En dag till utan familjen

Status
Stängd för vidare inlägg.
Tankarna snurrar runt och står still på samma gång. Jag vet inte vad som händer. Jag har fått en tid hos en som handlägger boendestöd, men jag vet inte längre vad jag ska säga. Dagen efter har jag en läkartid. Jag vet inte vad jag ska säga där heller. Någon kallelse till någon att prata med har jag inte fått än.

Idag skulle jag ha pratat med min chef. Det glömde jag bort. Jag har i alla fall lyckats jobba ganska hyfsat väl den här veckan. Onsdag och torsdag tog jag ut semester. På onsdagen var jag ute på sjön med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag ville knappt åka hem efteråt. Jag trivs bäst ute i naturen.

Igår var det sista gången på depressionsskolan. Det var helt onödigt då det bara var en snabb genomgång av vad vi gått igenom de fyra första gångerna och sen kunde vi lämna feedback. Jag satt tyst i ett hörn och hade inte mycket att säga. Jag skulle ha lämnat in två papper till vårdsamordnaren också. Det var två skattningsformulär som jag ombetts fylla i, men jag glömde att lämna in dem.

Det här med olika diagnoser snurrar runt i min skalle. Jag vet egentligen inte vad det skulle göra för skillnad i mitt liv. Det enda jag egentligen vill ha är en familj. Och ingen diagnos i världen kommer att ge mig en familj. Mamma är dessutom krasslig och ingen vet hur länge hon kommer att hänga med. Kanske kommer det att vara för sent en dag. Som det ser ut nu så kommer vi aldrig att kunna mötas.

:cry:
 

@Magiana fast jag tror du begår ett misstag om du utifrån sammanhanget bedömer att ”du är introvert”.

Det är inte ekvivalent med att inte ha utbyte av sociala sammanhang.
Du är så oerhört isolerad i total sammanhanget . Att dessutom då jobba ensam hemma .

Jag kan inte råda dig ang annat jobb/vad du kan tänka dig/passar osv. Jag står dock fast vid min åsikt att ditt hemmajobb inte är optimalt ang din känsla av isolering utifrån din övriga situation och mående.
Jag vet att det inte är samma som att inte ha utbyte av sociala sammanhang. Jag blir dock trött av sociala sammanhang.
 
Även om/när jag träffar folk så märker jag ingen skillnad i mitt mående. Det enda som händer är att jag just då får annat att tänka på, så att jag på så sätt tar en paus.
Kan inte detta ha betydelse för att du har så få nära relationer? Att du ser på de kontakter som du har med andra människor som enbart en tillfällig förströelse bör påverka förutsättningarna för att bygga något som blir en ömsesidig och bestående relation ganska märkbart.
 
Har du provat någon test?
Den här t.ex. https://bokstavsdiagnoser.se/autismtest/
När jag gick i terapi så var Aspergers uppe som förslag, jag är ganska så annorlunda till min personlighet, då så gjorde jag ett antal sådana tester på nätet.
Men det stämde inte på mig, jag är alldeles för intresserad av andra människor för det.
Jag gjorde nyss den testen.
Du får veta mitt resultat om du gör testen.
Kul test,jag fick 10poäng och för dom som inte vet vad det blev så visar jag 0% på att ha autism
 
Har du provat någon test?
Den här t.ex. https://bokstavsdiagnoser.se/autismtest/
När jag gick i terapi så var Aspergers uppe som förslag, jag är ganska så annorlunda till min personlighet, då så gjorde jag ett antal sådana tester på nätet.
Men det stämde inte på mig, jag är alldeles för intresserad av andra människor för det.
Jag gjorde nyss den testen.
Du får veta mitt resultat om du gör testen.
Tycker överlag att tester för självdiagnostisering kan vara problematiska, och inte allt för sällan göra mer skada än nytta. Testerna verkar både förkasta och bekräfta diverse psykiatriska diagnoser utan medicinvetenskapligt stöd men ändock givetvis vara övertygande. En självskattning, exempelvis, är ju endast en liten, liten del – ett mycket trubbigt verktyg – i ett mycket mer komplext arbete av att kartlägga tecken och symtom på ohälsa. Något som inte kan komprimeras till något ”DIY”.
 
Jag vet att det inte är samma som att inte ha utbyte av sociala sammanhang. Jag blir dock trött av sociala sammanhang.

Ja , med det är inte ekvivalent med att ett jobb med mer social interaktion inte passar /skulle vara bra för dig amg social kontakt och att som du själv skrivit, då ha tankar på annat /glömma av annat. Det är så det funkar ofta ang bättre mående.

. Jämfört med som du har det nu att vara helt isolerad och ensam. Vem som helst skulle må dåligt /sämre då utifrån din totalbild vågar jag ärligt påstå. 😞
 
Kan inte detta ha betydelse för att du har så få nära relationer? Att du ser på de kontakter som du har med andra människor som enbart en tillfällig förströelse bör påverka förutsättningarna för att bygga något som blir en ömsesidig och bestående relation ganska märkbart.
Det är inte bara förstörelse.

Men det påverkar inte mitt mående heller.

Men det är inte heller samma som att vara introvert?
Men vad är det då?
 
Men vilken ledsam utveckling av tråden 🙁

Magiana jag skulle tro att det SISTA du behöver är fler jävla nättester för NPF. Du kommer varje gång fram till att nej, det stämmer inte på mig - och för varje gång verkar du få bekräftat för dig att vården har fel och du vet bättre själv. Det gynnar dig inte och det är det som gör det så ledsamt.
 
Tycker överlag att tester för självdiagnostisering kan vara problematiska, och inte allt för sällan göra mer skada än nytta. Testerna verkar både förkasta och bekräfta diverse psykiatriska diagnoser utan medicinvetenskapligt stöd men ändock givetvis vara övertygande. En självskattning, exempelvis, är ju endast en liten, liten del – ett mycket trubbigt verktyg – i ett mycket mer komplext arbete av att kartlägga tecken och symtom på ohälsa. Något som inte kan komprimeras till något ”DIY”.
Det är nog ingen som påstått att dessa tester är till för att ställa diagnos. Svaren ger däremot en indikation på hur det kan ligga till.
 
Men vilken ledsam utveckling av tråden 🙁

Magiana jag skulle tro att det SISTA du behöver är fler jävla nättester för NPF. Du kommer varje gång fram till att nej, det stämmer inte på mig - och för varje gång verkar du få bekräftat för dig att vården har fel och du vet bättre själv. Det gynnar dig inte och det är det som gör det så ledsamt.
Nät-tester skiljer sig inte så mycket från de formulär man får på psyk.
 
Nu har jag gjort testet. Svaret var följande:

"Du visar inte symtom på autismspektrumtillstånd

Svaret är baserat på ditt resultat, 13 poäng.

Du fick ett lågt resultat i detta test vilket tyder på att du inte visar symtom på autismspektrumtillstånd.

När detta test har utvärderats på kontrollpersoner är genomsnittsresultatet ungefär 16,4 poäng. Män brukar få något högre, 17 och kvinnor något lägre, 15 poäng.

80 procent av testpersoner med autism får 32 poäng eller mer i detta test."


En del frågor var lite svåra att svara på. Jag hade velat ha ett mittenalternativ.

Jag fick 31 poäng.
 
Jag tror inte de har mer problem än jag själv.

Morsan har skrivit brev och hon pratar bara om sig och sitt. Jag ska förstå henne. Men hon gör inget försök alls att lyssna på mig. Så det är en envägskommunikation. Sen skickar hon saker till mig. Haken är att jag har problem med att ha saker jag inte vill ha och har tydligt sagt gång på gång att jag inte vill ha något, men det går aldrig in i skallen på henne. Nu har jag inte fått något sedan december men hon är fortfarande inte intresserad av att prata med mig och lyssna på mig.

Syskonen har inte hört av sig en enda gång. Jag har kontaktat dem, till ingen nytta alls.
Nej det jag försöker få fram, men vet inte riktigt hur jag ska formulera är, det verkar inte vara helt reko familj. Men det menar jag att de har kanske svårt att kommunicera/ själva mår dåligt/ har en snedvriden världsbild och allt där emellan. Det gör ju att antingen får man köpa det med allt som kommer med det, eller så säger man att nej, det är inget för mig.
Tycker t.ex. att det är ruttet av dina syskon att svika dig när du inte mår bra. Men vet av egen erfarenhet att jag kan bete mig rätt ruttet när jag själv mår dåligt. Jag tänker att det blir en dålig cirkel att man har syskonen/ en mamma som inte kan hantera de känslorna, det är inte ditt fel och inte deras (även om man såklart får ta ansvar för hur man beter sig).

Däremot så i många trådar så är det just att du vill ha en familj. Du vill ha ett socialt liv.
Du flyttade till landet för att du trodde du skulle må bättre, bli lyckligare, få ditt lilla hus och din trädgård. Nu funkar inte det, inte alls vad det verkar. Allt verkar vara för mycket för dig.
Jag tänker att man får säga att det blev inte alls som man tänkte sig och så flyttar man igen.
 
Det är nog en viss skillnad om man är introvert eller extrovert. Jag är det förstnämnda.

Även om/när jag träffar folk så märker jag ingen skillnad i mitt mående. Det enda som händer är att jag just då får annat att tänka på, så att jag på så sätt tar en paus.
Paus är bra.
Tänk tanken att du kan göra något hela dagarna som ger just paus. Jag tar paus med TV och böcker. Paus när jag vill som hela tiden är tillgänglig.

För introverta är människor på jobbet bra. Man samlas naturligt kring en gemensam uppgift. Jag har träffat både min nuvarande partner och min exmake på jobbet. Mina relationer har varit långa och lyckliga. Med exet så var det bara en kort tid på slutet av 14 år som inte fungerade. Sambon och jag har varit tillsammans i 18 år och trivs fortfarande utmärkt med det.
 
Fast du måste ju skilja enstaka självskattningsformulär från det man gör vid en fullständig utredning
Givetvis. Men jag har inte genomgått en utredning på psyk, bara fyllt i skattningsformulär där.

Nej det jag försöker få fram, men vet inte riktigt hur jag ska formulera är, det verkar inte vara helt reko familj. Men det menar jag att de har kanske svårt att kommunicera/ själva mår dåligt/ har en snedvriden världsbild och allt där emellan. Det gör ju att antingen får man köpa det med allt som kommer med det, eller så säger man att nej, det är inget för mig.
Tycker t.ex. att det är ruttet av dina syskon att svika dig när du inte mår bra. Men vet av egen erfarenhet att jag kan bete mig rätt ruttet när jag själv mår dåligt. Jag tänker att det blir en dålig cirkel att man har syskonen/ en mamma som inte kan hantera de känslorna, det är inte ditt fel och inte deras (även om man såklart får ta ansvar för hur man beter sig).

Däremot så i många trådar så är det just att du vill ha en familj. Du vill ha ett socialt liv.
Du flyttade till landet för att du trodde du skulle må bättre, bli lyckligare, få ditt lilla hus och din trädgård. Nu funkar inte det, inte alls vad det verkar. Allt verkar vara för mycket för dig.
Jag tänker att man får säga att det blev inte alls som man tänkte sig och så flyttar man igen.
Jag vill inte flytta. Jag har flyttat så många gånger att jag kräks på det. Det spelar nog ingen roll hur många gånger jag flyttar för det blir aldrig bra.

Det enda som skulle kunna få mig att flytta frivilligt är om jag kan köpa ett till hus i en vackrare omgivning och sedan hyra ut detta.

Paus är bra.
Tänk tanken att du kan göra något hela dagarna som ger just paus. Jag tar paus med TV och böcker. Paus när jag vill som hela tiden är tillgänglig.

För introverta är människor på jobbet bra. Man samlas naturligt kring en gemensam uppgift. Jag har träffat både min nuvarande partner och min exmake på jobbet. Mina relationer har varit långa och lyckliga. Med exet så var det bara en kort tid på slutet av 14 år som inte fungerade. Sambon och jag har varit tillsammans i 18 år och trivs fortfarande utmärkt med det.
När jag gör saker i trädgården eller rider så blir det också paus för mig. Tyvärr har jag ingen häst att rida nu, men det var det enda som tände gnistan i mig.
 
Men du har ju en trädgård.
Dock hjälper ingen av de aktiviteterna mot ensamhet.
Så är det ju. Jag håller på i trädgården för det är vad jag skulle gjort om jag varit frisk. Men sen återkommer alltid känslan av tomhet och meningslöshet. Jag känner att jag har ett liv helt i onödan.
 
Tycker överlag att tester för självdiagnostisering kan vara problematiska, och inte allt för sällan göra mer skada än nytta. Testerna verkar både förkasta och bekräfta diverse psykiatriska diagnoser utan medicinvetenskapligt stöd men ändock givetvis vara övertygande. En självskattning, exempelvis, är ju endast en liten, liten del – ett mycket trubbigt verktyg – i ett mycket mer komplext arbete av att kartlägga tecken och symtom på ohälsa. Något som inte kan komprimeras till något ”DIY”.
Håller med, och lägger till att jag inte tror på självskattning när det handlar om att värdera sig själv gentemot en diagnos man är mer eller mindre skräckslagen för att ha. Då lär man ha väldigt svårt för att svara 100% ärligt på frågorna.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok När jag var ung så samlade jag på ordspråk och citat. En av dessa var: Alla dessa dagar som kom och gick Inte visste jag att de var...
Svar
16
· Visningar
1 651
Senast: Wille
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag kommer emellanåt på mig själv med att ta en titt om min dotter @EmmaFilippa skrivit något här. Detta trots att jag mycket väl vet...
6 7 8
Svar
140
· Visningar
17 036
Senast: MML
·
Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 278
Senast: tuaphua
·
  • Artikel
Dagbok Det är ju helt normalt att glömma bort att man kokat upp vatten, men inte hällt upp det över tebladen i muggen. Det är ju normalt att...
2 3
Svar
44
· Visningar
3 462
Senast: Araminta
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattsnack 10
  • Uppdateringstråd 29
  • Lös i magen

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp