"Du är dig inte lik ..."

[mandalaki]

När man lägger en orsak/förklaring på något annat än det det gäller. "Jag är orolig att du ska lämna mig" blir "du har förändrat dig". Typ.

Hoppsan. Men det gör man väl aldrig, menar du? Det kan nog vara olika från person till person.





En annan infallsvinkel: Tänk vilken mardröm att leva med en psykolog. Om man säger typ "Kan du för helvete aldrig bära ut soppåsen??" eller nåt annat diplomatiskt så svarar hen bara "Är du fortfarande arg på att din lillbrorsa inte behövde lyfta ett finger i köket?"

 

[Hermelin]

Det är nog lätt att använda det just sådär anklagande i just sådana fall ... Höll förhållandet?

Nej, mannen höll fast vid att hon skulle förändras tillbaka. De skilde sig ganska snart efter detta.

 

[mandalaki]

Nej, mannen höll fast vid att hon skulle förändras tillbaka. De skilde sig ganska snart efter detta.

Vilken tur. Att hon inte gjorde det, alltså.

 

[ullo]

Nej, mannen höll fast vid att hon skulle förändras tillbaka. De skilde sig ganska snart efter detta.

Förnuftigt. Gå bakåt i utvecklingen är svårt. Och det är så mycket roligare att gå framåt!

 

[Trani]

I morse visade jag min sambo ett par glittriga shorts som jag har nyligen har köpt (plojköp för en femtiolapp). Han tittade på dem och mig med rynkad panna och sa "du är inte samma person som du var när vi lärde känna varandra".

 

[athena_arabians]

*funderat vidare* Jag tror nog aldrig jag sagt till någon "Du är dig inte lik" eller att "Du har inte ändrat dig alls". Varför ska man göra det? Jag kan säga tex "vilken snygg ny frisyr du har" eller "vad snygg xx är, var har du köpt den?".

Att kommentera någons inre förändring skulle aldrig falla mig in. Om jag tycker personen blivit obehaglig att ha och göra med ser jag till att inte umgås så mycket, tex om den utvecklat åsikter jag bara inte kan låta stå oemotsagda som rasism. Om det är någon som själv tar upp förändringar den gjort, tex utbildning och sedan fått en annan syn på saker och ting, kan man ju diskutera det.

Om någon ändrat sig på ett sätt som gör att man misstänker sjukdom försöker jag försiktigt ta upp det och om det är läge erbjuda hjälp.

 

[mandalaki]

Förnuftigt. Gå bakåt i utvecklingen är svårt. Och det är så mycket roligare att gå framåt!

Din avatar får en subtil inneboende mening av det där

I morse visade jag min sambo ett par glittriga shorts som jag har nyligen har köpt (plojköp för en femtiolapp). Han tittade på dem och mig med rynkad panna och sa "du är inte samma person som du var när vi lärde känna varandra".

Du skulle ha dragit på honom dem och sagt Inte du heller

 

[mandalaki]

*funderat vidare* Jag tror nog aldrig jag sagt till någon "Du är dig inte lik" eller att "Du har inte ändrat dig alls". Varför ska man göra det? Jag kan säga tex "vilken snygg ny frisyr du har" eller "vad snygg xx är, var har du köpt den?".

Jag tänker på mina goda vänner igen, dem som jag inte träffat på 20 år. Om jag skulle säga "Men gud vad ni är er lika" - skulle det nog vara antingen en utseendekomplimang (om den ena tänkte jag faktiskt jäklar, du lika snygg som för 20 år sedan), eller lite kärleksfullt, som "Gud vad bra det fortfarande stämmer mellan oss"

 

[Björk]

Ricky (The office) Gervais skriver nåt på sin facebook som fick mig att studsa till - av igenkänning.

Han skriver
Remember, when someone says "You've Changed", it usually just means you've stopped living your life their way.

Ja jäklar. Jag känner igen det från en evighetslång separation från ett vänskapsförhållande. Vi gled isär för många år sedan, hen vill inte acceptera det utan tycker att det är jag som är för dålig på att ta kontakt.

Och när vi började glida isär sa hen också det där, många gånger. "Du är dig inte lik" med anklagande besvikelse i rösten. Bara för att jag hittat andra intressen än de som höll oss ihop och inte längre orkade med hens dominans.

Någon mer som får en aha-upplevelse?

Känner också igen det från speciellt en vänskapsrelation under sen tonår.
Precis så; jag anpassade mig mycket i den vänskapen. När jag gjorde mig "fri" så blev jag lite diskret beskylld för att ha "ändrat på mig" (det skylldes på min nya pojkvän). Enligt min egen mening blev jag MER mig själv; den jag egentligen var och inte längre den som kompisen önskade jag skulle vara.

 

[Björk]

Jag fick också lite aha-upplevelse.
Men vad är det som gör att man känner sig anklagad när någon säger att man förändrats?
Nästan så att man vill förklara att nej, det har jag inte alls!

För mig (som inte förklarade mig utan bara ignorerade anklagelsen) så tror jag att jag skulle ha sagt "nej, det har jag inte; du har bara inte känt MIG på djupet; jag har inte vågat/kunnat visa mitt verkliga jag för dig."

 

[athena_arabians]

Jag tänker på mina goda vänner igen, dem som jag inte träffat på 20 år. Om jag skulle säga "Men gud vad ni är er lika" - skulle det nog vara antingen en utseendekomplimang (om den ena tänkte jag faktiskt jäklar, du lika snygg som för 20 år sedan), eller lite kärleksfullt, som "Gud vad bra det fortfarande stämmer mellan oss"

Absolut, det skulle jag också kunna göra men då är det ju till människor man har en tajt relation med (även om man inte setts på 20 år!). Jag har några vänner som är på samma sätt, det är jätteroligt.

 

[Hyacinth]

Så härligt verbal jag är.

Det måste vara ödet som gör att ett av de kortaste mest ogenomtänkta inlägg jag gjort nästan toppar gilla-ligan. Slaget endast av strump-inlägget.

 

[tjenixen]

@PappaTillHasttok

ja, ok, jag förstår vad du menar. Jag tror att vissa saker folk kan uppleva eller gå igenom kan förändra en människa ordentligt, i grunden. Sällan bra saker. Resten är väl kanske som du säger, utveckling. Och som någon annan skrev i tråden, ett resultat av att på ett eller annat sätt ha varit återhållsam med delar av sin personlighet tidigare.

 

[tjenixen]

Lite gränsande till det tror jag förändringar inom familjen är. Man har en viss familjedynamik med fasta positioner. När en då ändrar sig så blir det ofrånkomligt att inte alla andra också måste förändras i någon mån, de påverkas ju av det. Och då kan det nog bli råddigt som fan.

O ja. Välkommen till mitt liv

 

[Kattennizze]

Och det verkar som det finaste man kan säga är "du är dig precis lik"

En god vän kände Vigdis Finnbogadottir när hon blev president i Island. Vigdis klagade över att få den kommentaren och sa "någon liten utveckling har det väl ändå varit".

Det är ett bra motto. Någon liten utveckling - så vill jag leva. Inga fyrverkerier utan bara en stadig väg framåt.

Ärligt, om nån säger till mig att jag är mig preeeecis likadan som förut, alltså att jag ser likadan ut på utsidan så tackar och bockar jag och utgör en jubeldans också....som sliten 3-barnsmor med tvillingar på 2 år och en pöjk på 5 år så är jag ytterst ytterst tacksam för den kommentaren!

 

[tanten]

Ärligt, om nån säger till mig att jag är mig preeeecis likadan som förut, alltså att jag ser likadan ut på utsidan så tackar och bockar jag och utgör en jubeldans också....som sliten 3-barnsmor med tvillingar på 2 år och en pöjk på 5 år så är jag ytterst ytterst tacksam för den kommentaren!

ja... jo...
Fast om man träffar någon man inte mött på många år och de förutsätter att man är samma person med samma insikter, åsikter, värderingar och mognad som man hade för säg 25 år sedan.... Nja, det skulle inte precis smickra mig.

Plus att det irriterar att människor tror att de känner mig väl bara för att vi umgicks när vi var unga.

 

[Killaloe]

Det måste vara ödet som gör att ett av de kortaste mest ogenomtänkta inlägg jag gjort nästan toppar gilla-ligan. Slaget endast av strump-inlägget.

Det här fick mig genast att vilja gilla ditt verbala inlägg!


(Du är dig inte lik @Hyacinth du som alltid varit så bra på att uttrycka dig! Har du förändrats?! )

 

[Hermelin]

Plus att det irriterar att människor tror att de känner mig väl bara för att vi umgicks när vi var unga.

Jag träffade på en sådan gammal bekant häromveckan. Han sa någonting om att "om jag känner dig rätt så...". Det var säkert menat som en bra grej men möjligen kände han sig tillplattad när jag sa att han inte känner mig rätt längre, det har hänt saker de senaste 25 åren.

 

[Kattennizze]

ja... jo...
Fast om man träffar någon man inte mött på många år och de förutsätter att man är samma person med samma insikter, åsikter, värderingar och mognad som man hade för säg 25 år sedan.... Nja, det skulle inte precis smickra mig.

Plus att det irriterar att människor tror att de känner mig väl bara för att vi umgicks när vi var unga.

Ja fy tusan, det vill man ju inte....ens åsikter och liv och relationer förändras givetvis med åren, även om mina grundvärderingar är likadana genom livet.

 

[tjenixen]

Ja fy tusan, det vill man ju inte....ens åsikter och liv och relationer förändras givetvis med åren, även om mina grundvärderingar är likadana genom livet.

nyfiken: vad klassar du som grundvärderingar?