Du använder en gammal webbläsare. Den visar troligen inte denna och andra webbplatser på ett riktigt sätt. Du bör uppgradera eller använda en annan webbläsare.
Jag har funderat på detta med ensamhet. Jag är en person som aldrig haft vänner, har en autismdiagnos. Oftast är det inte något som påverkar mig jättemycket, men när det rapporteras om personer som legat döda länga innan någon hittar dem, jag har en rädsla att bli en av dem som arbetande hästägare, så skulle det i dag inte dröja länge innan någon saknar mig. Men utan dessa sammanhang är jag väldigt ensam. Hur ska jag hantera känslan?
Man kan skapa konkreta metoder för att undvika just sånt. När jag levde ensam och jobbade ensam kom jag överens med en kollega om att höra av mig till henne varje dag så att någon skulle veta att jag kom hem säkert. Kanske går det att göra en liknande livsöverenskommelse med en annan ensam person där ni har varandras kontaktuppgifter och checkar in till varandra med ett sms vissa bestämda tider eller dagar. Ni behöver inte ens vara vänner, bara ha liknande behov och vilja att ta ansvar för att kolla att smset har kommit samt höra av er enligt en förutbestämd rutin om det saknas. Autism och bestämda rutiner brukar ju funka rätt bra
Det kanske går att hitta någon via forum/Facebookgrupp för personer med autism? Autism innebär ju tyvärr en ökad risk för ensamhet och även om man inte har något direkt problem med det kan det skapa otrygghet.
som arbetande hästägare, så skulle det i dag inte dröja länge innan någon saknar mig. Men utan dessa sammanhang är jag väldigt ensam. Hur ska jag hantera känslan?
