"Du är dig inte lik ..."

[Tass]

Jag tror inte att det alltid handlar om en förändring. Utan att man konfronteras med sidor som man tidigare inte har sett eller behövt möta.
Då tycker man att den andre är förändrad.

 

[L8P8]

I en anställning jag hade för några år sedan, stötte jag på en person från min uppväxt. 20 år hade gått och personen hade inte ändrat sig nämnvärt. Samma språk, samma vänner, bodde på samma plats och verkade ha samma värderingar. Ganska sorgligt tyckte jag...

 

[Raderad medlem 6459]

I en anställning jag hade för några år sedan, stötte jag på en person från min uppväxt. 20 år hade gått och personen hade inte ändrat sig nämnvärt. Samma språk, samma vänner, bodde på samma plats och verkade ha samma värderingar. Ganska sorgligt tyckte jag...

Så länge personen är lycklig, vad spelar det för roll? Jag tycker nog snarare att det är rätt förmätet att kalla andras liv sorgliga bara för att de lever det på ett annat sätt än man själv vill.

 

[Texaz]

Det där har jag sagt några gånger på senaste tiden, när jag talat med gamla vänner. Det kanske låter puckat, om man analyserar det, men det enda jag menar med det är "tänk, här sitter vi tio år senare, du bor på andra sidan jordklotet och har gjort så mycket men fortfarande låter du och känns du precis som min gamla barndomsvän som jag kände så väl". Det är liksom en fin känsla, att känna igen de där som egenheterna från barndomen, eller skrattet eller humorn eller nåt.

Säkert snorpuckad och pinsam kommentar men det får väl vara så då .

Känns igen!! Fast kan ju då vara så att personen bara är sig själv, och alltid har varit så??? Jag tror att jag har förändrats då jag inte varit "mig själv" innan, men andra kanske redan innan hittat sig själva? Alternativt inte nått dit?

Gör ingen värdering i det, alla befinner vi oss på VÅR nivå i livet

 

[Youma]

Jag kan tycka att viss förändring kan vara knepig. Exempelvis om någon byter alla intressen de hade till raka motsatsen. I synnerhet om det var intressen de verkligen brann för, som formade stor del av deras liv och umgänge. När man träffar en sån person igen, och de har bytt bort allt, då är det som att träffa någon man inte känner, bara skalet utanpå ser bekant ut.

Det är svårt att förhålla sig till. En person som man känner, som är ändå helt främmande. Jag kan känna att jag ibland sörjer det som försvann och aldrig kommer tillbaka.

 

[PappaTillHasttok]

Ha ha, nu kan jag inte låta bli att slänga mig in i diskussionen.

Jag tycker att man ska fundera på skillnaden mellan att förändras och att utvecklas.
I båda fallen kan det vara både åt det negativa och det positiva hållet.
För mig och mitt resonemang är det stor skillnad på att förändras som människa eller att utvecklas.

Att utvecklas ser jag som att man lärt sig något, att man lärt sig att av en handling eller ett agerande får man en viss konsekvens. Man kan utvecklas genom att studera (eller lära sig på annat vis) eller av att det händer saker i ens liv som får en ”öppna ögonen”. Detta är enligt mig att utveckals.

Förändring är för mig om en person spontant skulle börja tänka och resonera på ett nytt vis, om personens ”tankemönster” för att komma fram till saker skulle ändras. Dvs om en persons ”logik” ändras sig, inte pga. att personen fått ny information eller lärt sig något utan att ”tankemönstret” ändrats. Att förändra en person eller att en person förändras är för mig nästan omöjligt.

Ett exempel:
Själv kan jag bli väldigt uppstressad om jag har mycket som måste göras innan mina gäster kommer. Jag stressar med att handla, städa, tvätta och fixa allt som ska göras klart innan gästerna kommer. När jag kör till affären för att handla kör jag naturligtvis för fort för jag ska hinna med att tanka bilen också. Vad händer? Böter för fortkörning så klart. Det kostar pengar och jag förlorar dessutom en massa tid på det! *SUCK*

Nästa gång jag ska ha gäster och ska fixa med allt, prioritera jag lite annorlunda och struntar i att fixa med tvätten innan och hoppar över att tanka bilen. Mina barn säger att jag har förändrats eftersom jag stressar mindre, men jag anser att jag bara har lärt mig något. Var gång jag hamnar i en liknande situation måste jag tänka på att varva ner för annars blir det något som går snett. Alltså har jag lärt mig något, men jag har inte förändrats!

Med andra ord, man kan lära sig mycket och man kan lära sig att anpassa sig efter andra men att förändras… Nej, tror inte det.

 

[tjenixen]

@PappaTillHasttok
För att kunna utvecklas bör väl någon sorts förändring ske? Hur ska du kunna komma fram till att du stressar mindre om du gör si och så om du inte förändrar ditt tankemönster? Annars hade du ju suttit och fortsatt traggla med tvätt och tanka bilen.

Ibland kommer man från A till B helt friktionsfritt eller åtminstone ganska naturligt ( t ex om du studerar eller lär dig saker), och ibland krävs det just en förändring av en persons tankemönster för att ta sig från A till B.
Jag kan inte se det som att vi förblir samma personer hela livet, med samma intressen, vänner, bostadsorter, arbeten. Alla dessa förändringar påverkar oss och måste vi i viss mån anpassa oss efter, vilket kan ha en följd att sättet vi ser på saker, hur vi förstår dem, våra passioner, intressen mm helt enkelt förändras.
Utifrån kan det tyckas vara radikala förändringar som skett över en natt - men från det egna perspektivet (som i det fall du tog upp i ditt inlägg) kanske det ses mer som en utveckling. Därför att vi ser logiken i vad som hänt och förstår vilken förändring som skett.

 

[ullo]

Ricky (The office) Gervais skriver nåt på sin facebook som fick mig att studsa till - av igenkänning.

Han skriver
Remember, when someone says "You've Changed", it usually just means you've stopped living your life their way.

Ja jäklar. Jag känner igen det från en evighetslång separation från ett vänskapsförhållande. Vi gled isär för många år sedan, hen vill inte acceptera det utan tycker att det är jag som är för dålig på att ta kontakt.

Och när vi började glida isär sa hen också det där, många gånger. "Du är dig inte lik" med anklagande besvikelse i rösten. Bara för att jag hittat andra intressen än de som höll oss ihop och inte längre orkade med hens dominans.

Någon mer som får en aha-upplevelse?

100% - inte minst vid senaste dumpningen jag utsattes för. En sk Scare Dump - "nu gör jag slut om du inte ändrar tillbaka dig och slutar hålla på med allt det där nya du håller på med". Och när svaret blir "då gör vi slut" så blir jag ju den onda. Än en gång.

Men att man utvecklas åt lite olika håll är ju på nåt sätt ofrånkomligt. Hur många klarar av att bara göra saker tillsammans? Hur många vill enbart göra saker tillsammans? Och varför vill man att en annan person inte ska utvecklas, oaktat åt vilket håll det bär?

 

[nexxa]

Har inte sett citatet, men det stämmer så väl in! Kan känna som @ullo att man blir den "onda" för att någon man haft en nära relation till oavsett om det är partner, vän, familj eller släkt. Förut höll jag mig nogsamt väldigt neutral och viftade bort mycket som jag egentligen inte kände var okej. När jag idag faktiskt satt stopp för att domineras så av vissa vänner, alltså säger ifrån när jag känner jag blir orätt behandlad, blir jag alltid den "onda" och "förändrade" för att jag står upp för mig själv.

En vän sa till mig att hur långt det än är mellan vi ses så känns allt som förr. Men jag har aldrig tolkat det som att hon menar att jag är oförändrad, utan mer som att vi bara har enkelt för att umgås med varandra som om det var igår, med stora förändringar i bådas liv

 

[athena_arabians]

Sant! Så kände nog jag i alla fall för den där vännen. Förändring är väl oftare bra än dålig? Ändå är det nåt i den där anklagande tonen som får en att försvara sig.

Det läggs väl oftast en värdering i förändringen, positivt eller negativt. Ibland kan ju faktiskt förändringen vara just det, en förändring utan någon positiv eller negativ laddning.

 

[PappaTillHasttok]

@PappaTillHasttok
Jag kan inte se det som att vi förblir samma personer hela livet, med samma intressen, vänner, bostadsorter, arbeten. Alla dessa förändringar påverkar oss och måste vi i viss mån anpassa oss efter, vilket kan ha en följd att sättet vi ser på saker, hur vi förstår dem, våra passioner, intressen mm helt enkelt förändras.
Utifrån kan det tyckas vara radikala förändringar som skett över en natt - men från det egna perspektivet (som i det fall du tog upp i ditt inlägg) kanske det ses mer som en utveckling. Därför att vi ser logiken i vad som hänt och förstår vilken förändring som skett.

Jag är helt med på vad du menar @tjenixen , men jag tror att vi pratar om helt olika typer av förändring. Att byta intressen, vänner, bostad mm är för mig ingen förändring av personen. Jag menar på ett "djupare plan", det som får två till synes lika personer att skilja sig från varandra, saker som man gör rent instinktivt eller som är ens första tankegångar innan man bearbetar dem.
Det är sådant som för mig är väldigt olika från person till person som jag anser att man sällan eller aldrig ändrar på.
Hoppas du förstår vad jag menar, sen behöver du inte hålla med om att jag har rätt.

 

[mandalaki]

Min upplevelse är att det kan vara riktigt obehagligt för vissa att ställas inför andras förändringar. Det finns några frågeställningar involverade i stora livsförändringar som många helt enkelt hellre blundar för, då svaren på dem skulle kunna innebära att de själva inser att de befinner sig i en situation de inte mår bra av. Tanken på en förändring är för många mycket svårare än tanken på status quo.

Ja, verkligen! Ens egen förändring kanske påminner någon annan om att även hen skulle behöva göra en liknande förändring och kan vara jättehotfullt.

Lite gränsande till det tror jag förändringar inom familjen är. Man har en viss familjedynamik med fasta positioner. När en då ändrar sig så blir det ofrånkomligt att inte alla andra också måste förändras i någon mån, de påverkas ju av det. Och då kan det nog bli råddigt som fan.

 

[mandalaki]

Det där har jag sagt några gånger på senaste tiden, när jag talat med gamla vänner. Det kanske låter puckat, om man analyserar det, men det enda jag menar med det är "tänk, här sitter vi tio år senare, du bor på andra sidan jordklotet och har gjort så mycket men fortfarande låter du och känns du precis som min gamla barndomsvän som jag kände så väl".

Alldeles nyligen träffade jag två gamla vänner som jag inte umgåtts med på bortåt 20 år, även om vi var väldigt nära på den tiden. Och nu när vi träffades var det som om inte något större hänt! Vi hade säkert förändrats på olika sätt alla tre, men vår vänskap hade det inte. Samtalet liksom bara fortsatte. Det var superhärligt.

 

[mandalaki]

Jag tror inte att det alltid handlar om en förändring. Utan att man konfronteras med sidor som man tidigare inte har sett eller behövt möta.
Då tycker man att den andre är förändrad.

Ja, det har du faktiskt rätt. Och nu kommer jag att tänka på facebook. När jag hade aktiverat mig där var det för att @Petruska satt fingret på min motvilja. Hon hade konstaterat att det kunde vara obehagligt att liksom visa alla ens personer alla ens sidor. Jag är förmodligen en person mot min exsambo, en mot mina föräldrar, en mot mina närmaste vänner, en mot kollegorna osv. Och nu riskerade ju allihop få FLERA pusselbitar.

I den processen kan jag tänka mig att en del fått en lite annan bild av mig. Det innebär egentligen inte förändring - men de upplever det säkert så när de får se fler sidor av mig (och jag av dem).

 

[mandalaki]

Hm. Först tänkte jag mest att det lät som semantik och ords definitioner. Men när jag kom hit ned tror jag att jag fattar:

Nästa gång jag ska ha gäster och ska fixa med allt, prioritera jag lite annorlunda och struntar i att fixa med tvätten innan och hoppar över att tanka bilen. Mina barn säger att jag har förändrats eftersom jag stressar mindre, men jag anser att jag bara har lärt mig något. Var gång jag hamnar i en liknande situation måste jag tänka på att varva ner för annars blir det något som går snett. Alltså har jag lärt mig något, men jag har inte förändrats!

Det kan alltså upplevas som en förändring av omgivningen, även om det inte är någon större förändring? Ja, så kanske det är.

 

[mandalaki]

100% - inte minst vid senaste dumpningen jag utsattes för. En sk Scare Dump - "nu gör jag slut om du inte ändrar tillbaka dig och slutar hålla på med allt det där nya du håller på med".

Men att man utvecklas åt lite olika håll är ju på nåt sätt ofrånkomligt. Hur många klarar av att bara göra saker tillsammans? Hur många vill enbart göra saker tillsammans? Och varför vill man att en annan person inte ska utvecklas, oaktat åt vilket håll det bär?

Precis! Det är klart att det finns förändringar som de facto hotar ens relation. I det läget förstår jag om ena eller båda parterna är rädda för den.

En typisk sådan för mig är när man börjar plugga. Jag hade ett år som kontorsråtta på sjukhus bakom mig när jag började med det, pojkvännen hade nåt vaktmästarjobb på sjukhus. Så flyttade jag 20 mil och började plugga och en ny värld öppnade sig för mig. Jag blev intresserad av t ex samhällsfrågor på ett vis jag aldrig varit förut - medan han var lika ointresserad av det som tidigare. När jag också var det. Efter första året gjorde jag därför slut, vi hittade inte tillräckligt mycket gemensamt att prata om. Klart att han upplevde det som en skitjobbig förändring.

 

[Hermelin]

Visst har jag också fått höra det ett par gånger, strax innan relationen upphör. Alla ändras ju hela tiden men om människor som förändras åt ungefär samma håll märker det kanske inte så tydligt.

En fd arbetskamrat hade en arbetsperiod som ändrade hennes sätt att vara på flera olika sätt. Framförallt blev hon bättre på att uttala vad hon tyckte. Hennes man anmärkte också ordagrant att hon förändrats. Han begärde att "hon skulle ändra sig och vara som förr". Så blev det inte förstås.

 

[mandalaki]

En fd arbetskamrat hade en arbetsperiod som ändrade hennes sätt att vara på flera olika sätt. Framförallt blev hon bättre på att uttala vad hon tyckte. Hennes man anmärkte också ordagrant att hon förändrats. Han begärde att "hon skulle ändra sig och vara som förr". Så blev det inte förstås.

Det är nog lätt att använda det just sådär anklagande i just sådana fall ... Höll förhållandet?

@Mixoman! Vad är attributionsnånting?

 

[Mixoman]

Det är nog lätt att använda det just sådär anklagande i just sådana fall ... Höll förhållandet?

@Mixoman! Vad är attributionsnånting?

När man lägger en orsak/förklaring på något annat än det det gäller. "Jag är orolig att du ska lämna mig" blir "du har förändrat dig". Typ.

 

[nexxa]

Jag tycker det räcker med att läsa här inne för att se fenomenet.

Många inlägg i stil med "vad har hänt nn? Jag känner inte igen dig"
"Du har förändras"
"Jag tyckte du var vettig förr men nu har du blivit så bitsk"

Oftast verkar inläggen komma när två användare inte håller med varandra, vilket det har gjort i tidigare frågor, och den ena inte riktigt verkar kunna acceptera att de numera tycker olika. Jag kan liksom förstå att en reagerar om en tycker att någon förändrats, men det blir lite lustigt (och faktiskt rätt fult i en diskussion) här när det används i diskussioner för att typ värdera den andras åsikter och förminska dem genom att få åsikterna att bero på en personlighetsförändring.

Jag kan nog ha reagerat med det uttrycket och det är jättedumt att blanda in att förändring skulle vara dåligt. För min del har inte avsikten varit att jag känt ett avstånd från personen för att man inte delar åsikter om allt, för det är ju nästan omöjligt att man tycker likadant till 100% har nog mest menat att jag blivit chockad för att jag upplever att personen bemöter en illa eller beter sig illa, det är ju i sig en förändring om det inte varit så förr, men i den bemärkelsen tråden är omtalad i blir det ju helt fel förstås, ibland ser man inte förrän i efterhand att man kanske uttryckt sig eller använt ord som blir helt fel i sammanhanget