Den röda klänningen, och vad den symboliserar

När jag för två dagar sedan låg sjuk på soffan framför tv:n visste jag inte att något var på väg att hända. Jag visste överhuvudtaget inte att något kunde hända när man tittade på en gammal såpa med miljontals avsnitt och säsonger, jag trodde att det var helt riskfritt och helt fritt från vad som ens kan kallas tankar. Jag hade fel.

Det har gått två dagar, men jag kan fortfarande inte sluta tänka på den. Den där röda, vackra klänningen som plötsligt fanns i bild och sedan försvann igen. Den där röda, vackra klänningen som plötsligt var så mycket mer än bara en klänning, och som satte alla tankar i spinn. Hur kom det sig att jag såg den där röda, vackra klänningen och med ens drog slutsatsen att jag måste gå ner i vikt? Varför skapar min hjärna ett samband mellan en röd, vacker klänning och en viss typ av kropp som anses värdig att bära den? Jag vet inte, och därför har jag inte slutat tänka än.

Jag vill ha den där röda, vackra klänningen. Jag vill ha den på mig och dansa fram, känna mig fin och känna mig ny. Någonting inom mig spär på den viljan, håller den glödande het, samtidigt som den viskar i mitt öra att allting kan bli sant, bara jag först går ner i vikt. Den röda, vackra klänningen blir till en symbol av något helt annat, av någonting helt nytt. En vilja att passa in i en samhällsnorm jag så länge förpassat, en vilja att bli den där tjejen jag aldrig har varit.

Jag vill ha den där röda, vackra klänningen, men inte på bekostnad av mig själv. Om jag ska ha en röd, vacker klänning ska det inte vara med några orimliga krav, inte med några påhittade fantasier. En vacker klänning handlar inte om vikt, den handlar inte om ett sminkat ansikte eller långt hår. En vacker klänning är vacker på alla, på samma sätt som alla är vackra utan den där vackra klänningen med, men att applicera det på mig själv verkar vara den största utmaningen världen någonsin sett.

Jag vill inte ge upp, jag vill inte låta de viskande rösterna vinna efter alla dessa år. Om jag vill ha en röd, vacker klänning ska jag ha det, jag behöver inte först anpassa mig själv till klänningens mått. Jag är jag, en människa av min egen storlek, och en röd klänning kan jag bära lika säkert som vilken annan person som helst. Klänningar är inte reserverade för någon speciell kroppstyp eller personlighet, klänningar är gjorda av ett tyg som välkomnar alla att dansa fram under dess mjuka skinn.

Jag vill ha den där röda, vackra klänningen och kanske köper jag den en dag. Kanske imorgon, kanske nästa vecka eller om tio år. Kanske får den mig att känna mig vacker, kanske blir den inte alls som tänkt. Det spelar ingen roll, det är okej om det inte blir bra. Allt det jag inte för glömma, det är att klänningen är en klänning och allt det den symboliserar är allt det jag inte vill ha.

 

[IngelaH]

När jag för två dagar sedan låg sjuk på soffan framför tv:n visste jag inte att något var på väg att hända. Jag visste överhuvudtaget inte att något kunde hända när man tittade på en gammal såpa med miljontals avsnitt och säsonger, jag trodde att det var helt riskfritt och helt fritt från vad som ens kan kallas tankar. Jag hade fel.

Det har gått två dagar, men jag kan fortfarande inte sluta tänka på den. Den där röda, vackra klänningen som plötsligt fanns i bild och sedan försvann igen. Den där röda, vackra klänningen som plötsligt var så mycket mer än bara en klänning, och som satte alla tankar i spinn. Hur kom det sig att jag såg den där röda, vackra klänningen och med ens drog slutsatsen att jag måste gå ner i vikt? Varför skapar min hjärna ett samband mellan en röd, vacker klänning och en viss typ av kropp som anses värdig att bära den? Jag vet inte, och därför har jag inte slutat tänka än.

Jag vill ha den där röda, vackra klänningen. Jag vill ha den på mig och dansa fram, känna mig fin och känna mig ny. Någonting inom mig spär på den viljan, håller den glödande het, samtidigt som den viskar i mitt öra att allting kan bli sant, bara jag först går ner i vikt. Den röda, vackra klänningen blir till en symbol av något helt annat, av någonting helt nytt. En vilja att passa in i en samhällsnorm jag så länge förpassat, en vilja att bli den där tjejen jag aldrig har varit.

Jag vill ha den där röda, vackra klänningen, men inte på bekostnad av mig själv. Om jag ska ha en röd, vacker klänning ska det inte vara med några orimliga krav, inte med några påhittade fantasier. En vacker klänning handlar inte om vikt, den handlar inte om ett sminkat ansikte eller långt hår. En vacker klänning är vacker på alla, på samma sätt som alla är vackra utan den där vackra klänningen med, men att applicera det på mig själv verkar vara den största utmaningen världen någonsin sett.

Jag vill inte ge upp, jag vill inte låta de viskande rösterna vinna efter alla dessa år. Om jag vill ha en röd, vacker klänning ska jag ha det, jag behöver inte först anpassa mig själv till klänningens mått. Jag är jag, en människa av min egen storlek, och en röd klänning kan jag bära lika säkert som vilken annan person som helst. Klänningar är inte reserverade för någon speciell kroppstyp eller personlighet, klänningar är gjorda av ett tyg som välkomnar alla att dansa fram under dess mjuka skinn.

Jag vill ha den där röda, vackra klänningen och kanske köper jag den en dag. Kanske imorgon, kanske nästa vecka eller om tio år. Kanske får den mig att känna mig vacker, kanske blir den inte alls som tänkt. Det spelar ingen roll, det är okej om det inte blir bra. Allt det jag inte för glömma, det är att klänningen är en klänning och allt det den symboliserar är allt det jag inte vill ha.

Jag har också alltid drömt om att känna mig vacker, trygg, glad och självsäker i smala, vida, långa, korta, mönstrade och enfärgade klänningar. Jag har alltid känt mig som en grå liten mus, långskånk, buteljaxlar där allt hänger på tvären, sned i kroppen och vad det nu är. Jag vet inte när... men plötsligt kröp jag ur puppan, slutade lyssna på att andra sa... fel färg, fel mönster, för kort - du har fula operationsärr på knäna, du behöver rund halsringning eller scarf som döljer ärret på halsen sen de fixade till halskotan... Jag ÄR en trasdocka, men idag accepterar jag det. Jag accepterar kurvor här o där, sned kropp, operationsärr... jag är en stolt trasdocka, som bär klänningar, både långa och korta, mönstrade och klassiskt enfärgade. Dagar som är neråt, kan det hända att jag safear väldigt korta klänningar med caprileggings.

Jag hoppas att du hittar din röda klänning och vågar dansa barfota i gräset.

Kram

 

[cewe]

Jag började följa Stina Wollter på Instagram i våras, det bästa jag gjort i mitt liv. Har inte helt anamat hennes kroppspositiva inställning. Skulle tex aldrig våga lägga ut en helkroppsbild på mig själv .
Men jag har fått en mer bekvämare inställning till min kropp.
Ja jag vill fortfarande gå ner 30 kg, men det är för att jag vill kunna börja rida igen utan att behöva sitta på Totosaurushästar samt lite andra grejer.
I sommar har jag nakenbadat (visserligen bara jag och sambon närvarande men ändå) samt gått i bikini bland folk. Ja jag till och med hade bara bikini-överdel till shortsen när vi la till i gästhamnar. Tidigare år hade jag tagit på mig en tröja över.

 

[Luff]

Jag började följa Stina Wollter på Instagram i våras, det bästa jag gjort i mitt liv. Har inte helt anamat hennes kroppspositiva inställning. Skulle tex aldrig våga lägga ut en helkroppsbild på mig själv .
Men jag har fått en mer bekvämare inställning till min kropp.
Ja jag vill fortfarande gå ner 30 kg, men det är för att jag vill kunna börja rida igen utan att behöva sitta på Totosaurushästar samt lite andra grejer.
I sommar har jag nakenbadat (visserligen bara jag och sambon närvarande men ändå) samt gått i bikini bland folk. Ja jag till och med hade bara bikini-överdel till shortsen när vi la till i gästhamnar. Tidigare år hade jag tagit på mig en tröja över.

Jag har tänkt detsamma. Alla ärmlösa klänningar som jag tänkt; -Åh vad fin, men inte ärmlös på mig...Nu är jag snart där, snart beställer jag en, en ÄRMLÖS, kanske drar jag till och med till med en RÖD ÄRMLÖS.
Varför inte?
Hejja Stina Wollter!

 

[Magiana]

Jag brukar inte ha klänning. Men jag äger en. Den är röd. När jag såg den i butiken så insåg jag direkt att den där skulle med hem.

Jag trivs i den där klänningen och har den lite då och då när jag vill vara lite tjusigare än vanligt.

Ja och just det ja, jag har ett antal kilon för mycket men låtsas inte om dem .

 

[Nepenthe]

Har alltid varit missnöjd med min kropp.. men så efter att ha läst om många starka kvinnor här, börjat umgås med fler starka kvinnor och följer starka kvinnor på instagram så har jag bara släppt det där!

Jag är 33år och har en fin kropp! Jag har tusen klänningar jag aldrig andvänt men denna sommar har jag haft alla

 

[Nepenthe]

Väldigt fint skrivet förresten

 

[The calming stars]

Jag har också alltid drömt om att känna mig vacker, trygg, glad och självsäker i smala, vida, långa, korta, mönstrade och enfärgade klänningar. Jag har alltid känt mig som en grå liten mus, långskånk, buteljaxlar där allt hänger på tvären, sned i kroppen och vad det nu är. Jag vet inte när... men plötsligt kröp jag ur puppan, slutade lyssna på att andra sa... fel färg, fel mönster, för kort - du har fula operationsärr på knäna, du behöver rund halsringning eller scarf som döljer ärret på halsen sen de fixade till halskotan... Jag ÄR en trasdocka, men idag accepterar jag det. Jag accepterar kurvor här o där, sned kropp, operationsärr... jag är en stolt trasdocka, som bär klänningar, både långa och korta, mönstrade och klassiskt enfärgade. Dagar som är neråt, kan det hända att jag safear väldigt korta klänningar med caprileggings.

Jag hoppas att du hittar din röda klänning och vågar dansa barfota i gräset.

Kram

Tack, det hoppas jag med. För min del har allting nästan gått åt andra hållet, från att aldrig bry mig alls, till att bry mig allt för mycket. Jag hoppas att jag kan hitta tillbaka igen, alla är trots allt vackra som de är och jag har själv aldrig sett en människa som avviker från det. Dessutom försöker jag tänka att det är okej att inte vara vacker, det är exakt lika okej att vara ful. Därför borde jag kunna bära min fulhet med stolthet, för den fulheten borde vara exakt lika okej som den snyggaste snyggheten.

Jag började följa Stina Wollter på Instagram i våras, det bästa jag gjort i mitt liv. Har inte helt anamat hennes kroppspositiva inställning. Skulle tex aldrig våga lägga ut en helkroppsbild på mig själv .
Men jag har fått en mer bekvämare inställning till min kropp.
Ja jag vill fortfarande gå ner 30 kg, men det är för att jag vill kunna börja rida igen utan att behöva sitta på Totosaurushästar samt lite andra grejer.
I sommar har jag nakenbadat (visserligen bara jag och sambon närvarande men ändå) samt gått i bikini bland folk. Ja jag till och med hade bara bikini-överdel till shortsen när vi la till i gästhamnar. Tidigare år hade jag tagit på mig en tröja över.

Jag tog faktiskt beslutet att radera instagram i våras, och sluta med allt som hade med filter att göra. Sociala medier kan vara bra, men också så, så dåligt tror jag.. Om jag bestämmer mig för att återvända ska jag se till att få in mer kroppspositiva saker i mitt flöde, och inte bara matas av den typiska instagram-modellen som jag aldrig kommer likna. Mitt mål är att kunna gå i bikini igen nästa år, och inte för att jag ska försöka gå ner i vikt tills dess, utan för att jag ska jobba på det mentala och känna att det faktiskt är okej. En till sommar som denna kanske kommer, och inte ska någon behöva svettas bort i långbyxor och stora tröjor bara på grund av hjärnspöken och den vikthets som finns.

Jag har tänkt detsamma. Alla ärmlösa klänningar som jag tänkt; -Åh vad fin, men inte ärmlös på mig...Nu är jag snart där, snart beställer jag en, en ÄRMLÖS, kanske drar jag till och med till med en RÖD ÄRMLÖS.
Varför inte?
Hejja Stina Wollter!

Jag har tänkt precis likadant, jag avskyr mina armar och kan inte ens använda linnen av den orsaken. Kanske ska min röda klänning bli ärmlös bara på grund av det, för hur kan ett par armar få styra vad jag har på mig?

Jag brukar inte ha klänning. Men jag äger en. Den är röd. När jag såg den i butiken så insåg jag direkt att den där skulle med hem.

Jag trivs i den där klänningen och har den lite då och då när jag vill vara lite tjusigare än vanligt.

Ja och just det ja, jag har ett antal kilon för mycket men låtsas inte om dem .

Kanske kommer jag hitta min röda klänning på samma sätt, jag hoppas det. Det påminde mig dessutom om en vacker långklänning jag köpte i början av förra året men aldrig har använt efter att min självbild försämrats. Kanske är det dags att rota fram den igen, och kanske vågar jag använda den snart.

Har alltid varit missnöjd med min kropp.. men så efter att ha läst om många starka kvinnor här, börjat umgås med fler starka kvinnor och följer starka kvinnor på instagram så har jag bara släppt det där!

Jag är 33år och har en fin kropp! Jag har tusen klänningar jag aldrig andvänt men denna sommar har jag haft alla

Jag kanske borde börja göra det jag med, lyssna på alla de där starka kvinnorna som ofta har så mycket bra att säga. Det finns ingen kropp som inte kan bära en klänning, så varför skulle inte min kunna göra det? Nu går vi mot hösten, och när sommaren sedan kommer igen hoppas jag att jag har glömt alla negativa tankar och är redo att gå ut i världen med ärmlösa klänningar i regnbågens alla färger. Det har ska vara sista sommaren jag svettas bort i allt för mycket kläder!

Väldigt fint skrivet förresten

Tack, det var snällt sagt

 

[Magiana]

Tack, det hoppas jag med. För min del har allting nästan gått åt andra hållet, från att aldrig bry mig alls, till att bry mig allt för mycket. Jag hoppas att jag kan hitta tillbaka igen, alla är trots allt vackra som de är och jag har själv aldrig sett en människa som avviker från det. Dessutom försöker jag tänka att det är okej att inte vara vacker, det är exakt lika okej att vara ful. Därför borde jag kunna bära min fulhet med stolthet, för den fulheten borde vara exakt lika okej som den snyggaste snyggheten.



Jag tog faktiskt beslutet att radera instagram i våras, och sluta med allt som hade med filter att göra. Sociala medier kan vara bra, men också så, så dåligt tror jag.. Om jag bestämmer mig för att återvända ska jag se till att få in mer kroppspositiva saker i mitt flöde, och inte bara matas av den typiska instagram-modellen som jag aldrig kommer likna. Mitt mål är att kunna gå i bikini igen nästa år, och inte för att jag ska försöka gå ner i vikt tills dess, utan för att jag ska jobba på det mentala och känna att det faktiskt är okej. En till sommar som denna kanske kommer, och inte ska någon behöva svettas bort i långbyxor och stora tröjor bara på grund av hjärnspöken och den vikthets som finns.



Jag har tänkt precis likadant, jag avskyr mina armar och kan inte ens använda linnen av den orsaken. Kanske ska min röda klänning bli ärmlös bara på grund av det, för hur kan ett par armar få styra vad jag har på mig?



Kanske kommer jag hitta min röda klänning på samma sätt, jag hoppas det. Det påminde mig dessutom om en vacker långklänning jag köpte i början av förra året men aldrig har använt efter att min självbild försämrats. Kanske är det dags att rota fram den igen, och kanske vågar jag använda den snart.



Jag kanske borde börja göra det jag med, lyssna på alla de där starka kvinnorna som ofta har så mycket bra att säga. Det finns ingen kropp som inte kan bära en klänning, så varför skulle inte min kunna göra det? Nu går vi mot hösten, och när sommaren sedan kommer igen hoppas jag att jag har glömt alla negativa tankar och är redo att gå ut i världen med ärmlösa klänningar i regnbågens alla färger. Det har ska vara sista sommaren jag svettas bort i allt för mycket kläder!



Tack, det var snällt sagt

Min klänning är för varm för att ha på sommaren. Tyget är tjockt och det är långa ärmar på den. Så den funkar bäst när det är lite svalare ute, gärna med ett par tajts under så man inte får lårskav.

 

[Korven]

Jag har inte haft klänning sen 1974. Allting är fult på min kropp utom fötterna och öronen.

 

[gammalek]

Allting är fult på min kropp utom fötterna och öronen.

Quote @the calming stars="Dessutom försöker jag tänka att det är okej att inte vara vacker, det är exakt lika okej att vara ful."

Jag tror inte längre på det där med "ful. Jag vet, alla normer, alla ideal osv. Men vi behöver inte gå med på det. Jag tänker numera på min kropp, mitt utseende efter funktion. Kroppen funkar (mer eller mindre), den är användbar. Jag kan njuta av och med den. Vad andra tänker om min kropp och mitt utseende blir inte längre lika viktigt. Jag vill ha det gott, jag vill njuta, jag vill bada när det är varmt och jag fokuserar på det när jag är på t ex badstranden. Och när jag är avslappnad med och i min kropp blir andra det också.

Edit: Vet inte vad som hände, det blev knas med citaten, men det kanske framgår vad jag menar ändå?