många mammor relativt barn dock) och jag ställde massa "dumma" frågor. Typ, hur gör ni med blöjor? Gör det något om de inte kan gå än). Och döm om min förvåning i vilka raljerande tonfall jag som (gissa mitt genus) fick av
några av dessa mammor (kvinnor iaf) som ansåg sig förmer på detta område och minsann skrattade åt detta och inte undrade över något.

Ett par veckor senare kunde man se ungefär samma förståsigpåare
genomlida de alla helvetes kval det kan bli man får bakslag på inskolningen och till sist fattar att man måste göra den.

Visst har det strulat sedan dess. Visst har det varit dagar då jag bett
om både nåd & styrka. Visst har det varit tider då ingen barnahand har vinkat till pappsen. (Första gången det hände tyckte jag det var så jobbigt att jag bad pedagogen att vinka till mig. )
Dagis är generellt bra för barn anser jag. Men man skall inte förneka för sig själv att det är jobbigt att lämna ifrån sig sitt barn.

I början var jag livrädd för att lämna ifrån mig sonen, och det minskade ganska snabbt till en hanterbar nivå. Men jag var noga med att släppa fram den känslan och berättade ungefär hur jag uppfattade separationen mellan mig och sonen under inskolningsveckan.