Ryttarhälsa Fegistråden

Jag hade en medryttarhäst som jag lät vinna på det viset att jag inte tog igenom när han tjorvade (feg) då framförallt att han inte skulle gå till höger... tills en dag jag blev tvärarg och bara skulle ha igenom en sväng till höger. Tror vi for över hela ridbanan tills han efter ett långt ej helt snyggt bråk gav upp. Nästa gång testade han jag påminde sen dök det aldrig upp igen varken på uteritt eller på planen. Om du skulle kunna få hjälp när han tjorvar från marken skulle det göra det bättre? Om sambon gick med? Ibland hjälper det. Hur gick det med medryttaren?
Medryttaren dök aldrig upp :(. Fick meddelande sen att de blivit sjuka och ville ha en ny chans efter jul och nyår.

Om nån går med så bråkar han inte, då går han snällt efter den personen.
 
Här får hästen vila en månad, hade tänkt rida nu under julledigheten och sen ställa av honom, men jag har blivit sjuk så han har fått börja sin semester redan nu :)
Har nog bara ridit ordentligt en gång ändå, sen sist jag skrev, och då safeat på banan där jag känner mig trygg :o
 
Idag var första gången medryttaren hade honom själv. Det hade gått hur bra som helst :up:.
1,5 timmar hade de varit ute (dottern rider och mamman går med).

Två gånger i veckan ska de ha honom. Känns bra, då kan jag verkligen rida när jag känner för det. Det gör inget om vi går/longerar istället för han kommer bli riden ändå (som han älskar).
Fast självklart hoppas jag komma igång med det själv också.

Ska försöka ta mig upp på honom imorgon för sen jobbar sambon borta länge så jag är själv med bebis så då kan jag inte rida.
 
Ridtur med sällskap idag. En kompis red först på min och stallägaren var med på sin unghäst. Sen red jag 15-20 min och kompisen gick istället, i början bredvid.
Kändes nervöst först, men gick hur bra som helst :up:.
 
För många år sen, var vi en grupp i stallet.com/bukefalos.com som startade en grupp som hette Rädda Ryttares Ring. Den betydde mycket för många under flera år, innan den rann ut i sanden.

Eftersom jag har ett medfött handikapp, med klena muskler och leder, samt ramlat av ett antal gånger med brutna revben och punkterad lunga, söndertrampade tår och tånaglar, rejält biten i en arm och nockad under hakan, som ledde till krossad halskota och bestående ryggmärgsskada, gjorde att jag väl inte direkt var tvärrädd. Men jag hade rejäl respekt och var väldigt försiktig under många år när jag skötte hästar.

Efter nackskadan köpte jag ju en egen vacker vit, som jag hade i 12 år trots rullator, kryckor, blod, svett och tårar för att mäkta med. Det var mkt snack bakom ryggen på mig. "Vad ska en sån som hon ha häst till", "Vilken tur att hon har en så snäll häst som Fatima" (de skulle bara veta vilka resor man fick emellant, både jag och vänner...) med mera med mera...

Min vackra vita och jag var med på handikapplektioner på ridskolan, då både hon och jag levde upp. På somrarna var vi på flera akademiska ridkonstkurser tillsammans och den ridningen passade både mig henne. Då hon behövde få tänka för att lugna ner sig, i stället för att hitta på hyss och jag behövde den mjuka ridningen för att hålla min kropp igång.

Många gånger tvivlade jag, sista fem åren blev det en del stallbyten och det var väl inte alltid man klickade med alla i stallet, utan osäkerheten blev större igen... och min dam fick stå mer och mer och bara gå i hagen, för att... "Hon är ju halt", "hon är ju gammal", "hon är..." bakom ryggen igen - trots att veterinär och hovslagare tjatade om att jag var tvungen att hålla igång henne. Plötsligt började hon falla ur både hull och muskelmässigt, periodvis och jag öste på henne foder, flera gånger om dagen vilket fungerade bra trots att hon egentligen redan då var "överårig" - 25 år. Men jag skulle operera höfterna och köpte då ihop foder, både kraftfoder och grovfoder trots att fri tillgång på hösilage fanns. Jag betalade 400 kr extra 2 månader till stallägaren för att få hjälp med tillskottsfodring. När jag kom tillbaka till stallet efter 6 veckor (jag fick nämligen inte åka bil och det var 2 mil i bil att åka), var min dam skinn och ben. Jag fick börja om... bodde i stallet, fodrade upp henne med många små portioner under dagarna tillsammans med min pappa och på en dryg månad, kunde jag börja skritta henne och hon hölls igång fram emot vinterkanten då det blev för halt för både henne och mig att ta oss några längre rundoc och hon föll ur igen, med massa snack bakom ryggen trots att jag hela tiden låg i startgroparna för tillskottsfodring.

Näst sista sommaren tog jag henne till ett fint bete och fick hjälp av två tjejer som gått på ponnyridskola många år och stod i startgroparna att få egen häst. Så det passade oss perfekt. På hösten flyttade vi till sista stallet, där jag skötte och red in en arabhingst åt en kompis för nästan 30 år sedan. Ägaren kände bums igen mig och tog emot oss med öppna armar. Vi fick ett bonusår, för våren som kom lovade jag min dam, då 29 år på hennes födelsedag att hon gick emot sin sista sommar. Och november 2013 fick hon somna in.

Sedan dess, har jag väldigt svårt att vara i stall, vara tillsammans med gamla hästvänner och så vidare. För det var så mycket snack runt och bakom mig under min hästägartid, trots att jag hade många vänner, veterinär, hovslagare och kiropraktor som backade upp mig.

Men luften gick liksom ur mig. I somras trodde jag att jag skulle kunna komma igång igen, då jag åkte 3.5 mil utanför Örebro, där "ingen kände mig". Jag var där två gånger och det var toppen. Men det kändes helt enkelt för långt, jag trivdes för bra och oroade mig för hur det skulle bli i vinter då all hantering var i paddock och hage, beträffande halka och kyla för mig.

Så jag får fundera ett tag till och andas in "hästdoft" här på bukefalos i stället. :) Även om mina sjukgymnaster blev ledsna när jag slutade med häst, för min kropp har tacklat av och blir sämre och sämre eftersom att bara sitta på hästryggen och skritta en kvart, tjugo minuter om dagen gjorde att jag hamnade i rätt position och fick jobba med rätt muskler för att hålla position.
Vad fint du skrev om din vita...
 
Jag blev rädd och osäker för ngt år sedan när min fux började bråka extra mycket och sedan togs bort, hade sen en fjording som kastade av mig så jag svimmade och sen en stor och trevlig häst som tyvärr kunde bli spänd på uteritter och vägra gå förbi läskiga saker. Väldigt trygg i övrigt men jag gav upp helt om hästar då, var en hemsk vinter också med bara tappskor och skadade hästar som tog bort allt roligt.
lämnade tillbaka foderhästarna och tog bort vår gamla sällskapshäst (26år med melanom).

Skulle inte bli häst igen på ett bra tag, bara vara och se vad jag ville med mig själv ^_^.

så självklart tog det ca 6 veckor innan jag blev med häst igen :rofl: och ngt jag aldrig hade tänkt mig :), ett pyttelitet gammalt tråk brunt travar sto.
men den enklaste och trevligaste häst jag haft som bygger upp mitt självförtroende igen :). Rider sällan men tömmkör och kör en hel del :), har ingen lust att rida mer än för att jobba igenom ngt speciellt, och när jag kör ut så är jag inte lika spänd som när jag rider vilket gör att allt blir så mycket trevligare ^_^.

Jag tröttnade på ridningen då jag bara förstörde för mig själv hela tiden, men jag älskar att tömmköra och körningen är väldigt rolig och ngt jag ska försöka ta tag i att lära mig rätt från första början :).
Är också inaccorderad nu på lösdrift med ridhus vilket gör hästlivet så sjukt mycket enklare ^_^
 

_Zacke_

Trådstartare
Här går det neråt. I början när jag hade min häst så hände det flera gånger när vi var ute och gick att han fick total jäkla panik, drog tills jag tappade honom och sen sprang hem i full fart. Detta gjorde ju att jag inte vågade rida alls. Nu har inte detta hänt sen i våras så jag har börjat få upp förtroendet igen. Han har blivit rädd men varit kontrollerbar och stannat hos mig. När han blir såhär så är det verkligen panik och jag kan absolut inte få stopp på honom. Han är ju förövrigt en ganska orädd typ :down::crazy: Trodde ju att det gått över då det inte hänt på så länge men nu hände det igen och jag känner bara för att ge upp helt. Jag kommer aldrig våga rida när jag vet att han när som helst kan få dom här rycken och sticka, även om det så går ett år i mellan :cry: är bara väldigt glad att det aldrig hänt när jag suttit på. Det går alltid över lika fort som det kom 🤔😞 från ingenstans är det bara explosion, sen lugnt igen.
 
Här går det neråt. I början när jag hade min häst så hände det flera gånger när vi var ute och gick att han fick total jäkla panik, drog tills jag tappade honom och sen sprang hem i full fart. Detta gjorde ju att jag inte vågade rida alls. Nu har inte detta hänt sen i våras så jag har börjat få upp förtroendet igen. Han har blivit rädd men varit kontrollerbar och stannat hos mig. När han blir såhär så är det verkligen panik och jag kan absolut inte få stopp på honom. Han är ju förövrigt en ganska orädd typ :down::crazy: Trodde ju att det gått över då det inte hänt på så länge men nu hände det igen och jag känner bara för att ge upp helt. Jag kommer aldrig våga rida när jag vet att han när som helst kan få dom här rycken och sticka, även om det så går ett år i mellan :cry: är bara väldigt glad att det aldrig hänt när jag suttit på. Det går alltid över lika fort som det kom 🤔😞 från ingenstans är det bara explosion, sen lugnt igen.
Hur gammal är han?
Kan det hjälpa att ni har någon annan med er ut, hästsällskap eller bara nån som går bredvid?
 

_Zacke_

Trådstartare
Hur gammal är han?
Kan det hjälpa att ni har någon annan med er ut, hästsällskap eller bara nån som går bredvid?
Han är bara 6år som tur är så mycket kan ju ändra sig än.. Ja det kan säkert bli bättre men blir väldigt begränsad då eftersom det är väldigt sällan jag har tillgång till sällskap :( speciellt den här tiden på året när dagarna är så korta och det är mörkt när min man slutat jobbet.
 
Här går det neråt. I början när jag hade min häst så hände det flera gånger när vi var ute och gick att han fick total jäkla panik, drog tills jag tappade honom och sen sprang hem i full fart. Detta gjorde ju att jag inte vågade rida alls. Nu har inte detta hänt sen i våras så jag har börjat få upp förtroendet igen. Han har blivit rädd men varit kontrollerbar och stannat hos mig. När han blir såhär så är det verkligen panik och jag kan absolut inte få stopp på honom. Han är ju förövrigt en ganska orädd typ :down::crazy: Trodde ju att det gått över då det inte hänt på så länge men nu hände det igen och jag känner bara för att ge upp helt. Jag kommer aldrig våga rida när jag vet att han när som helst kan få dom här rycken och sticka, även om det så går ett år i mellan :cry: är bara väldigt glad att det aldrig hänt när jag suttit på. Det går alltid över lika fort som det kom 🤔😞 från ingenstans är det bara explosion, sen lugnt igen.
Sticker han iväg med dej längre sträckor eller får han ett ryck, springer en liten bit och sen lugnar sig? Det är läskigt i vilket fall som helst när man känner att man tappar kontrollen.

Tintin kan ha såna där ryck ibland, de kan komma lite oförutsett både i ridhus/på banan eller ute, både när jag går eller rider. Men han hoppar mest till ett par meter och sen är han lugn. Dessutom går rycken oftast bara rakt fram, så det är inga problem att sitta kvar på ryggen.. Jag tyckte förut att det var läskigt när han höll på sådär, nu vet jag att han inte gör några stora grejer och att jag sitter kvar. Men man känner sig lite liten när en stark fjording får sina ryck.

Jag har märkt att en del dagar är han betydligt mer stirrig och på tårna. Man ser det redan när man tar in honom från hagen. De dagarna är det ingen större ide att rida för då vill han inte lyssna och ser spöken här och där. Prövat en hel del gånger. Det brukar inte vara så lyckat, slutar med att vi är osams och jag blir sur.
 

_Zacke_

Trådstartare
Sticker han iväg med dej längre sträckor eller får han ett ryck, springer en liten bit och sen lugnar sig? Det är läskigt i vilket fall som helst när man känner att man tappar kontrollen.

Tintin kan ha såna där ryck ibland, de kan komma lite oförutsett både i ridhus/på banan eller ute, både när jag går eller rider. Men han hoppar mest till ett par meter och sen är han lugn. Dessutom går rycken oftast bara rakt fram, så det är inga problem att sitta kvar på ryggen.. Jag tyckte förut att det var läskigt när han höll på sådär, nu vet jag att han inte gör några stora grejer och att jag sitter kvar. Men man känner sig lite liten när en stark fjording får sina ryck.

Jag har märkt att en del dagar är han betydligt mer stirrig och på tårna. Man ser det redan när man tar in honom från hagen. De dagarna är det ingen större ide att rida för då vill han inte lyssna och ser spöken här och där. Prövat en hel del gånger. Det brukar inte vara så lyckat, slutar med att vi är osams och jag blir sur.
Det har ju bara hänt när jag gått med honom och då har han fått panik, drar och sliter, stegrar, springer runt mig tills jag tappar honom och sen springer han hem och stannar utanför stallet. När jag gått hem och hämtat honom igen så har han direkt lugnat sig och varit som vanligt igen. Varje gång har det hänt när vi inte varit så långt hemifrån, typ några 100 meter.

Oftast så blir det ju bara som du säger, ett skutt eller två och sen lugn. Helt okej. Men dom här riktiga panikrycken där han håller på tills han kommer loss har ju inte hänt sen i våras, och så igår då. Idag gick vi på samma ställe som igår = inga problem idag🤔

Har mailat med en tränare nu som är inriktad mycket på hantering, teambuilding, samarbete med hästen. Vi kommer att boka en tid inom närmsta tiden 🙂 hoppas det kan hjälpa oss! Det är ofta tjafsigt när vi är ute och går, vilket inte är kul. Hoppas få lite tips!
 
Det har ju bara hänt när jag gått med honom och då har han fått panik, drar och sliter, stegrar, springer runt mig tills jag tappar honom och sen springer han hem och stannar utanför stallet. När jag gått hem och hämtat honom igen så har han direkt lugnat sig och varit som vanligt igen. Varje gång har det hänt när vi inte varit så långt hemifrån, typ några 100 meter.

Oftast så blir det ju bara som du säger, ett skutt eller två och sen lugn. Helt okej. Men dom här riktiga panikrycken där han håller på tills han kommer loss har ju inte hänt sen i våras, och så igår då. Idag gick vi på samma ställe som igår = inga problem idag🤔

Har mailat med en tränare nu som är inriktad mycket på hantering, teambuilding, samarbete med hästen. Vi kommer att boka en tid inom närmsta tiden 🙂 hoppas det kan hjälpa oss! Det är ofta tjafsigt när vi är ute och går, vilket inte är kul. Hoppas få lite tips!
Det låter som en bra ide att ta hjälp av en duktig tränare! Hoppas ni får bukt med problemet (låter inte speciellt kul för varken dej eller hästen!) och att ni kommer igång med ridningen. Min förra häst höll på sådär en period och det var verkligen inte kul.. :(
 

_Zacke_

Trådstartare
Det låter som en bra ide att ta hjälp av en duktig tränare! Hoppas ni får bukt med problemet (låter inte speciellt kul för varken dej eller hästen!) och att ni kommer igång med ridningen. Min förra häst höll på sådär en period och det var verkligen inte kul.. :(
Det värsta är att när det kommer så sällan, och inte går att provocera fram, så blir det ju svårt att visa en tränare problemet 🤔
Men vi kanske ändå kan visa det här småtjafsat vi ofta har under promenaderna och i alla fall få hjälp med det. Så kanske det andra löser sig automatiskt.
 
Det värsta är att när det kommer så sällan, och inte går att provocera fram, så blir det ju svårt att visa en tränare problemet 🤔
Men vi kanske ändå kan visa det här småtjafsat vi ofta har under promenaderna och i alla fall få hjälp med det. Så kanske det andra löser sig automatiskt.
Jamen precis, sådär höll mitt halvblod också på. Men han slutade med det när jag böt stall. Större, bättre lösdrift plus kompisar att busa med samt regelbunden tillräcklig motion och sen var det inte mer med det. Fast jag slutade ju att rida hästen i samband med stallsflytten för jag vågade inte längre efter att han stegrat med mej på ryggen. :nailbiting: Så hur mycket som berodde på mej och hur mycket som berodde på andra faktorer är svårt att säga sisådär tre år i efterhand.

Håller tummarna för er!
 

_Zacke_

Trådstartare
Jamen precis, sådär höll mitt halvblod också på. Men han slutade med det när jag böt stall. Större, bättre lösdrift plus kompisar att busa med samt regelbunden tillräcklig motion och sen var det inte mer med det. Fast jag slutade ju att rida hästen i samband med stallsflytten för jag vågade inte längre efter att han stegrat med mej på ryggen. :nailbiting: Så hur mycket som berodde på mej och hur mycket som berodde på andra faktorer är svårt att säga sisådär tre år i efterhand.

Håller tummarna för er!
Känns ju som att jag är största delen till dom här problemen. Ska bli intressant att se vad vi kan få för hjälp. Vill inte(och kommer inte) ge upp en häst till. Får jag inte ordning på min ridrädsla så får han fortsätta vara promenadkompis och tömköra(och så får jag väl låta nån annan rida). Orkar inte skiljas från en vän till då jag vet att största problemet ligger hos mig själv, kommer kvitta vilken häst jag än köper så kommer jag hitta på nya rädslor. Men tråkigt att jag verkligen trodde det skulle bli rätt denna gången, och nu står jag på nästan samma ruta som med min förra häst som jag sålde :(
 

_Zacke_

Trådstartare
Med tanke på att hans ”panikattacker” kom var och varannan dag för ett år sen och nu inte hade visat sig på över ett halvår, så har det ju i alla fall gått åt rätt håll. Men det är verkligen två steg fram, ett tillbaka hela tiden.. Tycker det är pinsamt att jag haft honom i snart 1,5år men inte ridit mer än några 100 meter hemifrån under den tiden :cry:
 
Med tanke på att hans ”panikattacker” kom var och varannan dag för ett år sen och nu inte hade visat sig på över ett halvår, så har det ju i alla fall gått åt rätt håll. Men det är verkligen två steg fram, ett tillbaka hela tiden.. Tycker det är pinsamt att jag haft honom i snart 1,5år men inte ridit mer än några 100 meter hemifrån under den tiden :cry:
Tråden vittnar om att du inter ensam. Vilket kan vara en liten tröst.
Man behöver inte rida för att man har häst.
 
Med tanke på att hans ”panikattacker” kom var och varannan dag för ett år sen och nu inte hade visat sig på över ett halvår, så har det ju i alla fall gått åt rätt håll. Men det är verkligen två steg fram, ett tillbaka hela tiden.. Tycker det är pinsamt att jag haft honom i snart 1,5år men inte ridit mer än några 100 meter hemifrån under den tiden :cry:
Det är trist när det kommer bakslag, det tär verkligen på ens självförtroende. Men det låter ändå som att ni har kommit en bra bit på vägen med tanke på att han lugnat sig såpass mycket. Jag brukar tänka att det får kvitta hur långsamt vi tar oss framåt, jag har inga större tävlingsambitioner eller liknande. Vill bara lära mig mera. Fast ändå kommer den där prestationsångesten fram helt i onödan.
 

_Zacke_

Trådstartare
Det är trist när det kommer bakslag, det tär verkligen på ens självförtroende. Men det låter ändå som att ni har kommit en bra bit på vägen med tanke på att han lugnat sig såpass mycket. Jag brukar tänka att det får kvitta hur långsamt vi tar oss framåt, jag har inga större tävlingsambitioner eller liknande. Vill bara lära mig mera. Fast ändå kommer den där prestationsångesten fram helt i onödan.
Nä jag har ju inte minsta lilla tävlingsambition, jag vill bara kunna komma ut i skogen utan rädsla och tjafs. Men man pressar sig ändå och jämför sig med andra :( folk är ju rätt bra på att lägga sig i och undra varför man inte rider också...
 
Nä jag har ju inte minsta lilla tävlingsambition, jag vill bara kunna komma ut i skogen utan rädsla och tjafs. Men man pressar sig ändå och jämför sig med andra :( folk är ju rätt bra på att lägga sig i och undra varför man inte rider också...
Jag vet.. Det där med att jämföra sig med andra borde man sluta med. Men det är så himla svårt. Jag har hållit på med hästar och ridit i 20 år och jag tycker jag kan absolut ingenting. Inte speciellt duktig att rida heller. Men det går åtminstone framåt nu när jag hittat rätt tränare.

Det är konstigt att folk ska ha en massa åsikter om vad man gör eller inte gör med sin häst. Så länge hästen mår bra och får det den behöver så tycker jag var och en med sitt. Det finns en massa inriktningar och saker som folk gör med sina hästar som jag inte förstår poängen med, men bara för att man själv inte förstår poängen med det så behöver det inte vara dåligt :)
 

Hästdiskussioner nu

  • 10:orna kapitel 9
  • Fegistråden
  • Welsh cob i stora lass!

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp