Mitt yrke räknas nog av många som ett av de mer krävande, även om utomstående sällan har särskilt bra koll på vad det innebär. Misstag kan i värsta fall handla om liv eller död, tack och lov är det inte allt för vanligt. Jag måste ha koll på ett antal olika lagar, förordningar och riktlinjer, kunna hantera både mina egna och andras känslor och bagage, möta människor som kan vara i fruktansvärt dåligt skick, både fysiskt och psykiskt. Människor är arga, ledsna, förtvivlade, desperata, uppgivna... you name it. Därtill måste jag vara beredd på att mötas av -och bemöta- hot eller våld, riskera att smittas av allehanda sjukdomar och kunna göra akuta omhändertaganden och bedömningar i väntan på adekvat sjukvård.
Arbetet kräver en pedagogisk ådra, flexibilitet som ett gummiband, en enorm portion tålamod och en gnutta självdistans

Tempot kan stundvis vara högt, övertid är inte ovanligt och jag vet aldrig vad som väntar när jag kommer till jobbet.
Krävande är bara förnamnet, men jag trivs onekligen och varje dag är helt klart värt allt ovanstående. Variationen gör att det aldrig blir tråkigt och de gånger vi får bekräftelse för att vi gjort skillnad för en annan människa känns alltid lite extra varmt i hjärtat.