Diskussion kring npf-diagnoser (Utbruten)

[gul_zebra]

Jo så är det. Det roliga i just den här kråksången är att jag har två barn med autism. Jag upplever att den här diskussionen gagnar mina barn på sikt eftersom det gör mig fly förbannad att mina ungar som har en iq på mensanivå ska ha aktivitetsersättning bara för att de har en funktionvariation. Det är för jäkligt helt enkelt. Allt som inte ryms inom nomalmallen ska inte sjukdomsförklaras.

Man får inte aktivitetsersättning bara för att man har en funktionsnedsättning, man får det om nedsättningen gör att man inte klarar av ett arbete. Ett iq på mensanivå gör en mig veterligen inte automatiskt arbetsför så jag förstår inte vad motsättningen skulle vara.
Npf är för övrigt inte klassat som sjukdomar.

Man skulle ju, när det gäller arbeten, kunna diskutera de krav som ställs för att klara en anställning i dagens samhälle istället för att diskutera diagnoser i sig - som det faktum att man ska ha social kompetens på vartenda jäkla jobb tex, varesig man ska arbeta med kunder eller med att skrubba toaletter. Bara en tanke från en sån där kränkt jävel som "känner sig förminskad" och ska återgå till att försöka ignorera den här tråden igen.

 

[Raderad medlem 120709]

Man får inte aktivitetsersättning bara för att man har en funktionsnedsättning, man får det om nedsättningen gör att man inte klarar av ett arbete.

Tillägg: det ska också till att Försäkringskassan känner sig barmhärtiga nog att bevilja den, vilket inte alltid är så lätt i dagsläget. Eller så får du tills du råkar bli för gammal och istället måste söka sjukersättning, och då heter det helt plötsligt att du visst kan jobba - i ett fullkomligt fiktivt jobb med såna anpassningar att det inte existerar på marknaden. Happened to me. Även om dessa hypotetiska jobb fanns så skulle arbetsgivarna såklart prioritera de sökande som inte behöver en massa extra justeringar.

Och som du redan sagt så har intelligens mycket lite att göra med om man är arbetsför eller inte. Jag är både smart och kapabel på många sätt, men jag har såna svårigheter med både sociala situationer, låg stresstolerans och perceptionsskillnader att det inte alls funkar att vara i en typisk arbetsmiljö. Till och med i daglig verksamhet med mycket anpassning och tydlig kommunikation med de ansvariga om mina behov så skär det sig ibland.

Personligen tycker jag att fokuset på att vi ska vara "normala", där bland annat det här med utskyffling i jobb ingår, har gått lite överstyr. Jag har varit ute på ett flertal arbetsprövningar och det har aldrig fungerat i längden, och det är rena döden för min självkänsla att det ändå käckt ska sägas att "jamen du kan säkert på Rätt Arbetsplats". Kan jag inte bara få vara en jäkla kuf ifred?

 

[Grazing]

Tillägg: det ska också till att Försäkringskassan känner sig barmhärtiga nog att bevilja den, vilket inte alltid är så lätt i dagsläget. Eller så får du tills du råkar bli för gammal och istället måste söka sjukersättning, och då heter det helt plötsligt att du visst kan jobba - i ett fullkomligt fiktivt jobb med såna anpassningar att det inte existerar på marknaden. Happened to me. Även om dessa hypotetiska jobb fanns så skulle arbetsgivarna såklart prioritera de sökande som inte behöver en massa extra justeringar.

Fast så är det väl inte, när min gick över i sjukersättning så gick den över automatiskt utan konstigheter. Kanske olika på olika ställen men här fungerar det så iallafall.

 

[escodobe]

Fast så är det väl inte, när min gick över i sjukskrivning så gick den över automatiskt utan konstigheter. Kanske olika på olika ställen men här fungerar det så iallafall.

Gick över i sjukskrivning? Hur menar du då?
Det är skillnad på sjukpenning, aktivitetsersättning och sjukersättning.

 

[Grazing]

Gick över i sjukskrivning? Hur menar du då?
Det är skillnad på sjukpenning, aktivitetsersättning och sjukersättning.

Ja jag skrev fel, ursäkta. Borde gå att förstå vad jag menar. Dessutom så ändrade jag det.

 

[escodobe]

Fast så är det väl inte, när min gick över i sjukersättning så gick den över automatiskt utan konstigheter. Kanske olika på olika ställen men här fungerar det så iallafall.

Reglerna är likadana över hela landet.
Däremot har regelverket förändrats över tid.

Det är rätt många som haft aktivitetsersättning men som sen inte får/fått sjukersättning.

 

[MM]

Ja jag skrev fel, ursäkta. Borde gå att förstå vad jag menar. Dessutom så ändrade jag det.

Men nä. Det går inte bara över till nästa stadie. Någonstans skickade du in en ansökan om sjukersättning annars hade du blivit utan. Jag hade aktivitetsersättning i 3 år och fick sedan ansöka om sjukersättning när fk skickade ut att du snart fyller 30 år och därför måste söka sjukersättning istället för att få ha kvar ersättningen. Nu är jag en av de som fick det beviljat på nolltid eftersom det är väl dokumenterat med min funktionsnedsättning men nog fasen fick jag ansöka och det är ju inte ens säkert de hade beviljat men min handläggare var väl medveten om vem min läkare var som dessutom skrivit ett utomordentligt intyg som gjorde processen kort och även tagit del av AFs dokumentation om mig samt en intervju med mig. Det var inget som blev godkänt bara sådär även om det i mina ögon var rätt givet att jag inte skulle få avslag.

 

[Raderad medlem 120709]

Fast så är det väl inte, när min gick över i sjukersättning så gick den över automatiskt utan konstigheter. Kanske olika på olika ställen men här fungerar det så iallafall.

Jaha, grattis? Du kanske har missat det, men det är ett stort problem på många håll i landet att regelverket ser ut som det gör nu och att FK gör bedömningar som är helt uppåt väggarna fel oavsett hur mycket material de får in från läkare och andra sakkunniga. Och i fall som mitt så går de dessutom tvärt emot sina egna tidigare bedömningar, så bevisligen är något väldigt knas i systemet.

Jag gillar inte din antydan att jag skulle sitta och hitta på. Jag hade aktivitetsersättning i många, många år men när jag skulle gå över till sjukersättning så blev det tvärstopp. Enligt en av mina kontakter inom LSS så är det ett stort problem, och jag var absolut inte den första hon träffat som råkat ut för det här.

 

[gul_zebra]

Tillägg: det ska också till att Försäkringskassan känner sig barmhärtiga nog att bevilja den, vilket inte alltid är så lätt i dagsläget. Eller så får du tills du råkar bli för gammal och istället måste söka sjukersättning, och då heter det helt plötsligt att du visst kan jobba - i ett fullkomligt fiktivt jobb med såna anpassningar att det inte existerar på marknaden. Happened to me. Även om dessa hypotetiska jobb fanns så skulle arbetsgivarna såklart prioritera de sökande som inte behöver en massa extra justeringar.

Och som du redan sagt så har intelligens mycket lite att göra med om man är arbetsför eller inte. Jag är både smart och kapabel på många sätt, men jag har såna svårigheter med både sociala situationer, låg stresstolerans och perceptionsskillnader att det inte alls funkar att vara i en typisk arbetsmiljö. Till och med i daglig verksamhet med mycket anpassning och tydlig kommunikation med de ansvariga om mina behov så skär det sig ibland.

Personligen tycker jag att fokuset på att vi ska vara "normala", där bland annat det här med utskyffling i jobb ingår, har gått lite överstyr. Jag har varit ute på ett flertal arbetsprövningar och det har aldrig fungerat i längden, och det är rena döden för min självkänsla att det ändå käckt ska sägas att "jamen du kan säkert på Rätt Arbetsplats". Kan jag inte bara få vara en jäkla kuf ifred?

Jo precis. Skattar mig riktigt lycklig så sett - jag hade turen att efter en del krångel komma till en läkare som både visste hur bra intyg ska skrivas och dessutom hade en son med Asperger så hon hade koll på området. Det blev ett riktigt bra intyg som kunnat ligga till grund för nya intyg efteråt. När jag sen skulle ansöka om sjukersättning gick det igenom på nolltid. Jag hade inte bara turen att ha ett bra intyg utan även i min ålder - jag blev 30 väldigt kort innan försämringarna. Däremot har det varit mycket stress kring utförsäkring nu när det varit valtider och därefter krångel med regering, iom att högern pratat om att införa det igen. Jag blir ju inte arbetsför av att inte kunna betala hyran liksom, tvärtom är väl det tämligen bidragande till att jag fått en depression nu.

Just intelligens är väl snarare försvårande, högre intelligens tenderar att gå hand i hand med en ökad risk för psykisk ohälsa. Livslängden bland oss med AST är kort - de med begåvningshandikapp dör ofta i hjärt-/ kärlsjukdomar medan vi med normal och hög intelligens ofta tar livet av oss. Det säger ändå en del tycker jag.

 

[grodan21]

Jag ville ansöka om aktivitetsersättning, men FK ansåg att jag har ett för avancerat jobb.

 

[Grazing]

Jaha, grattis? Du kanske har missat det, men det är ett stort problem på många håll i landet att regelverket ser ut som det gör nu och att FK gör bedömningar som är helt uppåt väggarna fel oavsett hur mycket material de får in från läkare och andra sakkunniga. Och i fall som mitt så går de dessutom tvärt emot sina egna tidigare bedömningar, så bevisligen är något väldigt knas i systemet.

Jag gillar inte din antydan att jag skulle sitta och hitta på. Jag hade aktivitetsersättning i många, många år men när jag skulle gå över till sjukersättning så blev det tvärstopp. Enligt en av mina kontakter inom LSS så är det ett stort problem, och jag var absolut inte den första hon träffat som råkat ut för det här.

Och jag gillar inte att du sitter och antyder att jag är okunnig och efter som inte vet om att det har varit problem. Dom ljög knappast för mig om att det sällan är ett problem nu med övergången. Men som sagt, det kan vara olika i olika delar av landet kanske.

Men antyd inte att jag är efter och ”kanske har missat” nånting. Du har inte mer rätt än mig som också pratat med Lss och mer eller mindre alla om det då jag var väldigt orolig för det. Och det visade sig att jag inte behövde oroa mig.

Så otroligt onödigt att oroa folk och säga att det minsann är svårt i den övergången när det inte alls behöver vara det.

 

[Grazing]

Men nä. Det går inte bara över till nästa stadie. Någonstans skickade du in en ansökan om sjukersättning annars hade du blivit utan. Jag hade aktivitetsersättning i 3 år och fick sedan ansöka om sjukersättning när fk skickade ut att du snart fyller 30 år och därför måste söka sjukersättning istället för att få ha kvar ersättningen. Nu är jag en av de som fick det beviljat på nolltid eftersom det är väl dokumenterat med min funktionsnedsättning men nog fasen fick jag ansöka och det är ju inte ens säkert de hade beviljat men min handläggare var väl medveten om vem min läkare var som dessutom skrivit ett utomordentligt intyg som gjorde processen kort och även tagit del av AFs dokumentation om mig samt en intervju med mig. Det var inget som blev godkänt bara sådär även om det i mina ögon var rätt givet att jag inte skulle få avslag.

Jag ansökte inte om det, och jag har aldrig behövt göra nya bedömningar osv under tiden jag förnyade aktivitetsersättning heller utan dom har bara gått på dom gamla intygen.

Som sagt, som dom sa så övergick det helt enkelt till sjukersättning istället för aktivitetsersättning. Inga konstigheter där.

Däremot så fick jag förnya aktivitetsersättningen var tredje år så hade det klaffat i bytet till sjukersättning så hade jag säkert fått ansöka om det precis som när jag ansökte om ny period med aktivitetsersättningen.

 

[Qelina]

Jag ansökte inte om det, och jag har aldrig behövt göra nya bedömningar osv under tiden jag förnyade aktivitetsersättning heller utan dom har bara gått på dom gamla intygen.

Som sagt, som dom sa så övergick det helt enkelt till sjukersättning istället för aktivitetsersättning. Inga konstigheter där.

Däremot så fick jag förnya aktivitetsersättningen var tredje år så hade det klaffat i bytet till sjukersättning så hade jag säkert fått ansöka om det precis som när jag ansökte om ny period med aktivitetsersättningen.

Jag ifrågasätter absolut inte hur det var för dig. För mig har det varit helt omöjligt, bristfälliga läkarintyg där dom helt missat större delen av min problematik, på riktigt alltså, FK avfärdade min överklagan på 8 A4 sidor och gick från dag ett som 30-åring från aktivitsersättning där jag ansågs ha 0% arbetsförmåga vilket jag haft sen 2007 till att neka sjukersättning trots att alla läkare här, äs-teamet, AST-teamet och min egen handläggare på FK anser det självklart att jag ska ha det.

Litar inte alls på FK då dom missat intyg som dom slarvat bort så jag var utan pengar ett halvår tills jag tjatat runt och ringt flertalet gånger och dom säger att jag inte skickat in intyget och sen visade det sig att jag ju visst skickat in intyget men att dom slarvat bort det, ingen ursäkt där. När jag frågade vad jag skulle leva på utan ersättning under handläggningstiden som ju fördröjde allt igen svarade dom att det inte var deras problem. Tur att jag bodde hos mina föräldrar och att dom ställde upp, hur gör dom som inte har det stödet? Blir det soc då?

Ett annat exempel är när jag fick ett brev från dom för en massa år sedan att dom bedömde att jag hade full arbetsförmåga och inte längre skulle ha ersättning från FK, det brevet kom samma dag på en fredag då jag blev inlagd på sjukhuset och läkarna inte visste om jag skulle överleva helgen...

 

[Grazing]

Jag ifrågasätter absolut inte hur det var för dig. För mig har det varit helt omöjligt, bristfälliga läkarintyg där dom helt missat större delen av min problematik, på riktigt alltså, FK avfärdade min överklagan på 8 A4 sidor och gick från dag ett som 30-åring från aktivitsersättning där jag ansågs ha 0% arbetsförmåga vilket jag haft sen 2007 till att neka sjukersättning trots att alla läkare här, äs-teamet, AST-teamet och min egen handläggare på FK anser det självklart att jag ska ha det.

Litar inte alls på FK då dom missat intyg som dom slarvat bort så jag var utan pengar ett halvår tills jag tjatat runt och ringt flertalet gånger och dom säger att jag inte skickat in intyget och sen visade det sig att jag ju visst skickat in intyget men att dom slarvat bort det, ingen ursäkt där. När jag frågade vad jag skulle leva på utan ersättning svarade dom att det inte var deras problem. Tur att jag bodde hos mina föräldrar och att dom ställde upp, hur gör dom som inte har det stödet? Blir det soc då?

Ett annat exempel är när jag fick ett brev från dom för en massa år sedan att dom bedömde att jag hade full arbetsförmåga och inte längre skulle ha ersättning från FK, det brevet kom samma dag på en fredag då jag blev inlagd på sjukhuset och läkarna inte visste om jag skulle överleva helgen...

Ja, många har problem och därför är det bra för folk att få veta som är oroliga att det inte är någon ide att oroa sig för hur det blir innan dom vet för det måste inte vara några problem övht. Det är onödigt att stressa upp folk som redan har en oro för det att det.

Det är en sak att berätta sin egen historia men det betyder inte att det på något vis blir ett problem för någon annan och att stressa upp andra att dom får räkna med problem är onödigt.

 

[gul_zebra]

Ja, många har problem och därför är det bra för folk att få veta som är oroliga att det inte är någon ide att oroa sig för hur det blir innan dom vet för det måste inte vara några problem övht. Det är onödigt att stressa upp folk som redan har en oro för det att det.

Det är en sak att berätta sin egen historia men det betyder inte att det på något vis blir ett problem för någon annan och att stressa upp andra att dom får räkna med problem är onödigt.

Nu orkar jag inte lägga mig i diskussionen men det där med att stressa upp kan man annars se som att förbereda. Vi med AST tenderar att klara oss bättre med ordentliga förberedelser.
Personligen tar jag hellre en tids stress och en positiv överraskning än får en käftsmäll när jag nekas ersättning.

Därtill har vi opinionen. Om det inte framkommer vilka enorma problem det är på det här området så kommer problemen kvarstå. Ett synliggörande skapar opinion som faktiskt kan förändra till det bättre.

 

[Raderad medlem 120709]

Och jag gillar inte att du sitter och antyder att jag är okunnig och efter som inte vet om att det har varit problem. Dom ljög knappast för mig om att det sällan är ett problem nu med övergången. Men som sagt, det kan vara olika i olika delar av landet kanske.

Men antyd inte att jag är efter och ”kanske har missat” nånting. Du har inte mer rätt än mig som också pratat med Lss och mer eller mindre alla om det då jag var väldigt orolig för det. Och det visade sig att jag inte behövde oroa mig.

Så otroligt onödigt att oroa folk och säga att det minsann är svårt i den övergången när det inte alls behöver vara det.

Ja, uppenbarligen har du haft tur och råkar bo där det inte krånglar, för så är verkligen inte fallet överallt. Ljög kanske de inte gjorde, men jag skulle inte sätta min tilltro till att de har jättebra insyn i hur det är på andra ställen. Och de jag pratat med som är involverade i systemet på ett eller annat sätt har också sagt att det är väldigt svårt att få ersättning beviljad numer, skulle de alltså sitta och hitta på för att göra alla som frågar besvikna? Tror inte det. Därför undrar jag var du varit de senaste åren egentligen, eftersom det här problemet mer eller mindre är en epidemi i dagsläget.

Fett otrevligt att säga att jag sitter och skrämmer upp folk när det inte alls var min mening, utan bara att pålysa hur mina egna erfarenheter ser ut; ingen annan i tråden verkar ha missat den biten. Att då klafsa in och börja skälla ut mig som du gjort, för att DU minsann inte upplevt samma sak, får mig att undra hur det står till med läsförståelsen egentligen. Nu skippar jag att försöka diskutera med dig mer, eftersom du ändå helt klart gått in för att misstolka vad jag säger.

 

[Qelina]

Nu kommer en lång text, för lång men jag är så arg på att så många i den här tråden är så aningslösa, respektfulla, inte lyssnar på oss som lever med autism.

FK anser att jag inte gått igenom alla möjligheter och kan bli frisk, det går inte ens att bli frisk från AST, däremot kan man lära sig hantera den olika mycket. Det dom då helt ignorerar är att jag försökt jobba och kraschade helt efter tre dagar på 25%, jag har studerat distans på 50% och det var jätte roligt men för ansträngande med dom sociala träffarna på plats så jag fick gå ifrån och bara vara jag så sågs som osocial och studierna slet på mig så anorexin tog över mer och mer igen.

Jag försökte plugga till psykolog men redan andra dagen bröt jag ihop helt och bara satt på golvet hos min kompis och grät. Då hade jag tackat nej till allt som handlade om nollning, jag orkade inte gå med på rundvisningen på universitets området så jag åkte hem tidigare båda dagarna, jag är även ganska naiv så jag var upprörd över ett par av mina klasskompisar och förstod inte hur jag skulle kunna gå i en klass med dom. Det som alla andra fattade som jag fick reda på i efterhand var ju att det var fejkstudenter som var där som en de av nollningen. Så här i efterhand fattar jag ju att det var oerhört oerhört omöjligt att det var riktiga studenter. Jag klarade inte heller av att pendla i en timme, där var jag slut redan innan jag kom till skolan av alla intryck och att ha så mycket planerat på en dag.

Min handledare hade förståelse för mina problem med grupparbeten så jag skulle göra mina delar på egen hand och ha mailkontakt med basgruppen. Så himla tacksam för det. Skulle en utbildad psykolog ge mig den hjälpen om AST inte finns? Gjorde min diagnos att jag skulle få hjälp på universitet? JA!

Jag har gått program genom FK/arbetsförmedlingen/kommunen men klarade inte det heller så fick avbryta.

När det kommer till vården har jag gått dagvård 10 ggr, varit inlagd på sjukhus 10 ggr, bott på behandlingshem 3 ggr, gått öppenvård i 14 år. Jag har gått KBT, DBT, ACT, musikterapi, bildterapi, mindfulness, yoga, dietist samtal, psykoterapi, grupper, sjukgymnastik, kroppskännedom, jag har fått träna på att laga mat, jag har gått till sjuksköterskor, läkare i mängder, haft regelbundena vägningar och koll av mina värden sen 2007, jag äter så sjukt mycket medicin mot all ångest jag lider av bland annat. Vad mer krävs, vad ska jag göra som jag inte gjort?

Haft problem hela livet, adrig passat in och blivit mobbad för det, gått hem tidigare från skolan redan i lågstadiet för att det blev för mycket, ingen trodde jag skulle klara av att gå ut grundskolan, jag blev sjukskriven i gymnasiet. Jag hade så svårt att komma in i klassen på gymnasiet att jag höll mig helt för mig själv i över ett halvår men sen tänkte jag att det kanske vore kul att ha någon kompis. Valde ut ett gäng som jag följde efter i flera veckor och studerade och lärde mig gruppdynamiken och hur jag skulle vara för att smälta in, jag härmade helt enkelt deras sociala regler.

Jag kände att jag inte passade in i min familj och släkt, som barn gick jag ofta undan på firanden och middagar och satte mig i badrummet för att ladda om. Jag satte mig långt från min familj om vi t.ex. badade för att jag kände att jag inte passade in, att jag förstörde deras liv om jag var hos dom.

Så när någon säger att alla kan ha vissa problem blir jag heligt förbannad faktiskt, alla kan känna igen sig i vissa saker men det är ju graden det handlar om och hur man klarar av livet. AST finns men dom som inte lever med det kan inte fatta vidden av det hela. Att bara säga att allt beror på samhället och att man minskar det där som räknas som "normalt" är ju helt tokigt det också. Gör en bruten arm att det blir normen och minskar utrymmet för vad som anses vara en bruten arm eller bara ha lite ont?

 

[Grazing]

Ja, uppenbarligen har du haft tur och råkar bo där det inte krånglar, för så är verkligen inte fallet överallt. Ljög kanske de inte gjorde, men jag skulle inte sätta min tilltro till att de har jättebra insyn i hur det är på andra ställen. Och de jag pratat med som är involverade i systemet på ett eller annat sätt har också sagt att det är väldigt svårt att få ersättning beviljad numer, skulle de alltså sitta och hitta på för att göra alla som frågar besvikna? Tror inte det. Därför undrar jag var du varit de senaste åren egentligen, eftersom det här problemet mer eller mindre är en epidemi i dagsläget.

Fett otrevligt att säga att jag sitter och skrämmer upp folk när det inte alls var min mening, utan bara att pålysa hur mina egna erfarenheter ser ut; ingen annan i tråden verkar ha missat den biten. Att då klafsa in och börja skälla ut mig som du gjort, för att DU minsann inte upplevt samma sak, får mig att undra hur det står till med läsförståelsen egentligen. Nu skippar jag att försöka diskutera med dig mer, eftersom du ändå helt klart gått in för att misstolka vad jag säger.

Det jag skriver är att det är olika uppenbarligen på olika ställen i sverige, och ja, jag tycker det är att skrämma upp folk i onödan när det inte alls är säkert att dom får problem genom att skriva att så och så är det. Det är tillräckligt jobbigt i livet ändå än att också behöva oroa sig för saker som inte hänt än.

Att skriva om sina erfarenheter är helt okej men inte att skriva att såhär är det, förvänta er det och det. För det är olika för alla.

Att sitta och diskutera vems erfarenhet som är mest rätt är bara löjligt. Och du är inte så trevlig själv, jag har varit i verkligheten dom senaste åren och jag har inte alls missat hur svårt det kan vara. Det där med vem som har läsförståelse och inte tänker jag inte ens diskutera.

 

[Borttaget konto]

Tråden och trådämnet är inte helt frivilligt, eftersom det är en utbrytning. Jag hade aldrig startat den här tråden, om vi säger så.

Vad gäller normaliteten, så handlar min fundering om hur den här grejen med npf-diagnoser på tillstånd/personligheter/funktionsvariationer som är relativt vanliga, just om vad som under den sortens trend får rymmas i en normalitet. Inte om att det ena eller andra nödvändigtvis händer med den.

Sen vet jag inte vad jag ska tro när det gäller det här med diagnoser och anpassningar. Det är så klart enbart utopiskt att tänka sig att allt ordnar sig av sig självt, men jag skulle ändå gärna se att vi på någon sorts sätt åtminstone övervägde andra sätt att hantera det här att människor är väldigt olika på - i skolan, i yrkeslivet, osv. Eller att vi åtminstone övervägde vilka riskerna och nackdelarna i stort kan vara, med att göra som vi nu gör. Vid krav på formell diagnos för vissa hjälpinsatser, tex, så kommer vi att ha personer som skulle behöva hjälpen men som inte riktigt fyller diagnoskriterierna. Vid förståelse av vissa saker som funktionsvariationer hos individer, kan vi slippa att diskutera den större förändring som kanske vore bra för alla - inklusive för den som kan diagnostiseras. En massa sådant tänker jag.

Men jag vet inte. Så klart. Jag funderar.

Påmindes om att jag inte svarat på det här i o m den andra tråden.

Det som gör mig avvaktande till normalitetens utrymme (så som jag tror att du menar, jag kan förstås tolka fel men det blir ohållbart att fråga i all oändlighet så jag gör antaganden helt enkelt) är nog att det känns som om problemet är vänt åt fel håll. Normaliteten blir viktig bara för att normaliteten har en betydande maktposition, för att den är norm, för att det är normaliteten som sätter villkoren i (alltför) hög grad i samhället. Med ett mer flexibelt, öppet och inkluderande samhälle skulle normalitet inte alls vara lika avgörande för vilken plats du tillåts ta i samhället, normaliteten skulle i själva verket alltmer tappa sin relevans och vad som ryms i en normalitet skulle inte vara lika betydelsefullt varken för individers liv eller hur samhället ser ut. Det skulle spela allt mindre roll om du faller inom eller utanför en normalitet, eftersom det skulle existera möjligheter oavsett. I ett sådant perspektiv blir normalitetens utrymme på gränsen till ointressant, det som blir intressant och avgörande i det mer normbrytande perspektivet är det utrymme som alla dvs även de som bedöms vara utanför normaliteten skulle få tillgång till.

Jag tycker inte alls att diagnoser och funktionsvariationer innebär att vi måste släppa tanken på att förändra samhället i ett större perspektiv, tvärtom. Diagnoser i sig står inte i vägen för ett flexiblare samhälle utifrån det faktum att människor är olika, de kan ju också vara en hjälp att förstå vilka olika svårigheter och perspektiv man har att ta i beaktande när man utformar samhället. Om samhället formas inte bara efter vad som bedöms som en normalitet, om det i högre grad än idag anpassas även för de som inte anses passa in i en sådan normalitet, kommer idealt alla kunna dra fördel av det, även de som inte har en formell diagnos.

Jag föredrar tanken på att göra normalitetens utrymme "betydelselöst" framför att bredda det utrymmet ännu mer genom att eliminera diagnoser, bl a för att det första alternativet innebär att man istället för att problematisera diagnoser problematiserar normaliteten och därmed slipper dra i mattan under folks fötter (människor som kan vara väldigt utsatta och sårbara, strukturellt dessutom) men också för att det finns något i det andra alternativet som provocerar mig. Varför måste vi värna normaliteten, varför behöver vi normalitet och varför måste normaliteten inkludera så många som möjligt? Vad innebär det för de som ändå utesluts? Vad har normaliteten gjort med oss och mot oss? I sin värsta form har normaliteten begått massmord på de som inte passat in och i sin mindre extrema form dikterar den livet för de som inte har tillgång till den, jag känner väl någonstans på ett lite mer känslomässigt plan att jag skiter fullständigt i vad som händer med normaliteten.

 

[Fruentimber]

Påmindes om att jag inte svarat på det här i o m den andra tråden.

Det som gör mig avvaktande till normalitetens utrymme (så som jag tror att du menar, jag kan förstås tolka fel men det blir ohållbart att fråga i all oändlighet så jag gör antaganden helt enkelt) är nog att det känns som om problemet är vänt åt fel håll. Normaliteten blir viktig bara för att normaliteten har en betydande maktposition, för att den är norm, för att det är normaliteten som sätter villkoren i (alltför) hög grad i samhället. Med ett mer flexibelt, öppet och inkluderande samhälle skulle normalitet inte alls vara lika avgörande för vilken plats du tillåts ta i samhället, normaliteten skulle i själva verket alltmer tappa sin relevans och vad som ryms i en normalitet skulle inte vara lika betydelsefullt varken för individers liv eller hur samhället ser ut. Det skulle spela allt mindre roll om du faller inom eller utanför en normalitet, eftersom det skulle existera möjligheter oavsett. I ett sådant perspektiv blir normalitetens utrymme på gränsen till ointressant, det som blir intressant och avgörande i det mer normbrytande perspektivet är det utrymme som alla dvs även de som bedöms vara utanför normaliteten skulle få tillgång till.

Jag tycker inte alls att diagnoser och funktionsvariationer innebär att vi måste släppa tanken på att förändra samhället i ett större perspektiv, tvärtom. Diagnoser i sig står inte i vägen för ett flexiblare samhälle utifrån det faktum att människor är olika, de kan ju också vara en hjälp att förstå vilka olika svårigheter och perspektiv man har att ta i beaktande när man utformar samhället. Om samhället formas inte bara efter vad som bedöms som en normalitet, om det i högre grad än idag anpassas även för de som inte anses passa in i en sådan normalitet, kommer idealt alla kunna dra fördel av det, även de som inte har en formell diagnos.

Jag föredrar tanken på att göra normalitetens utrymme "betydelselöst" framför att bredda det utrymmet ännu mer genom att eliminera diagnoser, bl a för att det första alternativet innebär att man istället för att problematisera diagnoser problematiserar normaliteten och därmed slipper dra i mattan under folks fötter (människor som kan vara väldigt utsatta och sårbara, strukturellt dessutom) men också för att det finns något i det andra alternativet som provocerar mig. Varför måste vi värna normaliteten, varför behöver vi normalitet och varför måste normaliteten inkludera så många som möjligt? Vad innebär det för de som ändå utesluts? Vad har normaliteten gjort med oss och mot oss? I sin värsta form har normaliteten begått massmord på de som inte passat in och i sin mindre extrema form dikterar den livet för de som inte har tillgång till den, jag känner väl någonstans på ett lite mer känslomässigt plan att jag skiter fullständigt i vad som händer med normaliteten.

Jag blir alltid fylld med insikter när jag läser inlägg från dig. Tack!