Dejtingtråden del 12

[Singoalla]

Det är lättare för mig att säga att man har en flickvän om man ser feminin ut, då känner jag inte att jag får en stämpel på mig som annorlunda och normbrytande. Men har jag ett mindre feminint könsuttryck så känns det som att jag får en stämpel jag inte är bekväm med.

Vad skönt att höra att jag inte är den enda som känner så. Som sagt inte för att jag anser att "typiskt lesbiskt" (mao icke-feminint) skulle vara sämre på något vis alls, men för att det inte är så jag känner mig själv.

Men mest är jag som sagt rädd för att mina tjejkompisar plötsligt ska bli obekväma med mig. Sanningen är att dom är ungefär lika sexuellt laddade för mig som mina syskon. Jag har fortsatt min komma ut ur garderoben turné idag och har till och med fått "Jag med!" som svar av en vän.

 

[Niyama]

Denna diskussion får mig att tänka på skämtet om vegetarianen som ska ut på stan och ragga lammk.... förlåt. Minimajs
(Ocu där har jag avslöjat min typ av humor )

En av de jag har "på gång" nu är yngre än mig, och jag träffar verkligen aldrig snubbar som är yngre (de flesta har varit 10-15 år äldre). Så när jag berättade det för en kompis sa hon "oj lammkött!" och jag svarade då "nää, minimajs i så fall". Jag undviker att använda namn, särskilt eftersom en kompis är så himla nyfiken på vem det är så han kallas numera minimajs. Även på min mobil heter han Minimajs. Har dock förstått att detta kan missuppfattas .

 

[the_connemara]

Vilka fina diskussioner att läsa @parellikusken , @Singoalla mfl Har inget alls att bidra med uppskattar väldigt lite mer insikt.

 

[FengurLaugar]

Jag har egentligen inget alls att göra i den här tråden men den är ändå en av de trådar jag läser mest här på buke. Det är många bra och intressanta diskussioner som ger en ett annat perspektiv på en del saker

 

[ekra]

Gällande sexuell läggning så är jag också fortfarande förvånad över hur jobbigt det fortfarande är att bryta mot normen. En del av mig vill berätta för hela världen, just för att visa att det inte alltid är som folk tror. En annan del av mig blir jätterädd att folk ska ändra uppfattning om mig, särskilt tjejkompisar. Jag bodde ihop med en tjejkompis för några år sedan och en dag kom hon hem från en jobbintervju och var helt förskräckt över att intervjuaren visat sig leva ihop med en kvinna. "Jag tror inte jag kan jobba med henne, tänk om hon blir kär i mig? Eller tittar på mig på ett konstigt sätt?". Det kändes som att någon körde en påle genom magen på mig, och den kommentaren sitter kvar. Tänk om mina tjejkompisar plötsligt kommer bli obekväma inför mig? Skönt att höra att du har det lite enklare nu i större stad, den här kommentaren drabbade mig just i en mindre sådan.

Det går nog bra, jag tänker att de flesta är ganska vettigt inställda till bisexualitet och homosexualitet nuförtiden, om någon säger något sådant kan du ju kontra med att samma sak skulle kunna hända om det vore en man? Om dina kompisar börjar behandla dig annorlunda så säg bara som det är att typ "bara för att jag är bisexuell så betyder det ju inte att jag dreglar på alla människor jag träffar, eller blir kär i dom! Jag är fortfarande samma person som när ni lärde känna mig" att avdramatisera hjälper ju ofta.

Personer som känner sig främmande inför andra sexualiteter än vad som är norm brukar enligt min erfarenhet snabbt omvändas (om de inte är idioter, och då kan man ju dumpa dom). Jag har ganska många i min närhet som kommit ut ur garderoben mer eller mindre plötsligt och de har generellt tagits väl emot av både unga och gamla vänner, släktingar och bekanta. Även i en väldigt liten ort. Många är ju rädda för det som är främmande och ovant, men när man ser att homo- och bisexuella också är helt vanliga människor precis som vem som helst brukar fördomarna försvinna.

edit: Jag såg nu att det hann skrivas mycket medan jag formulerade mitt svar.

 

[cirkus]

Handlar nog mycket om min bristande självkänsla.

Tack för trösten, kan känna mig rätt ensam på herravdelningen. Ibland frågar jag i kassan om det är öppet köp, mest för att hen inte ska tro att det är till mig.
Helt sjukt egentligen att jag håller på så.
Men skönt att vi är fler som köper kläder på herravdelningen.

Jag handlar också på herravdelning - ffa tröjor av olika slag och kallingar. Jag fullkomligt hatar underkläder från damavdelning och har helt gått över på herrboxer. Tröjor i herrform är så mycket skönare.

 

[Niyama]

Är i en djup svacka nu vilket gjort att jag fått insatt nya antidepressiva mediciner, dessa har dock gjort att jag fallit djupare ned och blev sjukskriven av läkaren sist.
Känner inte att jag vill dela med mig av det ännu till tjejen jag dejtar, men när hon undrar hur min helg varit och jag svarar ytligt "bra"-liknande blir det knepigt då hon visste att jag skulle jobbat hela helgen. Så fick byta samtalsämne snabbt istället för att inte nämna att jag inte jobbat..

Jag hade såklart kunnat bara tala om det för henne, tror inte att det hade varit någon big deal alls. Vi båda är konstnärer, men inom olika genrer, så känns som man bearbetar denna problematik konstant både med sig själv och sitt skapande och med sina konstnärskollegor..
Men samtidigt vill jag inte komma henne för nära just nu, mår bra av att ha lite distans och inte dela med mig av mitt inre så mycket som det känns nu. Och berättar jag detta kommer säkert följdfrågor och jag har ingen lust att gå närmare in på mina psykiska problem än.
Kommer jag för snabbt nära människor så tröttnar jag också snabbt, tyvärr.

Självklart blir det då som att jag skjuter henne ifrån mig, fastän jag egentligen bara vill ha henne på samma distans som hon var innan medicinbytet. Inte närmare, inte längre ifrån, utan lagom.
Och vad säger jag om min dag om läkaren bestämmer sig för att lägga in mig? "Bra!" igen..?
Målar in mig själv i ett hörn.

Det här blev inte direkt svar till dig, parellikusken, känner bara igen problemet och spann vidare.

Jag tycker det där är så svårt, hur mycket man ska säga. Nu brukar jag visserligen "skylla på" depression, för jag vill inte säga verkliga problemet eftersom det är ptsd och då blir det ju uppenbart att det har en orsak. Jag har egentligen inga problem med att berätta orsaken, men jag söker inte ens förhållande utan kk så om det skulle vara aktuellt att berätta så ska det vara att jag verkligen lärt känna personen. Sen är det också en sån grej som de flesta människor blir obekväma av att höra (incest), det blir stelt, tyst och jag känner att jag måste försöka lätta upp stämningen för att jag har sagt nåt dumt typ. Sen kan det bli ganska uppenbart i sexuella situationer att nånting har hänt, men då brukar jag berätta att jag varit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Det låter inte lika allvarligt som våldtäkt, och folk brukar ha lättare att hantera om det inte handlar om incest och/eller övergrepp mot barn.

 

[Singoalla]

Det går nog bra, jag tänker att de flesta är ganska vettigt inställda till bisexualitet och homosexualitet nuförtiden, om någon säger något sådant kan du ju kontra med att samma sak skulle kunna hända om det vore en man? Om dina kompisar börjar behandla dig annorlunda så säg bara som det är att typ "bara för att jag är bisexuell så betyder det ju inte att jag dreglar på alla människor jag träffar, eller blir kär i dom! Jag är fortfarande samma person som när ni lärde känna mig" att avdramatisera hjälper ju ofta.

Personer som känner sig främmande inför andra sexualiteter än vad som är norm brukar enligt min erfarenhet snabbt omvändas (om de inte är idioter, och då kan man ju dumpa dom). Jag har ganska många i min närhet som kommit ut ur garderoben mer eller mindre plötsligt och de har generellt tagits väl emot av både unga och gamla vänner, släktingar och bekanta. Även i en väldigt liten ort. Många är ju rädda för det som är främmande och ovant, men när man ser att homo- och bisexuella också är helt vanliga människor precis som vem som helst brukar fördomarna försvinna.

Jag håller med dig till viss del, men för mig är problemet sällan att folk uttalat skulle ha några problematiska åsikter om bisexualitet. Eller att de ens vet om det själva. Men det är undertonerna, deras syn på bisexualiteten som kan såra. Ett exempel är alla (ja, nu säger jag faktiskt alla män för jag vet inte om en enda faktiskt har reagerat annorlunda) män som kontrar med att det är sexigt. "Får jag vara med?" Det är säkert deras sätt att visa att dom ser positivt på det, samt att den reaktionen kanske upplevs förväntas av dem. Mitt ex ansåg inte heller att det var otrohet om jag skulle ligga med en kvinna, men däremot om jag låg med en man. Jag får ofta frågan också om jag verkligen kan bli kär i kvinnor, och att det inte bara är sexuellt. "Alla är väl lite experimentella i sängen". Enskilda kommentarer är harmlösa och välvilliga, men sammantaget blir att jag upplever att min sexualitet inte tas på allvar. Män föreställer sig mig i sängen med kvinnor, och för många andra är det något experimentellt som inte riktigt tas på allvar. För mitt ex var mitt samröre med kvinnor uppenbarligen inte något hot mot honom.

Sedan håller jag med om att folk snabbt ändrar sig när de får vänja sig, och ibland får jag faktiskt mer uppskattning och stöttning när jag träffar tjejer än när jag träffar män. Så det är inte svart eller vitt. Men ja, det är komplext!

 

[Singoalla]

Det här blev inte direkt svar till dig, parellikusken, känner bara igen problemet och spann vidare.

Jag tycker det där är så svårt, hur mycket man ska säga. Nu brukar jag visserligen "skylla på" depression, för jag vill inte säga verkliga problemet eftersom det är ptsd och då blir det ju uppenbart att det har en orsak. Jag har egentligen inga problem med att berätta orsaken, men jag söker inte ens förhållande utan kk så om det skulle vara aktuellt att berätta så ska det vara att jag verkligen lärt känna personen. Sen är det också en sån grej som de flesta människor blir obekväma av att höra (incest), det blir stelt, tyst och jag känner att jag måste försöka lätta upp stämningen för att jag har sagt nåt dumt typ. Sen kan det bli ganska uppenbart i sexuella situationer att nånting har hänt, men då brukar jag berätta att jag varit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Det låter inte lika allvarligt som våldtäkt, och folk brukar ha lättare att hantera om det inte handlar om incest och/eller övergrepp mot barn.

 

[athena_arabians]

Det här blev inte direkt svar till dig, parellikusken, känner bara igen problemet och spann vidare.

Jag tycker det där är så svårt, hur mycket man ska säga. Nu brukar jag visserligen "skylla på" depression, för jag vill inte säga verkliga problemet eftersom det är ptsd och då blir det ju uppenbart att det har en orsak. Jag har egentligen inga problem med att berätta orsaken, men jag söker inte ens förhållande utan kk så om det skulle vara aktuellt att berätta så ska det vara att jag verkligen lärt känna personen. Sen är det också en sån grej som de flesta människor blir obekväma av att höra (incest), det blir stelt, tyst och jag känner att jag måste försöka lätta upp stämningen för att jag har sagt nåt dumt typ. Sen kan det bli ganska uppenbart i sexuella situationer att nånting har hänt, men då brukar jag berätta att jag varit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Det låter inte lika allvarligt som våldtäkt, och folk brukar ha lättare att hantera om det inte handlar om incest och/eller övergrepp mot barn.

Tyvärr är det ju så att oavsett vad ens bagage är så hamnar det på den utsatte att inte röra upp känslorna hos andra (de som fått cancer upplever ju ofta något liknande). Alltför många människor vill inte höra om hemskheter, speciellt inte från någon de känner för då kommer det för nära och skapar obehag. Rätt gräsligt faktiskt. Jag mörkar ofta det jag varit med om för jag orkar inte bära någon annans reaktion på det.

 

[bumpo]

Tyvärr är det ju så att oavsett vad ens bagage är så hamnar det på den utsatte att inte röra upp känslorna hos andra (de som fått cancer upplever ju ofta något liknande). Alltför många människor vill inte höra om hemskheter, speciellt inte från någon de känner för då kommer det för nära och skapar obehag. Rätt gräsligt faktiskt. Jag mörkar ofta det jag varit med om för jag orkar inte bära någon annans reaktion på det.

Så är det absolut, att det ligger på den utsatte att gjuta olja på vågorna. "Men jag kom där i från", "det är bara lite cancer/ms/diabetes/whatever" eller vad som helst liksom. Jag vägrar ta det ansvaret, okej jag börjar inte en ny bekantskap med att slänga fram hela mitt bagage, lite social smidighet har jag, men kommer det på tal så är jag ärlig och skönmålar inget. Jag har inget ansvar eller någon nytta för att förminska min skit.

 

[the_connemara]

Tyvärr är det ju så att oavsett vad ens bagage är så hamnar det på den utsatte att inte röra upp känslorna hos andra (de som fått cancer upplever ju ofta något liknande). Alltför många människor vill inte höra om hemskheter, speciellt inte från någon de känner för då kommer det för nära och skapar obehag. Rätt gräsligt faktiskt. Jag mörkar ofta det jag varit med om för jag orkar inte bära någon annans reaktion på det.

Precis detta pratade jag o @Bison om. Så himla hemskt. Jag undrar hur jag är i situationen att jag får höra något hemskt. Tycker sådant är jättesvårt!!

 

[Red_Chili]

Satt för en stund sedan och muttrade lite åt att jag inte fått någon match på tinder på länge nu. Sedan kom jag på att det fåtal gånger jag alls öppnat appen senaste veckorna, så har jag svept vänster på i princip alla
Nu råkade jag dock få syn på en man som var så löjligt snygg att jag var tvungen att svepa höger trots lite väl intetsägande presentation... Bilderna skvallrade iaf om att vi kan ha hyfsat lika intressen, så vem vet.

 

[Singoalla]

Precis detta pratade jag o @Bison om. Så himla hemskt. Jag undrar hur jag är i situationen att jag får höra något hemskt. Tycker sådant är jättesvårt!!

Det är svårt. Själv känner jag ofta att jag vill visa att jag tar personens erfarenheter på allvar, vill visa sympati och visa att jag tar in det som sägs. Då blir det ju oftast en ganska stor reaktion, "Åh herregud!" Jag vill inte att personen då ska behöva ursäkta sig eller gjuta olja på vågorna, reaktionen blir i nivå med det som berättats. Som sig bör. Jag hoppas verkligen inte att det har gjort någon obekväm. Personligen har jag snarare haft problem tvärtom, att folk blivit obekväma av saker jag berättat och därmed bytt samtalsämne eller mumlat bort det. För att de inte vet hur de ska reagera, eller vad de ska säga. Vilket i sin tur har lett till att jag känner mig ensam och inte riktigt har någon att prata med det om. Så därför försöker jag alltid bekräfta andras känslor så gott jag bara kan.

 

[ekra]

Jag brukar köra med typ "Nej vad tungt! Tack för att du berättade, är det något du vill prata om, eller ska vi bara lämna det?"

 

[Niyama]

Personligen har jag snarare haft problem tvärtom, att folk blivit obekväma av saker jag berättat och därmed bytt samtalsämne eller mumlat bort det. För att de inte vet hur de ska reagera, eller vad de ska säga.

Usch, den reaktionen är hemsk! Jag tycker "åh herregud" reaktionen också är ganska jobbig, mest för att jag vanligtvis börjar med att berätta en liten liten del av det som hänt. Om reaktionen blir för stor och åh herregudig känner jag oftast att jag kan inte säga något mer, eftersom reaktionen blev så kraftig av det lilla jag sa. Känner liksom att den personen definitivt inte kan hantera mer då. Sen kan ju "herregud" reaktionen var mer chockerad eller mer sansad, går ju att uttrycka på olika sätt, men jag menar när den är så där chockerad.

Jag gillar när folk reagerar väldigt sansat och vågar ställa följdfrågor, sen kanske jag inte vill svara på en del frågor men då kan jag säga det. Vill inte att folk ska tassa på tå och vara rädda för att fråga. Själv brukar jag tänka på att försöka att inte verka för likgiltig inför det människor berättar, bara för att jag föredrar en väldigt lugn saklig reaktion kanske inte andra gör det, och jag är medveten om att det kan tolkas lite känslokallt eller vad man ska säga.

 

[Singoalla]

Satt för en stund sedan och muttrade lite åt att jag inte fått någon match på tinder på länge nu. Sedan kom jag på att det fåtal gånger jag alls öppnat appen senaste veckorna, så har jag svept vänster på i princip alla
Nu råkade jag dock få syn på en man som var så löjligt snygg att jag var tvungen att svepa höger trots lite väl intetsägande presentation... Bilderna skvallrade iaf om att vi kan ha hyfsat lika intressen, så vem vet.

Känner igen det där, "Varför får jag ingen matchning?" och så har jag inte högerswipat en enda på hur länge som helst

 

[Singoalla]

Herregud vilken vecka. Det är bara tisdag och jag har redan bokat in en dejt med en tjej för första gången på väldigt länge, berättat om min sexualitet för flera vänner, tagit snacket med frukostdejtkillen och har fertilitetsutedning på torsdag vilket också har lett till att jag har börjat berättat för folk att jag ska utredas för att eventuellt få bli inseminerad. Jag är helt emotionellt utmattad

 

[parellikusken]

Jag håller med dig till viss del, men för mig är problemet sällan att folk uttalat skulle ha några problematiska åsikter om bisexualitet. Eller att de ens vet om det själva. Men det är undertonerna, deras syn på bisexualiteten som kan såra. Ett exempel är alla (ja, nu säger jag faktiskt alla män för jag vet inte om en enda faktiskt har reagerat annorlunda) män som kontrar med att det är sexigt. "Får jag vara med?" Det är säkert deras sätt att visa att dom ser positivt på det, samt att den reaktionen kanske upplevs förväntas av dem. Mitt ex ansåg inte heller att det var otrohet om jag skulle ligga med en kvinna, men däremot om jag låg med en man. Jag får ofta frågan också om jag verkligen kan bli kär i kvinnor, och att det inte bara är sexuellt. "Alla är väl lite experimentella i sängen". Enskilda kommentarer är harmlösa och välvilliga, men sammantaget blir att jag upplever att min sexualitet inte tas på allvar. Män föreställer sig mig i sängen med kvinnor, och för många andra är det något experimentellt som inte riktigt tas på allvar. För mitt ex var mitt samröre med kvinnor uppenbarligen inte något hot mot honom.

Sedan håller jag med om att folk snabbt ändrar sig när de får vänja sig, och ibland får jag faktiskt mer uppskattning och stöttning när jag träffar tjejer än när jag träffar män. Så det är inte svart eller vitt. Men ja, det är komplext!

Samtidigt som vi har alla dessa problem med öppenhet om sexualiteten som skapar osäkerhet och i alla fall för mig endel ångest hade jag aldrig velat vara på något annat sätt. Hade inte velat vara utan den ömsesidiga gemenskapen man har i ett förhållande med en kvinna, man delar på ett djupt plan erfarenheten av att vara kvinna samt att vara en normbrytare.
Det är erfarenheter som män inte delar med mig, många saker en man heller aldrig kommer att dela med mig. Saker som formar en som människa.
Jag kanske romantiserar det hela, men jag tycker det är fint och speciellt.

 

[Singoalla]

Samtidigt som vi har alla dessa problem med öppenhet om sexualiteten som skapar osäkerhet och i alla fall för mig endel ångest hade jag aldrig velat vara på något annat sätt. Hade inte velat vara utan den ömsesidiga gemenskapen man har i ett förhållande med en kvinna, man delar på ett djupt plan erfarenheten av att vara kvinna samt att vara en normbrytare.
Det är erfarenheter som män inte delar med mig, många saker en man heller aldrig kommer att dela med mig. Saker som formar en som människa.
Jag kanske romantiserar det hela, men jag tycker det är fint och speciellt.

Håller helt med