Tror helt seriöst att jag ALDRIG kommer komma över min första pojkvän. Vi var tillsammans i drygt 2 år och gjorde slut för 5 år sen. Exakt varje dag tänker jag på honom. På allt vi gjorde tillsammans. Vi planerade framtiden och allt var egentligen perfekt.
Jag var ung och dum och ville äventyra lite och började dissa honom, glömde bort när vi skulle ses, hängde med andra killar osv.
Så jag förstår absolut varför han tröttnade på mig och det gick som det gick. Jag får där skylla mig själv.
Men mycket har hänt på 5 år och jag är inte samma person och skulle aldrig bete mig på samma sätt som då. Jag har försökt för ett år sen att be om ursäkt för hur jag behandlade honom osv. han svarade väldigt kortfattat. Jag har nyligen försökt att vi kanske kan ta en fika eller så och bara prata lite som vänner. Men han är inte ett dugg intresserad av att veta av mig och bad mig sluta skriva till honom. (jag är inget drygo som skriver hela tiden utan har skrivit 1-2 gånger per år och det var inte förrän nu sista gången som han bad mig sluta).
Jag vet seriöst inte hur jag ska komma över honom. Jag har försökt allt. Jag har jobbat mer än heltid för att tänka på annat, varit ute med vänner och supit flera dagar i veckan för att dränka mina sorger... försökt satsa ordentligt på ridningen m.m. Jag har försökt i alla dessa år att tänka på hans negativa sidor men det är bara det att han inte har några. Inte ens när vi var tillsammans hittade jag några negativa sidor. (hittade en bok från när vi var tillsammans där jag hade skrivit hans + och - och där minus var att han ville ha ett "vuxet-liv" och stadga sig i ett seriöst förhållande.) aldrig något bråk (förutom sista tiden pga mitt beteende). Jag har försökt gå vidare med andra relationer men det funkar inte. jag kan inte ge hela mitt hjärta eftersom halva är någon annanstans. Både jag och min mamma (!) jämför alla mina nya pojkvänner med min första. Mamma saknar honom till och med mer än jag om det ens är möjligt. Mamma hade träffat på mitt x's pappa där han också hade sagt att han fortfarande hoppades på att det skulle vara vi hela livet osv. Den enda som inte vill är alltså killen själv.
Hur ska jag göra för att gå vidare? Eller det allra bästa, få honom tillbaka..
Jag var ung och dum och ville äventyra lite och började dissa honom, glömde bort när vi skulle ses, hängde med andra killar osv.
Så jag förstår absolut varför han tröttnade på mig och det gick som det gick. Jag får där skylla mig själv.
Men mycket har hänt på 5 år och jag är inte samma person och skulle aldrig bete mig på samma sätt som då. Jag har försökt för ett år sen att be om ursäkt för hur jag behandlade honom osv. han svarade väldigt kortfattat. Jag har nyligen försökt att vi kanske kan ta en fika eller så och bara prata lite som vänner. Men han är inte ett dugg intresserad av att veta av mig och bad mig sluta skriva till honom. (jag är inget drygo som skriver hela tiden utan har skrivit 1-2 gånger per år och det var inte förrän nu sista gången som han bad mig sluta).
Jag vet seriöst inte hur jag ska komma över honom. Jag har försökt allt. Jag har jobbat mer än heltid för att tänka på annat, varit ute med vänner och supit flera dagar i veckan för att dränka mina sorger... försökt satsa ordentligt på ridningen m.m. Jag har försökt i alla dessa år att tänka på hans negativa sidor men det är bara det att han inte har några. Inte ens när vi var tillsammans hittade jag några negativa sidor. (hittade en bok från när vi var tillsammans där jag hade skrivit hans + och - och där minus var att han ville ha ett "vuxet-liv" och stadga sig i ett seriöst förhållande.) aldrig något bråk (förutom sista tiden pga mitt beteende). Jag har försökt gå vidare med andra relationer men det funkar inte. jag kan inte ge hela mitt hjärta eftersom halva är någon annanstans. Både jag och min mamma (!) jämför alla mina nya pojkvänner med min första. Mamma saknar honom till och med mer än jag om det ens är möjligt. Mamma hade träffat på mitt x's pappa där han också hade sagt att han fortfarande hoppades på att det skulle vara vi hela livet osv. Den enda som inte vill är alltså killen själv.
Hur ska jag göra för att gå vidare? Eller det allra bästa, få honom tillbaka..
