En dag till utan familjen

Status
Stängd för vidare inlägg.
Tankarna snurrar runt och står still på samma gång. Jag vet inte vad som händer. Jag har fått en tid hos en som handlägger boendestöd, men jag vet inte längre vad jag ska säga. Dagen efter har jag en läkartid. Jag vet inte vad jag ska säga där heller. Någon kallelse till någon att prata med har jag inte fått än.

Idag skulle jag ha pratat med min chef. Det glömde jag bort. Jag har i alla fall lyckats jobba ganska hyfsat väl den här veckan. Onsdag och torsdag tog jag ut semester. På onsdagen var jag ute på sjön med en kompis. Det var väldigt trevligt och jag ville knappt åka hem efteråt. Jag trivs bäst ute i naturen.

Igår var det sista gången på depressionsskolan. Det var helt onödigt då det bara var en snabb genomgång av vad vi gått igenom de fyra första gångerna och sen kunde vi lämna feedback. Jag satt tyst i ett hörn och hade inte mycket att säga. Jag skulle ha lämnat in två papper till vårdsamordnaren också. Det var två skattningsformulär som jag ombetts fylla i, men jag glömde att lämna in dem.

Det här med olika diagnoser snurrar runt i min skalle. Jag vet egentligen inte vad det skulle göra för skillnad i mitt liv. Det enda jag egentligen vill ha är en familj. Och ingen diagnos i världen kommer att ge mig en familj. Mamma är dessutom krasslig och ingen vet hur länge hon kommer att hänga med. Kanske kommer det att vara för sent en dag. Som det ser ut nu så kommer vi aldrig att kunna mötas.

:cry:
 

"Man gör inte si.. Man gör inte så.."

Jo man gör det. I meningen jättemånga människor gör det. Frågar någon om hjälp och räknar med att personen inte säger ja om de inte vill. Att de säger till om de vill ha en särskild betalning för det osv.

Jag gör det hela tiden. Just nu gör jag det extremt då jag är beroende av hjälp. Jag bad dessutom utan omsvep mammas grannar om hjälp med att passa hennes katt när hon hamnade på sjukhus. De sa javisst inga problem. De har fått massor med tack men ingen betalning. Jag har inte ens tänkt tanken att de förväntar sig någon särskild betalning och det skulle kännas förolämpande att komma och betala dem nån slags marknadsmässig timpenning!

Håller med i detta. Det är ju så himla olika hur man ser på tjänster/gentjänster/betalning etc. Om man inte i förväg avtalar hur man vill ha det kan man ju inte i efterhand stå och vara förbannad.

Jag tycker om att kunna hjälpa folk. Och jag har vänner/familj som tänker på samma sätt. Jag är uppvuxen med att alla är välkomna och man hjälps åt med vad man kan. Det blir en väldigt mycket skönare stämning om man mer "bråkar" om att få hjälpa varann än slippa/tänka på sitt eget främst jämt.

Jag åkte bort en längre sväng för några år sedan. Då åkte min familj och vanliga hundpassare med. Hundarna var hos en stallkompis. De var världens simplaste individer normalt. Men de var gamla och blev för första gången osäkra på bortaplanen. De hade vankat runt lite nattetid och tom kissat inne någon gång. Det var för mig omöjligt att förutse iom att det aldrig skett förr.
Den här hundvakten vägrade ta emot betalning trots nattlig aktivitet och behöva städa där någon av dem kissat inne. Man såg att djur är djur och förstod att jag ju inte kunde påverka att det blev som det blev.
Nu köpte jag dyra presenter oavsett än ovetande om vad som skett. Men man vägrade ta emot mer än det.

Men jag har haft fler som absolut vägrat ta betalt för att vara ex hundvakt. Och jag själv har tagit hand om andras djur utan betalning.
Jag säger helt enkelt nej om jag inte vill eller kan hjälpa till med whatever.

Jag tycker livet blir så mycket enklare för mig själv och andra om jag inte tar saker för personligt, antar att folk gör så gott de kan och är lite bjussig. Och det är liknande personer jag blir vän med.
De flesta vill ju ändå väl och vill inte göra livet svårt för andra.

Men man funkar ju olika och kan inte förvänta sig att andra ska vara tankeläsare och snea till om de inte gör som man själv skulle gjort.
Plus att det blir mindre friktion för alla med tydlighet.
 
Jag vet inte hur detta ska vara möjligt. Jag kommer ju inte orka ha den mängden kontakt med en massa olika människor som jag inte ens träffar naturligt i något sammanhang.

Det behöver ju inte vara med ”en massa olika människor” utan någon gång när du träffar en av dessa som du träffar här och nu och tycker personen är trevlig att umgås med - initiera något mer, föreslå en fika/promenad/aktivitet som ni båda är intresserade av. Något enkelt bara :) De flesta av mina närmsta vänner träffar jag inte i vardagen utan styr upp något när vi vill ses.
 
Man frågar helt enkelt inte ytliga bekanta om så stora tjänster om man inte är villig att betala vad det är värt. Jag hade aldrig i helvete ens tänkt tanken. Om jag frågar en granne om en tjänst så är det en självklarhet för mig att fråga vad de vill ha för det om det gäller något mer ansträngande än att vattna några blomkrukor när de går förbi (exempelvis fälla ett par träd). Men nu vet jag ju att bara för att jag själv inte utnyttjar folk så är inte alla likadana. Jag har lärt mig läxan.

Äsch, ångrar mig.

Men jag är helt säker på att du skulle ha nytta av att tänka om när det gäller dina förväntingar på andra människor och på dig själv.

Du verkar ställa stora krav på hur saker och ting ska gå till och är snar att bli besviken, så som du uttrycker dig här på Buke.
 
Håller med bläckis, dina förväntningar på familjen är som en tre -fyraårings, typ att de skall vara omnipotenta o med ett trollspö ställa allt tillrätta, som att läsa dina tankar o uppfylla dina behov fastän du befinner dig med täcket över huvudet bakom en stängd dörr.

Det kanske var då tryggheten försvann för @Magiana ?
Varför är du så hård?
Har man inte kunnat bygga någon trygg relation så hur fan ska man veta hur man gör?
Hur lätt är det att bjuda in sig till andra på högtider?
 
Hej @Magiana ! Jag har aldrig svarat i dina trådar eller dagboksinlägg, jag läser mest på buke nu för tiden, och då särskilt dina trådar. Jag vill gärna lämna ett avtryck och säga att jag tänker på dig och önskar att det snart ska vända och bli bra. Det kommer bli bra!

Hoppas du kan ta till dig att det är många som vill dig väl och svarar och engagerar sig i dina trådar och dagboksinlägg. 37 oilka personer i det här dagboksinlägget, 38 med mig. Ta hand om dig!
 
Berättade du att den varit besvärlig?
Självklart!!

Även om katten hade varit tyst så hade det ändå varit en uppoffring. Jag har knappt energi för att klara mitt eget liv. Det gör att jag inte riktigt har energi över till annat.

Det behöver ju inte vara med ”en massa olika människor” utan någon gång när du träffar en av dessa som du träffar här och nu och tycker personen är trevlig att umgås med - initiera något mer, föreslå en fika/promenad/aktivitet som ni båda är intresserade av. Något enkelt bara :) De flesta av mina närmsta vänner träffar jag inte i vardagen utan styr upp något när vi vill ses.
Det är ju jobbigt att behöva "styra upp" när man ska ses. Om det behövs så är ju dessa personer inte en del av min "flock". Jag vill ha enkla kontakter där möten sker naturligt utan att jag ska behöva använda energi jag inte har.

Läsa böcker, titta på film och följa TV-serier.
Även om det är påhittat så representerar det andra människors tankar och drömmar.
På det viset kan man få andra referenser till hur relationer fungerar.
Jag orkar inte läsa böcker. Det är typ 10 år sedan jag slutade läsa (för jag minns inte vad jag läst och tappar sammanhanget) och skönlitteratur har inte intresserat mig sedan tonåren. Jag gillar inte att se på film heller och inte på tv-serier. Jag har aldrig ägt en tv.
 
Jag har ju några vänner men tycker inte att de kan ersätta en familj.

Är det inga vänner du vill fortsätta att bygga en relation med? Som du själv säger så tar det ju tid att få en djup vänskap. Och eftersom du redan har dessa vänner i ditt liv så är det väl perfekt att fortsätta bygga på relationerna? Eller vill du hålla dom ytliga?

Det är ju jobbigt att behöva "styra upp" när man ska ses. Om det behövs så är ju dessa personer inte en del av min "flock". Jag vill ha enkla kontakter där möten sker naturligt utan att jag ska behöva använda energi jag inte har.

Hur menar du? Jag och mina vänner brukar oftast ses genom att vi styr upp något. Dom flesta jobbar mycket och jag måste också planera och prioritera för att hålla koll på min extremt låga energi. En fika på stan kan ju vara spontant, men samtidigt brukar det ju innebära någon form av lättare planering. Alltså, ett sms "ska vi ses och fika idag kl 15?". Det är spontant, men med en viss planering.
Vad är naturligt för dig?
 
Det är ju jobbigt att behöva "styra upp" när man ska ses. Om det behövs så är ju dessa personer inte en del av min "flock". Jag vill ha enkla kontakter där möten sker naturligt utan att jag ska behöva använda energi jag inte har.
Hur tänker du dig det umgänget?? Hur kan man träffas utan att bestämma något, menar du?
 
Det är ju jobbigt att behöva "styra upp" när man ska ses. Om det behövs så är ju dessa personer inte en del av min "flock". Jag vill ha enkla kontakter där möten sker naturligt utan att jag ska behöva använda energi jag inte har.

Hm, så har jag aldrig tänkt på det. De enda jag möter naturligt varje dag (nästan varje i alla fall) är mina kollegor. Inte ens kompisen i stallet, vi styr upp varje dag om vi ska ses någon särskild tid. När jag skriver styra upp menar jag inget jätteavancerat utan det kan ju vara ett sms likt det @Saeta gav exempel på.
 
Är det inga vänner du vill fortsätta att bygga en relation med? Som du själv säger så tar det ju tid att få en djup vänskap. Och eftersom du redan har dessa vänner i ditt liv så är det väl perfekt att fortsätta bygga på relationerna? Eller vill du hålla dom ytliga?



Hur menar du? Jag och mina vänner brukar oftast ses genom att vi styr upp något. Dom flesta jobbar mycket och jag måste också planera och prioritera för att hålla koll på min extremt låga energi. En fika på stan kan ju vara spontant, men samtidigt brukar det ju innebära någon form av lättare planering. Alltså, ett sms "ska vi ses och fika idag kl 15?". Det är spontant, men med en viss planering.
Vad är naturligt för dig?
Som jag sa tidigare så lever de sina egna liv och är upptagna med en massa annat, ofta också väldigt långt bort. De kommer inte att bli en del av mitt dagliga liv.

Jag vet inte riktigt men jag tänker nog mer tät kontakt via telefon eller messenger och att vara drivande i en sådan tät kontakt kommer jag inte att vara. Jag vill inte ta risken att uppfattas som efterhängsen och klängig. Det har jag själv råkat ut för och det var inte kul någonstans. Och när jag försökt ha kontakt med folk ibland och det efter en tid visar sig att det bara är jag som hör av mig, så faller det. Att vilja ha kontakt, och att vilja ha tät kontakt, går åt två håll. Och sånt går inte att forcera fram heller. Det måste vara frivilligt, från båda hållen.

Att bara höras kanske en gång i månaden eller varannan månad för att träffas uppfyller inte mitt behov av en familj.
 
Hm, så har jag aldrig tänkt på det. De enda jag möter naturligt varje dag (nästan varje i alla fall) är mina kollegor. Inte ens kompisen i stallet, vi styr upp varje dag om vi ska ses någon särskild tid. När jag skriver styra upp menar jag inget jätteavancerat utan det kan ju vara ett sms likt det @Saeta gav exempel på.
Ett problem är ju att jag bor långt från allt och alla. Även om jag skulle träffa ett antal personer på ett jobb eller i ett stall varje dag, så skulle de ändå inte vara någon slags familje-ersättning, eftersom jag sannolikt inte skulle bli känslomässigt nära någon. Och när jag åker hem, då blir jag ensam igen.
 
Som jag sa tidigare så lever de sina egna liv och är upptagna med en massa annat, ofta också väldigt långt bort. De kommer inte att bli en del av mitt dagliga liv.

Jag vet inte riktigt men jag tänker nog mer tät kontakt via telefon eller messenger och att vara drivande i en sådan tät kontakt kommer jag inte att vara. Jag vill inte ta risken att uppfattas som efterhängsen och klängig. Det har jag själv råkat ut för och det var inte kul någonstans. Och när jag försökt ha kontakt med folk ibland och det efter en tid visar sig att det bara är jag som hör av mig, så faller det. Att vilja ha kontakt, och att vilja ha tät kontakt, går åt två håll. Och sånt går inte att forcera fram heller. Det måste vara frivilligt, från båda hållen.

Att bara höras kanske en gång i månaden eller varannan månad för att träffas uppfyller inte mitt behov av en familj.

Alla lever väl sina egna liv? Tråkigt att du inte ser någon utveckling av era relationer.

Men om du inte vill vara drivande, varför ska någon annan vara det? Det är väl bättre att jämna ut det så att båda är lika drivande eller se det som något som är lite olika. Ibland är den andra mer drivande, ibland du. Det är ju som du själv säger; "Att vilja ha kontakt, och att vilja ha tät kontakt, går åt två håll. Och sånt går inte att forcera fram heller. Det måste vara frivilligt, från båda hållen."

Sen förstår jag fortfarande inte vad du menar med "styra upp".
 
Ett problem är ju att jag bor långt från allt och alla. Även om jag skulle träffa ett antal personer på ett jobb eller i ett stall varje dag, så skulle de ändå inte vara någon slags familje-ersättning, eftersom jag sannolikt inte skulle bli känslomässigt nära någon. Och när jag åker hem, då blir jag ensam igen.

Okej, jag börjar förstå att vi ser på "flock-idén" väldigt olika. Jag är också ensam när jag kommer hem, men jag känner absolut inte att jag är utan flock. Eller, det var väl inte riktigt sant, ibland känner jag mig ensam ändå såklart men "min flock" är inte beroende av att vi ses hemma. Jag har nog inget mer att komma med för jag förstår inte riktigt hur du vill att det ska lösa sig. Samtliga av mina närmsta vänner har jag först träffat i skolan, på jobbet eller i stallet så om du diskvalificerar sådana miljöer för att knyta vänskapsband är jag tyvärr vilse.
 
Alla lever väl sina egna liv? Tråkigt att du inte ser någon utveckling av era relationer.

Men om du inte vill vara drivande, varför ska någon annan vara det? Det är väl bättre att jämna ut det så att båda är lika drivande eller se det som något som är lite olika. Ibland är den andra mer drivande, ibland du. Det är ju som du själv säger; "Att vilja ha kontakt, och att vilja ha tät kontakt, går åt två håll. Och sånt går inte att forcera fram heller. Det måste vara frivilligt, från båda hållen."

Sen förstår jag fortfarande inte vad du menar med "styra upp".
Det är svårt att utveckla band till folk som man antingen inte lever med eller som man inte har vuxit upp med. Jag har aldrig lyckats. Det är de där banden som är skillnaden mellan ytlig bekant och familj.

Jag har haft många ytliga kontakter eller kontakter som varit "vi-umgås-så-länge-vi-är-i-ett-sammanhang-men-sen-släpper-vi-kontakten". Ingen kontakt har någonsin utvecklats till något livslångt. Jag har som sagt försökt utveckla kontakter och har då hört av mig då och då, men när jag märkt att motsvarande intresse för att prata eller umgås inte har funnits så har jag släppt det. En barndomskompis slutade jag höra av mig till när hon alltid avslutade våra samtal efter typ 3 minuter eller så, oavsett om jag eller hon hade ringt. Jag kände mig som ett bihang som egentligen inte var så intressant. Och jag kände inte heller att jag ville forcera fram umgänge med en person som inte kände någon lust att prata med mig mer än 3 minuter i taget (och som alltid mest bestod av att hon ställde frågor om en massa). Jag var bortvald och nerprioriterad. Sånt finns inget att göra något åt så jag släppte det.

Med "att styra upp" menar jag att man avviker från sin dagliga rutin för att endast umgås. Det blir lite som bokade möten. Och jag orkar inte boka umgänge så ofta som jag skulle vilja umgås med folk.
 
Det är svårt att utveckla band till folk som man antingen inte lever med eller som man inte har vuxit upp med. Jag har aldrig lyckats. Det är de där banden som är skillnaden mellan ytlig bekant och familj.

Jag har haft många ytliga kontakter eller kontakter som varit "vi-umgås-så-länge-vi-är-i-ett-sammanhang-men-sen-släpper-vi-kontakten". Ingen kontakt har någonsin utvecklats till något livslångt. Jag har som sagt försökt utveckla kontakter och har då hört av mig då och då, men när jag märkt att motsvarande intresse för att prata eller umgås inte har funnits så har jag släppt det. En barndomskompis slutade jag höra av mig till när hon alltid avslutade våra samtal efter typ 3 minuter eller så, oavsett om jag eller hon hade ringt. Jag kände mig som ett bihang som egentligen inte var så intressant. Och jag kände inte heller att jag ville forcera fram umgänge med en person som inte kände någon lust att prata med mig mer än 3 minuter i taget (och som alltid mest bestod av att hon ställde frågor om en massa). Jag var bortvald och nerprioriterad. Sånt finns inget att göra något åt så jag släppte det.

Med "att styra upp" menar jag att man avviker från sin dagliga rutin för att endast umgås. Det blir lite som bokade möten. Och jag orkar inte boka umgänge så ofta som jag skulle vilja umgås med folk.

Det är svårt för dig menar du, inte generellt. För jag har starkare band till personer jag inte har vuxit upp med än de jag har vuxit upp med. Sen har jag kvar några barndomsvänner som jag ser som min familj. Men vi ses kanske någon gång om året även om vi vet att vi liksom alltid finns där.

Har du försökt att utveckla en relation? Det hänger ju inte bara på den andra personen utan du har en lika stor roll i det.
Avslutade du relationen till din barndomsvän för att hon avslutade samtalet efter 3 min? Alltså, var det orsaken? Förklarade du för henne hur du kände och frågade du hur hon såg på situationen? Jag tänker lite att många gillar inte att prata i telefonen. Vissa (jag) avskyr det och undviker det så mycket jag kan. Det är något som mina vänner får acceptera. Jag tycker inte mindre om mina vänner för att jag inte vill prata i telefonen med dom. Och om hon ställde en massa frågor om olika saker så låter det som hon är nyfiken och intresserad. Hade hon inte velat vara din vän så hade hon antagligen inte frågat dig om något.
Var ni unga när detta hände?

Fast att träffa sina vänner innebär ju att "avvika från sin dagliga rutin". Hur menar du att du ska kunna umgås med folk om ni inte styr upp något?
 
Det är svårt att utveckla band till folk som man antingen inte lever med eller som man inte har vuxit upp med. Jag har aldrig lyckats. Det är de där banden som är skillnaden mellan ytlig bekant och familj.

Jag har haft många ytliga kontakter eller kontakter som varit "vi-umgås-så-länge-vi-är-i-ett-sammanhang-men-sen-släpper-vi-kontakten". Ingen kontakt har någonsin utvecklats till något livslångt. Jag har som sagt försökt utveckla kontakter och har då hört av mig då och då, men när jag märkt att motsvarande intresse för att prata eller umgås inte har funnits så har jag släppt det. En barndomskompis slutade jag höra av mig till när hon alltid avslutade våra samtal efter typ 3 minuter eller så, oavsett om jag eller hon hade ringt. Jag kände mig som ett bihang som egentligen inte var så intressant. Och jag kände inte heller att jag ville forcera fram umgänge med en person som inte kände någon lust att prata med mig mer än 3 minuter i taget (och som alltid mest bestod av att hon ställde frågor om en massa). Jag var bortvald och nerprioriterad. Sånt finns inget att göra något åt så jag släppte det.

Med "att styra upp" menar jag att man avviker från sin dagliga rutin för att endast umgås. Det blir lite som bokade möten. Och jag orkar inte boka umgänge så ofta som jag skulle vilja umgås med folk.
Själv tycker jag att det är lättare att vara öppen och ärlig med folk som det är större geografisk avstånd till än folk jag bor nära.
Även om pappa är en underbar människa så är det inte han som känner mig bäst och har närmast band till, är singel så är ingen parter utan en kompis.

Själv skulle jag kunna tycka pappa kränkte och inte respekterade mig när han sa till mig att inte glömma att deklarera, första tanke var att oavsett min ålder så kommer jag alltid vara pappas barn.
 
Du ser på en familj lite underligt tycker jag. Jag anser jag har en mycket bra kontakt med min familj och har alltid haft det. Men jag pratar med syrran kanske 2-3 gånger per år och vi ses 1 gång per år (jag har inget mer gemensamt med syrran än just att vi är släkt, så vad skulle vi egentligen prata om?). Även när jag bodde närmare så har vår familj aldrig firat högtider eller så något speciellt sen vi alla blev vuxna, just för att alla har sina egna liv och jobb. Både jag, syrran och brorsan har alltid haft skiftjobb så att kunna ses hela familjen tex till jul har aldrig hänt sen vi alla flyttade hemifrån. Mina föräldrar pratade jag iof med i telefon 1 gång i veckan (mamma bara, pappa avskyr att tala i telefon) och träffade dom 1-2 gånger per år.

Jag träffar definitivt mina kompisar mycket oftare just för att kompisar har man ju oftast där man bor. Men även långväga kompisar träffar jag ofta pga gemensam hobby så vi reser tillsammans 1-2 gånger i månaden under säsong, de har jag lärt känna på internet på ett forum där vår gemensamma hobby diskuteras. En av dom har blivit en mycket nära vän med tiden, så att vi numera båda ser oss som bff:s. Vi hörs dagligen på whats app och diskuterar vår hobby men med tiden även privata saker.
 
Det är svårt att utveckla band till folk som man antingen inte lever med eller som man inte har vuxit upp med. Jag har aldrig lyckats. Det är de där banden som är skillnaden mellan ytlig bekant och familj.

Jag har haft många ytliga kontakter eller kontakter som varit "vi-umgås-så-länge-vi-är-i-ett-sammanhang-men-sen-släpper-vi-kontakten". Ingen kontakt har någonsin utvecklats till något livslångt. Jag har som sagt försökt utveckla kontakter och har då hört av mig då och då, men när jag märkt att motsvarande intresse för att prata eller umgås inte har funnits så har jag släppt det. En barndomskompis slutade jag höra av mig till när hon alltid avslutade våra samtal efter typ 3 minuter eller så, oavsett om jag eller hon hade ringt. Jag kände mig som ett bihang som egentligen inte var så intressant. Och jag kände inte heller att jag ville forcera fram umgänge med en person som inte kände någon lust att prata med mig mer än 3 minuter i taget (och som alltid mest bestod av att hon ställde frågor om en massa). Jag var bortvald och nerprioriterad. Sånt finns inget att göra något åt så jag släppte det.

Med "att styra upp" menar jag att man avviker från sin dagliga rutin för att endast umgås. Det blir lite som bokade möten. Och jag orkar inte boka umgänge så ofta som jag skulle vilja umgås med folk.

OK, jag hugger ett rätt slumpmässigt inlägg från din sida.

Genuint intresserad av svaret (eftersom jag inte förstår):
Vad är det för en relation som du söker?

"familj", ja, men vad förväntar du dig för att det ska räknas som familj egentligen?

Jag kan ha missuppfattat dig gravt men det jag ser att du verkar efterlysa är "någon som alltid finns där för dig och som alltid förstår dina behov och som alltid sätter dig och dina behov i centrum"
men det ska inte vara en partner och det ska inte vara vänner.

Jag ser mig själv som en rätt vanlig individ. Jag är uppväxt med en mamma, en pappa och en syster.
Jag kom inte alls överens med min mamma, var självmordsnära i rätt många år och skyllde det på henne - och på mobbing i skolan. Det rimliga i detta kan helt klart ifrågasättas, men det var min upplevelse.
När jag äntligen fick flytta för att plugga, var det en lättnad. Jag undvek under ett antal år att åka till mina föräldrar och det var ganska enkelt eftersom jag bodde 90 mil från dem och levde på studiemedel.
Som vuxen har jag lärt mig att förstå att min mamma är - och var - välmenande men det kom ut på ett ganska konstigt sätt som innebar en ständig känsla av misslyckanden och att inte duga, aldrig vara tillräckligt bra.
Som vuxen kan jag umgås med min mamma - men inte mer än en halvdag åt gången innan jag håller på att bli vansinnig. Prata i telefon går också bra - så länge det är rätt neutrala ämnen men även där riskerar jag att bli vansinnig.
Jag har dock lärt mig att hantera det skapligt.

Jag lever ensam, men har ett människo-intensivt jobb så för mig är det skönt att komma hem och inte se en enda människa till.
Mitt "fysiska" umgänge handlar om en kompis med familj, som jag träffar varje vecka.
Jag har en hel del Messenger-kontakt med olika människor utifrån häst-hobbyn - men hur intensivt det blir är ju väldigt olika i olika perioder. Det kan gå flera månader mellan kontakterna med många av dessa bekanta, och sedan hörs man ganska tätt i andra perioder.

Jag har ett par barndomsvänner som jag fortfarande har sporadisk kontakt med - geografi och familjeliv kommer emellan men de gånger vi ses, är det som att fortsätta där vi var för fem år sedan (det kan lätt gå fem-tio år mellan att vi ses på riktigt).

Samma sak med syrran. Hon bor utomlands sedan 25 år tillbaka, så vi ses högst en gång om året men mailar ibland och messar ibland på facebook.

Jag har ju, precis som du, "ingen familj" om man räknar att en familj ska vara nära tillhands.

Till skillnad mot dig, i och för sig, vet jag å andra sidan att om jag verkligen behöver hjälp med något av mina föräldrar så kommer de på stört (så stört som 2½-5 (om de är i sin sommarstuga) timmes bilresa nu är, men de är båda pensionärer och släpper faktiskt det mesta om det kniper på riktigt.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok När jag var ung så samlade jag på ordspråk och citat. En av dessa var: Alla dessa dagar som kom och gick Inte visste jag att de var...
Svar
16
· Visningar
1 651
Senast: Wille
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag kommer emellanåt på mig själv med att ta en titt om min dotter @EmmaFilippa skrivit något här. Detta trots att jag mycket väl vet...
6 7 8
Svar
140
· Visningar
17 036
Senast: MML
·
Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 278
Senast: tuaphua
·
  • Artikel
Dagbok Det är ju helt normalt att glömma bort att man kokat upp vatten, men inte hällt upp det över tebladen i muggen. Det är ju normalt att...
2 3
Svar
44
· Visningar
3 461
Senast: Araminta
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Dressyrsnack 16
  • Föl 2023
  • Ridskoleryttare

Omröstningar

Tillbaka
Upp