Z
zoowie
Förra sommaren köpte jag ett 6årigt sto med kanon stam (Heartbreaker) som mer eller mindre hade varit vanvårdat i hela sitt liv. Ingen vågade rida henne för hon kastade av allt som satt på hennes rygg. Hon var riden ca 15 gånger innan jag fick henne.
Jag red då på ett försäljningsstall och det var också där jag red henne för första gången. Hon hade absolut INGA muskler och såg hemsk ut.
Men det var något jag gillade med henne. Hennes vilja att jobba och alltid göra rätt, det var det jag fastnade för. Det var liksom första gången jag kände när jag satt upp på henne ”wow, det här är första gången jag känner att jag rider en häst som är duktigare än mig, som har mer kapacitet än mig”.
Det låter kanske konstigt, men jag kommer ihåg det så väl.
Hon kunde inte galoppera, hon ville inte gå i hela ridbanan utan var rädd för halva.
Hon mer eller mindre skenade när hon skulle hoppa ett hinder på 60 cm. Jag visste inte vad hon hette så jag kallade henne för ”den bruna” i mer än en hel månad.
Men det blev iaf så att jag fortsatte att rida henne i ca 2 månader. Hon gjorde otroliga framsteg och började lyssna på mig och gick betydligt bättre att galoppera på. Hon ÄLSKADE att hoppa och hon hoppade allt som stod framför henne.
Nu kom det tråkiga, som jag känner än idag att jag ångrar. Under tiden medan jag red detta bruna ”galna” sto, red jag också min lilla personliga älskling. Ett fux sto som jag hade ridit i ca 4 månader längre än det bruna stoet. Hon var min lilla ögonsten som jag mer eller mindre red in helt själv. Hur som helst, hade det precis börjat gå bra för oss på tävlingarna. Vi hade precis debuterat LA med felfria resultat och knep tom en placering då och då. Det gick faktiskt så bra att vi var kvalade till MSV.
En helt vanlig tisdag, åkte jag och min mamma till stallet för att lasta fuxen och åka på träning. Detta var den första riktiga träningen jag och hon skulle åka på, annars hade alltid vi fått träning av ägaren. Så jag såg verkligen fram emot detta, för jag visste att hon var redo för det. För att göra en lång historia kort, så fick jag iaf reda på att ponnyn precis ca 2 timmar tidigare hade visats för några kunder. Och att dom skulle ringa tillbaka om 15 minuter om dom ville ha henne. Det ville dom.
Och jag tror aldrig att jag varit så ledsen i hela mitt liv, ärligt talat. Jag åkte hem och glömde av det där andra stoet som jag red. Jag ville inte mer, aldrig i livet.
Efter ca 2 veckor kom min mammas vännina hem till oss, hon har alltid stöttat mig och hennes åsikter har jag alltid tagit till mig. Hon övertygade iaf mig om att jag skulle åka till stallet och rida den bruna, för att hon behövde mig. Sagt blev gjort och det var den dagen allt ändrades. Jag började nu rida henne regelbundet och vi kom varandra allt närmare, hon började ta den plats som fuxen förut hade. Vi var med på några träningar och hon gick super.
Det slutade med att vi köpte henne, eller snarare köpte min mamma henne, hon var enormt förtjust i henne. Visst jag tyckte om henne, men jag hade fortf svårt för att öppna upp mig för henne, jag var rädd att om jag släpper in någon skulle den tas bort från mig igen. Precis som hände med fuxen. Jag har aldrig haft svårt med det innan, men när fuxen såldes tömdes verkligen min själ.
Vi flyttade från försäljningsstallet och allt gick bra. Hon var jätte duktig.
Nu var hon ca 6, 5 år.
Men helt plötsligt började hon att testa mig, hon skenade och ville inte alls jobba och sket fullständigt i mig. Hon kastade av mig flera gånger och jag bara tänkte ”vad har hänt?” … Jag kände inte igen henne! Detta helvetet höll på i ca 3 månader tills jag inte orkade mer.
Vi skickade iväg henne till en beridare uppe i Halmstad, där var hon i en månad. Jag trodde aldrig att hon skulle bli sig lik igen, att allt var lönlöst. Efter 2,5 veckor fick jag åka upp och rida henne, när beridaren var med. Och jag lovar, jag blev totalt chockad när jag satt upp. Det var en ny häst!! Hon bockade inte en ända gång! Vi hoppade bana på 100 cm utan problem och hon älskade att hoppa. Hon hade aldrig ens tanken på att stanna eller riva.
Hon var 30 cm över allt! Vi fick flera bud på henne men tackade nej, det här kan ju bli något stort tänkte vi. Äntligen har vi kanske den häst som kan matcha våra mål, som har det där lilla extra. Vi åkte på tävlingar och hon gick nolla varenda gång.
Vi bytte också stall igen, av andra orsaker som hagar och brist på ridvägar m.m.
Nu hade hon äntligen börjat få muskler, och hon såg ut som en ”biff” enligt tränaren. Hon hoppade 120-130 utan problem och hon hade inte stannat en ända gång. Vi blev kända som ”det nya SM ekipaget” och namn som ”The Winners” och jag svävade på moln.
Vi bestämde oss för att släppa ihop henne med ett av dom andra stona på gården, därför att vi hade hört av en horsemanchip människa att hon kände sig ensam och var en ”vilsen själ”. Detta resulterade i att hon fick en rejäl spark på ett utan bakbenen och skulle sparken vara en cm högre upp skulle hon aldrig mer kunna hoppa. Tur i oturen kan man säga.
Vi släppte henne i en egen hage igen och allt flöt på som vanligt efter en vecka, hon var pigg och glad. Vi tävlade igen lite smått och hon nollade varje gång.
Sen hände något konstigt, och det är av den orsaken som jag startade denna tråden.
HON VAR INTE GLAD LÄNGRE.
Hon orkade inte galoppera lika bra som förut och hon såg ingen passion i hoppningen längre. Hon blev en annan häst. Man kan jämföra det med en dressyr häst som går i en passage med en inlevelse, en passion, med viftande svans och att det ser lekande lätt ut. Eller med en häst som visst, den går i en passage, den har riktiga linjer, men absolut ingen gnista eller utstrålning.
Det var den förvandlingen hon gick ifrån, fast med hoppningen. Och hon är absolut inte slutkörd, vi har tagit det så lugnt som man bara kan! Hon har börjat stanna på kryss på 80 cm, och får anstränga sig jätte mycket för att komma över en oxer på 90 cm… hon har tappat sin utstrålning och gör bara precis vad som krävs för att komma över ett hinder. Hon kan stanna även när hon kommer rätt. Sen har hon börjat med en sak som gör det jätte jobbigt att rida henne. Hon vill inte bajsa när jag sitter på henne.
Detta är inget att skratta åt! Jag lovar! Hon går inte över ett litet kryss på 40 cm om hon inte får bajsa först!
Detta kan ta ca 20 minuter innan hon gör det, igår fick jag vänta halva lektionen för att hon skulle bajsa!
Hon vägrar att galoppera innan hon bajsat, och såhär gör hon varje dag när jag rider henne. Detta har blivit ett jätte stort problem för oss, hon måste alltså bajsa på framridningen till en tävling annars stannar hon inne på banan tills hon bajsat.
Och såhär har hon ALDRIG gjort förut.
Igår fick jag också reda på att hon hade blodmask…
Men jag orkar inte längre hitta massa genvägar. Jag kan inte tro att det är masken som gör detta problemet. HON HOPPAR MEN HON VILL INTE HOPPA!
Om ni fattar vad jag menar? Hon är betydligt segare och står emot skänkeln.. nu är hon 7 år.
Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag tappar intresset mer och mer för varje gång jag rider henne. Hon har tappat all sin arbetsvilja och hon dansar inte på marken som hon gjorde innan.
Jag behöver idéer om vad jag göra för att hon ska tycka att det är kul. Om ni tror att hon har ont någonstans eller om ni tror att problemet ligger någon annanstans. VAD SOM HELST.
Hon är röntgad i alla ben och rygg, nacke ALLT som finns förra hösten. Och då låg allt perfekt och dom sa att dom aldrig sett en finare rygg på en ponny. Hon fick en spruta i bak knäet innan vi lämnade bort henne till en beridare, för att hon hade en sena som var lite längre än dom andra, men att det inte skulle vara ngt problem därför att hon bara behövde mer muskler så skulle musklerna stadga upp knäet, vi skulle inte ens komma på återbesök.
Jag vill bara ha några åsikter, vad som helst. Jag orkar snart inte mer.
Jag hoppas att någon orkat läsa igenom allt det här och dela med sig av sina åsikter,
jag är evigt tacksam.
Jag red då på ett försäljningsstall och det var också där jag red henne för första gången. Hon hade absolut INGA muskler och såg hemsk ut.
Men det var något jag gillade med henne. Hennes vilja att jobba och alltid göra rätt, det var det jag fastnade för. Det var liksom första gången jag kände när jag satt upp på henne ”wow, det här är första gången jag känner att jag rider en häst som är duktigare än mig, som har mer kapacitet än mig”.
Det låter kanske konstigt, men jag kommer ihåg det så väl.
Hon kunde inte galoppera, hon ville inte gå i hela ridbanan utan var rädd för halva.
Hon mer eller mindre skenade när hon skulle hoppa ett hinder på 60 cm. Jag visste inte vad hon hette så jag kallade henne för ”den bruna” i mer än en hel månad.
Men det blev iaf så att jag fortsatte att rida henne i ca 2 månader. Hon gjorde otroliga framsteg och började lyssna på mig och gick betydligt bättre att galoppera på. Hon ÄLSKADE att hoppa och hon hoppade allt som stod framför henne.
Nu kom det tråkiga, som jag känner än idag att jag ångrar. Under tiden medan jag red detta bruna ”galna” sto, red jag också min lilla personliga älskling. Ett fux sto som jag hade ridit i ca 4 månader längre än det bruna stoet. Hon var min lilla ögonsten som jag mer eller mindre red in helt själv. Hur som helst, hade det precis börjat gå bra för oss på tävlingarna. Vi hade precis debuterat LA med felfria resultat och knep tom en placering då och då. Det gick faktiskt så bra att vi var kvalade till MSV.
En helt vanlig tisdag, åkte jag och min mamma till stallet för att lasta fuxen och åka på träning. Detta var den första riktiga träningen jag och hon skulle åka på, annars hade alltid vi fått träning av ägaren. Så jag såg verkligen fram emot detta, för jag visste att hon var redo för det. För att göra en lång historia kort, så fick jag iaf reda på att ponnyn precis ca 2 timmar tidigare hade visats för några kunder. Och att dom skulle ringa tillbaka om 15 minuter om dom ville ha henne. Det ville dom.
Och jag tror aldrig att jag varit så ledsen i hela mitt liv, ärligt talat. Jag åkte hem och glömde av det där andra stoet som jag red. Jag ville inte mer, aldrig i livet.
Efter ca 2 veckor kom min mammas vännina hem till oss, hon har alltid stöttat mig och hennes åsikter har jag alltid tagit till mig. Hon övertygade iaf mig om att jag skulle åka till stallet och rida den bruna, för att hon behövde mig. Sagt blev gjort och det var den dagen allt ändrades. Jag började nu rida henne regelbundet och vi kom varandra allt närmare, hon började ta den plats som fuxen förut hade. Vi var med på några träningar och hon gick super.
Det slutade med att vi köpte henne, eller snarare köpte min mamma henne, hon var enormt förtjust i henne. Visst jag tyckte om henne, men jag hade fortf svårt för att öppna upp mig för henne, jag var rädd att om jag släpper in någon skulle den tas bort från mig igen. Precis som hände med fuxen. Jag har aldrig haft svårt med det innan, men när fuxen såldes tömdes verkligen min själ.
Vi flyttade från försäljningsstallet och allt gick bra. Hon var jätte duktig.
Nu var hon ca 6, 5 år.
Men helt plötsligt började hon att testa mig, hon skenade och ville inte alls jobba och sket fullständigt i mig. Hon kastade av mig flera gånger och jag bara tänkte ”vad har hänt?” … Jag kände inte igen henne! Detta helvetet höll på i ca 3 månader tills jag inte orkade mer.
Vi skickade iväg henne till en beridare uppe i Halmstad, där var hon i en månad. Jag trodde aldrig att hon skulle bli sig lik igen, att allt var lönlöst. Efter 2,5 veckor fick jag åka upp och rida henne, när beridaren var med. Och jag lovar, jag blev totalt chockad när jag satt upp. Det var en ny häst!! Hon bockade inte en ända gång! Vi hoppade bana på 100 cm utan problem och hon älskade att hoppa. Hon hade aldrig ens tanken på att stanna eller riva.
Hon var 30 cm över allt! Vi fick flera bud på henne men tackade nej, det här kan ju bli något stort tänkte vi. Äntligen har vi kanske den häst som kan matcha våra mål, som har det där lilla extra. Vi åkte på tävlingar och hon gick nolla varenda gång.
Vi bytte också stall igen, av andra orsaker som hagar och brist på ridvägar m.m.
Nu hade hon äntligen börjat få muskler, och hon såg ut som en ”biff” enligt tränaren. Hon hoppade 120-130 utan problem och hon hade inte stannat en ända gång. Vi blev kända som ”det nya SM ekipaget” och namn som ”The Winners” och jag svävade på moln.
Vi bestämde oss för att släppa ihop henne med ett av dom andra stona på gården, därför att vi hade hört av en horsemanchip människa att hon kände sig ensam och var en ”vilsen själ”. Detta resulterade i att hon fick en rejäl spark på ett utan bakbenen och skulle sparken vara en cm högre upp skulle hon aldrig mer kunna hoppa. Tur i oturen kan man säga.
Vi släppte henne i en egen hage igen och allt flöt på som vanligt efter en vecka, hon var pigg och glad. Vi tävlade igen lite smått och hon nollade varje gång.
Sen hände något konstigt, och det är av den orsaken som jag startade denna tråden.
HON VAR INTE GLAD LÄNGRE.
Hon orkade inte galoppera lika bra som förut och hon såg ingen passion i hoppningen längre. Hon blev en annan häst. Man kan jämföra det med en dressyr häst som går i en passage med en inlevelse, en passion, med viftande svans och att det ser lekande lätt ut. Eller med en häst som visst, den går i en passage, den har riktiga linjer, men absolut ingen gnista eller utstrålning.
Det var den förvandlingen hon gick ifrån, fast med hoppningen. Och hon är absolut inte slutkörd, vi har tagit det så lugnt som man bara kan! Hon har börjat stanna på kryss på 80 cm, och får anstränga sig jätte mycket för att komma över en oxer på 90 cm… hon har tappat sin utstrålning och gör bara precis vad som krävs för att komma över ett hinder. Hon kan stanna även när hon kommer rätt. Sen har hon börjat med en sak som gör det jätte jobbigt att rida henne. Hon vill inte bajsa när jag sitter på henne.
Detta är inget att skratta åt! Jag lovar! Hon går inte över ett litet kryss på 40 cm om hon inte får bajsa först!
Detta kan ta ca 20 minuter innan hon gör det, igår fick jag vänta halva lektionen för att hon skulle bajsa!
Hon vägrar att galoppera innan hon bajsat, och såhär gör hon varje dag när jag rider henne. Detta har blivit ett jätte stort problem för oss, hon måste alltså bajsa på framridningen till en tävling annars stannar hon inne på banan tills hon bajsat.
Och såhär har hon ALDRIG gjort förut.
Igår fick jag också reda på att hon hade blodmask…
Men jag orkar inte längre hitta massa genvägar. Jag kan inte tro att det är masken som gör detta problemet. HON HOPPAR MEN HON VILL INTE HOPPA!
Om ni fattar vad jag menar? Hon är betydligt segare och står emot skänkeln.. nu är hon 7 år.
Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag tappar intresset mer och mer för varje gång jag rider henne. Hon har tappat all sin arbetsvilja och hon dansar inte på marken som hon gjorde innan.
Jag behöver idéer om vad jag göra för att hon ska tycka att det är kul. Om ni tror att hon har ont någonstans eller om ni tror att problemet ligger någon annanstans. VAD SOM HELST.
Hon är röntgad i alla ben och rygg, nacke ALLT som finns förra hösten. Och då låg allt perfekt och dom sa att dom aldrig sett en finare rygg på en ponny. Hon fick en spruta i bak knäet innan vi lämnade bort henne till en beridare, för att hon hade en sena som var lite längre än dom andra, men att det inte skulle vara ngt problem därför att hon bara behövde mer muskler så skulle musklerna stadga upp knäet, vi skulle inte ens komma på återbesök.
Jag vill bara ha några åsikter, vad som helst. Jag orkar snart inte mer.
Jag hoppas att någon orkat läsa igenom allt det här och dela med sig av sina åsikter,
jag är evigt tacksam.
