Det här med gymnasiet.

[cili]

Jag skulle som sagt prata med rektorn om det här, men har inte gjort det än. Däremot har jag pratat med min mamma om det och hon har mejlat rektorn för ett möte om detta. Dock så är min mamma den mest icke stöttande människa du kan tänka dig. Hon säger att om jag inte börjar ta skolan på allvar så får jag inte övningsköra mer, så måste jag sluta rida hästen som jag tar hand om osv. Det är hennes grej, att typ utpressa en tills hon får som hon vill. Hon säger att det bara handlar om lathet och att om jag pluggar varje dag efter skolan så är problemet löst. Men hon fattar ju inte! Är riktigt desperat nu! Vad ska jag göra?!?!

Lägg fram de lösningar du har fått förslag på här, se om det går att arbeta fram någon plan. Kan man tenta av? Hur? Går det att förlänga skolgången med ett halvår och därmed minska studietakten så du orkar? Finns det möjlighet att läsa nån kurs på distans? Över sommaren? (Praktik över några veckor på sommaren är rätt bra t.ex.)
Berätta för din mamma att det inte handlar om att bara plugga mer när man mår dåligt, att du behöver den där hästen för att hålla dig flytande (om så är fallet, så var det i alla fall för mig).
Se till att studievägledaren finns med på mötet. Om du vill kanske du även kan ta med en stöttande vän som är insatt i hur du känner?
Mitt största råd är att inte hoppa av. Gå klart gymnasiet, det tjänar du förmodligen på i framtiden. Men försök få till att det blir på ett bättre sätt än nu, så du klarar av det. Har du kollat om det går att läsa Arbetsliv B på din skola? Dvs 100p extra praktik, det kanske känns lättare än 100p teoretiska kurser? Den kanske heter 2 numera förresten, B var det när jag gick för bra många år sen.

 

[cili]

Och om du behöver specifik hjälp i nåt ämne är det jättebra att skriva det här på buke, vi är många som kan hoppa in och hjälpa till att förklara och bolla funderingar. Då blir du inte lika ensam i ditt pluggande, och det kanske inte känns lika tufft

 

[nexxa]

Känner igen mig i den tröttheten.Min började krypa sig på i mellanstadiet, jag minns att min mamma alltid sa åt mig att sommarlovet skulle hjälpa så jag kom tillbaka med ny kraft. Tyvärr stämde det aldrig in på mig. Dagarna innan jag skulle börja gymnasiet efter tre tuffa år i högstadiet fick jag sådan panik och ångest och det slutade med att jag tackade nej till min plats på skolan. Det var nog det bästa jag kunnat göra för mig själv, trots mångas åsikter. I stället gjorde jag praktik, jobbade och utbildade mig till frisör via en privatutbildning. Det var tufft ibland att bryta normen men samtidigt fick jag helt andra livserfarenheter än mina vänner vilket jag ser väldigt positivt på idag. Däremot läser jag min gymnasieutbildning idag på flex med 2-3 kurser åt gången via vuxenutbildning,har pluggat ganska exakt 1 år nu och är klar februari 2016, upplägget är toppen,lagom mycket att göra och trevlig skolmiljö. Att jag började plugga var inte tänkt från början men efter ha drabbats av kroniska smärtor så jag var nedsatt 50-95% kastade FK trots detta ut mig ur deras system, min plan b blev att plugga, funkar bra för skadad kropp och är bra för framtiden.

Så jag tycker att du ska våga tänka utanför gymnasiet. Är man utbränd och inte tar tag i det i tid så finns det en stor risk att man gör det värre och det tar ännu längre tid än man tänkt sig. Det kvittar vilken ordning man gör saker i, bara man gör något