För dom som tvivlar på diagnosers vara eller ickevara så kan jag bara säga att diagnoserna räddat mitt liv, sen jag fick autismdiagnosen har jag fått så mycket mer förståelse och blivit bemött så mycket bättre inom vården och den ger mig möjlighet till att få rätt hjälp och behandling plus att omgivningen förstår mig bättre.
Jag hade möte med AST-teamet (Autism Spektrum Tillstånds teamet) i onsdags och jag ska nog få hjälp äntligen! Den enda behandlingen som hjälpt genom åren är den som jobbat utifrån autismen, den som bara har handlat om ångest eller anorexin har liksom inte gått fram.
Jag hade dietisten med på mötet och hon beskrev väldigt bra för AST-teamet hur jag skiljer mig från andra med anorexi och att psykiatrin och äs-enheten inte kan tillräckligt men att dom försökt att anpassa behandlingarna av mig och det har dom verkligen dom senaste åren och det är jag djupt tacksam över
. Just nu är det dietisten och fysioterapeueten som försökt men det är svårt då dom själva säger att dom inte kan, men just att dom är öppna och vill betyder mycket, all heder åt dom. Hade jag inte fått min autism diagnos hade dom ju inte vetat vem dom skulle vända sig till för att jag ska få avdikat vård.
Och också gällande att jag är bipolär ledde diagnosen till att jag till slut fick en medicin som fungerar, som har gjort mig mycket mer stabil, jag led otroligt av mina depressioner och blev inlagd flera gånger och fick inte vardagen att gå ihop. Utan den medicinen hade jag inte levt med tanke på hur djupa depressioner jag hade innan dess.
Och ja, alla kan ha lite ”drag” av något men det känns otroligt förminskande av dom som har en diagnos och problem som faktiskt leder till lidande i många fall när dom som inte har det påstår det vilket många gör i tråden.
Och en diagnos sätts ju inte förrän det medför begränsningar och problem i livet och hur man har svårt att hantera dom. Jag tror inte det påverkar normen för vad som är ”normalt”, alla är olika men förhoppningsvis är den som sätter diagnoserna mer kunniga än att dom sätter diagnos på allt och alla ( ja det finns säkert dom som är mer frikostigare än andra). Det handlar om många kriterier och graden av dom.
Är ni som inte tycker diagnoser är bra bara inställda på det när det gäller psykiatriska och npf- diagnoser? Om någon har cancer behöver ju personen få undersökas och få en diagnos för att få hjälp. Diabetiker behöver insulin osv. Och till exempel sågs ju fybromyalgi som en kvinnosjukdom och att det egentligen inte var en diagnos, många fick ingen diagnos och ingen hjälp. Men med forskning och mer kunskap förstår läkarna mer. Att diagnostiseringen då ökar i antal beror då inte på att fler är sjuka nu än då, det är ju för att det nu finns kunskap hos vården.
Och, sen jag var liten, alltså innan jag blev tonåring till och med, har jag känt mig som ett misslyckande, någon som inte borde få leva, att något blev fel när jag föddes och att jag inte är gjord för det här samhället. Det är mina ord på hur jag sett och ser på mig. Men när jag fick autism diagnosen så lättade det en hel del på dom här tankarna, helt plötsligt förstod jag varför jag kände så här och att jag inte är ensam. Jag tog reda på mer och mer och det har hjälpt mig mycket.
Jag var ett barn som aldrig passade in, klarade inte av dagis och frita för att det blev för mycket , fick redan som 7-8 åring en ångest diagnos, första djupa depressionen med självmordstankar kom när kan var 10 år och har sen lidit hela livet. Blivit allvarligt mobbad för att jag är annorlunda, blivit misstolkad även av dom närmsta för att jag inte agerar på samma sätt som nt-personer gör. Har dock blivit bättre och bättre genom åren på att maskera och härma andra och lära mig hur jag ska agera bland andra.
Vet man inte själv hur det är att leva med autism eller själv är psykolog eller läkare tycker jag faktiskt att det är väldigt förminskande att ifrågasätta diagnoserna som vissa här gör, i alla fall inte på det viset. En diskussion måste ju få finnas men vissa svar i tråden gör mig bara ledsen och missförstådd.
