Dejtingtråden 33

[Lillefrun]

Kanske dags att ta det med en psykolog?

Går i terapi och har pratat lite om det, det handlar ju i botten om min osäkerhet för att någon ens en kompis och ibland till och med min familj kan tycka om mig.

Så ja, det är något att jobba på.

 

[Nahar]

Går i terapi och har pratat lite om det, det handlar ju i botten om min osäkerhet för att någon ens en kompis och ibland till och med min familj kan tycka om mig.

Så ja, det är något att jobba på.

Skönt ändå att du har den kontakten och självinsikten

 

[Masqueradee]

Går i terapi och har pratat lite om det, det handlar ju i botten om min osäkerhet för att någon ens en kompis och ibland till och med min familj kan tycka om mig.

Så ja, det är något att jobba på.

Kan känna igen mig i det där. Har så fruktansvärt svårt att förstå hur mina kompisar kan tycka om mig och hur dejten i måndags kunde stryka mig över kinden och kalla MIG "cute". Det finns ju så många andra snygga(re) människor där ute, och mina kompisar kan säkert hitta coolare människor än mig att hänga med o.O

(om ni undrar varför jag skriver på engelska ang dejten så är han från USA)

 

[cirkus]

Går i terapi och har pratat lite om det, det handlar ju i botten om min osäkerhet för att någon ens en kompis och ibland till och med min familj kan tycka om mig.

Så ja, det är något att jobba på.

Kan känna igen mig i det där. Har så fruktansvärt svårt att förstå hur mina kompisar kan tycka om mig och hur dejten i måndags kunde stryka mig över kinden och kalla MIG "cute". Det finns ju så många andra snygga(re) människor där ute, och mina kompisar kan säkert hitta coolare människor än mig att hänga med o.O

(om ni undrar varför jag skriver på engelska ang dejten så är han från USA)

Jag tror vi känner så lite till mans.
Jag kämpar rätt hårt med min självkänsla och att jag faktiskt är värd att var omtyckt. Jag vet att jag fiskar efter bekräftelse och jag får den mest hela tiden från min omgivning plus att jag jobbar verkligen på att stärka den genom bra böcker, poddar och samtal med kloka vänner. Jag vet att jag duger. Ändå är jag osäker framförallt eller snarast bara inför honom jag faktiskt har starka känslor för. Jag är sårbar och livrädd att han ska avvisa mig den dagen han (och jag) har marinerat klart.

 

[Mineur]

Trots att vi nu sagt rakt ut att vi är tillsammans, pojkvän och flickvän får jag panik när han inte svarar på länge eller inte kan ses, men det är väl orimligt att ses 4-6 dagar i veckan för alltid. Får nog vänja mig med färre träffar. Om jag inte får svar, det kan ta över natten ibland är jag säker på att han tröttnat på mig och ska lämna mig. Men han har ju inte gjort det än. Jag är rädd att inte räcka till.

Det här kanske inte hjälper dig, men för mig tog det minst 1-2 år innan jag började inse och lita på att min partner faktiskt tyckte om mig och ville ha mig. Och ptja, nu ska vi gifta oss nästa år så jag antar att han verkligen ville det Jag har också väldigt dålig självkänsla med mycket osäkerhet och jag tror inte alls att det är ovanligt att känna sådär. Med det inte sagt att man inte ska jobba med det, och jag tror att det är superbra att du tar det med din terapeut (det hade jag också gjort om jag hade en), men det kanske hjälper lite att veta att du inte är ensam i alla fall.

 

[TygerTyger]

 

[Lillefrun]

Skönt att det inte bara är jag, jag trodde jag helt skrämt iväg honom när jag sa hur mycket jag tycker om honom och inte fick svar på över 20 timmar… Han är alltid så upptagen och har anledningar till att det drar ut på tiden men när jag hade öppnat upp hela mig och inte fick svar över natten till nyss så kändes det inte helt schysst. Och inte ens svar kopplat till det. Blev faktiskt lite arg. Okej om vi hade pratat om äpplen och päron men nu var det känslor och tankar och frågor och svåra saker. Måste nog ta upp det här med sms tiden på något sätt. Får se om jag tar det ikväll eller om jag låter det vara en myskväll som vi planerat och tar upp det en vardag istället.

 

[Nahar]

Skönt att det inte bara är jag, jag trodde jag helt skrämt iväg honom när jag sa hur mycket jag tycker om honom och inte fick svar på över 20 timmar… Han är alltid så upptagen och har anledningar till att det drar ut på tiden men när jag hade öppnat upp hela mig och inte fick svar över natten till nyss så kändes det inte helt schysst. Och inte ens svar kopplat till det. Blev faktiskt lite arg. Okej om vi hade pratat om äpplen och päron men nu var det känslor och tankar och frågor och svåra saker. Måste nog ta upp det här med sms tiden på något sätt. Får se om jag tar det ikväll eller om jag låter det vara en myskväll som vi planerat och tar upp det en vardag istället.

Kanske kan det vara bra att komma ihåg att vi är många som tar tid på oss när det handlar om känslor och svåra saker just för att det handlar om känslor och svåra saker. En behöver tänka och känna efter, se till så att en svarar det som faktiskt känns och är rätt. För att en bryr sig. Om han behöver den tiden att tänka över när du tar upp svåra saker så tycker jag att du måste ge honom det. Pressar du honom att svara fort är risken mycket stor att du helt enkelt får fel svar, och skapar mer problem.

 

[starcraft]

Skönt att det inte bara är jag, jag trodde jag helt skrämt iväg honom när jag sa hur mycket jag tycker om honom och inte fick svar på över 20 timmar… Han är alltid så upptagen och har anledningar till att det drar ut på tiden men när jag hade öppnat upp hela mig och inte fick svar över natten till nyss så kändes det inte helt schysst. Och inte ens svar kopplat till det. Blev faktiskt lite arg. Okej om vi hade pratat om äpplen och päron men nu var det känslor och tankar och frågor och svåra saker. Måste nog ta upp det här med sms tiden på något sätt. Får se om jag tar det ikväll eller om jag låter det vara en myskväll som vi planerat och tar upp det en vardag istället.

Jag skulle nog inte ta upp känslor över sms om du har ett behov av respons på det, bättre att vänta tills ni ses då.

 

[Kiwifrukt]

Trots att vi nu sagt rakt ut att vi är tillsammans, pojkvän och flickvän får jag panik när han inte svarar på länge eller inte kan ses, men det är väl orimligt att ses 4-6 dagar i veckan för alltid. Får nog vänja mig med färre träffar. Om jag inte får svar, det kan ta över natten ibland är jag säker på att han tröttnat på mig och ska lämna mig. Men han har ju inte gjort det än. Jag är rädd att inte räcka till.

Jag kan lätt missa meddelanden som kommer på kvällen för att jag somnar och inte märker det förrän på morgonen. Tror det är helt normalt och beror inte alls på att jag ignorerar personen.

 

[Lillefrun]

Jag skulle nog inte ta upp känslor över sms om du har ett behov av respons på det, bättre att vänta tills ni ses då.

Har insett det, vi ramlade bara in på det området men har lärt mig min läxa

 

[Lillefrun]

Jag kan lätt missa meddelanden som kommer på kvällen för att jag somnar och inte märker det förrän på morgonen. Tror det är helt normalt och beror inte alls på att jag ignorerar personen.

Skönt att läsa. Jag hoppas det var så det var den här gången.

 

[Lillefrun]

Kanske kan det vara bra att komma ihåg att vi är många som tar tid på oss när det handlar om känslor och svåra saker just för att det handlar om känslor och svåra saker. En behöver tänka och känna efter, se till så att en svarar det som faktiskt känns och är rätt. För att en bryr sig. Om han behöver den tiden att tänka över när du tar upp svåra saker så tycker jag att du måste ge honom det. Pressar du honom att svara fort är risken mycket stor att du helt enkelt får fel svar, och skapar mer problem.

Det var klokt, jag har varit rädd att jag varit för passiv men ska backa lite och låta det vara ett tag. Båda vi behöver mycket tid, det vet jag.

 

[the_connemara]

Det var klokt, jag har varit rädd att jag varit för passiv men ska backa lite och låta det vara ett tag. Båda vi behöver mycket tid, det vet jag.

Jag tänker mer att ni behöver prata om hur ni vill prata om dessa saker. Han behöver veta hur du känner när det blir såhär och du behöver veta varför det blir så. Och så behöver ni gemensamt komma fram till hur ni vill ha er kommunikation så att båda får tid, svar och känner sig trygga i hela processen. På sikt, för det är skitsvårt!

 

[Lillefrun]

Det här kanske inte hjälper dig, men för mig tog det minst 1-2 år innan jag började inse och lita på att min partner faktiskt tyckte om mig och ville ha mig. Och ptja, nu ska vi gifta oss nästa år så jag antar att han verkligen ville det Jag har också väldigt dålig självkänsla med mycket osäkerhet och jag tror inte alls att det är ovanligt att känna sådär. Med det inte sagt att man inte ska jobba med det, och jag tror att det är superbra att du tar det med din terapeut (det hade jag också gjort om jag hade en), men det kanske hjälper lite att veta att du inte är ensam i alla fall.

Det hjälper mycket, det är inte bara jag som har hjärnspöken

 

[Lillefrun]

Dubbel

 

[Lillefrun]

Jag tänker mer att ni behöver prata om hur ni vill prata om dessa saker. Han behöver veta hur du känner när det blir såhär och du behöver veta varför det blir så. Och så behöver ni gemensamt komma fram till hur ni vill ha er kommunikation så att båda får tid, svar och känner sig trygga i hela processen. På sikt, för det är skitsvårt!

Verkligen svårt. Försöker påminna mig om att vi bara träffats i tre månader

 

[Mia_R]

Idag ska vi träffas för första gången på två månader.

Från djupt olycklig så har de här knappt två dygnen varit väldigt omtumlande, efter jag läste hans sms som skickades sent på onsdag kväll när jag redan somnat. Han sov knappt alls utan kollade mobilen hela tiden, sen när jag läste och svarade att det var jag men inget mer innan jag körde till jobbet med ångest stressade honom och han frågade om jag ville ha någon kontakt. Väl framme när jag verkligen förstod att det var han kunde jag ju inte hålla tårarna borta och kämpade med att inte visa något när jag gick in. Satt bakom skärmarna och tårarna bara rann, jag som tänkt så mycket på honom och inte ens vetat om han levde. Tänkt att jag behövde skärpa till mig och gå vidare, att jag aldrig skulle se honom mer, att han kunde vara död.

Morgonen gick åt till en massa textanden, han frågade om han fick ringa men fick vänta tills efter ett möte så jag fick trycka bort honom. Fick ok av kollegan att ta ett samtal och vi pratade nog i 20 minuter, han berättade om hur han mådde, bad om ursäkt för att han stängt mig och resten av vårlden ute och hur han sen fått gå och be alla om ursäkt. Hur desperat han varit att få tag på mig igen efter att hans mobil gått sönder och han förlorat alla kontakter, om det här numret i samtalsloggen inte varit mitt skulle han kört hit och lagt en lapp i brevlådan.

Vi har pratat och textat massor, jag vet inte hur många gånger vi redan har pratat på mobilen eller hur många meddelanden vi skickat. Jag vet att han kommer att dö, kanske är det därför vi är så öppna med vad vi känner och att det är så starkt. Han får mig att känna mig fantastisk och jag tror honom, om första gången vi sågs, hur mycket han tänkt på mig och det första och sista han gör är att titta på min bild som han sparat på datorn. Det gnager mig att han kanske inte lever året ut men jag har bestämt mig för att ta allt jag får med honom. Jag vet att han kommer krossa mitt hjärta men jag ska njuta av den tid vi har tillsammans. Inga spel, inga lögner, bara 100% känslor och kommunikation.

Jag trodde aldrig jag kunde känna så här som jag gör för honom.
Ja, jag ligger vaken mitt i natten och gråter igen.

 

[Lillefrun]

Idag ska vi träffas för första gången på två månader.

Från djupt olycklig så har de här knappt två dygnen varit väldigt omtumlande, efter jag läste hans sms som skickades sent på onsdag kväll när jag redan somnat. Han sov knappt alls utan kollade mobilen hela tiden, sen när jag läste och svarade att det var jag men inget mer innan jag körde till jobbet med ångest stressade honom och han frågade om jag ville ha någon kontakt. Väl framme när jag verkligen förstod att det var han kunde jag ju inte hålla tårarna borta och kämpade med att inte visa något när jag gick in. Satt bakom skärmarna och tårarna bara rann, jag som tänkt så mycket på honom och inte ens vetat om han levde. Tänkt att jag behövde skärpa till mig och gå vidare, att jag aldrig skulle se honom mer, att han kunde vara död.

Morgonen gick åt till en massa textanden, han frågade om han fick ringa men fick vänta tills efter ett möte så jag fick trycka bort honom. Fick ok av kollegan att ta ett samtal och vi pratade nog i 20 minuter, han berättade om hur han mådde, bad om ursäkt för att han stängt mig och resten av vårlden ute och hur han sen fått gå och be alla om ursäkt. Hur desperat han varit att få tag på mig igen efter att hans mobil gått sönder och han förlorat alla kontakter, om det här numret i samtalsloggen inte varit mitt skulle han kört hit och lagt en lapp i brevlådan.

Vi har pratat och textat massor, jag vet inte hur många gånger vi redan har pratat på mobilen eller hur många meddelanden vi skickat. Jag vet att han kommer att dö, kanske är det därför vi är så öppna med vad vi känner och att det är så starkt. Han får mig att känna mig fantastisk och jag tror honom, om första gången vi sågs, hur mycket han tänkt på mig och det första och sista han gör är att titta på min bild som han sparat på datorn. Det gnager mig att han kanske inte lever året ut men jag har bestämt mig för att ta allt jag får med honom. Jag vet att han kommer krossa mitt hjärta men jag ska njuta av den tid vi har tillsammans. Inga spel, inga lögner, bara 100% känslor och kommunikation.

Jag trodde aldrig jag kunde känna så här som jag gör för honom.
Ja, jag ligger vaken mitt i natten och gråter igen.

Vill skriva något bra men det finns inga ord för det jag skulle vilja förmedla. Så skickar en stor kram till dig och honom

 

[jeennnnyy]

Skönt att läsa. Jag hoppas det var så det var den här gången.

Skönt att det inte bara är jag, jag trodde jag helt skrämt iväg honom när jag sa hur mycket jag tycker om honom och inte fick svar på över 20 timmar… Han är alltid så upptagen och har anledningar till att det drar ut på tiden men när jag hade öppnat upp hela mig och inte fick svar över natten till nyss så kändes det inte helt schysst. Och inte ens svar kopplat till det. Blev faktiskt lite arg. Okej om vi hade pratat om äpplen och päron men nu var det känslor och tankar och frågor och svåra saker. Måste nog ta upp det här med sms tiden på något sätt. Får se om jag tar det ikväll eller om jag låter det vara en myskväll som vi planerat och tar upp det en vardag istället.

Alltså, jag tycker det låter lite respektlöst, så upptagen är väl ingen att man inte hinner svara på 20 timmar om man verkligen är intresserad av den andra? Jag hade lätt tagit upp det med honom. Sen kan jag fatta att man kanske inte vill diskutera stora känslor på sms, men något kan man ju svara!? Jag skulle inte vilja ha en relation som inleddes med så lojhet. Jag tycker absolut du ska ta upp det! Tycker inte bara det är du som är osäker utan han som också beter sig lite ”konstigt”