Det där med att skaffa barn....

[Martina_m]

Har skummat igenom tråden nu. Blev lite paff att den gått från 6 sidor till 17 sedan jag läste igår.
Skiter totalt i om man räddar ett djur eller människa först, tycker inte att det passar in i tråden.

Men stort tack till alla andra svar!
Och just nu sitter jag väl med glansiga ögon och är skiträdd och helt övertygad om att jag inte ska ha barn! Har i hela mitt liv varit SKITRÄDD för själva förlossningen, och med alla förlossningsskador jag läst om nu, så NEJ TACK!!! Usch och fy ! Stor eloge till alla som fixat det där!

Tanken på att få vara gravid tycker jag är väldigt lockande. Jag vill bara hoppa över det där stadiet att få ut ungen .

Men till just ämnet, att få ett barn och hur livet blir efter det. Tycker att jag fått många fina svar och summan av allt verkar det som att det är; skitjobbigt, dålig sömn, man blir väldigt låst, men att det är härligt att få följa en människas utveckling, få vara stolt över, känna kärleken och glädjen. Att det "är värt allt".

Jag är ju otroligt kär i min häst. Och även att jag ibland känner sånt "hat" mot honom och är så trött på hans trots, så finns det ingen annan som jag älskar så mkt och som betyder så mycket! Han är mitt allt som jag gör allt för! (Sen att jag nu träffat en superkille som har som mål att hamna på samma förstaplats (och är på god väg) är en annan sak ). Jag förställer mig att det är liknande. Man känner sig så trött på barnet, men älskar det så mkt att det alltid övervinner det dåliga. Och på så sätt är det alltid värt det.

I vilket fall, min man och jag har samma tankar. Vore härligt med barn, men fy vad jobbigt . Så vi är båda lyckliga hur det än blir.

 

[Hiddeous]

Jag tycker inte heller att vi ska uppmuntra det, men det betyder inte att jag tycker att det finns någon anledning till att skuldbelägga de här personerna mer än de redan är, eller ta till mer drastiska metoder.

I vissa fall rör det sig om direkt olämpliga föräldrar som använder sina sparskrapade inkomster till cigaretter, sprit eller andra missbruk. Att slänga mer pengar över dem är knappast att hjälpa barnen. Det finns skyddsnät, men det är ju väldigt svårt att hjälpa alla.

 

[sjoberga]

Tänk vad bra, om fler tänkte som du! Här skrivs om att "skaffa barn" som om det vore ett självklart val. Alla kan inte få barn hur gärna de än vill!

Jag tycker att det är en mycket varierande diskussion med olika utgångspunkter (som alltid i dessa trådar) och ser inte de inläggen som beskriver det som ett självklart val. Faktiskt inte ett enda.

Jag använde uttrycket "valde att skaffa barn", men med det menar jag endast att "jag tillsammans med min partner, aktivt valde att försöka få ett barn". Inte något annat. Men det blir ganska långt att skriva så.

 

[Mammas]

I vissa fall rör det sig om direkt olämpliga föräldrar som använder sina sparskrapade inkomster till cigaretter, sprit eller andra missbruk. Att slänga mer pengar över dem är knappast att hjälpa barnen. Det finns skyddsnät, men det är ju väldigt svårt att hjälpa alla.

Skyddsnät behöver inte betyda pengar. Utan kanske hjälp ur missbruk, hjälpmedel till att klara sin vardag om det är det som fallerar etc. Inte enbart pengar.

 

[GardenAngel]

Nu är jag visserligen bara 23, och platsar inte ens på Senior..! Men jag och min sambo pratar ofta om eventuella barn. Vi är båda två inne på att vi kanske inte vill ha några barn, även fast jag känner att jag skulle bli en bra mamma och han skulle bli en fantastisk pappa. Våra hyresvärdar (som vi delar vårt parhus med) har inga barn och både jag och min sambo känner hur skönt det vore! Vi har båda blivit präglade av normen att "man ska ha barn, för så är det"..

Jag kan istället tänka mig att skaffa fler hundar, köpa hästar och bo på en hästgård (min stora dröm) och ha all tid till att göra detta! Jag säger inte att man inte kan göra det och ha barn, men man får helt klart mer egentid utan barn.

Jag har alltid haft en föreställning om att ha barn på denna hästgård (i mina fantasier), gärna 8-20 år (Jag är inte så glad för små barn.) men har kommit till insikten att de inte nödvändigtvis behöver vara mina egna barn! Jag gillar barn och ungdomar, och kommer ganska snart vara klar lärare i åk 4-6, och tanken på det räcker för mig. Jag kommer ha barn runt mig hela dagarna! Kanske kommer det göra att jag vill ha egna, men just nu känns det snarare som att det kommer mätta mig. Och att fixa barn till en hästgård är inte så svårt, bara att inackordera ponnisar! Jag växte själv (typ) upp i stallet och familjen som hade gården blev min extrafamilj, jag ses fortfarande som en dotter och syster där. Och en sådan familj skulle jag verkligen kunna tänka mig att ha. Att få vara en stallmamma och världens bästa moster till mina syskonbarn. Just nu duger den tanken gott och väl för mig, men det kan ändras då jag förhoppningsvis har iaf 20 år kvar i fertil ålder.

 

[nexxa]

@Angel Ser inte riktigt heller att du inte tycker de som behöver hjälp inte ska få den i det du skrivit Utan jag förstår dig precis! Och tycker samma sak. Är man i en sits som innebär dålig ekonomi och behov av hjälp från soc så är det förmodligen ganska så tungdraget redan att försörja sig och sin partner. Planerar man då att skaffa barn tycker jag det är lite snudd på egoistiskt när man är medveten om problematiken kring sin inkomst. Ett barn kostar ju att ha både som yngre och äldre. Råkar det bli en oplanerad graviditet känns det som en helt annan sak, det blev så helt enkelt.

 

[Sleepy]

Det viktigaste av allt? Välj rätt far till barnen; man blir aldrig av med honom. Suck. Med facit i hand, hade det varit lättare med spermabank och enskild vårdnad från scratch.

/Sleepy, bitter idag.

 

[cherie]

Och just nu sitter jag väl med glansiga ögon och är skiträdd och helt övertygad om att jag inte ska ha barn! Har i hela mitt liv varit SKITRÄDD för själva förlossningen, och med alla förlossningsskador jag läst om nu, så NEJ TACK!!! Usch och fy ! Stor eloge till alla som fixat det där!

Åh, så jag förstår den känslan! Men jag tror såna som du och jag fokuserar och uppmärksammar det skrivs om skador och risker väldigt mycket, för så mycket har det ju egentligen inte skrivits om det i tråden men fy vilken ångest jag fick ändå!

Jag har inga problem med att vara gravid, om jag får det jobbigt då så är det ändå en begränsad tid på något sätt. Jag tämlingen längtar efter ett litet barn som kan växa inom mig och som ska få en plats i vår familj som en alldeles ny liten krabat att lära känna. Jag är väldigt barnkär, och sambon likaså.

Men förlossningen? Herregud, det finns nog ingenting jag är så rädd för som det. Helt irrationellt. Så irrationellt att jag många dagar tvivlar över det här med barn. Jag velat ofta, ställer eventuella risker mot det jag (förhoppningsvis) kan få. Är det värt det? För mig? Allt eftersom åren tickar så väger jag mer och mer över mot ett Nej. Nej, jag älskar leka, hoppa, busa, springa, skratta och jag vill inte riskera att alltid behöva vara mer eller mindre funktionsnedsatt. Obekväm. Men det gör mig så otroligt sorgsen på samma gång.... Att behöva välja; min egen kropps fulla funktion eller att få skapa ett nytt liv att lära känna. Läste en liknande tråd om detta på Buke för ett tag sen och som jag kände igen mig!

Ja, fy fan vad jag önskar att jag vore man i denna situation.

 

[mandalaki]

Det viktigaste av allt? Välj rätt far till barnen; man blir aldrig av med honom. Suck. Med facit i hand, hade det varit lättare med spermabank och enskild vårdnad från scratch.

/Sleepy, bitter idag.

Usch, stackare! Och förlåt ett litet fniss men din uppgivenhet var så kärnfullt uttryckt.

 

[lil-sis]

Vilken sund inställning du har! Tänk vad bra, om fler tänkte som du! Här skrivs om att "skaffa barn" som om det vore ett självklart val. Alla kan inte få barn hur gärna de än vill!
Att ha fått mina tre fina barn var en gåva för mig . Något jag aldrig skulle velat vara utan.
Det är inte som att skaffa en häst, hundvalp eller kattunge. Det är ett livslångt engagerande i en annan människas liv! En verkligt stor skillnad!

Men första beslutet är ju just att skaffa barn. Det vanliga är ju att bägge parter är fertila och det blir en graviditet inom ett år.

Sen om det lyckas eller inte har ju inte så mycket med just beslutet att göra.

 

[Sleepy]

@mandalaki Glad att det kunde roa dig. Brukar inte dela med mig av negativa känslor annars, av hänsyn till min omgivning. Hade dock precis kört iväg vederbörande från gården - tänk hagelbössa - och frustrationen rann över. Gah.

 

[mandalaki]

@mandalaki Glad att det kunde roa dig. Brukar inte dela med mig av negativa känslor annars, av hänsyn till min omgivning. Hade dock precis kört iväg vederbörande från gården - tänk hagelbössa - och frustrationen rann över. Gah.

Usch!

 

[Angel]

Men förlossningen? Herregud, det finns nog ingenting jag är så rädd för som det. Helt irrationellt. Så irrationellt att jag många dagar tvivlar över det här med barn..

Mitt problem är nog mest att det där med förlossningsrädsla inte är irrationellt. Har jobbat på sjukhus med ett vaktmästarjobb och då sprang man ibland runt "bakom kulisserna" på bland annat BB och fick höra om alla problem, resursbrist och se hur stressad personalen var.

 

[Raderad medlem 6459]

Mitt problem är nog mest att det där med förlossningsrädsla inte är irrationellt. Har jobbat på sjukhus med ett vaktmästarjobb och då sprang man ibland runt "bakom kulisserna" på bland annat BB och fick höra om alla problem, resursbrist och se hur stressad personalen var.

Nu har jag inte varit vaktmästare på BB men jag har hört samma sak angående just resursbrist.

Skulle jag vara gravid skulle just den biten skrämma mig väldigt mycket.

 

[cherie]

Mitt problem är nog mest att det där med förlossningsrädsla inte är irrationellt. Har jobbat på sjukhus med ett vaktmästarjobb och då sprang man ibland runt "bakom kulisserna" på bland annat BB och fick höra om alla problem, resursbrist och se hur stressad personalen var.

Åh, fy. Ja man har ju hört och läst mycket om barnmorskornas arbetssituation senaste åren och hur pass illa det är. De menar ju att till och med patientsäkerheten är hotad. Fy!

Vad ska man gööööööra då? Knipa igen några år till och hoppas på att det snart blir bättre?

 

[SaraBon]

@SaraBon Men så hemskt. Hur skall det stackars barnet klara av skolan under de förutsättningarna.

ja det är helt idiotiskt. Jag kunde inte jobba kvar under såna förutsättningar..

 

[MiniLi]

Jag hade en ganska stor längtan efter barn när jag var yngre, men för varje år som går så känns det mindre och mindre bråttom sas. I dagsläget vet jag inte om jag har så mycket längtan alls, men jag kan heller inte se mig som barnlös om jag funderar på framtiden.
Min biologiska klocka har iaf inte kommit igång, eller så var den igång men att batteriet tog slut

Ska jag vara helt ärlig med mig själv blir jag dock lite stressad över att fundera på detta. Jag fyller 27 i höst och min barnlängtan bara minskar. Hur ska detta sluta liksom?

 

[Ginger840]

Hur är det egentligen?

Ena delen av mig vill ha barn, självklart liksom! Medan andra delen rynkar på näsan och tycker att det blir på tok för mkt uppoffringar och att det är skitjobbigt!


Det verkar som att alla familjer ha det så bra med sina barn, att de älskar sina barn över allt annat och de gör allt för dem. Blir det alltid så?
Struntar man i allt annat den dag man står där med ett barn?

Hur mycket förändras livet? Ångrar man sig?

Ja, helt enkelt, hur är det att få barn egentligen?

Hur har Du det, barn eller inga barn?

Har barn.

Älskar jag mitt barn? Ja, absolut!

Ångrar jag det? Nej.

Skulle jag göra om det med facit i hand? ....Nja, tveksamt. Jag saknar mitt gamla liv enormt. Men jag hoppas att facit ändras så småningom...

Kommer jag att skaffa fler barn? Troligen inte. Avskydde att vara gravid, men OK, det var "bara" 9 månader. Förlossningen gjorde visserligen jävligt ont, men det var bara en dag, helt ok. Men efteråt. Dels lider jag fortfarande av skador efter förlossningen, och litar jag inte på barnmorskor och läkare längre (kan skriva en uppsats om det någon gång om jag orkar). Dels har jag också fysiska men efter graviditeten och småbarnstiden också, helt "normala" besvär men plågsamma ändå. Jag skulle gärna ha fler, lite äldre barn, men det är ju svårt att få till utan förlossning och småbarnstid

Förändras livet? Ja massor. Jag kunde inte föreställa mig hur bunden man blir, inte bara att man inte har fritid som förut, man kan inte slänga soporna utan planering ens när barnen är små. Sen tycker jag faktiskt att jag blivit annorlunda på gott och ont. Säkert mer egoistisk, jag är väldigt rädd om de få lediga timmar jag har, men också mycket mer tolerant, inte bara mot barn utan även vuxna. Bäbistiden var OK, jag tyckte om att amma (bästa ursäkten att sitta med en bok i en halvtimme!) och att vara föräldraledig. Men oj vad skönt att börja jobba igen. Småbarnstiden är tokjobbig, jag är ständigt sjuk (och jag menar ständigt!) och får aldrig sova ut tillräckligt. Förut längtade jag efter helgen, nu längtar jag efter måndagarna...

Sen finns det ju de som har en annan typ av barn, som sover minst 12 timmar varje natt, som tycker om att sitta och pyssla eller titta på tv De föräldrarna har en helt annan uppfattning än jag

Efter småbarnstiden får jag återkomma om

Struntar jag i allt annat? Nej verkligen inte. Tyvärr. Jag är samma person som innan. Jag vill samma saker som förut, men livet är betydligt mer komplicerat nu. Jag upplever att det är väldigt olika hur lätt man har att anpassa sig till sitt nya liv, beroende på hur man är som person och kanske främst hur lätt ens tidigare liv går att kombinera med barn.

 

[Kattennizze]

Men jag hoppas att de tillför att de drabbade söker den hjälp som finns att få.
Det mesta går faktiskt att laga.

Så enkelt är det inte. Jag får leva med min inkontinens för resten av livet och en bukmuskel som inte går att åtgärda bättre, den är redan ihopsydd en gång via en stor bukoperation. Visst, en vanlig urininkontinens är ju relativ enkel att åtgärda, men inte som i mitt fall.
Jag tycker inte man ska bagatellisera skador som kvinnor drabbas av, men inte heller att de ska användas som skrämselpropaganda. Man får ju göra ett aktivt val själv, om det är värt det.

 

[lady_vip]

Jag hade en ganska stor längtan efter barn när jag var yngre, men för varje år som går så känns det mindre och mindre bråttom sas. I dagsläget vet jag inte om jag har så mycket längtan alls, men jag kan heller inte se mig som barnlös om jag funderar på framtiden.
Min biologiska klocka har iaf inte kommit igång, eller så var den igång men att batteriet tog slut

Ska jag vara helt ärlig med mig själv blir jag dock lite stressad över att fundera på detta. Jag fyller 27 i höst och min barnlängtan bara minskar. Hur ska detta sluta liksom?

Känner likadant. Fast jag har aldrig haft någon barnlängtan. Jag blir 29 i höst, har en fin sambo sen fyra år, fast jobb och allt det där man ska ha. Och massor av drömmar, ingen som innefattar barn (förutom att vara ledig från jobbet en längre period ).

Plus att jag har en kusin som fick en svår förlossningsdepression när hon fick sitt första barn, hon är fortfarande inte frisk. Barnet fyllde 20 år förra helgen... Så jag har sett en annan sida än den rosenskimrande.