Förhållandetråden

[Kakis]

Snart ett år sen vi hade våran första dejt På påskafton var vi bjudna på lunch hos hans föräldrar så jag träffade dem för första gången. Det går bra med barnen också, vi tänkte jag bara skulle med på lunchen men den lilla grabben frågade om inte jag skulle hänga med och grilla på kvällen, så det blev hem och hämta hunden och sen häng med F och barnen även på eftermiddag/kväll. Kul att barnen vill jag ska vara med
Så skönt det är att vara trygg i sitt förhållande och kunna planera lite framåt.

 

[Flixon]

Har tillbringat hela påsken med att renovera mitt kök tillsammans. Sena middagar, jobbat och slitit fram till 23 varenda kväll och till råga på allt passade jag på att ha PMS också. Sjukt nog påstår han att han fortfarande älskar mig

 

[gul_zebra]

Vi har precis varit nere i Skåne med sambons söner. Det har bitvis varit lite stressigt tidsmässigt men det har ändå gått finfint. Och, när vi på hemvägen stannade till och hämtade en bil så valde sönerna att åka med mig. Får se det som ett godkännande, eller som sambon sa att de ser mig som en del av familjen

 

[clusia]

Nu ligger min partner som närmast anhörig i vårat arbetsmiljösystem så nu är han officiellt my person.

 

[Cosinus]

Häromdagen fick jag ett blombud från min utlandssvensk. 1 år har nu gått sedan vår första dejt då han hade planerat den perfekta dejten och därefter har allt känts så enormt självklart (bortsett från ett, för mig stort, missförstånd men det redde vi tack och lov ut tämligen kvickt ).

Tack och lov kan vi ses mycket trots förutsättningarna, men visst kan man känna ett stänk hopplöshet emellanåt. Jag känner så enormt mycket för honom. Har bokstavligen gått från att vilja ha en ”varannan-vecka-man” till precis hela paketet, så hoppas verkligen att vårt avstånd går att lösa inom en rimlig framtid.

Hur hanterar ni andra som är i distansrelationer avståndet? Jag vill verkligen inte uppleva att yttre faktorer omöjliggör en relation till, starka känslor till trots, så under tyngre och stressiga perioder har jag en tendens till att kunna dra mig undan lite då jag inte vill bli sårad en gång till. Gör så gott jag kan för att hålla modet uppe, för han är verkligen värd allt ”besvär”, men samtidigt vet jag att situationen inte bara är löst i en handvändning, vilket trots allt är lite jobbigt och i synnerhet när man behöver säga hejdå efter en helg/vecka tillsammans. Det jobbigaste är nog egentligen att det inte finns ett satt ”slutdatum” utan att avståndet kan hålla i sig under lång tid framöver …

 

[Exile]

Häromdagen fick jag ett blombud från min utlandssvensk. 1 år har nu gått sedan vår första dejt då han hade planerat den perfekta dejten och därefter har allt känts så enormt självklart (bortsett från ett, för mig stort, missförstånd men det redde vi tack och lov ut tämligen kvickt ).

Tack och lov kan vi ses mycket trots förutsättningarna, men visst kan man känna ett stänk hopplöshet emellanåt. Jag känner så enormt mycket för honom. Har bokstavligen gått från att vilja ha en ”varannan-vecka-man” till precis hela paketet, så hoppas verkligen att vårt avstånd går att lösa inom en rimlig framtid.

Hur hanterar ni andra som är i distansrelationer avståndet? Jag vill verkligen inte uppleva att yttre faktorer omöjliggör en relation till, starka känslor till trots, så under tyngre och stressiga perioder har jag en tendens till att kunna dra mig undan lite då jag inte vill bli sårad en gång till. Gör så gott jag kan för att hålla modet uppe, för han är verkligen värd allt ”besvär”, men samtidigt vet jag att situationen inte bara är löst i en handvändning, vilket trots allt är lite jobbigt och i synnerhet när man behöver säga hejdå efter en helg/vecka tillsammans. Det jobbigaste är nog egentligen att det inte finns ett satt ”slutdatum” utan att avståndet kan hålla i sig under lång tid framöver …

Jag är i samma sits. Vet inte hur länge det kommer ta tills vi kan flytta ihop på heltid, just nu har jag sambon hos mig ett par månader, sedan är han borta ett par månader osv.

Jag har valt att fokusera på att även om han inte är här så har jag honom, inget har förändrats på det sättet. Jag har ju varit van att bo ensam sedan tidigare så jag försöker se det positivt, se på min tid ensam som "egentid" på ett annat sätt. Jag kan passa på att njuta av att ingen annan stökar ner i köket, strör handdukar och strumpor överallt som om golvet vore nån jävla tvättkorg, inte fäller ner toalocket efter sig osv.

Det suger såklart egentligen, men man får göra det bästa av situationen helt enkelt, det blir ju inte bättre för att man är ledsen

 

[inverterad]

Häromdagen fick jag ett blombud från min utlandssvensk. 1 år har nu gått sedan vår första dejt då han hade planerat den perfekta dejten och därefter har allt känts så enormt självklart (bortsett från ett, för mig stort, missförstånd men det redde vi tack och lov ut tämligen kvickt ).

Tack och lov kan vi ses mycket trots förutsättningarna, men visst kan man känna ett stänk hopplöshet emellanåt. Jag känner så enormt mycket för honom. Har bokstavligen gått från att vilja ha en ”varannan-vecka-man” till precis hela paketet, så hoppas verkligen att vårt avstånd går att lösa inom en rimlig framtid.

Hur hanterar ni andra som är i distansrelationer avståndet? Jag vill verkligen inte uppleva att yttre faktorer omöjliggör en relation till, starka känslor till trots, så under tyngre och stressiga perioder har jag en tendens till att kunna dra mig undan lite då jag inte vill bli sårad en gång till. Gör så gott jag kan för att hålla modet uppe, för han är verkligen värd allt ”besvär”, men samtidigt vet jag att situationen inte bara är löst i en handvändning, vilket trots allt är lite jobbigt och i synnerhet när man behöver säga hejdå efter en helg/vecka tillsammans. Det jobbigaste är nog egentligen att det inte finns ett satt ”slutdatum” utan att avståndet kan hålla i sig under lång tid framöver …

Känner igen mig otroligt mycket. Min partner bor bara ett par mil bort men pga våra livssituationer med barn osv så kan vi i bästa fall ses en eller två dagar varannan vecka, och ibland dröjer det ganska många veckor mellan varven pga jobb, ändrade scheman med barn etc. Realistiskt sett så kan vi inte planera att bo ihop inom de närmsta 6-8 åren och ja, det känns jobbigt men det är så det är, och förhoppningsvis är detta tillräckligt bra för att vi ska orka vänta på ett enklare liv tillsammans så småningom.

 

[Cosinus]

Jag är i samma sits. Vet inte hur länge det kommer ta tills vi kan flytta ihop på heltid, just nu har jag sambon hos mig ett par månader, sedan är han borta ett par månader osv.

Jag har valt att fokusera på att även om han inte är här så har jag honom, inget har förändrats på det sättet. Jag har ju varit van att bo ensam sedan tidigare så jag försöker se det positivt, se på min tid ensam som "egentid" på ett annat sätt. Jag kan passa på att njuta av att ingen annan stökar ner i köket, strör handdukar och strumpor överallt som om golvet vore nån jävla tvättkorg, inte fäller ner toalocket efter sig osv.

Det suger såklart egentligen, men man får göra det bästa av situationen helt enkelt, det blir ju inte bättre för att man är ledsen

Så är det absolut. Det här med att få ha sin egen ordning och att få bestämma själv är underbart.

Försöker trösta mig med att det är hälsosamt att ”skynda långsamt” men det är mest under de där stunderna då man verkligen längtar efter den andre och man blir medveten om att det här kan bli långdraget- då är det riktigt jobbigt. Sedan kan det nog spela in att jag aldrig har varit så där väldigt intresserad av ett svenssonliv, förrän nu när jag verkligen vill ha allt och helst igår också.

Ska testa att tänka en positiv tanke varje gång jag ser toalettstolen med nedfällt lock. (US fäller dock alltid ner det)

 

[Cosinus]

Känner igen mig otroligt mycket. Min partner bor bara ett par mil bort men pga våra livssituationer med barn osv så kan vi i bästa fall ses en eller två dagar varannan vecka, och ibland dröjer det ganska många veckor mellan varven pga jobb, ändrade scheman med barn etc. Realistiskt sett så kan vi inte planera att bo ihop inom de närmsta 6-8 åren och ja, det känns jobbigt men det är så det är, och förhoppningsvis är detta tillräckligt bra för att vi ska orka vänta på ett enklare liv tillsammans så småningom.

Jag brukar också tänka att det är värt det, för det är det ju, och för att det en dag ska gå att lösa. Kanske inte i morgon eller nästa vecka, men det kommer en dag. Någon gång.

 

[Exile]

Så är det absolut. Det här med att få ha sin egen ordning och att få bestämma själv är underbart.

Försöker trösta mig med att det är hälsosamt att ”skynda långsamt” men det är mest under de där stunderna då man verkligen längtar efter den andre och man blir medveten om att det här kan bli långdraget- då är det riktigt jobbigt. Sedan kan det nog spela in att jag aldrig har varit så där väldigt intresserad av ett svenssonliv, förrän nu när jag verkligen vill ha allt och helst igår också.

Ska testa att tänka en positiv tanke varje gång jag ser toalettstolen med nedfällt lock. (US fäller dock alltid ner det)

Ja har man väntat så länge på att träffa den perfekta, då kan man vänta lite till på att även tillvaron ska bli perfekt tänker jag. Jag har också en sådant förmåga att jag blir FRUKTANSVÄRT otålig när det är något jag vill ha och liksom bestämt mig för vad jag vet och vill.

Sambon åker på tisdag och jag har så smått börjat planera för vad jag vill ha gjort innan han kommer tillbaka (rensa i kökslådorna) samt vad jag ska passa på att göra (äta mat framför serier på datorn, köpa chipsen JAG gillar) och vad jag ska njuta av (inte behöva spendera 4% av min fritid åt att stänga lådor, dörrar och luckor som står öppna). Jag vet att jag kommer må jättedåligt på tisdag ändå och jag kommer inte kunna sova, men det blir ändå lite lättare varje gång, jag vet ju att han kommer tillbaka.

Han råkade även berätta att han EVENTUELLT kommer tillbaka tidigare, redan i slutet på maj beroende på en annan grej, absolut inget garanterat men jag vet ju hur min hjärna är. Nu är detta i princip bestämt och hur mycket jag än påminner mig själv om att detta bara är en bonus så kommer jag bli sjukt besviken om det inte blir av, har alltså redan nu börjat tänka på hur jag ska hantera det nederlaget utan att ta ut det på någon annan

 

[clusia]

Hur hanterar ni andra som är i distansrelationer avståndet? Jag vill verkligen inte uppleva att yttre faktorer omöjliggör en relation till, starka känslor till trots, så under tyngre och stressiga perioder har jag en tendens till att kunna dra mig undan lite då jag inte vill bli sårad en gång till. Gör så gott jag kan för att hålla modet uppe, för han är verkligen värd allt ”besvär”, men samtidigt vet jag att situationen inte bara är löst i en handvändning, vilket trots allt är lite jobbigt och i synnerhet när man behöver säga hejdå efter en helg/vecka tillsammans. Det jobbigaste är nog egentligen att det inte finns ett satt ”slutdatum” utan att avståndet kan hålla i sig under lång tid framöver …

Min partner bor ju 25mil bort. Han jobbar däremot i min stad så då bor han hos mig men vi jobbar båda skift så vissa dagar möts vi i princip i dörren bara. Ingen av oss är flyttbar pga barn så det är såklart tungt. Men grejen är att vi båda jobbar i en bransch där vi alltid kommer veckopendla så vi är mest tacksamma att vi är i samma stad. Vi har för avsikt att bo ihop en dag men det är oklart när.

Vi har nog varit lite så att man drar sig undan när man tycker det är tufft men kommunikation gör ju faktiskt saken bättre så nu hör vi av oss till varandra. I övrigt så FaceTimar jättemycket! Det är nog så vi hanterar avståndet. Vi FaceTimar varandra genom vardagen i allt från tvättvikning, mathandling, barnnattningar, matlagning osv. Vi äter middag tillsammans via FaceTime. Ja men ni förstår, vi försöker dela vardagen ändå.

 

[athena_arabians]

Min partner bor ju 25mil bort. Han jobbar däremot i min stad så då bor han hos mig men vi jobbar båda skift så vissa dagar möts vi i princip i dörren bara. Ingen av oss är flyttbar pga barn så det är såklart tungt. Men grejen är att vi båda jobbar i en bransch där vi alltid kommer veckopendla så vi är mest tacksamma att vi är i samma stad. Vi har för avsikt att bo ihop en dag men det är oklart när.

Vi har nog varit lite så att man drar sig undan när man tycker det är tufft men kommunikation gör ju faktiskt saken bättre så nu hör vi av oss till varandra. I övrigt så FaceTimar jättemycket! Det är nog så vi hanterar avståndet. Vi FaceTimar varandra genom vardagen i allt från tvättvikning, mathandling, barnnattningar, matlagning osv. Vi äter middag tillsammans via FaceTime. Ja men ni förstår, vi försöker dela vardagen ändå.

Så gör vi också (fast i telefon). Det har vi gjort hela tiden så på något sätt har vi ändå en vardag tillsammans. Nu har det ju aldrig varit aktuellt för oss att flytta ihop men det har ju trots allt funkat i 14 år.