Ett vinter minne.

Det var en vinter på den tiden snö var vanlig och svit med en ljusblå ton.
En klar och spröd ton som man inte kunde se där jag var.
Klara och spröda toner hittar sällen ett hem i polarvinterns natten.
Om man inte har turen att få följe av andarna.
Andarna är inte några oroliga själar även om det är lätt att tro det, de är det vackraste skådespel som man kan uppleva i polarnatten.
Avsaknaden av värme stör inte så mycket när norrskenet ger dig en hypnotisk resa.
Man får vara försiktig när man går med huvudet riktat mot natthimlens fantastiska sken.
Men att ramla i snö är inte så farligt.
Hur lockade var det inte att göra sig en stol av snö och titta på dramat mot natten mörka draperi.
En av de få tillfällen man kan glömma allt, glömma sin ångest att glömma allt och bara vara.
Efter det letar man efter en liknade upplevelse, men inget har varit så stark.
Att vara.
Att vara en som tittar mot mörkret för att se sitt ljus.

 

[Magiana]

Så fint skrivet.

 

[Mia_R]

Jag var tvungen en gång att stanna bilen och gå ut för att se det mest storslagna norrsken jag någonsin sett. Det var helt enormt och flammade i olika färger över hela himlen där jag och mamma stog och såg på innan det ebbade ut och vi fortsatte hem i vinternatten, en upplevelse som vi fortfarande pratar om många år senare. Jag är glad att vi fick dela det tillsammans.

 

[ptr]

DEt ända jag mins av norrsken är at jag var så rädd!