De får inte till det (parning)

[Gnist]

Sv: De får inte till det (parning)

Man får hoppas på det i alla fall.

 

[Gurkans]

Sv: De får inte till det (parning)

Om hanen varit inne och vänt så är det inte läge att ta en annan hane på samma löp. Däremot så kan det ju vara så att hanen inte ens varit i närheten av att pricka rätt och då är det ju ingen fara med att ta en annan hane. Detta har förhoppningsvis tikägaren full koll på.

 

[Gurkans]

Sv: De får inte till det (parning)

Jag hade en hane som var tvungen att få handgriplig hjälp för att pricka rätt. Han bodde under sina första år i Norge och lärde sig där att parning handlade om insemination, vilket innebar att det gällde att inte stå för nära tiken och jucka när man klev på, för annars kunde ju inte ägaren komma åt att tappa honom.
Hanen var en sådan som bara tände till när tiken var i höglöp och han var mycket ivrig att para då, men stod lite för långt ifrån och var inte så noga med att sikta... Han lämnade fyra kullar här i Sverige med naturliga parningar, men där hans uppfödare fick hjälpa till att styra. Ingen tvångsparning alltså, eftersom inget tvång fanns med i bilden. Han och tikarna var mycket villiga! En av hans söner har gått vidare i avel och parar normalt utan problem eller assistans.

Inom t ex hästaveln så är ju naturliga betäckningar inte helt vanligt, utan man inseminerar istället. Utomlands inseminerar man mycket inom hundvärlden. Här i Sverige kör vi till allra största delen med naturliga parningar vilket jag tycker är jättebra! Tvångsparningar är aldrig försvarbara ur en rent etisk aspekt, men att stötta och hjälpa en ovan hane ser jag inga moraliska problem med. Det är inte så mycket annat som är naturligt med hundavel (vi väljer ut avelskombinationer, vi hjälper till med valpningen etc), så jag ser inte varför det skulle vara så fel att hjälpa till även vid parningen (om det nu behövs).

 

[Swat]

Sv: De får inte till det (parning)

När det gäller avel så finns nog nästan lika många åsikter om vad man tycker är ok som det finns uppfödare!

I min lilla värld så går gränsen för "hjälp" vid att jag underlättar för hundarna vad gäller miljö, underlag, närvarande personer osv. och möjligtvis en hand under magen på tiken eller någon annan liknande liten hjälp.

Jag hjälper inte hanen att "hitta in" eller håller tiken så att hanen kan kliva på utan att tiken "smiter undan" osv. Inte heller skulle jag acceptera att någon annan gjorde något liknande när mina hundar används.

En stor uppfödare av en bruksras hjälper alltid sina hanar genom att först hålla tiken helt stilla, sedan med att "komma in", slutligen ställer h*n sej alltid bakom hanen och tar tag om tikens höfter och "lutar sej mot hanen" och hjälper honom att jucka för att vara säker på att han kommer nog djupt osv.
För dem är det det "naturliga".

Att den hane du nämner bott sina första år i Norge och där använts vid inseination må vara hänt. Men eftersom du skriver "sina första år" så kan det ju inte handla om så många inseminationstillfällen då man väl inte i Norge heller använder jätteunga hanar i avel särskilt ofta?
Så för mej känns det lite märkligt att han inte skulle kunna lära sej hur man parar en tik på ett normalt vis.

Men vad vet jag!?
Jag har hundar som sköter detta med parning enligt konstens alla regler. Så för mej är det "naturliga sättet" den enda som är aktuell!

/Swat

 

[Gnist]

Sv: De får inte till det (parning)

Jag har hundar som sköter detta med parning enligt konstens alla regler. Så för mej är det "naturliga sättet" den enda som är aktuell!

/Swat

+1 på det!

Parningsdriften är ju grundläggande för fortlevnad, så hundar som inte kan para sig på "egen" tass utan assistans från människan, anser jag inte har i avel att göra.

 

[Gurkans]

Sv: De får inte till det (parning)

Man ska inte behöva hålla fast tiken! Jag håller med dig om att det räcker med att hålla en hand under magen på henne. Jag har en tik som är gudasnäll att para, men när hanen kliver på så sjunker hon liksom ihop lite och orkar till slut inte stå så och sätter sig. En liten hjälpande hand under magen är allt som behövs.

Inom min ras så är det inte ovanligt med ovana hanar som är så ivriga att de liksom inte fokuserar på hur de ska få till parningen. De kan behöva viss hjälp de första gångerna, innan de fattar och lugnar ner sig. Dessa hanar ser jag inget problem med att använda i avel. Det finns också en del hanar som mer eller mindre saknar könsdrift och de ska självklart inte användas i avel!
Ett problem som funnits och än idag finns i vissa linjer är tjuriga tikar som är mer eller mindre omöjliga att para. Där handlar det i en del fall om ren tvångsparning (jag har hört rena skräckberättelser) vilket aldrig är försvarbart! Jag är tacksam för att min tiklinje är mycket förtjust i hanhundar och inte är några problem att para.

 

[Bebben]

Sv: De får inte till det (parning)

Fast å andra sidan sett, så är det där lite svårt ibland.

Min parning i våras var lite problematisk för hanen i början, för tiken är 1 dm lägre än honom och han hade svårt att lyckas komma in - innan han fick in tekniken med att sänka sig rätt rejält. Eftersom vi väljer ut våra avelsdjur, och det ibland kan vara rätt stor skillnad i deras storlek exempelvis, så kan vi försvåra det för dom så.

Nu gick det bra ändå, för han lyckades få till tekniken av sig själv och fixade 3 st parningar. Tiken var gudomligt snäll och stod helt blickstilla, annars hade det nog blivit svårt för honom att nå in faktiskt.

I övrigt så föredrar jag också hundar som klarar av det själva. Jag vill inte behöva hålla i tiken, eller hjälpa hanen att pricka.
Enda gången jag håller i tiken är vid hängning om det är hennes första gång, eller om man vet om att hon lätt kan bli rädd. Inte så kul för hanen om hon springer iväg...
(Min tik är inte ett dugg rädd vid hängning, men anser det så otroligt tråkigt så hon somnar Så jag får hålla henne uppe, så att det inte ska slita så i hanen. Hängningar på minst 35-40 min varje gång...)

 

[Swat]

Sv: De får inte till det (parning)

Jag väljer kanske hanar omedvetet som vet vad som skall göras och so far so good!

Sedan är det ju så att om viljan och intresset finns så löser faktikst hundarna detta helt själv! Oavsett storleksskillnader och annat!

Mina föräldrars granne fick sin S:t bernhardstik parad av en tax! Inte bara en gång dessutom, utan två! Först gången backade hon upp mot soffan, andra gånger gick hon ner i ett dike!
Hon är långhårig och båda var förstagångs hundar!

Oavsett orsak så är det den naturliga vägen som gäller här!

Tikar som är så vassa att hanarna inte kommer till utan assistans = Inget avelsmaterial för mej!

Hanar som är så ivriga att det inte sansar sej efter några "missar" = Inget avelsmaterial för mej

Jättestora hanar på pyttesmå tikar = Inte min typ av avelplanering

Osv.

Vid min senaste parning la sej både hanen och tiken ner och vilade under hängningen - 40 min - lugnt och sansat efter att ha "dansat" vilt med varandra i nästan en timma!

Var och en gör ju som den vill - inom rimliga gränser!!

/Swat